måndag 31 december 2007

Gott nytt år

"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"


Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.

Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.

lördag 29 december 2007

Tidens tecken

Jukeboxen är fortfarande tyst. Men jag har inget bättre för mig än att sätta mig vid datorn i väntan på att tvätten ska bli klar. För en gångs skull slapp jag bli upprörd över mina själviska lortgrisar till grannar, vilket är rätt skönt. Jag tänkte lägga upp några bilder som jag tagit och som jag tycker speglar samtiden rätt bra.



De flesta av behållarna på återvinningsstationen är fulla. Marken är full av krossat glas, papper och plast. På baksidan har nåt snille haft sönder batteribehållaren.


Stockholms grusplaner byggs bort. Antingen blir de jättefina konstgräsplaner -som man i besparingsiver inte förser med värmeslingor eller omklädningsrum- eller så försvinner de helt i förtätningen av staden.



Att märkeshysterin faktiskt har blivit just hysterisk tyder väl den här bilden på. Men vem fan är intresserad av att se nåns trasiga Björn Borg-kallingar?



Hämtmat. Med tanke på mina tidigare inlägg om klimatfrågan är väl den här bilden avslöjande. Jag är en lat jävel. Jag älskar god hämtmat. Till gårdagens sushi fick man med sig tre plastbehållare. En för sushin, en för soppan och en för sojan. Samtliga är nu diskade och ligger sorterade i påsen för plastföremål. Sen går jag och försöker slänga dem i en överfull behållare.

fredag 28 december 2007

Pausmusik

Inga sånger sparkade upp mig ur sängen nu på morgonen, inga stora eller små tankar tvingar mig till datorn. Jag är ledig och det har tydligen hjärnan fattat till slut och då går den tydligen på sparlåga. Ni får hålla till godo med en av musikhistoriens vackraste låtar till dess att inspirationen återvänt. Varsågoda, Augustus Pablo med AP Special:

onsdag 26 december 2007

I slutändan

"And all together it went well
We made pretend we were best friends
Then she said, "Oh, I can wait"
They ordered me to make mistakes"


Det tog två och en halv timme innan jag till slut hittade låten. Jag hade bara melodin att gå på när jag vaknade, sen efter en timme kom en snutt text farande genom skallen; det skulle nog vara nåt 'end' med. Därefter tror jag att det handlade om att sätta ihop melodin och ett 'end' med en sångstil. Då landade jag mellan Arctic Monkeys och The Strokes. Känslan sa mig att det nog var de senare och från plattan 'Is This It'. Frågan vara bara vilken låt? En googling hjälpte mig inte, eller rättare jag läste texterna för slarvigt och det var ett tag sen jag lyssnade på plattan och därför hade jag svårt att sätta musik till en del texter. Till slut var det bara att rota fram plattan sätta på den och vänta. Pang! Där, mitt i fjärde låten, Barely Legal, kom melodin! Och nog fanns det ett 'end' med:

"It all works somehow in the end..."

tisdag 25 december 2007

Min nya leksak

"But I spent all my money on this crapped out piece of shit called 'the bass guitar'"

Genom jobbet har tillgång till en juste systemkamera med fler funktioner än jag är intresserad av att använda. Jag gillar att fota men är ett tekniskt miffo. Jag skulle säkert kunna lära mig allt om ditten och datten, men tappar lusten så fort jag öppnar instruktionsboken. Vill man se det romantiskt går jag mer på känsla, vill man se det krasst så är jag lat. Strax innan jul köpte jag en leksak till mig själv, en liten kompaktkamera som är precis lagom stor för att gå ned i en bröstficka. Perfekt att alltid ha med sig. Dottern som först blev sur för att jag köpte mig en leksak för en tusenlapp älskar att ta självporträtt med den. Den är ganska snygg också:


Kameran funkar bra för porträtt i dagsljus, men den får det lite jobbigt i mörkare förhållanden. Då blir det brusigt. Jag lekte med den på Söders Hjärta efter Strummer-memorialen och även om inte bilderna är några tekniska under och inte klarar att blåsas upp gillar jag dem:




måndag 24 december 2007

God Jul


"Did you see the stylish kids in the riot
We were shovelled up like muck
Set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love"

Det tog nästan ett dygn att återhämta mig från Joe Strummer-memorialen som jag hade med ett gäng polare. Utan att gå in på detaljerna kan jag säga att gårdagen var tuff, mycket tuff. Hade jag inte lovat att grava en lax hade jag nog inte stigit upp alls. Nu står laxen i kallskafferiet och gårdagen är begravd. Och allt som inte blev gjort igår väntar på mig idag, som städningen av lägenheten. Det är nåt speciellt med att ta itu med städningen på julafton, nästan nåt rituellt. Jag minns att jag kom hem till Hatte en julafton på åttiotalet. När jag ringde på dörren öppnade han svettig och dan, han storstädade. Frenesin tydde på en rejäl dos julångest. Han fick göra klart sen åt vi resterna som jag hade fått med mig från min mormor och drack Jameson och blev väl skitfulla. Julen som helg innebär att det bästa och sämsta med mänskligheten visar sig, omtanke och kärlek frodas sida vid sida med egoism och slutenhet. Jularna hemma hos mormor var alltid spännande för vi visste aldrig vem i huset hon hade bjudit in. Fanns det nån som var ensam på julafton fanns det alltid en stol och ett fat till att ställa fram. Dessa inbjudningar var aldrig påträngande, mormor var aldrig påträngande, utan självklara. Jag önskar att jag hade samma självklara attityd som min mormor, men tyvärr har jag inte det. Jag tycker att det är jobbigt med nya relationer. Har svårt att kallprata. Och när jag gör det kommer mina sarkasmer och ironier ofelbart att få dem att titta konstigt på mig.


Näe, ska det bli nåt gjort får jag sluta sitta här och blogga och sätta igång. Jag önskar alla vänner som brukar titta förbi här en riktigt god jul. Ta hand om er och era vänner och gärna andra också, ät och drick gott så ses vi förhoppningsvis på andra sidan. Jag har inte många jultraditioner, men den här låten inleder alltid min julafton:


lördag 22 december 2007

PUNKROCK WARLORD

JOHN GRAHAM MELLOR A.K.A JOE STRUMMER
21 August 1952 - 22 December 2002
In Memoriam










torsdag 20 december 2007

No future for you

"And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance"


En av de mer mossiga -i bemärkelsen otidsenliga- institutionerna i vårt land fick finna sig i att moderniseras 1979. En annan mossig klubb fortsätter att streta emot. Jämställdhet är bara ett av "de små stegens tyranni", låter riddarhusets ordförande, Henric Ankarcrona meddela. En annan av de blåblodiga, Gustaf Douglas, har dock tagit bladet från munnen. I riddarhusets tidning beklagar han sig:

- Jag fruktar att detta adelsmöte inte ens skulle kunnat förmå sig till att rösta för ståndsriksdagens avskaffande.
Tänker han upprepa sin motion ännu en gång vid ett kommande adelsmöte? Gustaf Douglas är bestämd: - Jag ser inte att det vore särskilt menningsfullt.*

Det är inte utan att jag är tacksam för att jag har fötts till livet i en någorlunda normal miljö. Man skulle kunna tycka att de här galningarna har spelat ut sin roll. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag gick samtidigt som tre små adelsmän på universitetet. Familjernas inbördes rangordning var hur tydlig som helst. Samtliga hade legat på internat i grundskolan. Och allt var nu upplagt för att de ska bli framtidens makthavare inom politik, förvaltning eller näringsliv, om därom rådde inga tvivel. Att förneka klassbetydelsen i fråga om makt och inflytande i dagens Sverige är att ljuga. Cirka 60 år av socialdemokratiskt styre har i det här fallet inte gjort någon som helst skillnad.

