onsdag 31 december 2008

Gott Nytt År



Dagens förhoppning: Nyårsfirandet i Israel är inställt på grund av att de har slut på bomber och granater...

tisdag 30 december 2008

Musik och politik

"we had some massive highs
we had some crushing lows
we had some lusty little crushes
we had those all-ages hardcore matinée shows"


Eftersom att jag vaknade upp med ännu en låt från 'Roll With It' får ni den serverad. Videon är lite skakig men ljudet är det inget större fel på. Varsågoda, The Hold Steady med "Massive Nights":



***

I natt fortsatte de israeliska attackerna mot Gaza. Amnesty International uppmanar Israel att omedelbart upphöra med de "olagliga attackerna" och att genast tillåta humanitära hjälpinsatser säker väg in till det belägrade Gaza. Det är en svidande kritik mot Israels angrepp och blockad som Amnesty uttrycker. I samma uttalande uppmanar de även Hamas och andra stridande grupper att sluta skjuta raketer på måfå mot israeliska byar i Gazas närhet.

måndag 29 december 2008

Oanat låtval

"With Tennesee sour mash whiskey on my breath,
And Rosalee, Suzie and and Lucy on my mind"


Som jag berättade för ett par dar sen går Uncuts Roll With It-platta varm när jag är i köket och i morse hade jag en av låtarna från plattan i skallen. Men absolut inte en av dem jag är riktigt torsk på, utan en av dom som bara passerar, Warren Zevons 'The Rosarita Beach Café'. Bry dig inte om att leta upp den, så bra är den faktiskt inte. Men den här gillar jag:



***

Idag försvarade israels ambassadör att cirka tjugo palestinska barn har dött i bombanfallen med argumentet att Israel måste försvara sig.

söndag 28 december 2008

Summering

"If you're after getting the honey - hey
Then you don't go killing all the bees"

Ledighetsveckan börjar gå mot sitt slut. Och det har varit en bra vecka med en perfekt blandning av fest och vila. ”Punkpilsnern” förra söndan blev dessvärre ingen större höjdare, ett gäng fick för sig att dra och se Hanoi Rocks. Jag hamnade förvisso där lite senare och hann se ett par låtar som stärkte mig i min övertygelse om att de är och alltid har varit ett rätt trist band. Fast tveklöst har Mike Monroe både karisma och röst, men det räcker inte för mig. Måndan den 22 december hade jag en handfull vänner hemma för en tapasmiddag till Joe Strummers minne. Självklart blev det blött. Och sent. Precis som det ska vara om nåt ska göras i hans minne. B kraschade i min binge och jag i dotterns. Tidigt på morgonen ringde hans dam om och om igen i nån skitnödig julstressnevros och krävde att jag skulle väcka B för att han skulle handla och laga julmat klockan åtta på morgonen. Jag förklarade, relativt artigt, att det tänkte jag inte göra och att jag hade för avsikt att fortsätta sova, vilket jag rekommenderade henne att också försöka med. Därefter la jag på luren. Senare har jag förstått att jag tydligen var mycket otrevlig mot henne.

Till Joe Strummer-galan på Kägelbanan vägrade jag dock att bege mig. Ok, jag tror säkert att Neneh Cherry och Love Antell (lyssna på Hellre Blind demo. Det svänger) gjorde hyfsat ifrån sig, säkert också David Sandström. Men jag begriper inte tanken med de här kvällarna; att radda upp ett gäng kända popmusiker – med mer eller mindre starkt förhållande till Joe - och låta dem spela en Clash-cover var. Vad är poängen? Inte ens den första minnesgalan var särskilt bra.

Julen firades med dottern i lugn och ro. På julafton var vi över hos min kusin och jag åt mig mätt på sill och lax. Resten av veckan har det sovits, vilats och glufsats. Jag är faktiskt lite stolt över att jag varenda morgon har vaknat kring 06.00, men tvingat mig att somna om. Bara en dag har jag gått upp innan tio. Ni anar inte vilken kraftansträngning det är som ligger bakom det…

Igår blev det en barrunda. Tack och lov var jag hemma vid ett-rycket och inte vid fem. Idag mår jag trots allt rätt bra.

***

För att verkligen symbolisera julens fredsbudskap har Israel börjat fredsbomba Gaza. Det räckte tydligen inte med att förvägra Gazas befolkning mat, el och andra förnödenheter. Nu ska de bombas till underkuvelse. Finns det verkligen människor som fortfarande förvånas över att hunsade palestinier sätter fast x antal kilo dynamit runt kroppen och spränger sig själva och människor omkring dem i luften? Vad väntar ni er, att de ska spänna fast några kilo olivkvistar och sjunga We Shall Overcome som svar på förnedringen och bombangreppen? Fast å andra sidan; kanske vore det ett effektivare vapen mot den israeliska krigsmakten. Vad vet jag. Det enda jag vet med säkerhet är att om man förnedrar någon tillräckligt länge är risken att man får ta konsekvenserna av det. Oavsett vad det handlar om.

***

Det blev aldrig nån årsbästalista i år. Jag har helt enkelt inte tyat, som Karl-Oskar uttryckte saken. Sorry!

lördag 27 december 2008

Vindsfynd

"I don't wanna talk
About the things we've gone through
Though it's hurting me
Now it's history"



Jag hade på känn att det här lilla klistermärket skulle ligga i nån låda på vinden. Och det gjorde det. Det är mitt backstagepass från 16-tonsturnén, 1980. Designen är Paul Simonons. Nu sitter det bakom glas och ram på min hallvägg.

torsdag 25 december 2008

söndag 21 december 2008

Lång dags färd mot natt

"Sweet, sweet devil
Won't you be all mine
Set this tired land aflame
It ain't worth a dime"


Så var jag uppe långt före tuppen igen. Tack och lov spelar det ingen roll, jag har ju en veckas ledighet och en inplanerad siesta i eftermiddag. Men innan dess ska jag testa knäna igen i ett 105 minuters spinningpass. Det är lite märkligt, men det är inte utan att jag känner en viss nervositet inför passet. Förra veckan gick det ju relativt bra, det var först efter passet som jag fick känningar av "löparknäna". I veckan har det därför bara blivit styrketräning med ökad belastning. Jag tror att det kommer bra idag med. Annars får jag väl låna en rullator från nån av mina lätt ålderstigna grannar när jag ska ta mig till "punkpilsnern" i kväll. En del kanske tycker att alla dessa återträffar är ett vältrande i nostalgi, men det är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att dem jag gillade då, gillar jag nu och vi behöver inte tjata om förr utan kan lika gärna snacka om nuet. Och det tycker jag är otroligt skönt. I morgon är jag dock inte säker på att jag kommer att tycka att vare sig spinning eler punkpilsner var så skönt.

lördag 20 december 2008

Lättad

"Sweet, sweet cocaine
Won't you be all mine
Heart'll pound, my hands will shake
I'm doin' mighty fine"
*

Förhandlingarna är inte klara, men arbetsgivarens ståndpunkt är det. Av sex personer vill de nu minska personalstyrkan med tre, i stället för fyra. Jag tillhör dem som de vill ha kvar. Vilket naturligtvis är en lättnad i dessa tider och ett besked som stärker självkänslan. På ett sätt är det förvånande, jag har under en tid varit osedvanligt jobbig för mina två chefer. Samtidigt inte: Jag vet vad jag kan och har de en ambition att även fortsättningsvis hålla fanan högt var de tvungna att behålla mig. Inte så att jag är oersättlig, men lyfter de bort mig tvingas en av dem att göra mitt jobb. Men den personens ambitioner är högre och då finns det inte tid till att göra det jag gör. Vad jag hoppas på nu är att de löser det här på ett bra sätt och tillmötesgår de önskemål som de tre varslade har. Ska den nya organisation fungera krävs det en ordentlig dialog om ambitionsnivå, primära arbetsuppgifter och organisation. Dessutom behöver luften rensas, rejält. Sen kan vi kanske gå vidare. Men nu ska jag vara ledig i en vecka och försöka låta bli att tänka på jobbet.

***

Jo, jag måste berätta, jag har vunnit en inställsamhetstävling hos min vän Speck! Speck!! Speck!!!, man skulle muta honom med god öl och med tio ord hylla bloggens förträfflighet, vinsten var en peppar som endast betingar cirka 6000 spänn kilot. Det lilla kuvertet som låg innanför dörren igår doftade underbart. Nu undrar jag vad jag ska laga för nåt gott till min lilla Strummer-memorial på måndag och till julafton...

Än har han inte fått ölen, men som den törstige själ jag nu är får han bestämma dag.

***

* Låten jag hade i huvudet i morse kommer från Uncut-samlingen, Roll With It - 16 songs about drinking, dope and disorderly conduct. Samlingen är kalas. Jag har den vid cd-spelaren i köket, oftast lyssnar jag på musik när jag lagar mat. Plattan är ett stycke musikhistoria, från Victoria Spiveys 'Dope Head Blues' från 1927 till AA Bondys 'Vice Rag'.

torsdag 18 december 2008

...

