Utan titel

"I would have given you all of my heart
But there's someone who's torn it apart
And she's taking almost all that I've got
But if you want, I'll try to love again
Baby I'll try to love again but I know"

Idag är vi lite trötta, som man säger när man i själva verket är rätt bakis. Igår var jag på 1 maj-fest på Street. ABF och LO-distriktet i Stockholm hade lyckats förmå sossarna och vänsterpartiet att inte ha egna fester utan komma till en gemensam för hela arbetarrörelsen. Ett trist coverband med en överentusiastisk sångare öste på i timmar. Trots det hade jag kul. Men jag misstänker att det hade mer med sällskapet att göra än festen i sig. Men idéen med festen tycker jag var bra. Sen borde det till en annan tingens ordning när det gäller demonstrationerna. I min värld borde det vara den fackliga rörelsen som på 1 maj sätter dagordningen och spikar kraven. Sen får partierna ansluta sig om de vill.

***

Apropå First Cut Is The Deepest, för nån vecka sen skrev jag om Duffy, kolla in P.P. Arnold i den här videon:



Men det är Norma Fraziers version jag har haft i skallen:

En spegelbild genom tiden

"You're still young, that's your fault,
There's so much you have to go through"

I morse mötte jag en ung kille vars blick och hela uppenbarelse var full av smärta. Ögonen sökte genom dimman efter något eller någon. Men på Vasagatan finns bara tillfällig smärtlindring att få. Jag kände igen mig.