På förekommen anledning. Music Maesto:



*Arte Et Marte. sid 8

onsdag 19 december 2007

Neråtsång

"Didn't know what time it was the lights were low oh how
I leaned back on my radio oh oh
Some cat was layin' down some rock 'n' roll 'lotta soul, he said
Then the loud sound did seem to fade a ade"


Tack och lov för en blå himmel och lite solsken. Hade det vanliga gråvädret regerat idag också hade det mesta känts övermäktigt. Jag går och bär på en vinterblues som tar sig uttryck i en tröttsam håglöshet; jag bara vill ingenting alls. När jag är på jobbet vill jag hem, när jag är hemma vill jag bort. Som sagt, förbaskat tröttsamt. Inte blir det bättre av att ett par polare inte hör av sig när jag har hört av mig. Ok för att det är jul och klappar som ska köpas hit och dit och bla, bla, bla, men att stänka iväg ett sms eller mejl tar väl inte alla krafter som behövs för att klara julhetsen? Samtidigt är jag så fånig i de här lägena att jag börjar undra om jag gjort eller sagt nåt olämpligt som gjort att personen i fråga har ruttnat. Näe, jag längtar till våren. Det här mörkret tar knäcken på mig.

tisdag 18 december 2007

Politisk etik och personlig moral

"Lullabies, look in your eyes,
Run around the same old town.
Doesn't mean that much to me
To mean that much to you"


Jag fastnade framför Kobra igår och det fick mig att fundera en hel del över moral. Programmet handlade om Thailand. Vissa av er som läser den här bloggen är så pass gamla att ni minns en bild från 1970-talet på Transports dåvarande ordförande sittandes på en trapp med en fet cigarr i käften i diktaturens Spanien. Bilden blev den lilla tuva som stjälpte honom, han fick avgå. Även om den svenska solturismen precis hade inletts så åkte inte en fackordförande ostraffat till en diktatur på semester. Skulle Wanja Lundby-Wedin åka till Thailand skulle inte en käft höja på ögonbrynen. Det är idag helt ok att åka till diktaturer på solsemester. Min personliga moral har inget med min politiska övertygelse att göra, tycks vara den allmänna hållningen. Jag har både nära vänner och och arbetskamrater som nyligen har besökt Thailand. Det är människor som ofta berömmer sig för en hög moral, men när det kommer till behovet av värme och sol tycks de ha fått solsting. En snabb sökning hos Amnesty och jag får fram följande info:

"After the 19 September military coup, coup leaders abrogated the 1997 Constitution and issued decrees instituting martial law and restricting the rights to freedom of expression, association and assembly. Martial law was lifted in 41 provinces in December but remained in place in 35 border provinces. Violence continued in the mainly Muslim southern provinces. Armed groups bombed, beheaded or shot Muslim and Buddhist civilians, including monks, teachers and members of the security forces. The authorities arbitrarily detained people and failed to investigate human rights abuses. Two human rights defenders were killed and others, particularly in the south, were at risk of intimidation, threats and attacks. Torture and ill-treatment continued to be reported. Almost 900 people remained under sentence of death. No executions were known to have taken place. Migrant workers were not able to exercise their basic labour rights. Hmong asylum-seekers were forcibly returned by the authorities to Laos."


Hur gör man, eller rättare; vad säger man till vänner och arbetskamrater som precis har köpt en resa till solen, värmen i diktaturer? Ska man vara den lilla moralisten och partykrascharen som syrligt påpekar att deras resa är ett stöd till en orättfärdig regim, eller ska man hålla käft?

När programmet gick mot sitt slut kom jag osökt att tänka på Sex Pistols:

"A cheap holiday in other peoples misery
I dont wanna holiday in the sun
I wanna go to the new Belsen
I wanna see some History
'cause now I got a reasonable economy"

Trevlig resa!

måndag 17 december 2007

Tvära kast

"What good is sitting alone in your room?
Come hear the music play.
Life is a Cabaret, old chum,
Come to the Cabaret"


Jag funderade på att skriva nåt om regeringens senaste förslag om upprättandet av en kommunernas skamlista. Det vill säga att kommuner som låter barnfamiljer vräkas ska skuldbeläggas och på så sätt ska allt bli bra enligt nåt snille från regeringskanliet. Vore det inte bättre med nån form av sanktioner mot kommuner som inte följer socialtjänstlagen, frågar jag mig. Jag hade tänkt att utveckla den här tankegången. Men eftersom att mitt huvud är fullt med snor tycks varje tanke sega sig fram lika raskt som en dator full med virus. I stället kastar vi oss över morgonens låt som det tog mig hela frukosten, det var bara en del av en melodin som låg på repeat, att komma underfund med. Ibland blir det tvära kast här i livet. Men så är livet självt. Varsågoda, Liza Minnelli i Cabaret:

söndag 16 december 2007

Sunday Morning

"And my love is bigger than a Cadillac
I'll try to show it if you drive me back"


Ögonen rinner, näsan rinner och kaffet smakar skit. Bortsett från det är allt bra. Eller nästan. En vecka kvar till julafton och jag vet fortfarande inte vad jag ska ge dottern. Och det är inte heller så att hon överöser mig med julklapplistor -vilket i och för sig är ganska skönt- eller små hintar om vad hon vill ha. Själv önskar jag mig, ännu en gång, bara långt bort. Att fira jul utan sitt barn känns inte särskilt meningsfullt. Det blir inte ens en halv julafton utan M, det blir bara som vilken middag som helst. Satt och letade resor härom dan och då visade det sig att Ryanair har börjat flyga på Marseille. Behöver jag säga att det var billigt. Snacka om att hamna i en moralstrid. Ryanairs vd, Michael O'Leary, har angett som skäl till bolagets framgångar att de inte har några fackföreningar att förhandla mot. Som om det inte var nog har de kritiserats för säkerheten. Och när media skriver om saken hotar företaget att stämma, för att sen backa eftersom att det som skrevs var fakta. Det är inte så att jag toklängtar efter att flyga med ett sånt bolag. Det blir nog en hemma-jul i alla fall.

Här får ni se vad Rolling Stones var innan de blev seriefigurer:

torsdag 13 december 2007

HELP!

"Superstar tradesman stand at the bar
Get a trade son, you will go far you have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played beforeand it never will
Never been played beforeand it never will"

Jag fastnade framför ZTV igår. Det var en video där: Hästpojkens 'Shane MacGowen'. Jag är på väg att bli knäpp. Refrängen har jag -precis som han sjunger- helt klart hört förut. Men vem eller vilka har gjort den? Kan det vara Stiff Little Fingers? Hursomhelst får jag frasen "Goin Nowhere" i huvudet men kan inte placera den. Kan du?

Min årsbästalista

"Heja Bamse starkast är vår Bamse
Men han tycker inte om att slåss
Dunderhonung farmors dunderhonung
Äter han för att bli stark förstås"



Penny skriver om 2007 att musiken kanske inte spelade så stor roll i hennes liv, hon hade allt för mycket annan skit att tänka på. Jag skulle nog kunna säga samma sak, för 2007 var ett skitår för mig med, men då ljuger jag. Till och med när allt var som jävligast i våras fanns musiken där som ett halmstrå att klamra mig fast vid. Och trots all skit och död under året minns jag också andra saker; en återfunnen -och fortfarande lika knepig- vän, två återföreningar av gamla punks som gör att jag fortfarande ler när jag tänker på dem. Och trots att den här morgonen var stressig och gnällig mellan far och dotter känns det ändå som om vi blir tajtare och tajtare för varje år som går och i år har vi haft många sköna garv tillsammans. Det är lite av det positiva som jag vill bära med mig in i 2008. Men nu är det dags för årets lista. Som ni ser är det blandat mellan gammalt och nytt, men det är de här låtarna som på ett eller annat sätt symboliserar året som gått:

1. Håkan Hellström, Hurricane. Det här var låten som jag spelade om och om igen i våras när jag gick sönder efter X självmord. Den fungerade som balsam på en trasig själ.


2. Jamie T, If You Got The Money. Egentligen startade musikåret med Jamie T. Varenda gång jag har varit full i år och den här låten strömmat ut ur några högtalare har jag börjat dansa. Gammalt möter nytt i en stilfull blandning.


3. Säkert, Vi kommer att dö samtidigt. Annika Norlins texter och klockrena känsla för bra popmelodier räddade det svenska popåret.


4. Malcolm Middleton, A Brighter Beat. Ännu en poplåt som tokfastnade i skallen. Med den här inledningsfrasen är det Nobelprisvarning: “Now you’ve gone and left me and there’s nothing here. But a tenner in my pocket and a fridge full of beer”.


5. Lucinda Williams, Are You Alright. Jag kunde ha valt nästan vilken Lucinda-låt som helst. Men den här låten får stå för alla frågor till dem jag inte hann snacka med på återföreningarna.


6. Florence Valentin, Pokerkväll i Vårby Gård. Total rip off på The Clashs Bankrobber och Rudie Can’t Fail. Men det gör inget låten är gjord med så mycket kärlek att man nästan glömmer bort att det inte finns några höghus i Vårby Gård.


7. Manu Chao, Rainin’ In Paradise. Låten är lite för lång för sitt eget bästa. Men den fastnar som klister och man kan alltid tona ned sista trettio sekunderna. Att giget inte heller var så mycket att hänga i julgranen är glömt.


8. Joe Strummer, Coma Girl. Det var med mycket blandade känslor som jag 2003 köpte Strummers sista platta. Jag var livrädd för att The Mescalors bara hade slafsat ihop nåt bara för att göra några sista pund på Joe. Men redan i inledningsspåret knockades jag på ett sätt som jag inte gjort av Joe sedan 1982. Coma Girl är inte bara med på min årsbästa-lista utan årtiondets.


