lördag 30 juni 2007

Zlatan och jag

"I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you."

Absurd dröm. Jag och Zlatan åkte tricken ut till förorten - vi kände uppenbarligen varandra - och han lovade att han skulle ställa upp på fotbollsskolan nästa år. Först var han lite skeptisk till att ta ansvar för en massa ungar men sen tyckte han att det skulle vara kul. Han undrade om det var några som lirade på plan under sommaren, jag sa att det kan vi nog fixa...

***

Idag väntar Accelerator med en hyfsad upp-ställ-ning. SMHI lovar regn på morgonen. Under eftermiddagen regn med inslag av solsken. Till kvällen sol. Låter som upplagt för Doc Marteens. Tack och lov har de lagt The Maccabees spelning i allhuset. Jag tror inte att de gör sig särskilt bra på en utomhusscen klockan kvart i sex på eftermiddan. Varför vet jag inte, det är bara en känsla. Jag vet inte så mycket om Rufus Wainwright, jag har kollat in några låtar på hans hemsida och det är väl kanske inte upplagt för dans, dans, dans, men av det lilla jag hört gillar jag en del av arren på låtarna.

Om Jamie T har ett band med sig eller inte är fortfarande oklart. Med tanke på att de har slängt upp honom på stora scenen hoppas jag att han har med sig ett band. Jag tror inte han har ändrat sin sologrej så mycket sen i april och då misstänker jag att han kan han få problem på en stor scen med en packad publik som väntar sig trummor och gitarrer. Jamie T solo är kanon. Inget snack om saken. Men på mindre ställen. Kolla förresten in Jamies MySpace , där har han lagt ut låten 'Back To Mine For A Moonshine'. Ännu en låt som får en att känna sig fullständigt dragen.

fredag 29 juni 2007

Mardröm i vaket tillstånd

"Jag är en jävel på kärlek
Jag är jävel på att kyssa flickorna."


Jag skäms. Hur i hela glödheta helvetet har jag fått 1990-talets absolut sämsta låt i alla kategorier i huvudet? Var anmäler man sig för lobotomering?

torsdag 28 juni 2007

Å nu blir det reklamblogg


Lycka! Igår kom de sista beståndsdelarna till ett nytt liv; ett par KEF Cresta 10-högtalare. Min gamla stereoanläggning - en grymt bra Technics från 70-talet (den var begagnad när jag köpte den -79) - hade tacklat av år för år. Förra året dog skivspelaren. Jag insåg att jag alltid kommer att lira vinylplattor så då köpte jag en Stantonspelare som jag är rätt nöjd med. Jag vet, det är ingen 1210, men för hemmabruk är den helt ok. Förstärkaren har i flera år levt på lånad tid och elspray. Att den för några månader sen rosslade fram nåt ur endast en högtalare innebar dödstöten. Att leva med dotterns bärbara cd-spelare har väl gått an ett tag - i väntan på skatteåterbäringen - men det är inget jag rekommenderar i längden. Efter mycket letande hittade jag en enkel Marantzstärkare. Med volym-, bas- och diskantkontroll. Inget nytt bjäfs, med en massa förinställd skit, utan något enkelt och rejält och till det: KEF-högtalarna. Mmmm. Vilket ljud! Exodusplattan, som är en fenomenal testplatta, åkte på och ut kom ljud som jag knappt hört i hörlurar! God Damn, vad det lät bra. Och det sjukaste av allt: Höj volymen och du märker inte hur högt du spelar...

..är du söder om stan och hör hög och klar musik komma nånstans ifrån kanske du precis har gått förbi min balkong.

..enda skillnaden från bilden är att färgen på mina högtalare är körsbär. Lite snyggare.

Systemfel

"Is there a place for the hopeless sinner
Who has hurt all mankind just to save his own?"

Jag tror att en del av mitt medvetande har gått på semester. Allt jag företar mig på jobbet bjuder motstånd. Medvetandet sitter under korkeken, doftar på en pilsner och ropar uppmuntrande ord. Jag glor surt tillbaka och fräser: Kom hit och gör ditt jobb!. Jag besvaras med ett garv och ett mumlande som i bästa fall kan tydas som ett "i morgon, kanske". Blir tvungen att sätta på autopiloten. Men då står det "Systemfel" på skärmen. Tydligen kan autopiloten bara utföra en åtgärd i taget. Suckar, tittat fåfängt upp i taket efter hjälp. Ingen hjälp kommer. Tittar på klockan. Fem timmar kvar. Hur är det möjligt? Det känns som jag varit på jobbet i en veckas tid nu. Oavbrutet. Och inte röker man längre. Fan, det är nästan läge att börja igen. Då kan man åtminstone smita ut en gång i timmen och kolla in trafiken runt torget. Vad ska man göra nu? Gå och hämta en frukt, gå tillbaka, se hur det fortfarande lyser "Systemfel" över skärmen. Herregud, det är två veckor kvar till semestern!

onsdag 27 juni 2007

Dösnack

"The downtown trains are full with all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"