"You are my sunshine
my only sunshine..."


Det är helt sjukt vad jag är ljusberoende. Igår fick jag inte mycket gjort över huvud taget. Vädret tryckte ner mig i skosulorna. På jobbet längtade jag bara hem. Hemma längtade jag bara efter sömn. I morse var jag skittrött, ända tills dess att ljuset började dansa över Norrmalms takåsar. Då vaknade jag till liv och fick snabbt ur mig en text som borde ha skrivits igår. Nu har jag just satt tänderna i nästa. Ingressen är klar. Brödtexten ligger och bubblar under ytan. Dessvärre hinner jag inte med den idag, utan måste springa på möte. Fan vet om jag orkar med den i morgon. Då inleds förhandlingarna på jobbet, 6 - 4. Men jag har inget val. Den måste vara klar i morgon bitti. Så är det bara. Oavsett väder. Önska mig lycka till, ty det lär jag behöva.

onsdag 17 december 2008

Do We Know It's Christmas Time At All?

"Echoing words, voices, thoughts
Remembering what you forgot
And I was just hanging out"


Idag är det en vecka kvar till julafton och jag har inte köpt en enda julklapp, jag har svårt för julruscher och handlarhets, jag gillar att göra saker i lugn och ro. Sen begriper jag inte varför vuxna ska springa benen av sig för att handla prylar till varandra som ändå hamnar på vinden snabbare än gästerna har hunnit dricka upp det sista av glöggen. Ok för att barnen kan få lite klappar, men även där tycker jag att det bör sättas gränser. Vad är poängen med alla leksaker som aldrig används utan ligger i en låda under sängen och samlar damm? Ingen alls. Det är bara sjukt. Däremot gillar jag att träffa släkten och käka gott i ett par timmar tillsammans. Vi är en liten familj och brukar dela upp inköp och matlagning vilket vanligtvis brukar bli riktigt bra. I år är det min tur att fixa bröd och ost, plus lite sill. Det lutar åt att jag lagar en currysill. Fast å andra sidan, gubbröra är ju aldrig helt fel. Med lite tur hinner jag göra det samtidigt som jag lagar tapasrätterna till en liten Joe Strummer-minneskväll som jag ska ha på måndag.



Fan också, nu blev jag alldeles tårögd av den här låten och videon. Det är verkligen ödets ironi att Joe kilade vidare precis när han hittade tillbaka till tron på sig själv och sin egen stil. Fanfanfan.

måndag 15 december 2008

Livsandarna återvänder

"Idle kids with idle hearts
Some of them went too far
Some still waiting there"


Solen målar fasader och tak i längtansfulla färger utanför mitt fönster. Innanför sitter jag trött men ändå rätt nöjd. Gårdagen var kalas. Inte ens påminnelsen om löparknäet kan ändra det. Under själva spinningpasset hade jag inga problem, utan de kom nån timme efter då jag fick en känning när jag gick upp för trappor. Idag har det nästan helt gått över. I det här läget kan man antingen bli deppig eller se det positiva i situationen. Jag väljer det senare. Hela hösten har jag knappt kunnat cykla nåt över huvudtaget. Det har blivit lite korta distanser i närområdet innan knäet har sagt åt mig att ta mig hemåt. Sjukgymnastiken har gett mig verktyg att jobba med, vilket gjorde att jag landade på Friskis & Svettis. I en månads tid har jag kört medelpass spinning en till två gånger i veckan, varvat med ett eller två styrkepass. Gårdagens 105 minuterspass var ett test och jag väljer att se det som lyckat. Konditionsmässigt klarade jag det galant, i vanlig ordning trilskades ryggen en smula. Men det är jag van vid. Alltså är det bara att fortsätta att jobba på i ungefär en vecka till. Sen bör jag nog vila en vecka eller två för att sedan dra igång igen.

***

Gårdagen avslutades med ett andra rep med "Väggen", det var rostigt och bröligt men gick ändå snabbare att få ihop låtarna än vid första repet, vilket ju är ett steg i rätt riktning. Sen var det riktigt kul att träffa Pinch igen. Jag tror inte vi har setts på nästan trettio år. Vi lirade i samma band 1979, då jag hängde på mig basen och han fick väl med milt våld sätta mina fingrar där de skulle vara på banden. Sen gick våra vägar åt skilda håll. Igår korsades våra vägar igen och det kändes riktigt gott att sitta på 3V efteråt och snacka över några öl.

söndag 14 december 2008

48 Hours

Återigen en förnuftig kväll som har betalt sig väl. Var hemma hos Tant igår och drack lite glögg och smaskade julgröt och skinkmackor. Ett par julöl slank också ned. Till Tants stora förtret håller jag Oppigårds Winter Ale som bättre, för mina smaklökar, än Jämtlands Bryggeris Julöl. Jämtlänning är helt enkelt för mesig. Det var skönt att träffa lite folk som jag inte har nån relation till och snacka om ditt och datt. Det känns som om det här har varit en bra helg ändå och då är den ändå inte slut. Strax ska jag iväg på ett 105 minuters frispinningspass, sen blir det lunch och vila innan det är dags för rep med The Wall Of Clash. Förra repet var vi sex, idag blir vi troligtvis åtta eller nio...

lördag 13 december 2008

Mellandag

"lalalalala-laa
lalalalala-laa"


Jag lyckades faktiskt vända gårdagen till nåt bättre. Några efterjobbetöl på Pelikan och en curry på Shanti blev inledningen. Sen gick jag hem till ett par vänner som hade fått för sig att tömma spritförrådet. Själv nöjde jag mig med ytterligare några öl. Det blev kul och trevligt och jag hamnade som vanligt vid skivspelaren och vände vax i ett par timmar. Imponerade lite på mig själv genom att avsluta kvällen drickandes vatten. Det handlade inte bara om att jag inte orkade bli bakis, utan mer att jag inte tror att det är särskilt smart att dricka några större mängder sprit när man i grunden känner sig trött och less. Valet har betalat sig idag. Även om det fanns en antydan till pannknack när jag vaknade är den borta. Nu gäller det bara att vara lika smart ikväll hos Tants glöggmingel.

fredag 12 december 2008

Svart på svart

"It's the end of the world as we know it -
Can I have some time alone
It's the end of the world as we know it -
Can I have some time alone"


Idag är all energi borta. Inte ens ett 75 minuters bergsspinningpass skulle kunna göra den minsta skillnad. Helgen ligger späckad med roliga saker. Men jag känner mig allt annat än rolig. Mer det där, du vet, som man lägger undan längst in i en garderob när det vankas gäster. Och jo, jag skulle nog trivas rätt bra i en garderob just nu. Med en kasse böcker, skivor, lite bröd, torkat renkött och tillräckligt många bärs är det nog till och med att föredra framför eländet i huvudet och utanför fönstret.

torsdag 11 december 2008

Mick Jones nasar trosor

"You're a teaser, you turn 'em on
Leave them burning and then you're gone"


Jaha, då har jag kollat in Mick Jones senaste sidoprojekt, Dirty Stop Out, och vad ska man säga om det? Jag tror att gubben har haft skoj. Men så där väldans bra blev det väl ändå inte. Lite för mycket synthmattor och småtråkig cola-disco för min smak. Fast det finns tecken på att en del saker ändå kan vara värda att kolla in. Hursomhelst, jag kommer inte ifrån känslan att hela projektet mer handlar om att Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods son, Joseph Corre, egentligen vill bli rockstjärna, men att han samtidigt är allt för mycket affärsman, ty allt kokas ned till en enda stor reklamkampanj för Agent Provocateurs trosor. Och det det känns uppriktigt sagt inte så där jättespännande.



***

Jag måste faktiskt få skryta lite här, i lite mer än en månads tid har jag lyckats med mina mål kring träningen: Tre dar i veckan varvar jag spinning med styrketräning. Självklart underlättar det att vi på jobbet har en friskvårdstimme i veckan, vilket gör att träningen kan kombineras med lunch. Hur det känns? Jo tack, jag går omkring och har lite träningsverk mest hela tiden. Men tränandet ger just nu en jävla energi tillbaka. Och det kan behövas i dessa tider.

tisdag 9 december 2008

Union Sundown

"Today they say that we are free,
Only to be chained in poverty.
Good God, I think it's illiteracy;
It's only a machine that makes money"


Det är märkligt, vi går in i en djup lågkonjunktur, varslen står som spön i backen; finansmarknaderna världen över hålls uppe av statliga garantier och närmare två årtionden av nyliberal ekonomisk teoretisk hegemoni har övergått till ett närmast ljudlöst mumlande och helt plötsligt får en keynesian Nobelpriset i ekonomi. Paul Krugman är liberal, tro inget annat. Men han är den där gamla typen av liberaler, ni vet dem som folkpartiet gömt undan på historiska museet, en sån som tror att staten har ett större ansvar än att tända och släcka lyset om natten. Och det är faktiskt rätt befriande och underhållande att läsa Paul Krugmans blogg då och då. Inte för att han propagerar för världsrevolutionen eller kapitalismens död, även om man efter att ha legat under den nyliberala filten kan förledas tro det, utan för en ansvarsfull ekonomisk politik. Och det är inte kattskit i dessa tider.

