"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"
Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.
Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.
Visar inlägg med etikett The Clash. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Clash. Visa alla inlägg
torsdag 25 augusti 2011
måndag 26 april 2010
Får jag ge dig min morgon
"Well I'm down, yes I'm getting thirsty
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"
Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"
Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.
måndag 7 september 2009
Jamie T är tillbaka
"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"
Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"
Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.
måndag 17 augusti 2009
Mitt kontinentala jag
"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"
Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"
Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.
lördag 6 juni 2009
Mersmak
©Banditha
"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"
Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:
1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland
Extranummer:
Bankrobber
White Riot
Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.
UPPDATERING
Och så här lät det.
onsdag 3 juni 2009
Mardrömmar
"Run, rabbit, run!"
I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.
Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.
I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.
Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.
tisdag 26 maj 2009
Värdelös ursäkt
"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"
Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.
***
Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"
Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.
***
Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:
tisdag 12 maj 2009
Take the 5th!
"In every street and every station
Kids fight like different nations
And it's brawn against brain
And it's knife against chain"
Så var det bestämt då. Det blir ett gig. Planeringen är i full gång. Inbjudningarna har skickats iväg. Digitalt. Så gick det inte riktigt till senast vi lirade ute. Då var det flyers som skulle tryckas eller kopieras. Gör någon flyers idag? Bortsett från den där porrklubben vars tapplappar man kan se lite här och där i city.
Jag måste erkänna att jag drabbades av ett tvivel när jag satt där med facebookeventet klart och skulle skicka ut inbjudningarna; vem fan är intresserad av att se ett gäng gubbar lira trettio bast gamla punklåtar? Även bland mina vänner. Borde jag inte bespara dem plågan, hånskrattet och genansen? Jag satt där och tittade på vännernas profilbilder och kunde inte komma på en enda som jag trodde kunde tänkas vilja komma. Gick ut i köket och satte på te och samlade mod. Sen stänkte jag iväg cirka 100 inbjudningar.
fredag 8 maj 2009
Vintage Songs
"So tell me an I'll take the tube
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"
Tänk vad roliga saker man kan hitta på Spottan. En sökning på 'Junco Partner' och jag hittade den här smått fantastiska samlingen. Jag är barnsligt förtjust i riktigt gamla jazz- och bluesinspelningar, det är nåt magiskt med att höra dessa knastriga röster från 1920- 0ch 1930-talen. De flesta musikerna är sedan länge döda men genom inspelningarna är de fortfarande levande. Lika fascinerande tycker jag att det är att det finns mängder med inspelningar från den tiden som handlar om droger och drogberoende. Låtar om droger var alltså inget nytt ens på sextiotalet. Men det som är märkligt är ju att skivmarknaden på 20- och 30-talen knappast kan ha varit särskilt stor, ändå måste de här låtarna ha getts ut - men de kan ju knappast ha renderat särskilt mycket radiotid med tanke på ämnena. Har du Spotify, klicka på länken och följ med tillbaks i tiden. Jag lovar att det är värt det.
onsdag 6 maj 2009
Vårdepp?
"THIS IS THE CITY OF THE DEAD
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"
Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"
Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?
tisdag 5 maj 2009
Pressure Drop
"I said a pressure drop,
Oh pressure, oh yeah
Pressure's gonna drop on you"
På lördag börjar Giro d'Italia som fyller hundra år. Första loppet kördes 1909 och årets Giro blir det 92:a loppet. Under världskrigen blev det inte mycket cyklat. Girot är på ett sätt lite mer spännande än Tour de France eftersom att loppet tycks vara svårare att dominera. Det finns alltid förhandsfavoriter, men det är inte sällan som det skiter sig för dem. Senast nån tog tre segrar var i början av åttiotalet i och med Bernard Hinault. Att Lance Armstrong ställer upp i Girot för första gången kommer inte betyda ett smack. Han har lika stora eller små chanser att vinna som vilken annan av toppcyklisterna som har ett stenhårt stall bakom sig. För så är det; Girot är på många sätt ett hårdare lopp med fler tuffa bergsetapper än vad Touren har och det är ytterst sällan som ett stall har tillräckligt många bra bergsspecialister som kan köra slut på konkurrenterna.