Igår var jag på begravning, igen. I samma kapell på Skogskykogården. Skillnaden var att det här var en 'halvkatolsk' begravning. Prästen hade tydligen fått berättat för sig att J lämnat katolska kyrkan och inte var särskilt religiös av sig. Det blev en märklig tillställning. Minst sju gånger nämner prästen att vi nu lämnar över J i hans, Guds - Skaparens, händer, lika många gånger försöker han inkludera oss icketroende genom att tilltala oss som sökare och säga att J återlämnas till skapelsen. Om man vill vara snäll kan man säga att prästen misslyckades. På de begravningar jag varit på har prästen eller officianten försökt ge en bild av den döde. Här var J fullständigt frånvarande. Det handlade om Gud, livet och döden, de efterlevande och den katolska kyrkan. Ett tag försökte jag verkligen att lyssna och ta till mig vad prästen talade om, men det gick inte. Jag väntade på att J skulle bli närvarande i svamlet, men jag väntade förgäves. Det närmsta vi kom J igår var under Nick Caves 'Into My Arms' som inledde begravningen. För de flesta av oss var det skönt att komma ut i solskenet efter ceremonin. Till och med processionen till graven gav en befriande känsla. När jag såg hur den svartklädda raden efter likbilen börja röra sig fick jag, föga förvånande, en låt i huvudet; Bellmans epistel 81 'Märk hur vår skugga':

"Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar."

Efteråt var vi ett gäng som gick till Kvarnens uteservering på Medis för att snacka och skölja ner begravningen. Vi kom fram till att det nog är bäst att skriva ned hur man vill ha sin egen begravning så att anhöriga som drabbas av galenskap inte kan förstöra den. På tricken ut till Skogskyrkogården tänkte jag just på det och kom fram till att om det är vår eller tidig sommar när det är dags att ta farväl av mig vill jag nog att 'Den blomstertid nu kommer' spelas.

tisdag 26 juni 2007

Tystnad - igen

Jag drömde att det var vinter i morse igen. Kanske var det köldchocken som gjorde att det var alldeles tyst i skallen när jag vaknade. Hursomhelst byggde jag fantastiska snögrottor, det var lika kul som när jag var barn och vi byggde dem på riktigt.

***

Vilka låtar, eller snarare melodier, förföljer dig? Eller har du inga sådana hang ups? I mitt fall har jag kommit på att den melodi som jag troligen oftast har i huvudet är introt på Four Tops 'Reach out I'll be there'. Jag kan gå och nynna eller vissla på den tills att arbetskamrater och vänner säger; "Tack, nu räcker det". Den poppar upp i tid och otid. Dessutom är den en suverän 'ute-å-gå-snabbt-låt', vilket inte är så förvånande eftersom att det är en up tempo-låt, med ett distinkt beat. Och rösten. Levi Stubbs. Inte konstigt att Billy Bragg döpte en låt efter en av soulens vackraste röster. Den låten är inte heller så tokig. Jag skulle nog vilja påstå att den dessutom ligger på en av Billys bästa plattor. Men det är en annan historia som man brukar säga.

måndag 25 juni 2007

Hela listan

"Sabina, spänn av nu
And let's make love nu"

Blogginlägg 101. Min mentala DJ har nu tagit fram den fullständiga listan över de musiker som spelats varje morgon, siffran anger antalet spelningar:

Anders Wendin, 7
Jamie T, 7
Annika Norlin, 6 (Hello Saferide, 111 & Säkert, 111)

The Clash, 5
Håkan Hellström, 5
Malcolm Middleton, 5
Stefan Sundström, 5

Arctic Monkeys, 4

Bob Dylan, 3
Bob Marley, 3
David Bowie, 3
Neil Young, 3
Swan Lakes, 3
The View, 3

The Ark, 2
Basshunter, 2
Joakim Thåström, 2
Kinks, 2
Sex Pistols, 2
Tom Waits, 2
White Stripes, 2

The Beatles, 1
Bill Withers, 1
Bobby Byrd, 1
Depeche Mode, 1
Dr Alban, 1
Edison Lighthouse, 1
Elvis Costello, 1
Elvis Presley, 1
Eva Roos, 1
Gerilla Dub, 1
Holly & The Italians, 1
Imperiet, 1
Lill-Babs, 1
Lou Reed, 1
Manu Chao, 1
New York Dolls, 1
Patti Smith, 1
Shaggy, 1
Talking Heads, 1
Timbuktu, 1
Rolling Stones, 1
Velvet Underground feat. Nico, 1

söndag 24 juni 2007

Off Topic Pt. 3

Ibland kommer det små små nyheter som är värda lite extra uppmärksamhet även om de inte förvånar. Men att några måste fortsätta den utstakade vägen handlar inte om vetenskap, utan om tro.

***

Det här blev inlägg 100. Det var ju inte meningen. Inlägg 100 skulle presentera hela listan. Men då får det bli inlägg 101...

..hmm the 101'ers. Vilken ödets nyck.

Punky Reggae Party






"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."


I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.

Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:

"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"

Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:

"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."

Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.

Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.

fredag 22 juni 2007

Hem till gården

"dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum,
dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum"


I den porten är jag uppväxt. På vår balkong, nederst till vänster, blev jag biten i läppen av en tax när jag var liten. Jag hade satt en klädnypa i svansen på jycken. Klart att den bet ifrån. Ärret är kvar, men både jag och min mamma har flyttat. Jag hade inte varit på gården på åtta år när jag besökte den i förra veckan. Mycket slits på åtta år. Den här bilden är egentligen en försköning. Visst, man ser att brädor saknas i staketet, men man ser inte flagorna under balkongerna. Inte heller de ogräsfyllda planteringarna, där det växte massor av buskar när jag var barn. Buskar som var perfekta gömställen att spionera ur. Den som tittar noggrant på bilden ser att källarfönstren till höger om porten är täckta med papp. Där låg en herrfrisör. Hans måndagsklippningar var ökända, han var lite törstig på söndagarna. I lägenheten bredvid bodde tant M som städade trapporna. Jag minns inte hennes man, fanns det nån herr M? Jag tror det fast jag ser inget ansikte. I lägenheten ovanför bodde familjen B med två söner, de blev mina bästa vänner. Vi höll ihop. Våra föräldrar var kommunister, så vi var alltid Sovjet när vi lirade landhockey. Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när de flyttade till Vällingby. Det var en vidrig skilsmässa som avslutades med att pappan tog livet av sig. Vi sa att vi skulle hålla kontakten och hälsa på varandra, men man säger så mycket. Hur gammal var jag då? 10, eller?