9. The View, The Don. Ett gäng smågrabbar som knappt är byxmyndiga från en liten sketen håla i Skottlandlyckas göra charmerande pop i brittisk tradition. Deras platta, Hats Of To The Buskers, växer för varje lyssning. Men när jag hör The Don försvinner de mörka skyarna från himlen.


10. Bob Marley, Redemption Song. Ever lasting, Ever standing. For ever.


11. Bob Dylan, Idiot Wind. Det här året har jag mött fler idioter än på många herrans år och fler än vanligt som jag har respekt för har agerat idiotiskt.


12. Kate Nash, Foundations. Om det här året egentligen började med Jamie T så slutar det helt klart med Kate Nash. Och på nåt sätt känns det då som om vi har gått varvet runt. Vi började i London och slutade där. Men även musikaliskt finns det ett tydligt släktskap, Både Jamie och Kate använder pop- och rockhistorien för att skapa nåt nytt. Och så är det oftast, de som har bäst koll bakåt är de som tar saker och ting bäst framåt.

När jag nu tittar tillbaka på musikåret så kan det här året faktiskt inte ha varit helt åt helvete. Fler bra nyheter än på väldigt, väldigt många år.

onsdag 12 december 2007

Donna Alvendal har ett erbjudande du inte kan stå emot

"Jag söker lite tröst så jag talar ut
Jag köper fina bröst å jag talar ut
Jag känner mig så kränkt så jag talar ut
Jag har inte riktigt tänkt men jag talar ut"


Så var hon i farten igen Kristina Alvendal. För lite mer än en månad sen dök nyheten upp om att Stockholms stad skulle nasa iväg en del av sina lägenheter i förorterna till privatvärdar, då förnekade hon allt. Igår visade det sig att det var sant. Precis som vid tidigare bostadsrättsomvandlingar yrar hon nu om allmännyttans dominerande ställning. Det är inte utan att man undrar om de privata fastighetsägarna ska få köpa beståndet till samma reapris som dem som omvandlar till bostadsrätter? Kristina Alvendal säger dock att hon vill se seriösa fastighetsägare som kan satsa på säkerheten i förorterna. Frågar man de boende vill de nog hellre ha kvar sina köplatser i de interna köerna. Köplatser de nu kommer att få se flyga iväg lika lättvindigt som Kristina Alvendals dementier. Samtidigt är det något maffialikt över tillvägagångssättet. Länge förnekade moderaterna att de skulle sälja ut allmännyttan till privatvärdar. Utförsäljningen handlade endast om omvandlingar till bostadsrätter, för att de skulle "bli en jämnare fördelning av boendeformerna". När majoriteten i Stadhuset inte lyckades sälja in idéen om att köpa sina lägenheter till de boende använder man sig nu av utpressning. "Köper inte ni lägenheterna så säljer vi dem ändå". I DN säger Kristina Alvendal följande:

- Om de boende vill bilda bostadsrättsförening och köpa sina hus har de första tjing.


Hur var det Don Corleone sa? "Antingen får jag din namnteckning på kontraktet. Eller din hjärna".

***

En dag kvar: Gör din årsbästalista!

Skit i jobbet. Fundera över musiken som gjort året drägligare i stället. Gör din årsbästalista: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

tisdag 11 december 2007

Boo FF står för årets stolpskott

"Oh Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis Denis, oh with your eyes so blue..."

Ibland blir jag riktigt beklämd när jag läser tidningarna. Som i morse då nyheten som toppade Svenskan var att Boo FF elitsatsar på ungar i nioårsåldern. Det är klart att det är fullständigt åt helvete. Uppenbart är också att årets stolpskott är klubbdirektör, Tom Sandholm, som försvarar verksamheten med följande ord:

- Det handlar om en kontrollerad och vetenskaplig verksamhet där individen står i fokus. Fotboll är huvudämne men barnen får också mental träning, medieträning och undervisning om kost och hälsa.

Hur många nioåringar behöver medieträning? Nioåringar behöver fortfarande leka och känna sig älskade för sin egen skull och inte för sina aktiviteters skull. Det borde någon berätta för den där klubbdirren. Fast tyvärr är inte Boo FF ensamma om sin elitsatsning. Den tar sig bara ett annorlunda -och kanske mer vulgärt- uttryck där. När vi har haft matcher i Sanktan har vi mött lag som matchar sina bästa tjejer i stort sett hela matchen. Du har också skiktningar i klubbar med många lag i samma årskull. Skiktningar gjorda utifrån hur pass duktiga ungarna är. Även det kan jag tycka är beklämmande. Elitsatsningar, för barn, är skådespel för stunden, ett sätt för ledare och föräldrar att fira triumfer i nutid. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Offsides artikel Revanschen som fullkomligt lysande visar hur komplicerat det här är.

***

Två dagar kvar: Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

Blondies Denis i skallen tillhör de mer otippade, även om jag har ett suddigt minne av den kan ha spelats i lördag.

måndag 10 december 2007

Nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen...

"cornered the boy kicked out at the world,
the world kicked back alot fuckin' harder..."


På bloggar och på ansiktsboken börjar julkommersen göra sig påmind. Det shoppas hej vilt till barn och släkt och fan och hans moster. Själv är jag näst intill paralyserad. Jag är en tråkig jävel. Det enda jag gillar med julen är julbordet och Karl-Bertil Jonsson. Klappar och gran har jag inte mycket till övers för och julstjärnorna sitter uppe året runt. Men så var det där med att ha barn. Klart att dottern ska ha julklappar, så är det bara, man vill ju inte skapa ett mobbingoffer, men vad hon ska få är totalt höljt i dunkel. Förra året fick hon en akustisk gitarr, den hänger fint på väggen. En massa dataspel förutsätter en bättre dator, så det går bort. Bratz är ute, tack och lov, och vad som är inne har jag inte en susning om. Smink står på önskelistan, men jag har jävligt svårt att gå och köpa smink till en åttaåring. Mjuka paket. Mm, eller hur. Där skiljer det sig inte mellan killar och tjejer. Mjuka klappar är trista klappar. Det är inte utan att jag känner mig som Lena Nyman i Hasse och Tage-sketchen: "Putte ska inte ha några kulor. Putte ska ha en banan." Fast det blir nog en Casio leksakssynth och en bok i slutändan. De vuxna? De får inga klappar, de får njuta av mina sarkasmer och mitt smaskande.

***

Tre dagar kvar: Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

söndag 9 december 2007

Kiss Me Deadly

"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"

Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.

Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.

När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.

Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.

Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.

Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.

fredag 7 december 2007

Grace Jones, begravning och julbord. - Det är rörigt nu

"Now in the parking lot garage,
You'll find the proper place,
Just follow all the written rules,
You'll fit into the space"


Hur otippad var inte Pull Upp To The Bumper på en skala? Ok, jag har Nightclubbing och jag gillar den faktiskt fortfarande. Det var väl på Nightclubbing som Sly och Robbie landade i deras egna discostil som sen återkom på ett gäng plattor med olika andra musiker. Bland annat Ian Durys Lord Upminster. Resten har jag ingen koll på, det har nog Jah, men jag minns att jag tyckte att ganska snabbt blev tjatigt.

***

Idag vankas det både begravning och julbord. En före detta arbetskamrat som jag verkligen respekterade dog alldeles för tidigt. O var en ganska tillbakadragen kille. Han var inte den där typen som lät käften gå i tid och otid. Han gjorde aldrig en massa utfästelser som han inte kunde hålla. Behövdes det ett handtag kunde du ge dig fan på att han var först på plats att hjälpa till. Han förväntade sig inget storslagna gester till tack, utan för O föll det sig naturligt att hjälpa till om han kunde och hade tid. Människor som O är ovärderliga för de känns nästan som en utrotningshotad art. För ett år sen blev vi nästan grannar. Jag tänkte att jag skulle ha bjudit på middag, men som det är med så mycket man tänker blev inte heller det här av. Döden är en ständig påminnelse om att vår tid på jorden tillsammans är begränsad. Trots det är vi ofta för blyga och lata till att ta initiativ till möten och samtal. Och idag är det dags att ta avsked. Jag kommer att sakna O.