Eddy Merckx är en av tre som har vunnit Girot fem gånger.
Cykling är en oberäknelig sport, vilket David Millar säkert kan intyga.
Fausto Coppi vann också fem Giro d'Italia. Den svartvita filmen är från 1953 då Coppi tog sin femte seger. Bara för att han trädde fram och var ärlig med sitt droganvändande har hans eftermäle ofta varit solkigt. Man bör komma ihåg att då var å andra sidan inte heller doping förbjudet, utan relativt utbrett, även om man säkerligen förteg detta faktum. I början av nittiotalet jobbade jag tillsammans med en gammal tävlingscyklist som i början på sextiotalet ofta var på i Holland på träningsläger. Där introducerades han till amfetamin av de holländska cyklisterna. "Alla tog det" berättade han.
Oh pressure, oh yeah
Pressure's gonna drop on you"
På lördag börjar Giro d'Italia som fyller hundra år. Första loppet kördes 1909 och årets Giro blir det 92:a loppet. Under världskrigen blev det inte mycket cyklat. Girot är på ett sätt lite mer spännande än Tour de France eftersom att loppet tycks vara svårare att dominera. Det finns alltid förhandsfavoriter, men det är inte sällan som det skiter sig för dem. Senast nån tog tre segrar var i början av åttiotalet i och med Bernard Hinault. Att Lance Armstrong ställer upp i Girot för första gången kommer inte betyda ett smack. Han har lika stora eller små chanser att vinna som vilken annan av toppcyklisterna som har ett stenhårt stall bakom sig. För så är det; Girot är på många sätt ett hårdare lopp med fler tuffa bergsetapper än vad Touren har och det är ytterst sällan som ett stall har tillräckligt många bra bergsspecialister som kan köra slut på konkurrenterna.
Eddy Merckx är en av tre som har vunnit Girot fem gånger.
Cykling är en oberäknelig sport, vilket David Millar säkert kan intyga.
Fausto Coppi vann också fem Giro d'Italia. Den svartvita filmen är från 1953 då Coppi tog sin femte seger. Bara för att han trädde fram och var ärlig med sitt droganvändande har hans eftermäle ofta varit solkigt. Man bör komma ihåg att då var å andra sidan inte heller doping förbjudet, utan relativt utbrett, även om man säkerligen förteg detta faktum. I början av nittiotalet jobbade jag tillsammans med en gammal tävlingscyklist som i början på sextiotalet ofta var på i Holland på träningsläger. Där introducerades han till amfetamin av de holländska cyklisterna. "Alla tog det" berättade han.
måndag 4 maj 2009
Bryt ihop och kom igen
"You move and you groove when you lose what you lose,
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"
När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
***
Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.
***
Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.
***
Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"
När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
***
Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.
***
Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.
***
Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.
tisdag 28 april 2009
Death or Glory
"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"
Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.
1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.
Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"
Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.
1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.
Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.
söndag 26 april 2009
Läskigt
Okej, jag erkänner, jag är en sucker. I fredags åkte jag ut till Tyresö cykelmagasin och testade Focus Cayon. Vi börjar med det negativa: Den var inte riktigt så svart som jag skulle vilja ha den, nätet som omger karbonet syns. Inte från alla vinklar, men lik förbannat syns den - som mönstret på en svart huggorm. Till saken hör att jag inte är så förtjust i ormar över huvud taget. Men jag testade huggormen med vanliga fulpedaler, vilket naturlgtvis inte säger så mycket om hur cykeln reagerar på kraftöverföringen. Men den första känslan var att det här är en trygg racer. Plus där alltså. Växlarna var inte helt färdigjusterade och kändes lite tröga, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer bli gnällig över Shimano Ultegra när de har fixat till finliret. Trots att cykeln inte testades under optimala förhållanden gick det inte att ta miste på att det handlar om kvalitet. Väl tillbaka i affären gick jag dock och botaniserade bland allehanda andra märken och döm om min förvåning när jag såg en Cube Agree stå där. Röd. Vit. Väldigt mycket röd och vit. Hade jag inte vetat att Cube är en tysk cykel hade jag tippat på att den var tillverkad i Gränna. Den fick stå kvar. Alla andra också. Jag la en handpenning på Cayon. I morgon ska den justeras och cyklas hem. Läskigt.