***


När jag gick omkring i mina barndomskvarter blev jag hela tiden påmind om förfallet, småsaker som ingen längre bryr sig om att fixa blir i längden förfall. När jag själv bodde där var det en dagpatient från Beckis som hade bruna pappkassar för fönstren. Nu var det minst en fyra fem fönster som var mörklagda med lakan eller filtar. Trasiga kvarter för trasiga människor. När jag började hänga i stan i slutet på sjuttiotalet kunde man se förfallna hus som beboddes av fyllon, knarkare och dårar. Husen fanns i nästan alla stadsdelar. Idag finns det inte ett enda sådant hus i innerstan, däremot i förorterna. Skillnaden är att hus byggda vid förra sekelskiftet får nån sorts patina över sitt förfall. Det får inte hus byggda på femtio- och sextiotalen, de ser bara vanvårdade ut. Fastighetsägarna är smarta, de gör bara så mycket underhåll de behöver för att inte husen deras ska tvångsinlösas. All form av misskötsel borde i första hand ge dryga böter och om det inte hjälper tvångsinlösning. För vad är egentligen budskapet till dem som bor i husen från dessa fastighetsägare? Jo, ni är skit och ni förtjänar att bo i skit.

Snö på midsommarafton

"Well I’m running police on my back
I’ve been hiding police on my back
There was a shooting police on my back
And the victim well he won’t come back"


Midsommarafton. Vaknade efter att ha åkt ett par hundra meter nerför en backe på dojjorna. Jepp, det var snö på marken. Massor av snö. På midsommaraftonsmorgon. Snacka om att få allt fel från början. Lät mokabryggaren försöka återställa ordningen så att jag kunde sätta mig vid datorn för dagens inlägg. Självklart ska datorn jiddra, eller om det är blogger. Allt går i ultrarapid, om det överhuvudtaget går. Tröttnade efter ett antal försök. Fimpade rubbet. Startade med sillen i stället. Nu står currysillen, snapsen och ölen och väntar i kylen. Det blir midsommar i stan. Fick erbjudande om att följa med ett par vänner ut på landet, men kände mig för utarbetad för att tacka ja. Vill sova i min egen säng och bara ta det lugnt de här dagarna.

***

Ville kolla rättstavning på ett ord från Police On My Back, klickade fel och fick den här sköna översättningen i stället:

"Polis för förmiddag för brunn I rinnande på min baksida
Jag har varit nederlagpolisen på min baksida
Det fanns en skyttepolis på min baksida
Och offerbrunnen honom ska inte komm tillbaka"

Tack Wordlingo! Ni räddade min dag.

***

Jag misstänker att det här inlägget kommer att se för djävligt ut, det är för att flera funktioner inte funkar just nu...

Tack Blogger för ingenting.

***

Glad midsommar!

torsdag 21 juni 2007

En tråkig djävel

"Du kan bada i tequila
du kan hinka bärs på tid
Men när Söderstadion kokar
är det Bajen som tar vid"

Hur kan man få en av de sämsta låtarna på Bajen-plattan från guldåret i skallen? Min jukebox upphör inte att förvåna mig. Hade det varit Vårsång eller En dag ska hela läktaren resa sig hade det funnits nåt fösonande över det hela, men en kass hårdrockslåt!?! Nåja, den satt inte kvar så länge. Låten fick mig att tänka på derbyt och min comeback i klacken. Kan bara konstatera att jag inte har nåt där att hämta längre. Ser för mycket skit, läs firmapojkar som verkar rätt ointresserade av själva matchen, hör för jävla usla sånger på läktaren om att gå i strid och yada, yada. För inte allt för länge sen var Bajenklacken den med mest humor och självironi i hela Sverige. Idag? Tja, jag vet inte. Humoristisk är den inte. Självironi? Tror tyvärr att ordet har raderats ur hårddisken. Jag vet att jag blivit en tråkig jävel, men hellre det än att vässa mot en stackars jävla djyrgårdare som just sett sitt lag torska. Eller vad säger du Robert? Jag såg dig.

***

Snart inleds årets praktfylla. Midsommarafton närmar sig med raska vingelsteg. Själv struntar jag i år att försöka nästla mig med ut på någon väns landställe. Längtar efter lugn och ro och en god sillbit hemma i stan. Fördelen med att vara kvar i stan är att de värsta fyllskallarna är nån annastans.

onsdag 20 juni 2007

Hammarby kan inte vinna


"Dina läppar skickar kyss ifrån Helsingborg
jag fick en bild på telefon
Är det din önskan så är det min lag
Du vet jag släpper allt och flyger ner idag"


Egentligen hade jag tänkt att sätta in en bild på Sebbe dagen till ära, men kom på att jag fotade den här bilden från gården där jag växte upp i förra veckan. Och på nåt sätt är den talande för derbyt; Bajen förbjöd djurgårn att lira boll på mittfältet och framför backlinjen. Och som dom gjorde det! Sulan, Traore, Sebbe och Lolo stängde varenda yta och gav varandra ett otroligt understöd. Jag vet att jag är pervers, men jag älskar bra defensiv fotboll som utmynnar i något konstruktivt. Igår utmynnade det i seger.