Julbordet blir väl som julbord plägar bli; mycket mat, dryck och ett gäng hundralappar fattigare. Firman har av självklara skäl en gräns på vad som bjuds när det gäller alkoholen. Och i morgon bitti har jag tvättstugan. Luther skiner nog av stolthet i sin grav.

torsdag 6 december 2007

Dream Time

"Where all you Skins, and Mod’s
You get together
Make pretend
It’s 1969 forever"


Under vargtimmarna i morse hade jag de märkligaste av drömmar: Jag åkte skidor nerför en inte allt för brant backe - jag som inte har stått på ett par lagg sen början av sjuttiotalet - på skakiga ben. Det var kul. Jag har ingen aning om jag kom ner. Dottern hade slängt en väckarklocka som inte höll tiden och naturligtvis började den ringa vid fyra-femtiden.* När jag somnade om hamnade jag på gubb- och gumpunkträffen som ska vara på lördag. Jag hade fått i mig nåt LSD-liknande preparat och mitt ansikte var helt förvridet, högerögat fladdrade runt som Monsterögat Modys magiska öga, överallt satt människor och pratade vid små bord, men jag kunde inte urskilja deras ansikten och inte heller höra deras röster. I nästa sekvens promenerar jag i Vasaparken. Vilket nu kändes som en befrielse. Men befrielsen varade inte länge; min väckarklocka började väsnas, det var dags att gå upp. Jag kände mig exakt så urlakad som om nattens drömmar hade varit på riktigt. Ont i kropp och skalle. I stället för att fixa fikat var det raka vägen in i duschen i ett fåfängt försök att stila till mig. Att jag nu ser en liten blå bit av himlen gör naturligtvis livet lite lättare.

* Nix, väckarklockan ligger inte bland de vanliga hushållssoporna utan bland de elektriska soporna (tre eller fyra gamla bärbara macar, förstärkare osv.) som man en vacker dag ska åka iväg till återvinningen med.

onsdag 5 december 2007

Low Fidelity

"and I must admit that I was a bit scared,
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"

När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.

måndag 3 december 2007

Skön helg

"But the wicked carried us away in captivity
Required from us a song
How can we sing King Alfa song
In a strange land"


T:s födelsedagskalas i lördags blev som vanligt lyckat med mängder av god mat och dryck och småkiv vid stereon om vilken musik som skulle spelas och lite spontandans till Jamie T. Mycket snack om musik blev det också, eftersom nästan alla hade en åsikt om vad som hamnade på skivtallriken. Jag tror att T blev glad för Joe Stummer-biografin. M hade bränt ned all sin samlade punk och gjort en fin box (modell cigarrlåda), men som vanligt varit snål med informationen; ingen låtlista. En sån miss och jag vet att jag inte skulle lira plattorna. För hur kul det nu än kan vara med gammal punk så vet jag att minst 90 procent är dynga som jag verkligen inte vill lyssna till. Det där med 90 procent dynga kan förresten gälla för vilken genre som helst. Gårdagen spenderade jag i sängen med korta undantag för inmundigandet av mat och dryck. Det var länge sen jag sov så mycket. Jag får väl tacka tv4+ för fotbollsmatcherna. Få saker är så sövande som publikljudet på tv-matcher. Och igår somnade jag till samtliga matcher.

lördag 1 december 2007

Makt, mod och politiskt gnäll

"I said girl, I'm just a vampire for your love"

I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.

Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?

Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?

Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.

Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.

När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.

fredag 30 november 2007

Inget att säga

"I could have loved you girl
Like a planet
I could have chained your heart
To a star"


Idag är huvudet inte riktigt på plats. Igår var jag kund och blev mutad med en himla massa Staropramen. Det är nåt med Staropramens 33 cl-flaskor. Lätta att hålla i, lätta att dricka ur. Därför känns alla djupsinniga tankar, eller vilka tankar som helst, ruggigt avlägsna. Så för att inte förlänga plågan allt för mycket kastar vi oss i stället över en låt. En av mina absoluta favoriter. Varsågoda, Velvet Underground med Venus In Furs:

torsdag 29 november 2007

Nanananinana

"From Willesden to Cricklewood
Come with me and be no good
Be a mad man on the street
Sing something out like reet petite"

I förrgår ramlade jag in på akademibokhandeln på lunchen, mest för kolla om jag hittade en present till T som fyller år på lördag. Jag ramlade ut ett gäng hundralappar fattigare, men med fyra böcker i påsen. T är ett ännu större fan av Joe Strummer än vad jag är och nog hittade jag presenten alltid: Chris Salewicz Redemption Song - The Definitive Biography of Joe Strummer, har äntligen kommit på pocket och kostar cirka 130 kronor. Med ett sånt kalaspris blev det två exemplar, ett till kompisen och ett till mig själv. Jag kastade mig över förordet som handlar om hur Chris får beskedet om Strummers död och om hur han ringer och berättar den dystra nyheten för Mick Jones och om begravningen. Det var en fin skildring och på nåt märkligt sätt berör Joes död mig fortfarande. Några tårar rann ner på kudden där jag låg. Det var jag som ringde T och andra polare och berättade att Strummer var död efter att jag hade hört nyheten på radion. Vi är många som träffade honom personligen och som på ett eller annat sätt har berörts av honom.

En annan rolig bok som åkte med är The Rock Snob's Dictionary: An Essential Lexicon of Rockological Knowledge av David Kamp och Steven Daly. Jag misstänker att den förmodligen redan ligger på både Jahs och Herr Alariks nattduksbord. Och eftersom jag kom fram till kassan med tre böcker frågade kassörskan om jag inte skulle ha fyra eftersom att den fjärde är gratis. Disträ som jag ibland är hörde jag inte riktigt på, utan svarade nåt arrogant som att skulle jag ha fyra böcker så skulle jag väl komma med fyra böcker. Varpå hon leende svarar att ja det är ju mitt val om jag inte vill ha en bok grattis. Då vaknade jag. Bad om ursäkt och rusade till rea-hyllorna och slet med mig Dylan on Dylan.

onsdag 28 november 2007

Mossiga uttryck*

"But it really doesn't matter at all,
No it really doesn't matter at all, life's a gas"

T Rex. Marc Bolan. Återigen ett exempel på musik som inte har funnits i min skivsamling eftersom den har funnits hos en del polare. Nu ligger 'Electric Warrior' på hög rotation hemma hos mig. Ok, Marc Bolan var väl kanske inte helt comme il faut bland punkarna även om det förmodligen fanns fler garderobsT Rex-diggare bland punkarna än hos nån annan ungdomskultur när det begav sig. Vilket visade sig med mer eller mindre önskad tydlighet när glamrocken slog igenom.

Griel Marcus beskriver i 'Like A Rolling Stone - Bob Dylan At The Crossroads' hur uttrycket "Where it's at" var ett tidstypiskt uttryck i början av sextiotalet och som var stendött ett par år senare. Han menar att det egentligen är den enda skönhetsfläcken i hela 'Like A Rolling Stone'. T Rex 'Life's A Gas' är också ett exempel på uttryck som var så tidstypiska att de nästan är skrattretande idag. Det var säkert vanligt i London i början av sjuttiotalet. Sen skrev Sex Pistols ett svar; 'Belsen Was A Gas' (Tro det eller ej men det var faktiskt Sids låt!). I och med Pistols låt var uttrycket för evigt -och med rätta- förpassat till historien.

Trots det går jag sen i morse och nynnar på refrängen till 'Life's A Gas'.

***

Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

* Mossig -a -t, något som inte längre är populärt. Vanligt uttryck på stenåldern.

tisdag 27 november 2007

Låten som nån annan skulle ha sjungit

"You said I must eat so many lemons
'cause I am so bitter.
I said:- I'd rather be with your friends mate
'cause they are much fitter."


De här textraderna har fastnat i min skalle. Snacka om död relation! Men nu ska vi inte begrava oss i låtar om döda kärleksrelationer utan om bra låtar som skulle kunna bli ändå bättre med ett annat band och sångare. Vaddå, en cover som är bättre än originalet, hör jag några av er invända. Jajamensan. I tanken kan ju allt bli hur bra som helst, eller hur? I flera år har jag från och till fått Simon & Garfunkels 'Scarborough Fair' på hjärnan och då har det märkliga inträffat att jag mer tänker mig låten som en Pogues-låt än en Simon & Garfunkel-låt. Jag hör Shanes fraseringar, hans sura tonträffar och träffade toner, hans tonläge, kort sagt jag hör Shane MacGowan inte Simon och inte Garfunkel. Ska nån sjunga andrastämman tänker jag mig Kirsty MacColl eller Sinéad O'Connor. Vilket inte är så konstigt, de har bevisat att de klarar av att sjunga mot/med Shane, något som säkert inte kan vara allt för lätt. Sen har ju The Pogues visat både en, två och fler gånger att de kan lira ballader. Det är inget fel på Simon & Garfunkels originalinspelning, inte alls. Men skulle jag få välja mellan dem och The Pogues väljer jag de senare sex av veckans sju dagar. Simon & Garfunkel var helt enkelt för polerade för min smak. De har gjort en radda fantastiska låtar, men efter en halvtimme känns det precis som när man ätit för mycket godis. Lagom doser sötsaker är ok, men i längden vill jag ha fler smaker.



***

Är det nån som är på på årets 12 bästa låtar. Det vill säga vilka tolv låtar som har betytt mest för dig under 2007. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

måndag 26 november 2007

Två grader varmare, något att hoppas på?