Bob Dylans 'Union Sundown' känns nästan mer aktuell idag än när den kom ut 1983.

måndag 8 december 2008

Kick-kickad-kickarnas-kick

"Hes in love with rock 'n' roll woaahh
Hes in love with gettin stoned woaahh
Hes in love with Janie Jones woaahh
But he dont like his boring job, no..."


Så var då den första tegelstenen lagd till hobbyprojektet "The Wall Of Clash". Igår samlade vi ihop sex polare - som inte lirat i band sen slutet av nittiotalet - i en replokal med varsin kasse pilsner och The Complete Clash Songbook. Sättningen igår blev en trummis, en basist, tre gitarrer och tre på sång. Ambitionen är minst en dubblering på varje position. Inte för att alternera, utan för att köra samtidigt. Eller egentligen, ambitionen är att ha så kul som vi hade igår. Det var stundtals ett jävla liv när alla inte hade snackat ihop sig om vilken tonart det skulle vara, vilket ledde till många garv och gliringar. Även om det blev vissa försök till musikaliska utflykter i Clashs senare produktion, återvände vi raskt till kronologin; första plattan och singlarna kring den. Vi fick hjälpligt ihop 1977, Career Opportunities och Garageland. Hade det varit 1978 hade vi kunnat gå raka vägen upp på en scen och lirat. Men nu är det ju -08. Och tack och lov vill ingen se ett gäng medelålders gubbar lira Clashpunk. Så vi kan hållas i replokalen hela vägen fram till Cool Confusion. Efteråt blev det puben med ringande öron, ömma fingrar och strupar. Nöjda och med breda leenden. Idag har jag vist nog kompat ut förmiddagen. Hade liksom på känn att jag skulle vara lite trött i mössan idag. Och det är jag, men fortfarande kickad över gårdagen. Den kicken behövde jag.

lördag 6 december 2008

Skitdag

"Do they lay down the law and lock up your heart?
Gonna have to steal your love.
Some laws should be broken from the start,
Gonna have to steal your love"


Den här dan är en skitdag. Nån vars slutsteg tycks ha brunnit sms:ade nåt självupptaget tjafs strax efter fem i morse. Vem fan behöver en sån väckarklocka? Efter det uppvaknandet har dan mest bara bestått av gnäll och gnabb med dottern. Sånt man kan ta normala veckor, utan att man förvandlas till en fläkt. Men det har inte varit några normala veckor på sistone. Kombinationen av frustration över arbetssituationen och irritation/ilska över nån som inte respekterar mig har idag gått ut över dottern. Min stubin har för närvarande allt för få centimetrar. Alla som har barn vet att nioåringar kan vara hyfsat tjatiga. Gränser ska testas. Ofta. Och det är ju klart att de ska. Men idag orkar jag inte.

Har du hört Drive By Truckers? Inte, då tycker jag att du ska göra det. Låten påminner lite om hur jag känner mig.

fredag 5 december 2008

Strömlöst

"Was that a shooting star I saw
It's rare for me to make a wish at all
Because I feel that I can only hope
These dangerous time, we are barely afloat"


Fredagmorgon. Lite mer än sex timmar tills att dagens arbetspass är avslutat. Veckan har varit synnerligen inproduktiv. Ett jobb som det normalt tar en till en och en halv dag att göra har tagit fyra dar. Jag är inte särskilt förvånad, det är tydligen vanligt att produktiviteten nästan landar på noll efter ett varsel. En platschef på Scania berättar i Dagens Industri om vad som hände bland personalen när de la ett varsel i Falun 2006: "Det var som att slå av huvudströmbrytaren". Och så känns det. Trots att ett kul jobb väntar bakom helgen är orken näst intill helt borta. Jag borde ringa runt och boka tider, men jag har svårt att fokusera på det som måste göras, tankarna gnager oroligt. I min inkorg ligger det dessutom ett jobb jag verkligen borde söka. Men det är som orken tryter även där, vilket gör mig förbannad på mig själv. Skjuter bort det. I stället flyttar jag tankarna till dagen, eller rättare; till kvällen. Vad för mat som ska lagas, vilka inköp som måste göras. Det känns lättare att fly än att ta tag i det jag kan och måste ta tag i.

onsdag 3 december 2008

Let's Pretend

"I found a picture of you, oh oh oh oh
Those were the happiest days of my life"


Back On The Chain Gang ekade i skallen när jag vaknade. Fan vet när jag hörde den senast. Det bör ha varit några år sedan. Minst. Jag har faktiskt inte en enda Pretenders-platta. Jag var aldrig nåt fan av dem. När det väl begav sig tyckte jag att deras låtar var lite väl flyktiga för min smak. När jag hör en del av dem idag förvånas jag över hur väl de har överlevt tidens erosion.

tisdag 2 december 2008

Stoppa vansinnesstafetten

"I'm walking in the street
With the lastest on my feet
And the hair that makes the people stop and stare"


I morse var det ett inslag på morgonnyheterna om att Norrbottens landsting ska ha egna stafettläkare i konkurrens med dem som redan finns på marknaden. De ska jobba för sin vanliga lön plus 4 000 kronor om dan. Extra. Är det inte innovativt? Vilka andra yrkesgrupper tycker vi inte behöver 4 000 kronor extra. Om dan? Jag har en teori om att städerskor, gatstädare och sophämtare betyder mer för primärvården än vilken husläkarmottagning som helst. Av det skälet röstar jag för att de ska få 4 000 kronor extra om dan ifall de kör ett extrapass. Jamen det är ju läkarbrist, hör jag nån invända. Är det? För bara några år sen hade vi fler läkare per capita än vi hade för trettio år sedan. Av nån anledning tror jag inte att alla de läkarna har emigrerat eller dött. Kanske arbetar de med fel saker, tar emot färre besök än för trettio år sedan, kanske ägnar de sig hellre åt skönhetsoperationer än primärvård, eller vem vet kanske gör de bägge delarna så att villan i Djursholm kan pröjsas av på rekordtid. Vad vet jag. En sak vet jag dock; eländet med stafettläkare måste få ett slut. Vi kan inte ha yrkesgrupper som parasiterar på människors behov. Det är snuskigt och oetiskt. Mitt förslag är att staten tillsammans med Sveriges kommuner och landsting agerar för att få ett slut på dränaget av våra skattemedel.

måndag 1 december 2008

My House

"Hold tight wait 'till the partys over
Hold tight were in for nasty weather
There has got to be a way
Burning down the house"


Efter en osedvanligt lång helg var det då måndag igen. Det känns som nån har lagt en tung fuktig grå filt över hela stan. Ljuset har svårt att tränga igenom. Man vill bara somna om. Hoppas på att allt bara är en ond dröm. En blick omkring mig, eller ut genom fönstret förvissar mig om att så inte är fallet. Det här är på riktigt. Hela dan. Idag. I morgon. Och dan därefter. Sökandet har börjat. Efter nåt annat. Nåt nytt. Skrämmande. Men oundvikligt. Jag tömmer lådor och bränner broar. Förakt är ingen bra grund att bygga ett nytt hus på.

söndag 30 november 2008

Nattamat


Att ha cirka 200 gram utplattad köttfärs i frysen gör inte ont. Särskilt när du kommer hem hungrig från krogen. Släng ned en stor klick smör i stekpannan och stek upp köttfärsbiten på lagom hög värme. Precis när den har slutat palta är den klar. Salta och peppra efter tycke och smak. Serveras med stekt ägg, Chili Sause och HP Sause.

lördag 29 november 2008

Ockuperad

"Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing is
So shitty, to me"


Huvudet är ockuperat av tankar på mitt jobb, min närmaste chef och framtiden. Allt för mycket av min vakna tid går just nu åt till att leta utvägar, alternativ eller kanske snarare nya utmaningar. Jag vet inte om du har tittat in på ams hemsida på sistone, men i mina ögon är det inte många jobb som lockar. Inte ens under rubriken "Kultur och media". Och det ju just det, jag går runt på stan och ser alla mäniskor som arbetar med allehanda ting och försöker föreställa mig i deras arbete. Det går si så där. Oftast landar jag i slutsatser som; för stelt, för inrutat, för tråkigt. Ibland undrar jag om SL/Veolia/Annat vallfritt skitbolag behöver en spärrvakt till stationen Härboringenskogen. Fast då kommer det väl nån förman och gapar om att man inte får läsa på arbetstid eller att skjortan är ostruken. Starta eget då? Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, men jag ratar den alltid lika raskt. Att sälja in andra har jag inga som helst problem med, men att snacka för varan Jag, se det går inte alls. Och utan den förmågan tror jag att det blir rätt tomt i kylskåpet.

torsdag 27 november 2008

Att uppskatta det vardagliga

"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"


När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.