***


Matematik:
Aftonbladet: 110 anhållna i natt - i ingressen blir de 130 som gripits.
Svenskan: Samma som ovan - igen bildtext.
DN: Samma som som ovan - ingen bild.
Expressen: 128 huliganer gripna efter derby - I bildtexten: Över 150 huliganer greps i Stockholm inför derbyt
City: 128 huliganer gripna - i bildtexten blir de över 150.
Metro: 110 derbyhuliganer anhölls efter upplopp.


Priset för störst uppfinningsrikedom går till Expressen som lyckas bokföra de gripna både inför och efter derbyt. Kreativt!


***


Jag hinner inte idag att återkomma till mina tankar om min gamla förort som jag besökte i förra veckan, men de ligger kvar och det finns säkert nån bild till som illustration. Berättelsen om skylten är lite rolig. Den måste ha kommit upp nån gång kring 1970. Vi spelade brännboll på gården. En dag fick nån av oss till en ordentlig snedträff och bollen åker in i ett fönster. Alla ungar är som bortblåsta från gårdens yta. Några dar senare sitter skylten med texten BOLLSPEL FÖRBJUDET uppe. Samma dag drog en ny match igång. Fler snedträffar blev det, men inga fler doror gick. Däremot minns jag att nån fick brännbollsträet i skallen. Men det är en annan historia. Vad ungarna gör på gården idag har jag ingen aning om.

tisdag 19 juni 2007

Put It On the Line

"It's My Life
It's My Life
It's My Life

It's My Life"

Jo ni läser alldeles rätt. Förmodligen börjar ni nynna med och sen är er dag också förstörd. Egentligen vaknade jag med en annan låt i skallen, men den var flyktigare än flyktsoda - en sån där låt som svischar förbi och som man knappt hinner uppfatta och sen frenetiskt försöker komma på vilken det är. Lönlöst. När Il Dotore marcherar in med eurotechnon så är det kört. Det är bara att lalla med, tills att man kan dra på stereon och blåsa ut eländet.

***

Idag är det sista dan på fotbollsskolan. Trots gnälliga ungar, bråk och kiv så har det varit kanon. För trots allt är majoriteten av ungarna där för att joxa med trasan och ha kul. Jag har jobbat som tränare mer än jag hade tänkt från början och det har varit en utmaning. Framför allt igår när jag hade sovit så lite på natten. Är det nån som läser det här som har en unge som lirar fotboll och vill gå på fotbollsskola, låt den göra det. Och du, ta ledigt, erbjud klubben dina tjänster det finns alltid plats för fler vuxna. För du, det är värt det. Varenda minut. Nästan.

***

Derbydag. Lite jobbigt känns det. Men en sak är numera säker. Inga matcher kan mäta sig med dem min dotter spelar, då är farsgubben nervis. Bajen - Djyrgårn? Det är blaha, blaha det.

***

Såg BBC-dokumentären om soulens historia igår på 24:an. Den hade kommit till funken. Trots att den är välgjord kom jag på vad som är fel. Tid. För jävla lite tid har det lagt ned på varje avsnitt. Att klämma in all funk, eller som i förra avsnittet Stax, på 50 minuter låter sig inte göras. Det blir fokus på James, Bootsy och George, det vill säga det vi redan visste. Inga överraskningar här inte. Ovanligt trist för att vara BBC.

måndag 18 juni 2007

78-33 That's my number

"Ingenting känns bättre, ingenting ger mig nåt mer.
Att sitta här och plocka, det e're bästa som jag vet.
Jag plockar ut det hela, plockar ner dig del för del.
Älskar, älskar inte, älskar inte något mer."

OK gårdagen var verkligen inte så illa; ett juste duggregn under matchen är faktiskt skönare omständigheter än strålande solsken om man tvingas till fysisk aktivitet. Matchen slutade 0-2 till de goda, det vill säga vårt lag. Själv försökte jag i det längsta att undvika spel, men tvingades in i andra halvlek. Det tog väl tio minuter innan reptilhjärnan slog till och jag glidtacklar bort en boll mitt skottögonblicket med min trasiga fot först. Mitt i tacklingen inser jag vad jag gör, men då är det bara att fullfölja, att stoppa då skulle bara öka skaderisken än mer. Pang sa det och jag linkade av. Tack och lov blev det bara lite ömt, för jag hann inte stå många minuter vid sidan innan en lagkompis kom linkande och tvingade ut mig på banan igen. Trots att det här var den andra matchen för säsongen som jag varit med på känns det konstigt nog ändå som om det var min första. Kanske för att jag faktiskt spelade nästan en hel halvlek den här gången, förra var jag kanske inne i tio minuter.

***

Orkade inte sätta mig vid datorn i morse. Hade sovit taskigt. Hopparen kom också förbi ett tag och tittade till mig. Fick ligga och läsa Offside tills att sömnen kom.

***

Är det bara jag som tycker att verkar som om bloggandet och kommenterandet förbereder sig på semester och att det därför är lite laid back?