"Why you being a dickhead for?
Stop being a dickhead
Why you being a dickhead for?
You're just fucking up situations"


Igår orkade jag inte skriva. Lusten dog med DN:s förstasida liggande på köksbordet som på hela ettan hade en illustration om klimathotet: En hand som vrider på ett spisvred som markerar gradantal. Inget fel i det. Det är uppenbart att folk fortfarande inte tror att den västerländska livsstilen påverkar miljön negativt, så nog behöver vi upplysas alltid. Men sen kom inkonsekvensen. I en av puffarna ovanför huvudnyheten: "Bästa fyndshoppingen i London. DN Resor." Det är just den här typen av livsstil som inte längre funkar. Att flyga kors och tvärs över jorden är ingen gudabenådad rättighet, det är en lyx som förvisso allt fler västerlänningar får råd med, men som kostar ofantligt mycket i miljöpåverkan. Ska en förändring komma till stånd måste transportnäringen själva bära kostnaderna för sina utsläpp. Som det är nu subventioneras en ohållbar livsstil. För att citera Markus F i en debatt efter hans inlägg Vad fan är hög standard:

"Tro det eller ej, men jag är född på en tid då backpacking i Asien ansågs som ett stort äventyr, inte som någon form av rättighet. Faktiskt var det så att flygbiljetter var så pass dyra att Trans-Sibiriska järnvägen genom Sovjet med var det bästa alternativet. Så gammal är jag.

Jag är också uppväxt under oljekrisen när OPEC drog åt kranarna så att det fanns bensinransoneringskort i Sverige. Så jag vet att när den bistra ekonomin drar åt så har man inget val."

Idag fortsatte DN:s klimatserie med vad som händer när temperaturen stiger med två grader. Karin Bojs skriver: "Totalt hotas uppemot en tredjedel av världens växt- och djurarter av utrotning när den globala medeltemperaturen stiger över två grader." Innebörden är för människan är också glasklar, miljontals människor kommer att få det ohyggligt svårt med sin vattenförsörjning. Rubriken till Karin Bojs artikel blir därför minst sagt bisarr i sammanhanget: "Än finns hopp om två grader".

Det finns ytterligare en sak som irriterar mig med DN:s serie, i papperstidningen, och det är de uteblivna råden. Vad du och jag kan göra rent praktiskt för att minska vår negativa miljöpåverkan. Risken är ju överhängande att man bara blundar när det inte presenteras några valmöjligheter. På nätet kan vi däremot ställa frågor till DN:s klimatpanel. Ok, jag har bara en fråga: Vad fan gör vi åt saken? Vore tacksam för ett svar över hela förstasidan i morgondagens tidning.

***

Det var först under frukostbestyren som jukeboxen drog igång med två låtar. Först Kate Nashs 'Dickhead' och sen med T Rex 'Mambo Sun'. Med de två låtarna kan det knappast bli tydligare att min mentala jukebox kan manipuleras; båda låtarna har gått varma hos mig över helgen.

lördag 24 november 2007

Medeltida nyhetsförmedling

"My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't"


Ibland lever vi onekligen i olika tidszoner; nyheten om Bobby Byrds död läste jag om i senaste numret av Uncut. Då hade Bobby Byrd varit död i två månader. Två månader! Rena medeltiden om ni frågar mig. Vad svenska kulturmedier pysslar med kan man undra. Musikbyrån borde redan ha sänt en special till Bobby Byrds minne. Vem var då Bobby Byrd? Jo, han var mannen som tog sig an en ung James Brown efter att han avtjänat ett fängelsestraff. Bobby Byrd lät James Brown vara med i hans band, The Avons. Resten är historia. Tillsammans var de med och skapade soulen och funken. Två av de svängigaste plattorna i min samling är från tidigt sjuttiotal: James Brown's Funky People. Brown klappar händer, spelar tamburin, skriker "Yeah" och producerar sina vänner. Självklart är Bobby Byrd med. Två av de starkaste spåren, I Know You Got Soul och Hot Pants... I'm Coming, lyfts ändå mer av hans underbara pipa. Nu har pipan tysnat.



Bobby Byrd, Soul Man, 1934-2007.

***

Ankan skrev på kommentarstråden igår att det nog är dags för mig att lämna jobbet och det har han nog mer än rätt i. Men som vanligt finns det alltid, minst, ett krux. I det här fallet är det att jag verkligen älskar en del av mitt jobb. Den kreativa delen. När det är som bäst är det fantastiskt spännande och har jag otroligt stor frihet i det jag gör. Vilket jobb jag än byter till kommer det nog inte ge samma utmaningar.

fredag 23 november 2007

You Better Move On

"Well the oppressors are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they've done"

Okidoki, efter tre månader kom ett nytt försök. Arbetsgivarna kallade in mig och min arbetskamrat S för ett samtal om det "erbjudande" som de två måste ha klurat ut nån kväll i augusti. "Erbjudandet" föreslår att S och jag ska dela en tjänst, som vare sig han eller jag är intresserade av att dela. Sen ska vi ägna oss åt andra arbetsuppgifter också. "Erbjudandet" framställdes som en möjlighet att behålla våra unika kompetenser. Särskilt när det handlar om kampanjer. Hmm, räknar jag inte in en tredje arbetsuppgift här? När vare sig S eller jag gjorde vågen, hjulade eller jublade, utan uttryckte vår skepsis, kom hotet; ja då måste nån av oss gå ner på deltid om vi båda ska vara kvar. Vi fick dessutom veta att en av arbetsgivarna hade tagit mer skit av (förmodligen) nån av oss än vad han skulle ha gjort av nån annan. Aj, fan! det här måste gälla mig, tänkte jag. Nå, jag kanske ska fundera på det nästa gång mitt topplock flyger åt helvete på grund av att arbetsgivaren själv inte uppfyller sitt arbetsgivaransvar utan rör till allt, skyller på andra, och som dessutom sitter i förhandlingar med den lokala fackklubben och insinuerar att vi smiter från jobbet efter att jag har jobbat en vecka på ipren och kaffe. S är bättre än jag på att hantera den här typen av situationer. Eftersom att mötet inte resulterade i något av värde, de hade bokat in ett annat möte så gott som samtidigt, gick han och pratade med den ene av dem några timmar senare och förklarade lugnt och sakligt att han inte tänkte acceptera den här typen av maktspråk. Tjusigt! tänkte jag och imponerades av hans sinnesnärvaro. Själv gick jag och satte mig framför datorn och började, trött, att leta efter andra jobb. Igen.

Sensmoral: Din chef är alltid först och främst din chef, sen kanske din vän. Men lita inte på det.

torsdag 22 november 2007

Det ser mörkt ut

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self"


Jag måste erkänna att jag blundar, jo för det mesta gör jag nog det. Jag ser och läser rubrikerna, förstår innebörden, så är det faktiskt, jag gör mindre justeringar i mitt liv, men läser inte in mig på ämnet, trots att det nog handlar om vår överlevnad. Jag är nog som du. Klimatfrågan skrämmer skiten ur oss, samtidigt är vi så bekväma att vi inte gärna ändrar vår livsstil allt för mycket. Vi hoppas på att nån annan ska ta itu med frågan. Sorry, men det kommer aldrig att hända. Åtminstone så länge vi, du och jag också, sätter igång och protesterar på allvar. Visst det är skithäftigt att se Greenpeace aktioner på tv, men Greenpeace och deras aktioner kommer aldrig själva att förändra något. Att se aktionerna på tv kan möjligen få oss att slänga in en hundring på deras konto, inte mer, sen fortsätter vi vår ökenvandring med ett något lättare samvete. När det som verkligen behövs och som kanske skulle förändra något nu är gigantisk folklig resning, i hela västvärlden, som unisont säger: Stop! In The Name Of Love. Men här kommer det riktigt trista; en sån resning kommer inte att ske.

Med det sagt ska man inte skita i det personliga ansvaret.

onsdag 21 november 2007

Världens bästa samlingsplatta

"I got a big fat mama trying to break me.
And I love to live so pleasantly"

Jag vet inte hur det är för er, men jag har haft livslånga relationer med plattor som inte ens funnits i min samling. Plattor som mina bästa polare har och som jag lirar varje gång jag hälsar på. I och med att besöken har tunnats ut en del sen vi blev föräldrar märker jag att det finns stora hål i min skivsamling; plattor jag alltid tagit för givna saknar jag eftersom jag inte får den dos av dem som jag behöver. Ett avslöjande: för lite mer än ett år sen ägde jag inte en enda Bowie-skiva. Det blev Hunky Dory som blev min första egna Bowie-platta. En skiva som jag har älskat sen tidiga tonåren. Nu var jag bara tvungen att köpa den. Det hade gått allt för lång tid sen jag hörde den senast. Och så håller jag på för tillfället, fyller på hålen.


