Esperanza

"Boulevard Brune il est minuit.
Elle était blonde et si jolie
Comme si la brume s'était posée
Sur mon regard"

I morse var jag nattklubbsägare. Inte en gång utan två. Det var ett rätt litet och schabbigt ställe jag förestod. Jag satt på en liten scen och lirade bastonerna på ett elpiano, nån dam lirade resten. Först var det jazz, sen vaknade jag, kollade klockan, somnade om och hamnade på scenen igen och lirade nåt souligare. Det var inte många gäster och de som var där brydde sig inte om att det lät för illa. Det är inte ofta man återvänder till samma plats och samma dröm, men i morse var det så. Kanske berodde det på att jag såg slutet på Upp till kamp i går kväll.

Upp till kamp ja. Vad som var fint skildrat i slutavsnittet var hur familjelivet nöter ned de alternativa och rebelliska levnadssättet. Hur idealen krockar med vardag och ansvar. Att det man har att sätta emot den fullständiga försoffningen är vardagssolidariteten mellan vänner och familj. Visst det var på gränsen att bli smetigt. Ett par pistolskott löste dock den saken - lite för - elegant. Men jag sympatiserar med tanken och tror faktiskt att det är just i vardagen man som människa kan göra den största politiska skillnaden. Det handlar om ett slags vardagsmod; att våga ta ansvar för lite mer än sig själv. Det vill säga våga engagera sig. Eller som Manu Chao sa i en intervju:

–Man kan välja cynism, men det är inte särskilt modigt. Eller nihilism, men det är inte min livsfilosofi. Så vad är kvar? Hoppet, esperanza.

***

Om de dumma spelar oavgjort eller torskar sina matcher och Bajen vinner sina...

***

Och nu dagens väderprognos: En liten men enträgen sol lyser från Söder igenom stockholmsdiset till irritation för känsliga derbyögon.

Are children the only ones who blush?

"Some people, they like to go out dancing
And other peoples, they have to work, just watch me now!
And theres even some evil mothers
Well theyre gonna tell you that everything is just dirt"

Filmkrönikan. Vad säger man; ännu en make over som gick åt helvete. Uppenbarligen kan inte svt:s programdirektörer bestämma sig för om Filmkrönikan är ett vuxenprogram eller ett ungdomsprogram. Varje byte av programledare ger nya signaler. De två senaste programledarna lyckas förträffligt med att hålla flåset uppe. För fjortonåringar. Själv pallade jag inte med P3-svadan utan lämnade programmet åt sitt öde. Fast jag kanske inte längre tillhör målgruppen? Men det är inte utan att jag undrar varför inte svt kan köra två filmprogram, ett för de yngre och ett för oss andra (medelålders segskallar).

***

VM är över för den svenska truppen. Jag är inte helt förvånad. Malin Moström skyller i en krönika på orutin. Och visst kan det vara så. Men inte bara. Av de två matcher jag har sett har passningsspelet var under all kritik och har passningarna väl haft rätt adress, ja då har mottagningarna var bedrövliga. Vill man generalisera, och det vill man gärna, så är det här ett svenskt problem oavsett om det är herrar eller damer på plan. Visst, det har blivit bättre. Framförallt kortpassningsspelet. Men omvärlden har blivit mycket bättre, snabbare. Och då inställer sig frågan: Är det nåt fel på träningen i Sverige? Kanske övas det för lite långa passningar och mottagningar. Sen kan man alltid vara kritisk mot laguttagningen. Lotta Schelin, allsvenskans bästa striker, hamnar på kanten. När hon väl får köra på topp kommer målen. Det kanske säger nåt Dennerby?

***

Idag är det matchdag, i nåt betydligt intressantare än VM - Sanktan, ett hett derby väntar tjejerna. Vi får se om vi äntligen lyckas att besegra en motståndare på vår så kallade "hemmaplan". Det är dom värda tjejerna.

***

I morse var det riffet i Sweet Jane som sparkade upp mig från kudden. Förmodligen ett av de bästa rockriffen nånsin.