***

Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...

onsdag 26 november 2008

6 - 4

"När vi vill ha medicin, medicin, medicin med detsamma"*

Igår eftermiddag kom det då till slut, beskedet till oss i personalen; fyra tjänster av sex ska bort. Inte helt oväntat. Men likt förbannat kommer vi inte ifrån att det är taffligt skött. Åtgärder som kunde ha minskat pengaflödet borde ha tagits tidigare, men har nonchalerats. Prioriteringar i verksamheten borde ha gjorts för länge sedan. Prioriteringar som de ansvariga valt att strunta i, eftersom de ville göra avtryck, ville imponera. Från personalklubbens sida har vi länge efterlyst besked och konsekvensutredningar. Men för döva öron.

Ledningens ambition är att få förhandlingarna överstökade innan jul.

Det var många trötta, ledsna, arga ögon på jobbet i morse.

Får jag behålla jobbet? Inte en susning. En del av mitt arbete ses nu som ett prioriterat område, men vem som ska utföra det framgick naturligtvis inte, en annan del av det jag gör funderar de på att ta hand om själva. Så min framtid känns obehagligt oviss.

*Fråga mig inte varför jag har gått och haft Thore Skogmans Apoteksvisan i skallen sen igår. Det bara är så.

måndag 24 november 2008

Varma fötter - en klassfråga

"Jag känner pojken här i fönstret mittemot
Han samlar drömmar i fickan
På en skenande cykel
Den där pojken blir säkert pilot"


Anneli Jordahl berättar i sin bok Klass - Är du fin nog om när hon och en kompis sitter och myser på tunnelbanan, Anneli har precis varit och köpt ett par varma vinterpjuck för 1 500 spänn. Ute är det svinkallt. Hon sitter där på tricken, varm om fötterna, samtidigt som hon noterar vad medresenärerna har på fötterna, två kvinnor har billiga skor - och säkerligen frusna lila tår - en man har ett par Bally Curlingkängor. Han lär inte frysa. Bara genom en snabb blick på sina medpassagerares skodon har Anneli klassindelat dem, kvinnorna är arbetarklass, mannen är medelklass.

Berättar skorna vilken klass du tillhör, tillhör jag nu medelklassen. Jag hatar att frysa om fossingarna. I flera dar har jag jagat ett par vinterkängor. Varenda sportbutikskedja har jag besökt. Resultatlöst. De snyggaste var de billigaste. Men det går jag inte på en gång till. Gjorde den missen för ett par år sen. Kängorna för femhundringen var slut innan vintern var det. Idag gick till Kängspecialisten och testade fyra olika par. Tack och lov var de "billigaste" skönast. Nu är jag 1 599 kronor fattigare. Men jag är varm om fossingarna när jag nu tar mina steg in i medelklassen.

***

I morgon blir det MBL-information, då berättar ledningen hur planerna för framtiden ska se ut och underförstått vilka som får fortsätta, även om detta nu är förhandlingsfråga. Men vi är en liten arbetsplats där var och en är anställd för sina särskilda kunskaper. När jag skriver dessa rader känner jag en oro i magen. Det kommer att bli jobbigt.

söndag 23 november 2008

This is Religion

"This is my face
I've got a thousand opinions
And half the time I'm trying to explain"

Lars Vilks är Sveriges nu mest kontroversielle konstnär. Han verk Nimis skapade en enorm debatt i lokalpressen. Var det Vilks gjort konst eller en skräpig provokation? Med Muhammed som rondellhund gick Vilks från att vara en rätt lokalt känd konstnär till att bli Sveriges störste provokatör. Jag kan inte direkt påstå att jag följt debatten särskilt noga. Inte heller har jag läst om vilka motiv Vilks har haft med verken. Tills nu. Igår sattes tydligen upp ett verk, Dogs, av Vilks på ABF-huset i Stockholm. I den efterföljande debatten hängde tydligen smockan i luften, så till den milda grad att Vilks slussades ut bakvägen av polis.

Nyheten gjorde mig förbannad. Vilks sätter upp ett verk och inbjuder till debatt. Det är uppenbart att Vilks belackare inte är intresserade av hans motiv bakom de verk han gör. Här, här och här kan du läsa lite mer om Vilks egna tankar kring Muhammed som rondellund och här om Vilks tankar kring Dogs. Inom konstvärlden sägs att alla gränser är sprängda, alla tabun är borta. Vilks undersöker påståendet genom rondellhunden Muhammed och Dogs och landar i den föga förvånade upptäckten att det visst finns gränser. Det går bra att i vårt sekulariserade samhälle att driva med eller ifrågasätta alla religioner, utom islam och judendomen. Då är rätten begränsad, endast en muslim eller jude får driva med den egna religionen. Vilks inte bara undersöker frågan, han ifrågasätter dessa religioners synliga och osynliga exklusivitet att avgöra vem som är kvalificerad att yppa kritik. Med all rätt. Lever vi i ett sekulariserat samhälle med både religionsfrihet och yttrandefrihet får faktiskt de religiösa samfunden acceptera att vi som inte är troende ifrågasätter och gör satir över deras religioner. Särskilt när de gör anspråk på att vara universella och inrymma hela sanningen. Sorry, men lämnar man målet så öppet går det inte att låta bli att sätta bollen i mål.

Och till dem som hotade Vilks igår, ingen tvingade er dit. Ni kunde ha stannat hemma och tittat på tv om ni inte orkar lyssna, få era uppfattningar ifrågasatta, eller var intresserade av att diskutera frågan om konstens gränser.

lördag 22 november 2008

Stockholmsnatt


Igår var det fest på Kapsylen. Det blev blött. Och sent.

fredag 21 november 2008

facebooksyndromet

"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"

onsdag 19 november 2008

I stället för aggressionsterapi

"Now the drugs don't work
They just make you worse"

Allt för länge har jag retat mig på tjattret från medresenärerna på min väg till och från jobbet. Intima detaljer ur människors liv blandas med innehållslöst skvaller och hackar som hackspettar på mina trumhinnor vareviga dag från människor jag inte känner och heller inte vill lära känna. Men nu är det nog! Nu tänker jag stänga av och stänga er ute. Ni får pladdra på i godan ro om era sexuella preferenser och vem som sa vad till vem och när och bla, bla, bla. Med min nya mp3:a ska jag hålla er borta. Långt borta. Ser ni nån på tricken som ler idag, då kan det vara jag.

tisdag 18 november 2008

Boktipset: Tortyrens återkomst

"Promised you a miracle
Belief is a beauty thing"


Det var nog fler än jag som anade att rättegången mot Lynndie England och hennes kollegor från Abu Ghraibfängelset var en fars och en mörkläggning när inte en enda officer dömdes för tortyr. Att tortyrmetoderna var sanktionerade långt upp i hierarkin verkade mer än troligt. Frågan var egentligen hur långt upp. Svaret har nu Mattias Gardell gett i boken Tortyrens återkomst (Leopard förlag): George W Bush och rakt ned genom kommandokedjan är skyldiga till brott mot amerikansk lag, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen och Romstadgan.

Mattias Gardell har gått igenom mängder med offentliga dokument och det råder ingen tvekan att det förhåller sig på det viset. Tortyr som förhörsmetod mot misstänkta "illegala kombattanter" är sanktionerat från högsta ort. Att det är ett brott mot både amerikansk lag och internationell rätt spelar ingen roll. George W Bush har genom presidentdekret upplöst alla juridiska risker för att han eller någon annan i ledande ställning ska ställas till svars för sina order och handlingar. Problemet för Bush är att Genèvekonventionen inte ger utrymme för sådana friskrivningar från presidenter.

Men bland det vidrigaste av allt är att Pentagons egna utredningar visar majoriteten av dem som har fängslats och skickats till Guantanamo och Abu Ghraibfängelset var oskyldiga. Tusentals oskyldiga har således torterats för den "goda sakens" skull. Vi kan inte längre säga att vi inget visste. Ty därtill är dokumentationen allt för omfattande. Frågan är vilka konsekvenser de borde få?

Här kan du läsa DN:s och Expressens recensioner av Tortyrens återkomst.