Ett sådant hål fylldes igår då den bästa samlinsplattan i alla kategorier låg innanför dörren när jag kom hem; The Harder They Come. Plattan har funnits i min närhet sen slutet av sjuttiotalet. De flesta av mina polare som gillar reggae har den, alltså har jag inte behövt den (ok, ok jag fattar om en del av er inte fattar). Plattan är filmmusik till filmen med samma namn. En förövrigt riktigt bra rulle. Men musiken! Herregud, jag skulle inte vilja flytta eller byta ut en låt. Allt sitter som en smäck, från Jimmy Cliffs 'You Can Get It If You Really Want' över till Scottys 'Draw Your Brakes' och så vidare. Det gör inte ett ens skit att två låtar är med två gånger på samma platta. The Harder They Come är bortom kultstatusen som den fick i och med Rude Boy, där Paul Simonon sitter på sin hotellsäng, i bar överkropp, sätter på bandaren och The Slickers 'Johnny Too Bad' fyller rummet, Paul tänder en cigg och lägger sig ner, röker och tittar i taket.

Paketet som låg innanför dörren öppnades. The Harder They Come åkte in den lilla cd-spelaren i köket. Musiken strömmade ut. Maten började laga sig själv, medan jag dansade runt och sjöng med. The Harder They Come finns nu äntligen även i mitt hem.

tisdag 20 november 2007

On a foggy afternoon

"Now Im sitting here,
Sipping at my ice cold beer,
Lazing on a sunny afternoon"

Allt tjat om Kinks de senaste dagarna betalade sig. I morse när jag drog upp persiennerna och såg dimman blev det uppenbarligen kortis i skallen; "On a foggy afternoon", började jag nynna. Inte många siffror rätt det måste medges. Och jag kunde för min själ inte få ihop melodin med texten. När mokabryggaren stod på spisen började jag ana att det var nåt knas, att text och musik inte riktigt hängde ihop och det troligen rörde sig om en Kinks-låt. Dock var det för tidigt på morgonen för att autopiloten skulle göra jobbet. Jag fick därför rota fram The Kinks 'Singles Collection' och sen var den gåtan löst. När jag nu läser texten är det inte utan att jag får bilden av en typisk moderat politiker framför mig, nästan vem som helst har det ju visat sig.

måndag 19 november 2007

Märklig nyhetsvärdering

"Here comes a delivery
Straight from the heart of my misery
So, comes a delivery
Straight from the heart, to you"


Ibland blir jag lite brydd. Ok, för att moderaterna har fått stå rampljuset i en något mindre smickrande exponering under det senaste året. Och ok för att en magnitud av nyheter kring en person, organisation, grupp eller fenomen till slut ger en viss trötthet bland både oss läsare och journalisterna som ska skriva om eländet. Men att de två stockholmsdrakarna, DN och Svenskan, helt väljer att förtiga nyheten om att moderata ministrar, statssekreterare och pressekreterare låter oss skattebetalare stå för notan till moderaternas interna angelägenheter är minst sagt märklig. Det är inte utan jag frågar mig vilken nyhetsvärdering som ligger bakom beslutet på redaktionerna. För det kan väl aldrig vara politiskt? Heder åt Expressen som är den enda stockholmstidningen som skriver om saken.

söndag 18 november 2007

Pete levererar

"What use am I to anyone?
Fucked, forlorn, frozen,
Beneath the summer
Don’t sing along"


Skriva nåt om landskampen? Näe, skulle inte tro det. Sånt är slöseri med bokstäver. Det är i såna här stunder jag är glad över att jag inte är sportjournalist. Förstå att behöva uppfinna ett helt nytt språk och alfabet. Egentligen är det samma sak när ens lag vinner, hur klär du det ord utan att känslan förtas?

Jag så matchen hemma hos Marathonmannen. B lagade pasta med kyckling och bacon med en av sina patenterade sallader till. De roliga med B:s sallader är att de är så goda att jag alltid käkar minst lika mycket av grönfodret som av det den serveras till. Jag släpade med mig en kasse pilsner och nu blir det reklamfilm:




Jaha, så har de gjort det i år igen. Oppigårds bryggeri fortsätter att imponera stort. Det var elakt att börja med deras Winter Ale. Brakspear Oxford Gold (som har en humla på kapsylen) funkade någorlunda direkt efter Oppigårds, men att sitta med fyra Starobrno efter det var bara löjligt. Aldrig tidigare har en tjeckisk öl smakat så metalliskt och så illa.

Som vanligt när B och jag träffas var det mycket snack om musik och eftersom Marathonmannen ville ha lite tips på ny musik snackade vi en del om musikåret. Att det på nåt sätt började med Jamie T och slutade med Kate Nash var B och jag överens om. Sen var det dags för kanintricket:

- Har du hört The View?

- Näe, jag tror inte det.

- Ok, vänta så ska du få höra, säger jag och surfar in på deras hemsida genom tv:n. Efter ett par låtar är B lika såld som jag visste att han skulle bli.

Sen kom vi in på Babyshambles i allmänhet och Pete i synnerhet. Både B och jag är grymt imponerade av senaste låten Delivery, som B anser har klara Kinks-kopplingar utan att den för den skull plagierar, snarare tar traditionen och skruvar till den efter Petes huvud. Döm själva:



lördag 17 november 2007

VAB-dagar, sjuknärvaro och jäv

Förra onsdagen när dottern skulle sova började hon gnälla över att hon hade ont i halsen. Hon ville sova i min säng eller att jag kom och sov i hennes. Efter många om och men kvartade hon till slut in i sin egen säng. Då började jag också känna av det halsonda. Dan efter var jag däckad, medan dottern bara hade lite feber. Jag ringde till jobbet och berättade att vi var sjuka. Efter nån timme ringde en av jobbarkompisarna tillbaka och undrade om jag vabbade eller om jag var sjuk, lönekontoret ville veta. Jag försökte förklara att vi båda var sjuka. Alltså vabbade jag och var sjuk. Några dar senare kom jag underfund med varför de ville veta; det handlar ju om karensdag eller ej. Är jag sjuk blir det karensdag. Är jag jag hemma för att dottern är sjuk blir det ingen karensdag. Men hur blir det nu då? Jag har fortfarande ingen aning. Och hur gör vi med min sjuknärvaro? I måndags satt jag hemma och skrev. Från och med tisdagen var jag på jobbet febrig och snygg. Så har det varit hela veckan. Kan jag kvitta sjuknärvaron mot sjukskrivningen, finns det nån bonus för att jag ställde upp?

***

I tisdags närde jag en from förhoppning om att helgen skulle ge en lättad arbetsbörda, jag bli friskare och att vi skulle få nåt snaskigt att skriva om från den här adressen . Jag blev klar med jobbet igår. Friskare? Ok lite då. Och som grädde på moset, ett brev på posten, lök på laxen, avslöjar DN: Mats Odells nya utförsäljningschef, Bengt-Åke Nilsson, har betydande aktieinnehav i bolag, bland annat Handelsbanken, som kan bli vinnare på utförsäljningen av de statliga bolagen. DN har lyckats med årets understatement med den här rubriksättningen:

"Innehavet är problematiskt"

Problematiskt. Jo, jag tackar. Men i kulissen står Mats Odell. Ständigt denne Mats Odell. Hädanefter får han heta teflonpannan. Herr Nilsson själv anser att han är rätt person på rätt plats och att hans bakgrund gör honom ypperlig att hantera jävsfrågor och sekretess. Nu är Herr Nilsson inte den enda i en jävssituation i det råd som har fått updraget att ge regeringen råd om utförsäljningarna. Sedan tidigare sitter Handelsbankens ordförande, Lars O Grönstedt, redan där. Nu ska således vargarna vakta fåren. Eller som en polare skrev: "Tänk er att AIK ber Hammarby sköta om spelarvärvningarna".

***

I morse var det ingen sång som kom till mig, men väl musik. Dagens låt är James Bond framförd av The Skatalites.