***
Idag var jag ute på en sjumilarunda med Tanten och två av hennes polare. Det var kul att köra runt fler än en två. Hoppas på att det blir fler gånger.
***
Repet var ömsom vin och ömsom vatten. Troligtvis berodde vattnet på att alla var solmosiga. Ända satte vi bland de bästa versionerna av Cheat (ljudlänk) sedan 1977. Och det räcker för mig.
***
Idag var jag ute på en sjumilarunda med Tanten och två av hennes polare. Det var kul att köra runt fler än en två. Hoppas på att det blir fler gånger.
***
Repet var ömsom vin och ömsom vatten. Troligtvis berodde vattnet på att alla var solmosiga. Ända satte vi bland de bästa versionerna av Cheat (ljudlänk) sedan 1977. Och det räcker för mig.
måndag 20 april 2009
Knivigt vid Scania
"I'm all tuned in I see all the programmesI save coupons from packets of tea
I've got my giant hit discotheque album
I empty a bottle I feel a bit free"
De flesta som cyklar räser vill ha skön asfalt under däcken och visst är det underbart. Men lika kul är det att cykla räser på en juste grusväg. Gårdagens tur var kanon och hade det mesta man kan önska sig. När jag kastade mig på hojen strax efter nio var det bara cirka tre grader på termometern. Jag och min jobbarkompis S latade oss och tog pendeln ner till Södertälje. Utanför Scania Vabis hittade vi kniven i vägen som på ett tydligt sätt symboliserar bilindustrins kniviga situation. Sen tog vi gamla Nyköpingsvägen ner till Mörkö. I nån mil förbi Järna blåste det en hård och fostrande motvind, neråt Hölö släppte den och solen började värma ryggen när vi gled fram över Mörkös vägar. Fiket vid färjan är en turistblåsning, onödigt dyrt. Bättre att jobba på och ta sig till Rosenhill där du får en ägg- och ansjovismacka och en java för strax över femtilappen. Vägen från färjan över Näslandet är kurvig och skön. Det är backe upp och backe ner, precis som resten av Södertörn.
Har du inte stannat till vid Rosenhill bör du göra det om du har vägarna förbi. På helgerna är stället proppfullt av cyklister, med eller utan motor. Och mackorna är klassiker; stekt falukorv och ägg, köttbullar och rödbetssallad och naturligtvis ägg- och ansjovis. Efter fikat tog vi vägen över Lida, halva sträckan är en underbart lugn och vacker grusväg där jag upptäckte mig själv med att sitta och småle. S och jag skildes vid Flempan där han bestämde sig för att ta pendeln. Han ska ändå ha ett hedersomnämnande, att ta sig runt i den här terrängen utan clips, spd eller spurtklossar är en prestation, även om det inte gick särskilt fort. Vilket stundtals var frustrerande när nån klunga cyklade förbi oss. Jag hatar nämligen att bli förbicyklad, såvida det inte är av elitmotionärer. När våra vägar skilts öste jag allt vad jag hade upp till Huddinge, sen kom motvinden från helvetet igen och bjöd på motstånd genom Ljugarn.