Vill du lyssna när Mattias Gardell berättar om boken kan jag tipsa om Café Lika Värde på torsdag, kl 18.00. Den öppna föreläsningen hålls i Grafiska Fackföreningens lokaler på Västmannagatan 1 (bredvid LO-borgen).

söndag 16 november 2008

Längtan


"People so busy, makes me feel dizzy
Taxi light shines so bright"


Fotbollsäsongen är tack och lov över. Cykelsäsongen är tyvärr också över. När morgonsolen bröt igenom molnen och fick putsen i husen runt omkring att glittra guldfärgat längtade jag omedelbart ut på vägarna. I stället blir det Friskis efter lunch. Följa sjukgymnastens råd, bygga benmuskler. Jag är fortfarande i stadiet att jag helst har nån med mig, men träningsdisciplinen böjar äntligen komma.

Apropå cykel, det är cirka åtta månader till den 20:e etappen i nästa års Tour de France. Ju mer jag tänker på den längtar jag efter att få följa skådespelet. Näst sista dan, 167 km bergsetapp som avslutas med klättringen upp för Mont Ventoux. Vad som än hänt i Touren fram till dess lär vara av akademisk betydelse. Mont Ventoux kommer att punktera åtskilliga drömmar. Kvastbilen kommer skoningslöst att sopa upp resterna dem vars drömmar ligger utspridda längs vägen. Efter 3 118 km i benen lär dagsformen (och förmodligen en och annan läkare) vara det som avgör hela 2009 års upplaga av TdF. Ett grymt raffinerat upplägg!

lördag 15 november 2008

Ni skulle ha sagt nåt

Men hallå, jag misstänker att flera av er som besöker mig här är lite intresserade av musik. Eller har jag fel? Nej, jag tänkte väl det. Men varför tipsade ni mig då inte om den här tjejen:





Mötet

Skumt. I natt drömde jag åter om svikaren. I vilket sammanhang har jag ingen aning om. Sex timmar senare möts vi genom våra döttrar. Jag får en allvarlig blick. Vad jag gav för en blick vet jag inte. Förmodligen en kort. Jag nickade i alla fall igenkännande. Tycker att det räcker. På vägen hem komponerade jag en refräng till en låt som aldrig kommer att spelas. Sen dök Pistols upp:

Dax att bli ego

"Telling tales of drunkenness and cruelty.
Now Im sitting here/
The state of the roofs is a pity though
Generations all cramped with their kids in tow/
No chance to emigrate,
Im deep in debt and now its much too late..."


En rätt hektisk arbetsvecka går mot sitt slut. Allt för mycket tid har gått åt till att vänta eller städa efter andras oförmåga att göra det de ska och därtill rädda saker från att bli intetsägande. Precis när jag var färdig och andades ut i går eftermiddag fick jag ett positivt samtal. En av de tolv tidningar som jag i torsdags skickade en större artikel till ringde och ville ha in den i januarinumret. Av samtalet att döma hade redaktören inte ens läst artikeln, utan bara följebrevet. Om fler tar in den beror nog till stor del på hur viktig redaktören tycker att ensamrätten till materialet är. En ensamrätt som de av olika skäl inte kommer att få. Utan att gå in på artikelns innehåll var det ett kul knäck göra; att intervjua och fota engagerade, tänkande, människor renar mig en smula från min cynism. Faktiskt så till den milda grad att jag erbjöd redaktionerna artikeln gratis. Nåja, inte riktigt. För att få använda den ska de sätta in ett belopp, efter eget samvete, på en i mina ögon viktig stiftelses konto. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om hälften av blaskorna vill ha artikeln! Vilken semesterresa jag och dottern hade kunnat göra. I fortsättning får jag lov att bara intervjua fullskaliga egoister så att jag utan samvete kan sälja artiklarna för egen räkning.

onsdag 12 november 2008

(v) hade fel och rätt på samma dag

"To lonely nights uptown.
Don't let them bring you down,
Lonely nights uptown,
Don't let them bring us down, no"


Tänka sig, igår hade svt-text två artiklar om vänsterpartiet. I sak hade partiet både fel och rätt på samma dag. Förövrigt inte helt ovanligt när det gäller vänstertiet. Den ena handlade om att Lars Ohly kräver att de religiösa samfunden viger homosexuella. Varför då, undrar jag. Vi har religions- och organisationsfrihet i det här landet. Tror ett gäng hedenhösare fortfarande på en avundsjuk massmördare till Gud samtidigt som de dessutom är övertygade om att homosexualitet är en styggelse så är det den sektens frihet att tycka det. Vill en facklig organisation utesluta nazister för att nazismen är emot stadgarnas portalparagraf om alla människors lika värde är det facket frihet att utesluta nassar. I stället för att kräva saker av sekter är det bättre att staten utfärdar vigslar så får samfunden frälsa vilka de vill. Efteråt.

Sen har vänsterpartiet rätt i sin syn när det gäller skattefrågan. Det kan inte vara så att när en borgerlig regering har sänkt skatten på ett område ska den skattesänkningen vara statfäst i lag. Politik handlar om fördelning av resurser och synen på var de resurserna gör mest nytta. Önskar man mindre klyftor i samhället, ja då får man acceptera högre skatter. Inget samhälle har än så länge lyckats bedriva en klassutjämnande politik med ett lågt skattetryck.

tisdag 11 november 2008

Orosmoln

"Hails to the chancers
As boredom kills like cancer"


Ett par snabba ord innan matlagningen drar igång. Just nu är det fullt ös på jobbet och några som lovat leverera gör det inte, ringer heller inte och ber om ursäkt, varpå de får välförtjänta skopor ovett av undertecknad. På torsdag kommer dessutom domen, hur många tjänster som ska skäras bort av kostnadsskäl. Det är med andra ord inte så där jättemuntra miner bland jobbarpolarna. Hur det blir med mina olika jobb har jag ingen aning om och orkar heller inte spekulera.

När arbetsförhållandena är så osäkra gäller det att utnytta de fördelar vi har. Vi har en timmes friskvårdstid i veckan. Jag och en kollega drog till Friskis och tog en halvtimmes av arbetstiden i anslutning till lunchen för spinna på varsin träningscykel. Det var andra gången för mig och första för polaren. Jobbigt som fan. Och svettigt. Men efteråt gick vi tillbaks till jobbet med mungiporna lite högre upp än på ditvägen. På torsdag blir det sjukjympa. Ja, ja, jag vet att sjukgymnasten har friskskrivit mig, men jobbet måste fortsättas med den här åldrande kroppen. Jag inbillar mig att jag på sikt kommer att orka mer och må bättre då. Och blir jag arbetslös framöver lär jag nog behöva all ork i världen.

söndag 9 november 2008

Uppoffringar

"I play my part and you play your game
You give love a bad name"


Fy fan! Textsnutten här ovan är från en Bon Jovi-låt. Vad var oddsen på att vakna med dem i huvudet? 'You Give Love A Bad Name' har ekat i skallen i snart två timmar. Vidrigt. S kunde naturligtvis inte dölja sin förtjusning som den gamla mjukishårdrockaren hon nu en gång är. I min bok, som man nu även säger på svenska, tillhör den musikkategorin nog bland de tristaste jag vet. Hand i hand med modern r 'n' b är det nog omöjligt att hitta mer sterila musikgenrer, skulle möjligtvis vara tysk reggae. Att You Give Love A Bad Name överhuvudtaget kom in i skallen skyller jag på Idol. Helg med dottern innebär vissa uppoffringar, en av dem stavas Idol. Nu orkar jag inte längre. Jag måste jag omedelbart tvätta öronen med lite Dirty Pretty Things.

Ha en skön söndag!

lördag 8 november 2008

Typical Girls

Du vet hur det är, du söker efter nåt och hittar nåt annat. Jag letade efter en låt, men fastnade framför ett helt program. Har du tid tycker jag du ska titta lite närmre på de tre första videorna, de är från serien "The Punk Years" avsnitten heter Typical Girls vilket var titeln på en utomordentlig Slitslåt. När jag tittade igenom avsnitten gick mina tankar till Chris, Katti, Pojken, Kicko, Nike, Irre och alla andra tjejer som sparkade in dörrar och rev murar i slutet av sjuttiotalet:







Egentligen letade jag efter den här låten...



..som alltid får mig att tänka på Pauline Murray & The Invisible Girls. Men tyvärr inte den här låten.

fredag 7 november 2008

My Girl

Dottern är hemma! Om än förkyld. Det är nästan för bra för att vara sant, nu har vi en hel dag att bara skräpa omkring tillsammans mellan hennes snorpapper. En viskning från hennes mamma sa att hon hade saknat mig jättemycket där på andra sidan pölen. Sånt värmer.

torsdag 6 november 2008

Och så var det sagt det som måste sägas

"Look at your ugly shame
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"


Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.

onsdag 5 november 2008

Efter festen kommer baksmällan

"You can fool some people sometimes,
But you can't fool all the people all the time"

Jo, jag måste erkänna att jag blev lite blöt i ögat när jag hörde slutet av Obamas segertal i morse. Jag har sagt det förut, jag är en blödig jävel. Men det kändes stort. S omedelbara fråga var hur lång tid det tar innan han blir skjuten. Låt oss slippa ännu en politisk martyr. Martyrskap grumlar alltid verkligheten och får oss att glömma politiken. Det spelar ingen roll om vi pratar om Kennedy, Palme eller nån annan ikon. Alla har säkert haft sina förtjänster, men ingen av dem var utan politiska eller mänskliga brister.