***

Veckans citat: - Jag medger att ilskan alltid har varit mitt bränsle. Varifrån den kommer vet jag inte riktigt, mer än på ett abstrakt plan. Och jag rekommenderar inte ilska till någon, men det har fungerat för mig. Sean Penn, DN 071116.

fredag 16 november 2007

Ett annorlunda uppvaknande

"Baby if you just say you still care
Follow you most anywhere
Roll away the stone, roll away the stone"


Under huvvudet har jag fem kuddar för att jag inte ska vakna av hostan och det funkar. Jag vaknar klockan halv sex i stället, allt annat än utvilad. Irrar ut i köket för att få igång mokabryggaren. Då slår den till: 'Roll Away The Stone', av Mott The Hoople. Jag flinar mitt i hostandet och snörvlandet och tänker att vafan det kanske finns hopp för den här dan med. Så mina damer och herrar, varsågoda: Mott The Hoople med Roll Away The Stone.

tisdag 13 november 2007

Surfa vidare

"Cause I dont know
Eye to eye, thigh to thigh"

Ni som brukar titta in å hälsa på här får ursäkta mig för att jag inte får ur mig några längre inlägg. Men förkylningen har inte släppt taget och arbetet kräver min fulla koncentration. Det betyder att jag sitter framför datorn och tittar på medan litervis med java och ipren gör jobbet. Förhoppningsvis lättar både förkylning och arbetsbörda mot slutet av veckan. Och vem vet då kanske vi bloggare får nåt nytt och snaskigt att skriva om från den här adressen?

måndag 12 november 2007

Another Musical Bisquit

"Wasted and wounded, it ain't what the moon did, I've got what I paid for now
See you tomorrow, hey Frank, can I borrow a couple of bucks from you
To go waltzing Mathilda, waltzing Mathilda,
You'll go waltzing Mathilda with me"


Återigen dyker den upp, Tom Traubert's Blues. Återigen helt oväntat. Och återigen kommer jag att lyssna på den innan solen går ner. Det fascinerar mig; att låtar som jag inte lyssnat på på länge kommer till mig som om jag hade hört dem det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Nu blir det som påminnelser eller uppmaningar; Hej! Leta upp mig! Lyssna till mig! Och när det gälller kategorin gamla favoriter är man ju tvungen att falla till föga. Grannar idag ska ni få höra Tom Waits sjunga Tom Traubert's Blues för er och mig.

Vet ni inte vilken låt jag snackar om, hittar ni den här.

söndag 11 november 2007

Glad pappa

"My fingertips are holding onto
The cracks in our foundation,
And I know that I should let go,
But I can't"




I morse fick jag den godaste mackan jag har ätit i mitt liv. Dottern uppvaktade mig med frukost på sängen. Hade jag gjort mackan själv hade det väl varit mer ost och salami på den, men det gjorde ingenting alls; det var första gången som hon gjorde frukost åt mig!

lördag 10 november 2007

Grattis Göteborg


Råkar du befinna dig i trakterna av Göteborg från och med måndag fram till den 13 januari ska du baxa dig iväg till Hasselblads Center. Där ställer Hasselbladspristagaren Nan Goldin ut sina bilder. 1989 träffade jag Nan tillsammans med Hatte Stiwenius som var den som tog hit henne då. Eftersom jag gick på DN:s grafiska skola kunde jag fixa affischer gratis till utställningen och slideshowen. Hatte och jag sprang runt och affischerade på alla ställen där vi trodde det fanns människor som kunde vara intresserade. Titeln, The Ballad Of Sexual Dependency, hjälpte väl till lite grann att fylla biografen till slideshowen. Det var en mäktig diabildsvisning, den grep tag i mig och ruskade runt mig. Jag vet inte om Nan kör nån slideshow den här gången, gör hon det så gå dit. Gör hon det inte ska du som är i trakterna ändå ta dig till Hasselblad Center. Det kommer det att vara värt.


Bilden ovanför är tagen av Nan Goldin.

Motsägelser

"Hands down, Im too proud for love
But with eyes shut, its you Im thinking of"
"Thursday night, every thing's fine, except you've got that look in your eye
when I'm tellin' a story and you find it boring"


Världen är lite disig idag. Till och med damråttorna i tvättstugan hade ett febrigt skimmer kring sig. Därför är det inte heller förvånande att två låtar om kärlek krockar i min skalle. Lykke Lis om hur man tar sig vidare i kärleken och Kate Nashs om hur man tar sig ur den. Som om det inte var nog började jag sjunga på 'All The Young Punks' när jag städade tvättstugan efter nån idiot till granne.

***

I huvudet går jag och funderar på ett inlägg om vänsterpartiet. Lars Ohly var ju tvungen att göra en sosse och gå ut med en avbön kring partiets skolpolitik de senaste åren. För den som orkar läsa Ohlys avbön finns den på DN debatt idag. Det är inte utan att jag oroas över den här offentliga självspäkningen. Dessvärre är jag allt för cynisk för att inte tro att vi kommer att se ett antal liknande omläggningar av politiken från sossarna och vänstern under ett par år nu; små justeringar högerut. Carl Bildts ord om den enda vägen ekar. Och känns inte också det motsägelsefullt: Sällan tidigare har opinionen varit så mycket emot en regering och dess politik. Då påbörjas ökenvandringen. Huga, som de säger i Solna. Hursom helst, skulle jag skriva nåt om vänsterpartiet skulle det antagligen bli ett långt långt inlägg och min hjärna klarar knappt att hålla fast vid en tanke åt gången just nu, så jag skippar det och ber att få återkomma.

fredag 9 november 2007

Snuvigt

"You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over"


Förkyld. Eftersom dottern har gått och gnolat på Sean Kingstons låt har den fastnat i systemet. Det är en sån låt. Ni vet de där som fastnar som tuggummi oavsett om man gillar låten eller inte. I det här fallet tycker jag väl att den är ok.

***

Jag orkar inte skriva nåt klokt idag. Men det är fredag och på fredagar behöver man musik. Därför lägger jag upp lite låtar som snurrat runt i min värld de senaste veckorna.

Lykke Li, Little Bit. Ett stycke oemotståndlig pop.



Kate Nash, Foundations. Still love her.



The Madness, Nightboat To Cairo. Det svänger katten!



Bobby D, Like A Rolling Stone. "Play It Fucking Loud".



The View, The Don. Brittiskt så det förslår. Vi har hört svänget förr. Men det gör inget, de här spolingarna svänger alldeles utmärkt.



Såja, nu är det dags för sängen igen.

Frid.

onsdag 7 november 2007

Vardagslunk

"It's my heart and there's a price you have to pay
enough is enough
you played too rough with my heart
now there's a price you have to pay"


Efter ett par veckor fyllda av mer eller mindre smaklig underhållning signerad De Nya Moderaterna är det inte utan att man känner en viss tomhet när löpsedlarna flåsar om de sedvanliga bantningskurerna vi borde gå igenom och sjukdomarna som vi alla kommer att dö av. Jag trodde i svagt ögonblick att jag hade fått nog av svettiga moderatpolitiker och blåa statssekreterare som svettas och mummlar ursäkter i tv-rutan, men näe det har jag inte. Kalla mig låg eller skadeglad men jag längtar redan efter nästa skandal.

DN fick nån Lidnersk knäpp och satte fokus på en intressant detalj som jag skrev om för ett par dar sedan: Svartjobben kostar betydligt mer än bidragsfusket ,* så löd rubriken på en stort uppslagen artikel i papperstidningen den 6/11. Uppgifterna kommer samstämmigt från skatteverket och försäkringskassan. Ändå ska regeringen toksatsa på att jaga bidragsfuskare, inte på den organiserade svartjobbssektorn. Vill man vara elak, och det vill man, skulle man kunna tro att regeringen inte vill komma tillrätta med problemet av en eller annan orsak.

***

Jag har blivit tokig. Jag funderar på fullt allvar att börja med styrketräning för ryggen och spinning för konditionen på Friskis och Svettis. Men jag är grundligt trött på att min stela rygg inte blir helt bra. Och jag har börjat fantisera om att åka runt lite i Flandern i april, kanske inte hela sträckan men ändå.

***


UPPDATERING:
* Ett tack till Jah som lyckades hitta länken till slut.

tisdag 6 november 2007

Wild Youth v/s Wild Dub



Det har hittills varit en skitdag med datastrul från helvetet. Hursomhelst var starten på dan bra, Generation X Wild Youth är alltid kanon. Inspirerade av The Clash och Police & Thieves tog Generation X ut svängarna ändå mer: På singelbaksidan till Wild Youth låg Wild Dub och därmed var de förmodligen det första punkbandet, kanske det första vitingarna överhuvudtaget, som gjorde en dubversion av en låt. Det roliga med deras version är att de inte ens försökte göra reggae av den utan de dubbade en rockrökare.

måndag 5 november 2007

Moderaternas olika måttstockar

"So messed up I want you here
In my room I want you dear
Now we're gonna be Face-to-face
And I'll lay right down In my favorite place"


Vad ska man säga om Catarina Elmsäter-Svärds uttalanden i DN? "Det är något sjukt över hela systemet. Det är ett högt skattetryck som tvingar fram sådant här." Är det några andra områden inom rättssystemet som vi anser "tvingar fram" lagbrott? Vad sägs om bankrån? "Bankerna skyltar ju med pengar och lån och jag har inte råd så det ju klart som korvspad att jag kan gå in och ta min beskärda del." Misshandel? "Om proffsboxningen hade varit tillåten så hade jag aldrig slagit Bosse på käften." Pedofili? "Ja, men barnen var ju nakna på stranden." Vem som helst hör hur dumt det låter.