Väl hemma var det bara att snabbt fixa en korvgryta, duscha, se slutet på Amstel Gold Race och sen sticka till replokalen. Och igår blev det klart, det blir ett gig den 5 juni. Låtlistan slippas. Igår var det fullt tryck i nästan två timmar, sen dog jag P och TP. Jag har en gräns vid ungefär två timmar, sen gör volymen att jag är helt dränerad på energi. Idag susar det fortfarande i högerörat. Inte helt sunt. Det är nog dags att testa proppar, åtminstone på repen.
Trots att lördagen kan betraktas som ett inställt gig har den här helgen var osedvanligt lyckad. Den blev inte sämre av att jag förlängde den idag. Inarbetad tid har inga som helst likheter med vin, de blir inte bättre av att lagras och eftersom att jag jobbade långfredan kändes det som en mycket god idé att ta ut det inarbetade den här helgen.
tisdag 10 mars 2009
Reflektioner
"You guys are just wonderful, you know that!
But we're never gonna get on the radio like this"
Igår kväll satt landstingsrådet Birgitta Rydberg i tv och sade att häktningen av barnläkaren var ett justitiemord. Är det verkligen ett landstingsråds uppgift att recensera en pågående rättsprocess. Skuldfrågan är i det här fallet oväsentlig. Jag tycker inte det. Att ett fall prövas rättsligt om det finns misstanke om brott är väl bra? Justitiemord är det om barnläkaren fälls för dråp, trots att det hon gjort görs dagligen på palliativa avdelningar landet runt.
***
Idag var Ylva Thörn i tidningen. Min första tanke var, jag undrar vad hon gör nu. I bildtexten framgick det att hon fortfarande är ordförande för Kommunal, Sveriges största fackförbund.
***
Bilden på Victoria Svensson uppflugen i Lotta Schelins famn tycker jag är vacker. Jag vet inte hur många matcher Victoria Svensson har lirat mot Tyskland och torskat. Den glädje som bilden sprudlar av unnar jag verkligen henne och landslaget. Bravo! Nu när spöket är avlivat får ni gärna köra över dom i ett eller ett par mästerskap också.
***
Utanför fönstret snöar det. Prognosen för lördag är 16 grader och sol. På Mallis alltså...
But we're never gonna get on the radio like this"
Igår kväll satt landstingsrådet Birgitta Rydberg i tv och sade att häktningen av barnläkaren var ett justitiemord. Är det verkligen ett landstingsråds uppgift att recensera en pågående rättsprocess. Skuldfrågan är i det här fallet oväsentlig. Jag tycker inte det. Att ett fall prövas rättsligt om det finns misstanke om brott är väl bra? Justitiemord är det om barnläkaren fälls för dråp, trots att det hon gjort görs dagligen på palliativa avdelningar landet runt.
***
Idag var Ylva Thörn i tidningen. Min första tanke var, jag undrar vad hon gör nu. I bildtexten framgick det att hon fortfarande är ordförande för Kommunal, Sveriges största fackförbund.
***
Bilden på Victoria Svensson uppflugen i Lotta Schelins famn tycker jag är vacker. Jag vet inte hur många matcher Victoria Svensson har lirat mot Tyskland och torskat. Den glädje som bilden sprudlar av unnar jag verkligen henne och landslaget. Bravo! Nu när spöket är avlivat får ni gärna köra över dom i ett eller ett par mästerskap också.
***
Utanför fönstret snöar det. Prognosen för lördag är 16 grader och sol. På Mallis alltså...
söndag 8 mars 2009
Uppland
"Friday or saturday, what does that mean
Short space of time needs a heavy scene
Monday is coming like a jail on wheels"
Short space of time needs a heavy scene
Monday is coming like a jail on wheels"
Uppland är platt, väldigt platt.
I varje samhälle en eller flera kyrkor.
Små och medelstora industrier är människornas arbetsplatser.onsdag 4 mars 2009
Hur blev det så här?
