Visar inlägg med etikett Malcolm Middleton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Malcolm Middleton. Visa alla inlägg
tisdag 23 december 2008
fredag 4 april 2008
Gotta Gettaway
"We can dance all night with the bourgeoisie
Oh oh, oh oh"
Vissa dar är bättre än andra. Andra dar sämre. Det är sånt vi känner bara vi slår upp ögonen. Känslan för den här dan lutar mot den senare kategorin. Inte minst på grund av att jag vaknade med BWO i skallen. Ryggen var dessutom stel. Det släppte inte ens efter morgonjympan. Jo, jag ägnar mig faktiskt åt en kvarts morgongymnastik med Pontius Pilatusbollen varje morgon. Det får väl bli en halvtimmes promenad på lunchen. Har jag tur släpper det då.
På tunnelbanan satt som vanligt folk och tjattrade högt om sina ointressanta privatliv i mobiltelefoner och med grannar som de har följe med. Fullständigt olidligt om man som jag vill läsa en bok i lugn och ro. I stället läste jag samma meningar om och om igen.
Nej, det bästa vore en semester långt åt helvete bort från allting, till en plats som "no one else ever bothered about" som Malcolm Middleton sjunger i nån låt. Till dess får jag hållas med Stiff Little Fingers 'Gotta Gettaway'. Jag var aldrig toktorsk på Stiff, men den här låten kom Markus hem med när han och jag bodde ihop sommaren -79 och jag minns att jag spelade den nästan sönder och samman för den uttryckte en så desperat längtan att komma bort och iväg som jag lätt kunde identifiera mig med. Och för den som undrat var underrubriken till den här bloggen kommer ifrån, så är det från just 'Gotta Gettaway'.
***
UPPDATERING
Nå, nu blev inte dan så jävla hemsk som jag befarade, bara nästan. Arbetsdan var absolut ingen höjdare, mer motsatsen, till slut tröttnade jag på att vara en ögontjänare och bystade vid halv fyra. Det gav mig tid att handla mat och diverse dricka innan cykelturen. Cykelturen. Jag vet inte vad vi ska säga om den. Men det märktes vem som tränat hela vintern och som dessutom förbereder sig för ett nytt marathon. En sak är säker det var inte jag. Efter två mil, började jag få krampkänslor i vaderna. Efter två mil! Fan ta dem. I morgon ska de få tre och en halv mil som straff. Hursomhelst avrundades det hela på ett bra sätt. I stället för ett krogbesök åkte Marathonmannen och jag hem till mig där några Starobrno låg på kylning. När den första var uppdrucken fixade jag ihop min specialitet, spaghetti med köttfärssås. Låter det trist? Då är det inte mitt fel, utan ditt. Marathonmannen var mer än nöjd och slickade inte bara tallrikarna rena, utan även grytor och kastruller. Allting avslutades vackert med lite java från mokabryggaren tillsammans med lagom mycket Jameson. En taskig start måste ha ett bra slut, eller hur?
Oh oh, oh oh"
Vissa dar är bättre än andra. Andra dar sämre. Det är sånt vi känner bara vi slår upp ögonen. Känslan för den här dan lutar mot den senare kategorin. Inte minst på grund av att jag vaknade med BWO i skallen. Ryggen var dessutom stel. Det släppte inte ens efter morgonjympan. Jo, jag ägnar mig faktiskt åt en kvarts morgongymnastik med Pontius Pilatusbollen varje morgon. Det får väl bli en halvtimmes promenad på lunchen. Har jag tur släpper det då.
På tunnelbanan satt som vanligt folk och tjattrade högt om sina ointressanta privatliv i mobiltelefoner och med grannar som de har följe med. Fullständigt olidligt om man som jag vill läsa en bok i lugn och ro. I stället läste jag samma meningar om och om igen.