Catarina Elmsäter-Svärd, ni moderater inför än den ena regeln och än den andra lagen för att "komma tillrätta med bidragsfusket". På er hemsida skriver ni: "Ett samhälle behöver tydliga regler och måste reagera skarpt och snabbt när någon bryter mot dessa regler." Men tydligen är det skillnad på folk och folk samt brott och brott. Dina partivänners brott är uppenbarligen skitsaker, enligt ditt sätt att resonera, medans en som går på a-kassa och jobbar svart ska sättas åt. Ser du hyckleriet? Dubbelmoralen? Klasshatet? Nej förmodligen inte. Och det är det som är problemet med dig och ditt parti.

söndag 4 november 2007

En moderat skatterevolt? Nej ren girighet.

"Your face is pasty 'cause you've gone and got so wasted, what a surprise.
Don't want to look at your face 'cause it's makin' me sick.
You've gone and got sick on my trainers,
I only got these yesterday.
Oh, my gosh, I cannot be bothered with this"

Att hitta en moderat med god ekonomi som inte har fifflat med skatten blir allt mer sällsynt. För det kan omöjligt handla om ekonomi när Charlotte och Carl Cederschiöld väljer att ge fan i att betala vitt för arbete utfört i hemmet. Carl Cederschiöld har varit Stockholms ledande moderat fram till valet 2002. Han varit oppositions- och finansborgarråd och då tjänar man rätt bra. Charlotte Cederschiöld har varit EU-parlamentariker sedan 1995. Ett jobb som inte betalar sig? Nej, knappast. Snarare ett hyfsat välbetalt jobb. Man måste således fråga sig om det handlar om civil olydnad genemot skattesystemet eller om det handlar om någonting annat. Är det en fråga om civil olydnad borde de väl ändå gå ut offentligt med sina protester. Stå upp för dem. Men mer troligt handlar det om girighet och om oförmåga att leva sig in i andra människors vardag. Jobbar du svart omfattas du inte av de vanliga trygghetssystemen, du är inte försäkrad på jobbet, kan omöjligt klara dig om du blir sjuk en längre tid eftersom sjukpenningen är inkomstbaserad. Du är på botten. Särskilt om du betänker att städjobb och barnpassning i hemmet inte är några högavlönade jobb i stil med paret Cederschiölds.

lördag 3 november 2007

Tankar runt alkohol

"Yesterday by the paperstand I felt the power
Of another religion
Rebels with a cause came out of the sun
And spoke the only language they'd been given"


Huvudet känns lite tugnt idag. Utanför fönstret ligger vinterns första snö och smälter bort. Regnet slår mot fönsterbläcken. Jag och Markus satt och smakade av, ok, vi drack väl då, ett par påsar blandad öl. Det var allt från Oppigårds Golden Ale till Ename Cuvee 974 och däremellan slank det ner några tjecker, tyskar och jänkare med. Kvällens märkligaste dryck var dock Ename Cuvee 974. Den smakade lerigt och dyigt med nåt sött inslag och luktade som ett kärr. Antingen är mina smaklökar inte tillräckligt förfinade eller så är kejsaren naken. Hur det nu är med den saken fick jag återigen bekräftat att jag och belgare inte kommer så bra överens på drickafronten. När det gäller deras nationalrätt, pommes med majo, är jag på bara jag slipper deras bisarra bira i fortsättningen. Jag hade tänkt att tipsa om en mörk bira som glatt rann ned i strupen, men minnet sviker mig just nu så jag ber att få återkomma i ärendet.

***

En fråga som jag har gått och grunnat på de senaste dagarna är om det ska anses vara ok att sparka någon för att denne har druckit fyra glas vin när denne har varit i tjänst, trots att det enligt arbetsgivaren inte finns ett alkoholförbud när man är i tjänst? Mitt eget svar är självfallet nej. Inte ens om det hade varit alkoholförbud kan jag ställa mig bakom sparkningen. Varför? Jo, därför att jag anser att en människa äger rätten att fela, till och med på jobbet. Att genast kasta sig över en som felat, peka finger och stöta ut är knappast mänskligheten i sin prydnad. Jag anser än mer efter statsministerns uttalanden om alkohol i tjänsten att sparkandet av Schenström är felaktigt. Han kunde, precis som vilken annan arbetsgivare, ha tydliggjort var gränserna går och gett henne en varning och därefter stått upp och sagt att affären var ett passerat kapitel.

fredag 2 november 2007

Another On Bites The Dust



Borta: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Karin Foseke, Urban Funered och Ulrica Schenström. Och snart är det nog dags för en till.

Kvar: Tobias Billström, Anders Borg, Carl Bildt, Mats Odell och Sven Otto Littorin.

torsdag 1 november 2007

Ett vackert omslag - Off Topic Pt. 3


"Summertime,
And the livin' is easy
Fish are jumpin'
And the cotton is high"


Herregud vad arbetsmoralen höll på att krackelera vid kvart i ett idag. Solen sken över huvudstaden och det var ungefär 15 grader varmt. Hade jag inte haft möte med högsta hönset hade jag nog kompat ut eftermiddagen och åkt ut med räsern i stället. Nu får jag hoppas på ett liknande vårväder till helgen. Men fan tro't. På bilden ser ni Gösta "Fåglum" Pettersson, Sveriges bästa cyklist genom tiderna. Göstas meritlista är väl rätt ok:


3 VM-guld i lagtempo 1967, 1968 och 1969
1 OS-silver lagtempo 1968
1 VM-brons på 18 mil linje 1964
1 VM-brons i lagförföljelse (bana) 1968
1 OS-brons 18 mil linje 1968
1 OS-brons lagtempo 1964
Seger i Giro dItalia 1971
3:a i Världcupen 1971
3:a i Tour de France 1970
7 st. ind. SM-guld (6 st. tempo och 1 st. linje)
Ett flertal amatörsegrar i etapplopp mellan 1964 och 1969

Var Pihlblad i tjänst?

"Everytime I see you,
I want to fall in love again
I would like to free you, but you won't even let me in
You won't even let me in"

Jaha, så sa Schenström upp sig efter att drevet gjort sitt jobb. Risken att Pihlblad får gå är väl att betraktas som minimal. Trots att han bjudit en statssekreterare på vin på firmans kort och småhånglat med henne under tillfället. Var han i tjänst eller var det en date? Eftersom han har lämnat in kvitton till firman, anser han uppenbarligen själv att han var i tjänst. Är det legio bland fyrans reportrar att försöka flirta sig till nyheter? Jag kan inte komma ifrån att affären fortfarande andas dubbelmoral och hyckleri. Sängkammarjournalistik säljer. Visst. Men det berättigar inte ett skit. Det blir bara sjaskigt.

onsdag 31 oktober 2007

En osmaklig historia

"Once I get to Baton Rouge
I won't cry a tear for you
All the way to Jackson
I don't think I'll miss you much"

Det finns nåt osmakligt i hela den Pihlblad-Schenströmaffären. Jag uppskattar lika mycket som andra med hjärtat till vänster när moderater och andra borgerliga politiker ertappas med hela näven i syltburken. Men jag finner det högst motbjudande när en statsekreterares salongsberusning och flirtande på krogen blir till förstasidesnyheter utifrån nån absurd moral som ingen nyhetsredaktör själv kan leva upp till. Och det är här nånstans det börjar bli obehagligt. Schenström tiger och det tycker jag att hon gör rätt i. TV4-killen talar däremot ut i alla media och hoppas därmed på att bli rentvådd från misstankar om att hans ställning som politisk reporter har urholkats. Pussen han gav Schenström på krogen är inget mot den Judaskyss han nu ger henne. Med lite stake hade han kunnat avfärda allt med att vad som hände där på krogen är deras ensak. Inte då. Pihlblad fegar ur och blir babbligare än om han druckit några glas rödvin och några mellis. Efter den mediala ringdansen kan man bara hoppas på att Pihlblad förflyttas till nån lokalredaktion för att sköta trafikinformationen för en större pajas har jag inte skådat på länge.

Den enda relevanta frågan i sammanhanget är om Schenström hade jourtjänst eller inte. Att pimpla ett par glas vin i tjänsten är nog inte så klokt. Hade regeringschefen sagt att han har haft ett samtal med Schenström och att historien för hans del är utagerad hade kanske allt varit över. I stället kommer sekretesstämpeln fram och stämplas över journalerna. Handlingen misstänkliggör Schenström. Och i och med sekretessen blir det till en nyhet av något som aldrig borde ha varit en nyhet från början. Kul med en sån arbetsgivare.