***

Hur fan kan inbördes möten slå högre än poängskillnad? Jag vet vilka som vann den moraliska segern. Kolla in målskilnaden: 78-33. På 38 spelade matcher!

***

Det ryktas om att Svin Otto har pröjsat sin mastersexamen. Jag vet inte varför jag inte kommer att bli förvånad om det skulle visa sig vara sant.

***

Damn! I ett svagt ögonblick tackade jag ja till en plåt till derbyt i morgon. I klacken. Varför? Jag känner mig färdig med den. Jag har blivit lat. Jag vill sitta ner och se fotboll och ställa mig upp när det vankas mål. Sen avskyr jag resan från Solna. SL har aldrig koll på när det är derby och sätter därför aldrig in några extratåg eller extrabussar som raskt forslar oss bort från Nedre norrland.

söndag 17 juni 2007

Höghus, låghus & dårhus. Och en grusplan.

"Hey Bobby Marley
Sing something good to me
This world go crazy
It's an emergency"

YES! Åska, regn, drivis och veteranfotboll. Kan det bli roligare? Framförallt om betänker att vi bara har elva man och inte en enda avbytare. Om ni aldrig mer ser ett inlägg till på den här sidan har det sin förklaring i att skribenten har drabbats av hjärtinfarkt. Alternativt sitter han inspärrad med en skjorta med väldigt långa ärmar på sig.

***

Dessutom vill jag tipsa om senaste numret av Offside där Henrik Rydström slaktar Majlard och Esk på ett kortfattat sätt. En annan som slaktat sportkrönikörer hittar ni här.

lördag 16 juni 2007

Semestervykort

"E're is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte braj för första gången"


Andra morgenen i rad vaknar jag med samma textrad i huvudet, "e're is på fotbollsplan i år...". Det är nog inte så konstigt. Jag är mitt uppe i en femdagarssemester. Jag hade fem dar sparade från förra året som jag tänkt använda till nån resa. Jag kom inte iväg av en mängd olika skäl, men det är ok. Nu är jag på en annan resa i stället: Som delansvarig på en fotbollsskola. Jag lovar att det är en riktig äventyrsresa. 65 grabbar och tjejer i åldrarna 6 - 12 år. De två första dagarna var fyllda av konflikter, testa gränser, men tack och lov också av mycket skratt och lek. Jag har tröstat, förklarat, bannat och skällt. Jag har suttit med en sexårig grabb i en timmes tid i en from förhoppning att han skulle ta reson och förstå att även han måste förlåta när han varit dum. Han var sur och tvär och brydde sig inte. Men efter att ha suttit vid sidan av en fotbollsplan i en timme med en lika envis ledare som satt och kommenterade alla roliga övningar som pågick över hela planen, blev det för mycket även för den här grabben: "Jag kanske vill fortsätta lite då". Vi gick in och han fortsatte. I nästa paus ser jag grabben som inte ville ha nåt att göra med tjejerna som han bråkat med leka "Bro, bro och breja." Gissa om det kändes som en seger.


En annan seger är att 12 av fotbollslagets 15 tjejer är med på fotbollsskolan. Förra året var de tre. Grabbarna som leder träningarna är omkring 18 bast och lirar i juniorallsvenskan. Det spelar ingen roll. De har blivit så avdribblade av de här tjejerna så att det liknar ingenting. I två dar var jag tvungen att skälla på tjejerna som en bandhund. De satt uppflugna i träd och i buskarna och på läktaren. På fotbollsplan var de bara ibland, om det var nåt de tyckte var kul. Efter två ordentliga utskällningar och en riktigt tuff träning med mig som tränare skärpte de till sig. Igår eftermiddag var det underbart att se glöden i deras ögon när vi skildes. De hade lirat med grabbarna på lika villkor och även om det finns killar som ligger långt fram i utvecklingen såg de att var lika bra och ofta bättre än många killar. De hade växt.

onsdag 13 juni 2007

Semesterstängt

Återkommer till helgen. Eventuella besökare hänvisas till länkarna...

tisdag 12 juni 2007

Free Money

"My minds not perfect but it's sincere
You'd be amazed at what you can achieve in a year"

Vad sa Fredrik till Hu egentligen? Eller rättare sagt; hur sa han det? Det är ju inte utan att man undrar med tanke på vilket fint guldkantat avtal som Ericson skrev på. Nej då, jag är inte ogin, jag tror säkert att Ericsons nätverksutrustning är väl lämpad till att bygga upp mobilnät både här och där. Men med tanke på att Hu och Fredrik gled omkring som de bästa vänner i flera dar kan man ju undra. För nog hörde jag väl att Fredrik sa att han skulle kritisera Kinas brist på mänskliga rättigheter, eller jag kanske hörde fel. Han kanske sa att han ville diskutera hur Sverige har löst frågan. Att vi har lite röstande vart fjärde år; fria dagstidningar som värnar om yttrandefriheten och oberoende tv-kanaler som fanbärare av det fria ordet. Fast nog hade ett uttalande i frågan varit värt att ta, eller åtminstone en kommentar. För vad han sa till DN säger ju faktiskt inte så mycket om vad som händer i Kina.

måndag 11 juni 2007

Off Topic pt. 2

Följande lista kommer från Bloggportalen.