Nej, det bästa vore en semester långt åt helvete bort från allting, till en plats som "no one else ever bothered about" som Malcolm Middleton sjunger i nån låt. Till dess får jag hållas med Stiff Little Fingers 'Gotta Gettaway'. Jag var aldrig toktorsk på Stiff, men den här låten kom Markus hem med när han och jag bodde ihop sommaren -79 och jag minns att jag spelade den nästan sönder och samman för den uttryckte en så desperat längtan att komma bort och iväg som jag lätt kunde identifiera mig med. Och för den som undrat var underrubriken till den här bloggen kommer ifrån, så är det från just 'Gotta Gettaway'.
***
UPPDATERING
Nå, nu blev inte dan så jävla hemsk som jag befarade, bara nästan. Arbetsdan var absolut ingen höjdare, mer motsatsen, till slut tröttnade jag på att vara en ögontjänare och bystade vid halv fyra. Det gav mig tid att handla mat och diverse dricka innan cykelturen. Cykelturen. Jag vet inte vad vi ska säga om den. Men det märktes vem som tränat hela vintern och som dessutom förbereder sig för ett nytt marathon. En sak är säker det var inte jag. Efter två mil, började jag få krampkänslor i vaderna. Efter två mil! Fan ta dem. I morgon ska de få tre och en halv mil som straff. Hursomhelst avrundades det hela på ett bra sätt. I stället för ett krogbesök åkte Marathonmannen och jag hem till mig där några Starobrno låg på kylning. När den första var uppdrucken fixade jag ihop min specialitet, spaghetti med köttfärssås. Låter det trist? Då är det inte mitt fel, utan ditt. Marathonmannen var mer än nöjd och slickade inte bara tallrikarna rena, utan även grytor och kastruller. Allting avslutades vackert med lite java från mokabryggaren tillsammans med lagom mycket Jameson. En taskig start måste ha ett bra slut, eller hur?
torsdag 3 april 2008
Befogad oro?
"Very unusual things, have a habit of happening
No one’s safe from statistics or sure things"
Mona Sahlin är oroad över att socialdemokraterna inte kommer att finnas som parti om 10-15 år. Det ska hon vara. Tappar man cirka 19 000 medlemmar på ett år är det ett tecken på att nåt inte står rätt till. Jag tror att det huvudsakligen beror på två faktorer: I politiken ses man som ung bara man är under 40 år och behandlas många gånger därefter av ens äldre partikamrater, det vill säga som mindre vetande; I de flesta partierna finns det dessutom en sådan centralstyrning att till och med kongressbeslut försvinner från den dagspolitiska dagordningen om partistyrelsen bestämmer sig för att begrava en fråga. Det är heller inte ovanligt att partistyrelsen driver en egen linje som inte är förankrad i lokalorganisationerna. Vem orkar vara aktiv då? Med en sådan verklighet är det snarare ett under att partierna har kvar några medlemmar överhuvudtaget.
Fast å andra sidan finns det allt för många ja-sägare här i världen, människor som inte har nåt emot att krypa för dem med mer makt än de själva har. Så vem vet, Mona kanske inte behöver vara orolig, partiet kommer att finnas kvar, men med betydligt färre, fast lojalare, medlemmar. Och de allra flesta av dem kommer som av en händelse kunna få sin utkomst ifrån sitt politiska medlemskap. Vi får alltså en heltidsavlönad representativ demokrati. Att gå med i ett parti kommer mer och mer likna en anställningsintervju. Är det inte meritokraternas våta dröm som vi kan skönja bortom horisonten?
No one’s safe from statistics or sure things"
Mona Sahlin är oroad över att socialdemokraterna inte kommer att finnas som parti om 10-15 år. Det ska hon vara. Tappar man cirka 19 000 medlemmar på ett år är det ett tecken på att nåt inte står rätt till. Jag tror att det huvudsakligen beror på två faktorer: I politiken ses man som ung bara man är under 40 år och behandlas många gånger därefter av ens äldre partikamrater, det vill säga som mindre vetande; I de flesta partierna finns det dessutom en sådan centralstyrning att till och med kongressbeslut försvinner från den dagspolitiska dagordningen om partistyrelsen bestämmer sig för att begrava en fråga. Det är heller inte ovanligt att partistyrelsen driver en egen linje som inte är förankrad i lokalorganisationerna. Vem orkar vara aktiv då? Med en sådan verklighet är det snarare ett under att partierna har kvar några medlemmar överhuvudtaget.