"They got the sun and they got the palm tress (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"
En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"
En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.
söndag 1 mars 2009
The Wall of Clash
"And then there's Keith, waiting for trial
Twenty-five thousand bail
If he goes down you won't hear his sound
But his friends carry on anyway
Fuck 'em!"
Söndag och trapporna var inte nådigare i morse. Men söndag betyder också repdag. Eftersom att jag har varit risig ligger jag efter, men det gör å andra sidan några till i bandet. Drömmen om att dubblera på varje position har bitvis spruckit, vi har inte hittat två trummisar, inte heller två basister eftersom att jag valde att leada i stället. Men det tar vi igen på leadsången, än så länge är vi tre som tar leaden varav två samtidigt kompar på gura. Lägg där till två ytterligare guror och du får fyra gitarrer, dessvärre ingen Mick Jones än. Väntar tålmodigt på att en kompis ska få tid och lust. Vi har snart tragglat oss igenom hela första plattan. Hittils har vi repat:
1977
Career Opportunities
Garageland
Janie Jones
White Riot
Police & Thieves
What's My Name
White Man in Hammersmiths Palais
London's Burning
Complete Control
Capital Radio
I'm so Bored with the U.S.A
Pressure Drop
Jail Gutar Doors
+ lite fusk, vilket är detsamma som senare låtar:
Tommy Gun
Safe European Home
Sen har det jammats på en del andra låtar företrädesvis i baktakt.
Stundtals är det skitkul. Men ofta försvinner min energi rätt snabbt när nån står och stämmer samtidigt som en annan övar på en låt och en tredje ställer in ljud, alla på högsta volym. Då är nervsammanbrottet inte långt borta.
Twenty-five thousand bail
If he goes down you won't hear his sound
But his friends carry on anyway
Fuck 'em!"
Söndag och trapporna var inte nådigare i morse. Men söndag betyder också repdag. Eftersom att jag har varit risig ligger jag efter, men det gör å andra sidan några till i bandet. Drömmen om att dubblera på varje position har bitvis spruckit, vi har inte hittat två trummisar, inte heller två basister eftersom att jag valde att leada i stället. Men det tar vi igen på leadsången, än så länge är vi tre som tar leaden varav två samtidigt kompar på gura. Lägg där till två ytterligare guror och du får fyra gitarrer, dessvärre ingen Mick Jones än. Väntar tålmodigt på att en kompis ska få tid och lust. Vi har snart tragglat oss igenom hela första plattan. Hittils har vi repat:
1977
Career Opportunities
Garageland
Janie Jones
White Riot
Police & Thieves
What's My Name
White Man in Hammersmiths Palais
London's Burning
Complete Control
Capital Radio
I'm so Bored with the U.S.A
Pressure Drop
Jail Gutar Doors
+ lite fusk, vilket är detsamma som senare låtar:
Tommy Gun
Safe European Home
Sen har det jammats på en del andra låtar företrädesvis i baktakt.
Stundtals är det skitkul. Men ofta försvinner min energi rätt snabbt när nån står och stämmer samtidigt som en annan övar på en låt och en tredje ställer in ljud, alla på högsta volym. Då är nervsammanbrottet inte långt borta.
tisdag 17 februari 2009
Allergier, lust och en massa musik
"An' the invoice it don't quite fit,
There's no payola in his alphabetical file"
Äntligen! Deadlinen hölls. Ok, det blir inte världsbäst, man sätter inga världsrekord med en influensa i kroppen. Men jobbet blev gjort och nu kan jag komma ner på en mer normal arbetsnivå. Ska sätta mig in i ett par nya ansvarsområden, och det ska säkert gå bra. Tack och lov har jag blivit av med ett också, ett område som innebär att jag slipper sitta på så många träiga möten hädanefter. Jag har med åren utvecklat en fullskallig mötesallergi; efter en halvtimme börjar det krypa i kroppen på mig, särskilt eftersom människor rent generellt har jävligt svårt att hålla sig till de ämnen som de ska diskutera, allt för många sitter på möten för att de vill visa sig märkvärdiga, andra för att de är mötesnarkomaner och åter andra för att de inte har något liv vid sidan av alla möten de ska springa på. Den sista typen är nästan värst, det är de som alltid ser till att mötet drar ut en timme extra för att de inte vill gå hem. Det är då jag blir mötesfascist och kräver ordningsfråga. Och vid det laget sitter jag och studsar på stolen, blodröd i nyllet och håret står åt alla håll. Jag ser förmodligen fullständigt galen ut. Vilket ofta är med sanningen överensstämmande.