"Mest sökta termer just nu
1. sexblogg*
2. gruppsex
3. sex
4. sexblogg
5. stringtrosor
6. stureplan
7. skatteåterbäring
8. ebba von sydow"

Som om det inte var nog:

"De mest diskuterade nyheterna i kategorin Musik, 11/6 2007
Rosing & Gynning - kvinnor med klass (6 bloggar)
Mental ohälsa fick Paris ur fängelset (4 bloggar)"

Känns det inte som om nåt med kategorin blev galet?

Fast egentligen undrar jag: Vafan är det för fel på folk?

"Feed Me"


"Now take Mr. Crawfish in your hand
He's gonna look good in your frying pan
If you fry him crisp or you boil him right
He'll be sweeter than sugar with every bite
Craaaaaaaaaawfish"


Roots! Elvis i jukeboxen sjungandes om kräftor innan frukost. Låten Crawfish finns med på Soundtracket till Strummerfilmen och var enligt Strummer en av hans favorit-Elvislåtar. Vilket inte är så svårt att förstå; den har ett grymt laid back-sväng med en körtjej som inte bara körar utan utmanar Elvis på ett sätt som gör att man undrar om det verkligen är kräftor de sjunger om...


Kolla in bilden! Det kreolska sättet att äta kräftor är sedan Floyds fantastiska skånska fylla för mig det enda sättet att käka de små rackarna på. Det är kryddigt, matigt, kladdigt och underbart gott. Och det funkar att dricka brännvin till oxå. Fråga Keith Floyd, han vet, om han minns.

söndag 10 juni 2007

Under Heavy Manners


"All that phoney Beatlemania has bitten the dust"
"No one but you and I say the bells of Prince Far I"
"Always tease tease tease"
"Oh remember to kick to it over"


Vaknade ur drömmen och försökte komma ihåg basgången till London Calling, minns inte om vi nånsin lirade den. De övriga tre vet jag att vi har lirat i replokalen. Men London Calling? I drömmen hade T.P och jag precis accepterat att vi skulle lira ett gig på nån pub med våra gamla låtar och dessutom fylla på med Clashlåtar. Om M och M var med på noterna har jag ingen aning om, det var ju en dröm och då är inte alltid detaljerna så viktiga.


***


Att jag inte skrev nåt här igår beror bara på att jag vaknade i tystnad med huvudvärk och morgonen blev stressig för att dottern och jag skulle iväg på sista matchen innan sommarlovet. Hade jag varit en normal pappa hade allt varit förberett kvällen innan och all morgonstress hade varit som bortblåst. Istället blev jag gapig och dottern tårögd. Tack och lov hann vi försonas i en lång kram innan det bar iväg till resten av laget. Men tvi fan vad jag ogillar mig själv i de där lägena, det känns som om hela världen rasar omkring en och jag står där och skäms som en hund. No Fun.


***


Tjejerna hade bortamatch. De är inget gäng du vill bjuda hem, den saken är klar. De tömmer bordet, kylskåpet och skafferiet innan de drar. Slutresultatet talar sitt tydliga språk: 0-17. Men kommer du hem till oss är de alltid generösa; ni åker troligen därifrån med en seger, är dom lite tjuriga får ni åka hem med ett oavgjort resultat.


***


En bild från nån förenings träningar på Västberga IP. Två lag i samma ålder tränar sju-manna bredvid varandra. På ena plan pågår killarnas träning med två tränare aktivt deltagande. De omkring tittar uteslutande på vad som försigår på den planhalvan. På den andra planhalvan tränar tjejerna, utan att någon, undertecknad borträknad, tittar. Tränaren är försvunnen, såg jag rätt satt han på avbytarbänken och snackade med några under hela den tid jag var där.


***


Är nån mer än jag som noterat att det tog 86 inlägg innan jag hade med nåt av The Clash?


***


Men då kom fyra låtar på en gång...


***


Klicka gärna på bilden. Den gör sig bättre lite större.

fredag 8 juni 2007

Vem är pajasen?

"En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön"

Så gick det runt i skallen i morse. Kanske en kommentar till det egna livet? Men ändå inte. Jag har ett ganska fritt jobb och kan ibland styra tiderna själv. Ibland är det astrist. Men vems jobb är inte det?

Igår var det däremot en kul dag. Jag gjorde två intervjuer och den andra måste jag berätta om. Jag träffade en kvinna i femtioårsåldern som fick sitt första fackliga uppdrag förra året. Hon jobbar på en avdelning i en stor svensk koncern som gillar att omorganisera ungefär vartannat år. Hennes avdelning är sammansättning av olika företag som köpts upp. A kommer från byråvärlden där ingen ens kan stava till facket. Under många år var det ingen som orkade eller vågade dra igång någon facklig verksamhet. Den ena uppsägningsförhandlingen efter den andra fick avdelningen sköta. Efter flera möten med personalen som avdelningen arrangerade såddes ett frö; det är vi som kan våra förhållanden bäst, vi startar en klubb. Sagt och gjort. A som inte hade varit tyst på mötena föreslogs att sitta med i klubbstyrelsen, hon tackade ja. Den nya klubbstyrelsen fick den värsta start en klubbstyrelse kan få. Ett par av de största kunderna försvann. In i arbetsbristförhandlingar, nästan en fjärdedel av de anställda varslades. Det var las-listor hit och kompetens dit. Klubben begärde hjälp av avdelningen som skötte förhandlingarna med faktaunderstöd från klubben. Trots den hårda starten finns klubben kvar. Trots att det fortfarande är rörigt vill A fortsätta:

- Vi måste ha något gemensamt. Det kan inte vara ’vilda västern’ på jobbet.

