måndag 26 april 2010

Får jag ge dig min morgon

"Well I'm down, yes I'm getting thirsty
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"


Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.

lördag 24 april 2010

90-talsvecka

"Into the night I crept back again
An animal wounded hiding in pain
I didn't know, I didn't believe
That I'd feel so lonely
Watching you leave"


Vaknade med Weeping Willows i skallen i morse. Inte så konstigt, jag lyssnade på deras debutalbum härom dan. Det håller fortfarande förvånansvärt bra.

I tisdags nåddes jag av nyheten om att Guru har kilat vidare. Trist. Guru var en av mina absoluta hip hop-favoriter. Och Mass Appeal håller jag för en riktigt stor låt. Gurus samarbeten i Jazzmatazz med jazzmusiker som Donald Byrd tror jag var mer betydelsefulla än vad man då förstod. Musikerna gjorde sitt återtåg till hip hopen precis när det kändes som om allt stagnerat.

I onsdags fick jag Charlatans Weirdo i skallen. De gjorde ett bra album, sen har jag inte orkat följa dem mer. Kanske ligger det fler guldkorn där, men de får ligga.

Undrar vilken nittiotalslåt som rasslar till i skallen i morgon. Hoppas bara att det inte blir tandläkarens No Coke eller tyskreggaegruppens The Sign.





fredag 23 april 2010

En fundering

"I want to love you but
I'm getting blown away"


I morse vaknade jag som vanligt före väckarklockans irriterande oväsen. Väckte försiktigt dottern. Satte på kaffet. Då kom melodin till Like a Hurricane smygande genom skallen. En melankoliskt vacker melodi som ligger där och blänker bland bråten av minnen. Undrar om det var så det var för Victoria Bergsman, ett par toner flyger förbi, återkommer, vackra, nästan bekanta, och sen kommer orden och sen när låten klar och det städas i skallen hittar hon Like a Hurricane liggande där. Konstaterar att 'jaja, så kan det gå'.

Jag lägger inga moraliska aspekter på lånet som Taken by Trees gjorde. Inte alls. Lån inom musiken har alltid gjorts. Kommer alltid att göras. Det är en av förutsättningarna för framåtskridandet. Dessutom gillar jag To Lose Someone skarpt.