Befogad oro?

"Very unusual things, have a habit of happening
No one’s safe from statistics or sure things"

Mona Sahlin är oroad över att socialdemokraterna inte kommer att finnas som parti om 10-15 år. Det ska hon vara. Tappar man cirka 19 000 medlemmar på ett år är det ett tecken på att nåt inte står rätt till. Jag tror att det huvudsakligen beror på två faktorer: I politiken ses man som ung bara man är under 40 år och behandlas många gånger därefter av ens äldre partikamrater, det vill säga som mindre vetande; I de flesta partierna finns det dessutom en sådan centralstyrning att till och med kongressbeslut försvinner från den dagspolitiska dagordningen om partistyrelsen bestämmer sig för att begrava en fråga. Det är heller inte ovanligt att partistyrelsen driver en egen linje som inte är förankrad i lokalorganisationerna. Vem orkar vara aktiv då? Med en sådan verklighet är det snarare ett under att partierna har kvar några medlemmar överhuvudtaget.

Fast å andra sidan finns det allt för många ja-sägare här i världen, människor som inte har nåt emot att krypa för dem med mer makt än de själva har. Så vem vet, Mona kanske inte behöver vara orolig, partiet kommer att finnas kvar, men med betydligt färre, fast lojalare, medlemmar. Och de allra flesta av dem kommer som av en händelse kunna få sin utkomst ifrån sitt politiska medlemskap. Vi får alltså en heltidsavlönad representativ demokrati. Att gå med i ett parti kommer mer och mer likna en anställningsintervju. Är det inte meritokraternas våta dröm som vi kan skönja bortom horisonten?