För Obama väntar en verklighet där hans vallöften om skattesänkningar, sjukvårdsrefomer och Gud vet vad kommer att ställas mot ett budgetunderskott nånstans mellan -700 och -1000 miljarder dollar. Lägg därtill att kostnaderna för krigen inte kommer att minska avsevärt under Obamas mandatperiod eftersom att en omedelbar reträtt är politiskt omöjlig. Utrymmet för alla utlovade reformer är därmed starkt begränsat. Med det sagt är inte slaget förlorat, men vänta inga mirakel. Vill det amerikanska folket, eller för den delen du, se förändringar måste de/du ligga på och kräva dem. Don't give up the fight.

tisdag 4 november 2008

Vredens druvor

"Cos it's gonna take a nitcomb to get rid of me
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men"


I början av nittiotalet sa jag upp mig från ett relativt välbetalt jobb, tänkte göra som så många polare gjort tidigare genom åren, softa ett tag på a-kassa och fundera över vad jag ville med mitt liv. Jag hade knappt påbörjat min frivilliga arbetslöshet för än nittiotalskrisen slog till med full kraft. Hade du inte gymnasiekompetens fanns det inte ens ett städjobb att få, det var den bistra realiteten. Samtidigt tog borgerliga nationalekonomer tillfället i akt och skyllde arbetslösheten på LAS, MBL och en allt för hög a-kassa. På så vis lyckades de flytta skulden för en kris från en självklar del av det kapitalistiska systemet till den arbetslöse. Mer eller mindre rättframt sa de att hungriga människor jagar bäst. De där galna professorerna som fick spaltkilometers utrymme på debattsidorna fick mig att börja plugga. Målet var en professur så att jag också kunde få torgföra mina åsikter, i stället för vetenskapliga rön, i media. Nu blev det inte så. Barn kom emellan. Och i sanningens namn hade jag mycket svårt för luften i den akademiska världen, den kändes mig unken.

Vi går nu in i en ny kris och jag är jävligt oroad över vilka konsekvenser den kommer att få. Blir den långvarig lär klassklyftorna eskalera i en fart vi nog inte trodde var möjlig i det här landet. Skälen är enkla: A-kasseförsäkringen är inte indexerad, vilket innebär att de 80 procenten, som inte ens var 80 procent då, är långt från 80 procent av lön idag; a-kasseersättningen trappas successivt ned efter tid; a-kassersättningen har fått en bortre parentes, har du tur kommer du in på en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, lönen för den kommer att vara som din a-kassa, när du sen åter blir arbetslös beräknas din a-kassa utifrån vad du hade under åtgärden. Studier räknas inte längre som en arbetsperiod, det geniala i att kristider kan vara tider för kunskapslyft -inte bara för individen utan för hela samhället- och klassresor har minimerats. Alla dessa försämringar i a-kassan är vår nuvarande regering skyldig till. Lägg därtill en försämrad sjukförsäkring och mörkret breder ut sig.

Ökade klyftor i ett samhälle skapar ett hårdare samhällsklimat. Redan nu förfasas vi över tillgången till vapen och ett allt råare våld. Vi får det samhälle vi förtjänar. Väljer vi partier som medvetet ökar klassklyftorna får vi också tas med allt fler (be-)svikna människor som känner att deras möjligheter att förverkliga sina drömmar är nära nog noll och intet. Människor vars framtidsmöjligheter kraftigt begränsas kommer inte bara stå vid sidan och titta på när de rika förlustar sig, de kommer att ta sin del av kakan, med eller utan våld. Så är det. Men det behöver inte vara så. Ondskan är inte genetisk eller etnisk, ondskan skapas av andra människor. Av dig och mig.

söndag 2 november 2008

Blood & Chocolate


"All of my love
All of my kissin'
You don't know
What you been a missin"

Rastlöst melankolisk. Om man kan vara det är jag nog det. Kanske har det att göra med att dottern är på andra sidan Atlanten med sin mor och sin plastfamilj. Kanske beror det på annat. Det hjälpte inte ens med att jag tog en mikrotur på Surlyn idag. Vädret var perfekt för en längre tur. Men den lilla skräprundan jag tog räckte lagom till att en liten knäkänning gjorde sig påmind. Inte så att det gjorde ont, men ett första symton. Högst irriterande.

Den rastlösa känslan dominerade även fredagkvällen då jag träffade ett gäng gamla punx. Det var trevligt och alla var snälla och fina trots att några blev lite lalliga. Men jag kom liksom aldrig till ro i situationen och efter ett par timmar gjorde jag en Houdini och åkte hem och stekte fiskburgare till nattamat.

ölfronten har det varit dyra, men goda dar.OT hade de i fredags Oppigårds Indian Tribute som gästöl. Jag drack den på ölmässan och jodå, den står sig. Sen kanske det inte är världens smartaste trick att starta kvällen med den, för den är kraftig och smakrik. Jag har även hittat Oppigårds starkporter på bolaget. Den är inte gratis, för att uttrycka sig milt, men om du köper den får du mycket porter för pengarna. Samma sak är det med Brother Thelonius, en ale på blygsamma 9,4 procent. Stor arom, men trots procenthalten ingen spritsmak som slår igenom. Brother Thelonius är kanske inte bärsen du ska ta med dig en hel påse av om du ska på middag. Men en kan man alltid ta fram till desserten. Den funkar bra till choklad.

fredag 31 oktober 2008

Rock esta Noche!

"Who put the bop in the bop sh-bop sh-bop?
Who put the dip in the dip da dip da dip?
Who was that man? I'd like to shake his hand,
He made my baby fall in love with me"


Snoddasmorgon, nej då, bara en Barry Mann-morgon. Jag måste erkänna att jag är svag för Doo-Wop även om det inte är nåt som alltid ligger på skivtallriken. Doo-wop får mig att se mönster:





onsdag 29 oktober 2008

Santa Maradona

"Don't fall apart on me tonight
I don't think that I could handle it"


Diego Maradona återvänder till fotbollen som förbundskapten för Argentina. Stämmer nyheten önskar jag den lille store trollkarlen all lycka i världen.



Tack Korrektivet för att du hittade Manu Chao-videon.

tisdag 28 oktober 2008

Ett första steg

"So I made up my mind, it must come to an end
Look at me now, will I ever learn?"

Jaha, så var friskiskortet köpt och första passet avverkat. Tro nu inte att jag tokade till det och tjackade ett årskort som jag aldrig kommer att nyttja till fullo. Nej, det fick bli ett månadsmärke. Jag har liksom på känn att det lönar sig bäst för en sån som mig som hellre är ute i friska luften och cyklar eller lirar boll än att hänga i en trång lokal med en massa andra svetton. Svett i all ära men den delar jag helst men dem jag självväljer. Men det var en fascinerande inblick i en värld som egentligen är mig rätt fjärro. Majoriteten män hängde i gymet bland vikter och allehanda maskiner. I stora salen pågick nåt aerobics-/jympapass med närmare femtio tjejer och inte en snubbe. Märkligt. Spinningpasset tycktes dock ha en jämn könsfördelning. Nå, jag får nog anledning att återkomma i ämnet. Planen är två pass i veckan. Ett tvåtimmars- och ett lunchpass. Syftet är att få bättre kondis och se till att få benmusklerna att palla det jag vill att de ska palla; det vill säga cirka tio till femton mils cykling per dag.

måndag 27 oktober 2008

Ur led är tiden

"I lived my dream today I lived it yesterday
And I'll be living yours tomorrow
So don't look at me that way!"


Så var det dags igen för årets nyheter om de privata friskolornas aktieutdelningar. Enligt Rapport delades det ut 84 miljoner kronor till aktieägarna förra året. Pengar som kommer från våra skatter. Det är klart att man kan moralisera över det, men är det så att vi nu har accepterat ett system med privatägda skolor så är det väl närmast en självklarhet att de här företagen försöker drivas med mesta möjliga vinst, det är liksom hela poängen med att marknadsanpassa skolsystemet. Om du läser den här rapporten om Walthers Gymnasium kanske du också tycker att det är osmakligt att företaget återigen ger en aktieutdelning på mångmiljonbelopp. Själv tycker jag att hela friskolereformen är fullständigt åt helvete och snarast förpassas på historiens skräphög. Det räcker inte med några kosmetiska ingrepp för att få fason på det hela. I ett framtida, mer upplyst samhälle, kommer historikerna undra varför politiker lät sekter och samfund sköta utbildningen. En högst adekvat fråga. Men vare sig vår nuvarande eller en kommande regering kommer att ändra på tingens ordning. Såvida det inte blir ett folkligt tryck i frågan. Men även här är jag pessimist eftersom föräldrarna har lämnat över makten i skolfrågorna till lärare, rektorer och skolföretagen. Och vi får den verklighet vi förtjänar.

lördag 25 oktober 2008

Tossiga bonnadan fortsätter


Then one day he went away and I thought I'd die, but I didn't,
and when I didn't I said to myself, "is that all there is to love?"