***
Jag vet inte om jag har skrivit om det, men jag haft väldigt svårt att läsa böcker de senaste två åren. Den enda typen av böcker som jag orkat pallra mig igenom är biografier. I övrigt, nada. Men nu börjar en lust spira i mig. Jag längtar efter att återigen svepas med av en stor roman, förlora mig i påhittade människoöden, gå och klura om dagarna hur det hela ska sluta. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja, kanske blåsa dammet av Mästaren och Margarita för femtioelfte gången, eller?
***
Min "Britpoplåtlista" växer, de första tio låtarna som ni såg skymta förbi för ett par dar sen har redigerats lite. Listan har nu 38 låtar. Jag vet inte hur de ska rangordnas, eller om de överhuvudtaget ska det - förmodligen inte, jag vet inte heller än om det är just så den ska se ut, troligtvis måste en eller annan låt flyttas eller kastas. Så på begäran, min här är "Britpoplista".
Lite kortare länk, tack för det Martin!
There's no payola in his alphabetical file"
Äntligen! Deadlinen hölls. Ok, det blir inte världsbäst, man sätter inga världsrekord med en influensa i kroppen. Men jobbet blev gjort och nu kan jag komma ner på en mer normal arbetsnivå. Ska sätta mig in i ett par nya ansvarsområden, och det ska säkert gå bra. Tack och lov har jag blivit av med ett också, ett område som innebär att jag slipper sitta på så många träiga möten hädanefter. Jag har med åren utvecklat en fullskallig mötesallergi; efter en halvtimme börjar det krypa i kroppen på mig, särskilt eftersom människor rent generellt har jävligt svårt att hålla sig till de ämnen som de ska diskutera, allt för många sitter på möten för att de vill visa sig märkvärdiga, andra för att de är mötesnarkomaner och åter andra för att de inte har något liv vid sidan av alla möten de ska springa på. Den sista typen är nästan värst, det är de som alltid ser till att mötet drar ut en timme extra för att de inte vill gå hem. Det är då jag blir mötesfascist och kräver ordningsfråga. Och vid det laget sitter jag och studsar på stolen, blodröd i nyllet och håret står åt alla håll. Jag ser förmodligen fullständigt galen ut. Vilket ofta är med sanningen överensstämmande.
***
Jag vet inte om jag har skrivit om det, men jag haft väldigt svårt att läsa böcker de senaste två åren. Den enda typen av böcker som jag orkat pallra mig igenom är biografier. I övrigt, nada. Men nu börjar en lust spira i mig. Jag längtar efter att återigen svepas med av en stor roman, förlora mig i påhittade människoöden, gå och klura om dagarna hur det hela ska sluta. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja, kanske blåsa dammet av Mästaren och Margarita för femtioelfte gången, eller?
***
Min "Britpoplåtlista" växer, de första tio låtarna som ni såg skymta förbi för ett par dar sen har redigerats lite. Listan har nu 38 låtar. Jag vet inte hur de ska rangordnas, eller om de överhuvudtaget ska det - förmodligen inte, jag vet inte heller än om det är just så den ska se ut, troligtvis måste en eller annan låt flyttas eller kastas. Så på begäran, min här är "Britpoplista".
Lite kortare länk, tack för det Martin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
