måndag 14 september 2009

Hemmafunderingar

"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"


Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.

När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.

torsdag 10 september 2009

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"


Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

tisdag 8 september 2009

Vem i helvete är Chaka Demus

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"


Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

måndag 7 september 2009

Pausmusik


Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.

Jamie T är tillbaka

"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"


Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.