Igår presenterades fem förslag till ett nytt Slussen. Det tog inte lång stund innan gnället om "flum" och "bättre förr" drog igång. Även Svenskans arkitekturskribent, Ola Andersson, drog en lans för det som redan är med orden om att dagens trafiklösning är genial. Struntprat. Dagens Slussen är vacker från ovan, men hur många åker, cyklar eller går fel i den varje dag? Slussen är en rörig trafiklösning för gårdagens trafik där bilismen har företräde. Utmaningen ligger i att få platsen levande för gångtrafikanter och cyklister samtidigt som yrkestrafiken på ett smärtfritt sätt ska kunna passera. Av de få bilder som finns att se tycker jag att Wingårdhs förslag är intressantast, inte bara för att de har ritat in Debaser, främst för att de skapat en närhet till vattnet för gående och för att de inritade husen stämmer överens med Söders redan brokiga siluett.

fredag 24 oktober 2008

Tokiga bönder i Stadshuset

"Is that all there is, is that all there is
If that's all there is my friends, then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is"

Nån bonde i stadshuset har tydligen fått med sig en majoritet på den befängda tanken att strö 22 radhus längs Norr Mälarstrand ungefär vid Rålis. Varför, undrar jag. Stockholms smått unika förhållanden med Mälaren som delar av stan borde utnyttjas bättre än att förtäta med några radhus. Gräv i stället ner hela Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand och bygg bostäder, kontor och skapa en levande kajmiljö full av restauranger, gallerier, barer, klubbar och konsertlokaler. Sen spelar det ingen roll om fastigheterna är smala, breda, höga eller låga. Allt på en gång blir nog roligast. Men se för fasiken till att stad förblir stad och vilsam förortsbebyggelse fortsätter att vara vilsam just i förorten.

torsdag 23 oktober 2008

Tidens tecken

Eftersom att det borgerligt styrda landstinget här i stan har beslutat att höja patientavgiften till akuten så fixar Svenskan en enkätundersökning på nätet. Frågan är "Vad är viktigast för dig?" Det finns två svarsalternativ:

1. Att inte patientavgiften blir högre
2. Att inte SL-kortet blir dyrare

Fler alternativ finns inte. Framförallt är det väl ett tidens tecken att inte fråga: Är du beredd att betala nån krona mer i skatt för att alla ska få tillgång till en bra vård och en väl fungerande kollektivtrafik?

Kristider

"either I'm too sensitive
or else I'm gettin' soft"


Jag drömde om han som gjorde mig mest besviken i våras. Vi har faktiskt inte träffats sen dess, trots att vi har barn i samma klass. Jag kan tydligen fortfarande inte släppa hans svek och jag har drömt om honom tidigare, men då har det ofta utmynnat i nån form av otrevligheter. I natt var det däremot spänt när vi sågs. Jag försökte ignorera honom, men av nån anledning blev vi tvungna att samtala, om vad och varför har jag glömt, och det blev inte uppgörelse i solnedgången, utan bara lite positivt jobbigt. För så är det, jag gillade honom verkligen. Och det är väl därför sveket känns så mycket mer.

***

Igår friskförklarade sjukgymnasten mig och mina knän och gav mig rådet att fortsätta cykla och styrketräna benen. Kul råd när vintern nu står i farstun och vägarna är fulla av blöta löv. Det innebär att det inte längre finns några undanflykter, vill jag genomföra sommarens planer är det bara att pallra mig iväg till Friskis & Svettis eller nåt liknande. Jag måste erkänna att tanken gör mig jättenervös. Gym och de som går på dem har jag aldrig känt mig befryndad med. Det är en helt annan värld i mina ögon. Jag är ju han som slutar lyssna och beställer en öl till när folk pratar vikter och kalorier. Ska jag bli en av dem? Läskigt.

***

Tydligen var det inget större fel på de svenska bankerna i alla fall. De har gjort fantastiska vinster, om än inte lika stora som i fjol. Swedbank som många har velat få till en enda stort svart hål har en rörelsevinst på 3 113 miljoner kronor. Snacka om kris! SEB ska tydligen sätta igång ett sparpaket då deras vinst bara handlar om 2 010 miljoner kronor. Dom sumpade visst 677 miljoner i Lehman Brothers-konkursen och då är det ju klart att de anställda får ta smällen, inte han eller hon som var direkt ansvarig. Sen lär väl kunderna få pröjsa nån ny liten avgift också så är den förlusten snart ur världen.

tisdag 21 oktober 2008

Jag fattar inte

"han samlar drömmar i fickan
på en skenande cykel"


Igår la regeringen fram en "stabilitetsplan" på 1 500 miljarder kronor. Staten ska vara garant för de lån som bankerna tar. Ni får förlåta mig min okunskap men alla, inklusive Anders Borg och Mats Odell, har ju sagt att de svenska bankerna stod på solid grund, att det inte var nån fara med det svenska finansiella systemet, om det inte var nån fara varför behöver de då våra pengar?

måndag 20 oktober 2008

Onödigt uppvaknande

"se dig för lillebror, här kommer lyckan"

Jag vaknade vid fyra och kunde inte somna om, trots att Discovery visade nåt program om karpfiske. Nu är jag inte bara trött av förstörd nattsömn, jag är stel i kroppen och löparknäet har kommit tillbaka. Jag anade redan innan jag gick iväg till fotbollsplanen i går eftermiddag att det kanske inte var det absolut smartaste jag kunde hitta på. Men kul var det, även om vårt lag tappade rejält på slutet. Och av nån märklig anledning smakade Paulanerna efteråt alldeles utmärkt. Kanske blev det till och med en bira för mycket eftersom att vi började snacka om att starta ett band ihop. Förvisso ett coverband, men ändå. Inspirationskällan till bandet är Phil Spectors devis; dubblera allt! Bygg en musikalisk vägg. Till och med så här dan efter tycker jag att tanken är riktigt tilltalande. Eller så är jag bara på väg att bli jävligt uttråkad.

söndag 19 oktober 2008

Mr Jazz


"Jag går på samma gator tills de vänder
Den här stunden är i resten av mitt liv"


Det har släppts en hel radda med clashprodukter den senaste månaden. En bok, en dvd och en live-platta från giget på Shea Stadium. Jag tillåter mig att vara skeptisk till en hel platta från det giget. Varför? Redan på liven 'From Here To Eternity' är det oförsvarligt många låtar som Terry Chimes hackar sönder. För mig är The Clash storhet intimt förknippad med Topper Headon. Hans fenomenala trumspel är det som lyfte bandet från att vara ett habilt rockband till nåt annat, nåt betydligt mycket mer spännande. Att det dessutom var Topper som tog hand om två vilsna punkare i en hotellkorridor i Åbo 1979 och lät dom kvarta i hans rum har naturligtvis viss betydelse. Att han blev torsk på droger borde jag ha förstått då han på Café Opera tjatade som en galning på mig att hjälpa honom att hitta cola. Men drogberoendet till trots så är det fortfarande Topper som lyfter Combat Rock. Med en annan trummis hade plattan nog varit olidligt trist. Topper pendlar i intervjuer mellan att vara förorättad över Strummers sätt att hänga ut honom som knarkare och insikten om att han var en belastning för bandet. Intressant är dock vad han säger om Terrys återkomst i senaste numret av Mojo:

- When they sacked me they should have hired a shit-hot session drummer/../ With all respect to Terry Chimes, to get him back was suicide. He's a pretty good straightahead rock drummer, but... Joe should have known better. But we all should have known better.

När det gäller boken och dvd:en ska det tydligen mest handla om gammal skåpmat. Men ser man det som ett sätt att vara med och betala pensionspengar till Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon, ja då bör man naturligtvis köpa rubbet, utom plattan då. Terry Chimes klarar sig säkert bra på inkomsterna från sin kiropraktorklinik.