Att träffa A som vågade engagera sig, trots att hon är 50+ och faktiskt riskerar att bli arbetslös i nästa omorgaisation, var otroligt häftigt och upplyftande. Utan såna som A tystnar Sverige. Så vem är det som är en pajas?

torsdag 7 juni 2007

Meet Me in the Morning

"You say yes, I say no.
You say stop and I say go go go, oh no.
You say goodbye and I say hello"

Vagt satte den igång sen somnade jag om. Vaknar. Tystnad. Solsken irrar över golvet. Lockar inte. Vill ligga kvar. Ligger kvar. Ett öga bevakar klockan på dvd:en. Tystnaden fortsätter. Tänker stanna här tills musiken kastar mig ur sängen. Det gör den inte. Ligger kvar. I en halvtimme. Sen är det nog. Går upp väcker min dotter som lika lite vill stiga upp. Är tvungen att bära ut henne i köket. När mokabryggarens trygga puttrande sätter igång kommer det:

"Movitz, din lungsot den drar dig i graven. Knäpp nu oktaven..."

Det gurglar fram ur munnen. Vill inte tystas:

"..ännu en fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår!"

Dottern tittar på mig med frågande blick. "Vem är det som ska dö?"

"Alla", svarar jag inte med ett leende. Säger bara muntert att det hon just har hört var Carl Michael Bellman. Han som alltid var ute på tokigheter med Tysken och Rysken.

onsdag 6 juni 2007

Förvirrad

"Vilklen härlig dag laalalala
Man blir härligt glad, laalalala"

Jepp jag hade den gamla schlagern i skallen i morse. Fråga mig inte varför. Jag tror inte att jag har hört den de senaste dagarna. Av nån anledning fick jag dessutom för mig att det är en gammal Siwan-låt, men när jag googlade på 'Vilken härlig dag' kom bara Ted Gärdestad och Lotta Engberg upp. Men varför hör jag ett sextitalsarr i skallen? Tedan körde sjuttiotal och Lotta...tja, hon körde väl dansband innan hon körde i diket? Så varför hör jag en blåssektion och lite motownsinspirerad schlagerpop? Är det nån som har koll, var vänlig och förklara då det här för mig. Svensk schlager är liksom inte riktigt min boogie.

tisdag 5 juni 2007

Brev till T

"Vi dansade i samma takt
Likadana hjärnor som redan tänkt på allting innan nånting hade hänt"

T. Jag tänker på dig nästan dagligen. Varje dag jag passerar tågbron mellan Gamla Stan och Slussen tittar jag upp mot ditt fönster och undrar vad du gör nu. Vi sa att vi skulle käka tillsammans du, din mor och jag efter Hattes begravning. Jag vill inte ligga på. Jag fattar om det varit för mycket och att du inte orkar planera. Fattar om du behöver distans för att komma vidare, komma upp ur sorgen och tillbaka till livet. Sånt tar tid. Och jag förstår om du känner att du inte pallar möta mig nu, eftersom att jag för alltid är förknippad med den där natten då J gick över berget. Jag vet inte om du känner dåligt samvete för att du inte ringt. För att den där middagen inte blivit av. Men du, ha inte det. Vi människor har en konstig förmåga att samla dåliga samveten i onödan. Och du vet nog att du alltid kan ringa mig. När du orkar och på dina villkor. Tills dess kommer jag titta upp mot dina fönster och undra: Vad gör du nu? Hur mår du?

Kram


Häsningar från

Mig

måndag 4 juni 2007

Hellre fria än fälla, ok?

"Dom jävlarna ska skjutas, dom jävlarna ska skjutas,
dom jävlarna ska skjutas, dom jävlarna ska skjutas"

Det var lite segt i morse också. Huvudet ville inte lämna kudden och musiken drog inte igång förrän till kaffet. Fanns det inte ett radioprogram på sten-kake-åldern som hette skivor till kaffet? Hur det nu var med den saken så var det i alla fall Säkert som inledde dagen. Det är onekligen en stark låt Annika har fått till i 'Allt som är ditt'. Jag minns knappt senast en svensk musiker hade nåt politiskt att säga. Först blev jag nästan generad när jag hörde den. Det var var nåt Ebba-pubertalt över sticket, "Dom jävlarna ska skjutas". Samtidigt inte. Men trots att jag har full förståelse för känslan, finns det nåt obehagligt över låten. För till skillnad mot 'Vi ska beväpna oss', känns 'Allt som är ditt' mer allvarligt menad. Och då får jag problem. Jag är klockren motståndare till dödsstraffet eftersom att det är oåterkalleligt. Är det nåt jag inte heller har förståelse för är det lynchmobsjuridik. Inte heller den personliga vendettan. Rättsstatens principer om att endast de som bevisats skyldiga kan dömas tycker jag om. Även konsekvenserna av det tilltalar mig: Det vill säga hellre att en skyldig går fri än att en oskyldig åker dit.

Nu är det inte så att Annika är förespråkare av lynchmobsjuridiken. På sin blogg skriver hon:

"Jag har förstått att det är den låt på skivan som flest älskar och även den som flest hatar. Dom jävlarna ska skjutas-partiet är ju onekligen lite magstarkt. Låt mig förklara. Jag är egentligen inte alls nere med ett öga för ett öga, en tand för ni vet vad. Däremot handlar Allt som är ditt om att vi hela tiden lyckas rikta uppmärksamheten mot offret i stället för mot förövaren, idioten.I låten ville jag bara ställa det rakt. Vems felet är alltså."

