Mersmak

©Banditha

"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"

Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:

1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland

Extranummer:

Bankrobber
White Riot

Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.

UPPDATERING

Och så här lät det.

Stockholmsnatt

Igår var det fest på Kapsylen. Det blev blött. Och sent.

Seg söndag

"Everynight mi go to sleep mi have wet dreams
Everynight mi go to sleep mi have wet dreams"

Igår var jag, hur ska jag nu uttrycka saken; lätt indisponibel. Först vid halvsextiden på eftermiddagen kom jag upp ur sängen. Endast för att ta mig ned till pizzerian för en kombinerad frukost/lunch/middag. Sen återvände jag raskt till sängen igen. Idag fick jag dyrt betala för fredagens utsvävningar: Efter Pålakvarn vid Södertäljevägen hade jag gelé i benen och spyan i halsen. Då är det kul att veta att man har kommit nästan halvägs. Det vara bara att lägga i en lättare växel, öppna hjälmspännet, andas och tänka hundra meter till, hundra meter till, hundra meter till, hundra meter till. Till slut kom jag fram till Ådran, men idag struntade jag i att sätta mig där och mysa. Pumpade bara framhjulet och fortsatte. Väl hemma tappade jag upp ett grunt bad, slängde i fem petflaskor fyllda med is och satte mig. Det var, kallt. Vad trodde du? Det blev med andra ord inget testande av gränserna den här helgen, utan cirka sex mil idag igen.

***

Buzzcocks var förvånansvärt vitala i fredags. Trots Steve Diggle mot slutet gjorde vad han kunde för att tönta till giget. En hel drös med stadionrockmanér a la PeteTownshend klonad till en glad mupp passar rätt dåligt i ett pop-punkband. Men Pete Shelley, Tony Barber och Danny Farrant höll ihop det hela med en energi som inte många 45-plusiga gubbar klarar av.

***

Emma Johansson tog OS-silver! Vad var oddsen på det?

Hela vägen in i muren

"Halt, här får ingen passera,
här kommer ingen förbi,
kommer aldrig över nåt mera"

Var det för att jag var ute till sent i natt som jag vaknade med Ebbas Die Mauer i skallen?



I filmen ler Pimme. Jag förstår honom. Att vara på samma scen som Mick Jones var nog en dröm som blev uppfylld.

Daneftermedicin

"And to the man who would be king
I would say only one thing
And to the man who would be king
I will say only one thing
la la la-la-la-laa la la la-la-la-laa"

Pizza. Ägg, korv och bacon. Allt nedsköljt med vad som helst som innehåller kinin. Det brukar vara min dageneftermedicin. Ofta fungerar de kurerna förvånansvärt bra. Men det finns en bättre. Min dotter. Det spelar nästan ingen roll hur bakis jag är. Vet jag att hon kommer in genom dörren om fem minuter samlar jag upp spillrorna av mig själv från golvet hoppar in duschen för en nödvändig rekonditionering. Sen är det bara att bita ihop. Och det funkar. Nästan alltid. I dag var en sån dag. Morgonen vill ni inte läsa om, jag lovar. Till slut somnade jag dock om. Vaknade av att dotterns mamma ringde och sa att de kommer över. När de väl ringde på dörren hade jag hunnit duscha och käka en liten frukost. Sen blev dan hur cool som helst.

***

Spenderade några timmar på Boule & Berså i eftermiddags. God tjeckisk öl serverad i riktiga ölglas är aldrig fel. Fel blir det däremot när de inte tar kort. Det är inte utan att jag blev riktigt skitsur när jag törstigt köat i tio minuter och fått mina öl upphälda och bemöts av ett: -vi tar inte kort...

I vilket jävla århundrade lever ägaren till haket? På en bra dag drar de säkert in cirka 200 000 kronor. I kontanter. Hur listigt är det?

God fortsättning

"My minds not perfect
but it's sincere"

Jaha, då var det 2008. Gårdagen var en seg historia. Den startades dock med botgöring. När jag vaknade vid åttatiden på morgonen insåg jag att det krävdes nåt radikalt för att hejda instinkten att spendera resten av dagen mellan säng och toalett. På med kläderna och ut genom dörren. Sen gick jag i blötsnöfallet ända tills att jag kände mig någorlunda som en människa. Det tog lite mer än en timme. Promenaden avslutades i en affär handlandes ingredienserna till Nigella Lawsons chorizo- och böngryta. En suverän bakisanrättning som jag varmt kan rekommendera.* Resten av dagen behöver jag inte orda om, vare sig jag eller dottern hade lust att göra nåt särskilt.

Trots gårdagens tillstånd var nyårsafton lugn. Vi var sju vuxna och fem barn som samlats hemma hos min gamle vapendragare T. Entrecoten med portvinssås blev utsökt. Till kaffet lirade vi varsin låt för varandra; låten som betytt mest under året, gammal eller ny spelar ingen roll. Låtvalet ska motiveras, vilket alltid är lika underhållande att lyssna till. Mitt val blev Hurricane eftersom den hjälpte mig tillbaka i våras.

Ni får ursäkta mig om det blir lite sporadiskt med inläggen den närmsta tiden, jag kommer att ha grymt mycket att göra.

* Hacka upp och bryn en en charlottenlök tillsammans med en vitlöksklyfta i olja med paprikapulver. Hacka upp två chorizokorvar och stek tillsammans löken. Släng i ett lagerblad. Tillsätt en skvätt rödtjut och låt koka i ett par minuter. Tillsätt lite passerade tomater och en burk svarta bönor, koka i ytterligare några minuter. Ät.

Inget att säga

"I could have loved you girl
Like a planet
I could have chained your heart
To a star"

Idag är huvudet inte riktigt på plats. Igår var jag kund och blev mutad med en himla massa Staropramen. Det är nåt med Staropramens 33 cl-flaskor. Lätta att hålla i, lätta att dricka ur. Därför känns alla djupsinniga tankar, eller vilka tankar som helst, ruggigt avlägsna. Så för att inte förlänga plågan allt för mycket kastar vi oss i stället över en låt. En av mina absoluta favoriter. Varsågoda, Velvet Underground med Venus In Furs:

Back In The Game

"Take your brother down to the sea / Have two's on a cigarette / Young sons mozy it happily / Learn facts on the soviets / A crowded room that fits just three / Takes four do you connect /All this shit means fuck all to me"

Surprise! Jamie T i huvudet när jag vaknade. Sen gick jag och spydde. Dagens backsmälla har varit av astronomiska mått. Nu är den nästan botad efter en Ralles special, pizza med oxfilé, sparris, kronärtskocka, tomat och bea på. En fettbomb med andra ord. Jag skulle nog ha käkat den igår innan jag gick på Accelerator, i stället för den toast skagen som blev min middag. Och därmed tror jag att jag har besvarat frågan som Jah Hollis ställde för nån vecka sen.

Vad ska man säga om festivalen då? Att jag höjde medelåldern högst avsevärt. Att indiekidsen är rätt söta. Att The Maccabees var roligast. Att jag dansade mig blöt till dem. Att Jamie T hade band med sig och att de lirade alla låtarna i punktempo. Att Rufus Wainwright inte funkade som huvudakt en lördagkväll när folk är dragna. Att Jens Lekman var så tråkig att klockorna stannade på universitetsområdet. Att indiekidsen, hur söta de än är, är ena bortskämda jävlar som inte orkar klappa fram extranummer. Att spendrups på burk är bland det vidrigaste öl som jag druckit. Att ölen på 3V efteråt var helt i onödan.