The Clash live från Paris 27 februari 1980

lördag 18 oktober 2008

5 x fredagskväll i Stockholm

"Oh love me to my soul, rock me to my soul
Oh love me to my soul, rock me to my soul"






fredag 17 oktober 2008

Tröst


"Sweeter than a honey bee, yeah, baby been sweet on me
Sweeter than a honey bee, yeah, my queen bee"


I morse var alla moment i morgonjympan lika jobbiga. Överhuvudtaget köndes det som om det borde ha varit en sån där söndagmorgon du vet då man vaknar tidigt och går upp, käkar frukost, läser tidningen och sen går och lägger sig igen. Men nu när jag tittar ut genom fönstret längtar jag faktiskt mer till Södertörns vägar än till min egen säng. Jag önskar att min kropp inte åldrades och att den gick med på att göra det jag vill att den ska göra utan att en massa skitskavanker hindrar mig. Jag vill kunna ge allt på en fotbollsplan igen, vill kunna genomföra cykelsemesterprojektet tillsammans med min jobbarkompis. Just idag känns de planerna väldigt fjärran. Det gör mig ledsen. Därför tröstar jag mig med Toumani Diabaté och Taj Mahal:

torsdag 16 oktober 2008

En väckarklocka till Bryssel


"Ya running and ya running
And ya running away.
Ya running and ya running,
But ya can't run away from yourself"

Knappt hade trycksvärtan torkat i gårdagens DN förrän ledarsidans malliga utrop: Europa kan, blev till ett: Europa kan - understundom. Att rädda banker kan Europas politiker enas om och det är väl bra om räddningen innebär ett övertagande av kontrollen och inte bara av skulderna. Även industrin lovas nu hjälp från EU. Men att enas om att minska utsläppen som hotar mänsklighetens framtid tycks vara svårare. "Nej, det blir för dyrt!", "Klimatmålen hotar tillväxten!", "Åtgärderna blir för tunga för vår industri!" är orden som idag hörs från EU.

Kan inte nån skicka en väckarklocka (modell Hesa Fredrik) till det pågående toppmötet i Bryssel. Vissa politiker måste ha kvartat rätt rejält de senaste tio åren då larmrapporterna har avlöst varandra lika regelbundet som slottsvakten. Vad de här pajasarna tydligen inte ser att de nu har chansen att ställa om och också tjäna på det. Ty de länder vars industri satsar på miljötekniska lösningar kommer att kunna kapitalisera på dessa lösningar då de kommer att behövas i hela världen.

Men nej då, vad som ligger tio år fram i tiden tycks vara ett allt för långt perspektiv för dagens politiker. Antingen är de rädda att inte stå med på inbjudningslistan nästa gång deras nationella industrimagnater bjuder på lunch eller kanske inser de att miljömässigt hållbara lösningar inte är förenliga med ständigt sänkta skatter och då finns ju risken att medelklassen röstar på andra politiker som sänker skatter så att de får det bättre. Arbetarklassen har för länge sen tröttnat och skiter i valurnan eller proteströstar på vilka dårar som helst som pekar finger och skriker att problemet har en etnisk lösning i stället för en ekonomisk.

***

Den vackra höstbilden är tänkt att fungera som en motvikt till textens syrlighet. Ifall nån nu undrade.

onsdag 15 oktober 2008

Hyckleriets renhet


"One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house getting wasted in the heat"


En lågintensiv förkylning har hållit mig på mattan. Har inte orkat hänga med i nyhetsflödet, än mindre se partiledardebatter som numer rubriceras som "superveckan" efter amerikanskt manér. Jag super hellre ihjäl mig än ser och hör Mona och Fredrik följa manus i sex debatter efter varann.

***

Nu förstår jag varför en del cykelintresserade har blivit provocerade av att ha läst Johnny Greens 'Push Yourself Just A Little Bit More'. Smaka på följande citat: "The athlets on wheels have been pursued by purist accusations all down the line. Often accurately. So what? These men are heroes for racing great distances over massive mountains. And they take drugs. Double heroes." Nog låter det som drogromantik, men sätter du det i ett större perspektiv, vilket Johnny Green gör tror jag att han har rätt: "Our culture runs on drugs for work and play. As it always did. I'm including alcohol, nicotine and the deregulated supermarket shelf. What's so different about Le Tour de France?"

Stämmer tesen om att vårt samhälle snurrar på droger finns det bara en innebörd: Sluta jaga dem som tar droger som om de vore brottslingar. Om samhället tar kontrollen över droghanteringen kan en massa onödigt lidande besparas. Idag ska alkisar och knarkare skuldbeläggas 24 timmar om dygnet. Så cyniskt. Så ociviliserat. Så onödigt. Lägg resurserna på dem som vill bli rena i stället. Öppna stödenheter som tar emot 24 timmar om dygnet. Jag är övertygad om att vi på ett par år skulle få färre missbrukare och därmed färre brott.

Fausto Coppi, som vann TdF två gånger och Girot fem gånger, fick frågan i tv om han någonsin tagit droger. "Bara när det har varit nödvändigt" blev svaret, när intervjuaren frågade hur ofta det var, svarade Coppi; "Nästan alltid".

Jag läste härom veckan att vice OS-bossen, Thomas Bach, vill utesluta cykelsporten från OS på grund av doping-affärerna. När han ändå är i förbjudartagen kan han väl passa på att lyfta bort fridrotten, tyngdlyftningen och fotbollen också. Finns det nån som på fullt allvar inte tror att de bästa fotbollslagen i Europa hålls på benen med hjälp av läkare som jobbar i den berömda gråzonen? Du som räckte upp handen: Varför tror du då att Fifa inte accepterar Wada?

lördag 11 oktober 2008

Back in the garage with my bullshit detector

"What do I get
Oh oh what do I get
What do I get
Oh oh what do I get"


Dalmatinertiken Mona gjorde en pudel. Och vilken pudel sen! Obetalbar bullshit i den lägre skolan: "Men jag har uppfattat det som vänsterpartiet inte ville vara med". Mmm, så var det säkert. Nu har hon lovat att "prata med Ohly". Om vaddå undrar jag, djurgårns tråkiga fotbollslag, eller? Maria Wetterstrand som verkligen har pratat med Mona vet att inget har förändrats sedan det gemensamma utspelet härom dan.



Från partiet "Bullshit Inc" kom dagens drapa i Svenskan, Hägglund och Odell yrar om etik och moral under rubriken "Rå kaitalism hotar välfärden". Söte Jesus, suckar jag. Det är samma Hägglund och Odell som sitter i en regering vars politiska mål är att sälja ut statliga företag på löpande band. Eftersom det enligt deras politiska syn är så att statliga företag hindrar den fria marknaden, det vill säga den råa kapitalismen.

fredag 10 oktober 2008

Jag tänker på dig



Idag är det förkylt. Ligger helst i sängen, zappar och äter godis. Var dessvärre tvungen att göra en raid ner till Konsum för att fylla kylskåp och skafferi. Svängde även förbi pizzerian för att minimera mina egna insatser och nu när ölen snart är uppdrucken ska jag återvända till mitt ide.

Ha det bäst!

torsdag 9 oktober 2008

Dags att ställa krav

"You talk, yes you talk a good game
Won't you teach me the same"

Så var då de socialdemokratiska ambitionerna satta, ett regeringssamarbete med miljöpartiet efter valet 2010. Vänsterpartiet göra sig icke besvär. Mona Sahlin såg mer än lovligt nöjd ut när hon i tv stängde dörren framför näsan på Lars Ohly. Hummandena om arbetsrätten från IF Metalls ordförande imponerade inte särskilt mycket. Troligtvis har han blivit ordentligt överkörd i VU eller så har sovit sig igenom mötena. Att Handels och SEKO:s ordföringar nu tar bladet från munnen och kräver en vänsterpolitik hedrar dem.

För valet är egentligen ganska enkelt; varför välja borgerliga imitatörer när det redan finns en borgerlig regering? Originalet är nästan alltid bättre än kopian. När klassamhällets klyftor ständigt ökar blir socialdemokraternas "högerut marsch" inget annat än ett gigantiskt svek mot dem som hårdast drabbas av effekterna. Socialdemokraterna behöver inte bara medelklassväljarna, de behöver övertyga de lågavlönade, de arbetslösa och långtidssjuka om att de fortfarande är deras parti. Men sanningen är nog dessvärre att partiet för länge sedan har lämnat dessa människor bakom sig. De talar numera bara till dem, aldrig med dem. Ty även under sossarnas förra mandatperiod ökade klyftorna.

Det sägs att egenintresset aldrig ljuger: Är du medelklass kommer din politik att gynna medelklassen mest. Titta på valsedlarna nästa gång det är val. Arbetarklassen kommer att vara sorgligt underrepresenterad, alldeles oavsett parti. Precis som den var i de senaste valen. Och visst är det så att medelklassen har fått det bättre de senaste tio åren. Såvida vi på det personliga planet inte blir långtidssjuka eller arbetslösa. Men då är vi å andra sidan oss själva att skylla.

Ska det bli någon ordning på socialdemokratin krävs det nu att fackföreningsrörelsen ställer krav på partiet: Vill ni ha vår hjälp 2010, får ni föra vår politik. Annars får ni klara er själva.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.