Jag fattar vad hon menar, men är ändå ambivalent till texten. Å nu har jag fått den i huvudet...

***

Senare.

Å andra sidan sjunger jag gladeligen med i 'I Shot The Sheriff', men det är ju lite Ebbavarning där med. Är det ämnet? Att ämnet kräver seriositet och då tar man någon på orden om hon sjunger att förövarna ska skjutas? Eller är det som S sa; att så fort det är en kvinna som är hämnaren så upprörs vi. Kvinnor ska inte hämnas...

..nej. Jag tror inte att det är på det viset när det gäller mina funderingar. Fast å andra sidan kan man sjunga "dom tål lite bly i nackarna" i sin avsky mot klassamhället, utan att för den skull vilja skjuta någon kan man nog lite Kill Billigt sjunga att "dom jävlarna ska skjutas" om våldtäktsmän. Men sen läser jag en av kommentarerna på Säkerts blogg och blir jävligt beklämd. För då visar det sig att nån tog låten på allvar och anmäler sig till bödel.

Äh, jag blir inte klok på det här.

***

Jag försökte lägga upp låten så där snyggt som jag sett andra göra, men det var tydligen överkurs...
..ni får helt enkelt klicka här och kolla in den i stället.

söndag 3 juni 2007

All The Young Punks

"Andas, jag kan inte andas
För det låter så pinsamt kvavt där jag står brevid dig.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart
Åh kom inte närmre, åh snälla kom närmre
Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre..."

Det var en vacker dag igår. Bakfyllan till trots. Både jag och T lekte nog med tanken att ligga kvar i våra sängar och ynka oss, men var båda jävligt glada över att vi tog oss till Tanto för en re-union med människor vi inte sett på nästan trettio år. Lite komik var det också. Platsen som var sagd var nedanför minigolfen. När T och gick där och tittade på alla solbadare undrade vi över vilket gäng det kunde vara, fick det inte att stämma, sen kollade vi upp mot slänten bredvid och där i skuggorna stod det några svartklädda typer. Vi gick dit och möttes av Krippa, Deep Torkel, Frobbe Johan och Bosse Belsen. Bara då var det värt att ha lämnat sängen. Sen kom de en efter en: Irre, Peter, Mosse, Rikard, Pelle, Jimmy, Delta, Toril, Clarin och flera som jag inte hann surra med. Och allt var najs och avspänt. Folk kom och gick. Precis som då. Det mest dramatiska var när Max jagade bort en gubbe som ville fotografera ultrahuspunkarna, som fortfarande är och ser ut som punkare. Stort garv. Även om allt var najs satt jag ändå och tittade efter Marie, Lotta, Petra, Katti, Leila, Laila, Kicko, Yvette, Pojken och alla andra tjejer som jag undrat över. Men igår var de nån annan stans.

***

Efteråt gick jag, B, H och T hem till T och fixade pasta med köttfärssås och drack vin och kollade matchen. Det är nåt särskilt med danskmatcherna. Och den igår var nästan olidlig i sin dramatik. Det finns inte mycket att säga om domarens beslut, mer än att det är trist för Petter Hansson. Äntligen ett mål. Som inte längre räknas. Kul dag på jobbet? Danskjävlarna bedriver nån sorts kampanj som går ut på att få dåren som rusade in på plan att bli svensk. Kolla själva: Här och här. Osmakligt är bara förnamnet.

lördag 2 juni 2007

Lyxproblem

"Jag tar några danssteg ut
Det här kan vara min natt
Inte en plats är tom
på tåget in till stan"

Bakis. Tvättstuga. Idioter som inte kan städa efter sig. Tvi. Picnic i Tanto klockan ett. Laddad. Inte mycket. Nej, jag orkar inte hitta på nåt nytt, utan jag får delge er mina sparade tankar från igår eftermiddag:

Jag närmar mig inlägg 100. Det gör mig lite nervös. Jag har nämligen tänkt sammanställa mina morgonlåtar efter nån sorts statistik. Jag bävar. Redan nu vet jag att den till minst 75 procent består av män. Av dessa är en majoritet vita. Det vet jag instinktivt utan att ha räknat. Det enda som jag kan glädja mig åt är att en försvinnande liten del av låtarna är sånt som jag inte skulle digga loss till om jag fick lägga vaxen på skivtalriken. Alltid något.

Sen leker jag med tanken att förändra idén bakom den här bloggen för att ge mig själv mer frihet. Det är ju inte så att jag bara får musik i skallen när jag vaknar. Musik är snarare nåt som är ständigt närvarande i mitt liv. Jag går mer än ofta omkring och smågnolar, visslar eller blygsjunger på saker som poppar upp i huvudet. Det kanske är dags att kolla vad det är för låtar som flyger förbi under vaket tillstånd. Det ger mig en ursäkt att skriva fler än ett inlägg om dan. Samtidigt kan jag känna att det ökar en press som jag inte är säker på om jag vill känna, just nu. Hmm. Krångliga saker de där lyxproblemen.

fredag 1 juni 2007

Snackar du italienska?

"Well you got that girl and she lives with you
And she does just want you want her to
And when I call you on the phone, she says you're not there
But I know you're home
You better tell that girl to shut up
You better tell that girl I'm gonna beat her up..."

Hinner inte mer än att leende konstatera att Holly & The Italians var på jukeboxen i morse. Med den här låten. Den svänger fortfarande.