Fast å andra sidan finns det allt för många ja-sägare här i världen, människor som inte har nåt emot att krypa för dem med mer makt än de själva har. Så vem vet, Mona kanske inte behöver vara orolig, partiet kommer att finnas kvar, men med betydligt färre, fast lojalare, medlemmar. Och de allra flesta av dem kommer som av en händelse kunna få sin utkomst ifrån sitt politiska medlemskap. Vi får alltså en heltidsavlönad representativ demokrati. Att gå med i ett parti kommer mer och mer likna en anställningsintervju. Är det inte meritokraternas våta dröm som vi kan skönja bortom horisonten?
fredag 28 mars 2008
Bloody Hell
"You can be my hero, by not letting me down
Not letting me down again, and being around"
John Cooper Clarke gjorde ett utbuat framträdande i Stockholm som förband till Elvis Costello, tror jag att det var, och när han gick av scenen började publiken taktfast klappa händerna för Elvis, då gick John Cooper Clarke in och gjorde extranummer.
Not letting me down again, and being around"
John Cooper Clarke gjorde ett utbuat framträdande i Stockholm som förband till Elvis Costello, tror jag att det var, och när han gick av scenen började publiken taktfast klappa händerna för Elvis, då gick John Cooper Clarke in och gjorde extranummer.
fredag 14 mars 2008
Bluesdans
"and I just remembered I've forgot where I am
just had a nightmare that I stopped dreaming
so what happened there? and where did that go?
I've sweated out ambition done with longing gone fishing"
Blues är verkligen inte min starka sida. Jag vet att det måste finnas en fantastisk skatt för den som vet var den ska leta. Men jag har inte riktigt ork att göra den forskningen. Det finns för mycket skit i vägen. Dessutom blev jag för evigt vaccinerad mot vitingar som lirar blues med skrynkliga pannor under det året som jag jobbade på Tre Backar. Publiken var odrägligt osympatisk och för jävla trist. Men nån gång på åttiotalet fick jag ett blandband av en jobbarpolare. Det mesta på kassetten var ren onani, oftast på gitarr, och därmed fullständigt olyssningsbart. Men ett par spår var fantastiska. Framförallt första spåret med Sonny Terry. Jag har letat efter den versionen jag fick av 'Whoopin' The Blues', men aldrig hittat den. Men 'Whoopin' The Blues' svänger rätt bra i den här versionen också:
just had a nightmare that I stopped dreaming
so what happened there? and where did that go?
I've sweated out ambition done with longing gone fishing"
Blues är verkligen inte min starka sida. Jag vet att det måste finnas en fantastisk skatt för den som vet var den ska leta. Men jag har inte riktigt ork att göra den forskningen. Det finns för mycket skit i vägen. Dessutom blev jag för evigt vaccinerad mot vitingar som lirar blues med skrynkliga pannor under det året som jag jobbade på Tre Backar. Publiken var odrägligt osympatisk och för jävla trist. Men nån gång på åttiotalet fick jag ett blandband av en jobbarpolare. Det mesta på kassetten var ren onani, oftast på gitarr, och därmed fullständigt olyssningsbart. Men ett par spår var fantastiska. Framförallt första spåret med Sonny Terry. Jag har letat efter den versionen jag fick av 'Whoopin' The Blues', men aldrig hittat den. Men 'Whoopin' The Blues' svänger rätt bra i den här versionen också:
torsdag 13 mars 2008
Gaphals
"Fuck it I love you, there you go
Three little words on a mobile phone"
Thomas Nilsson skickade över ett par bilder som han tagit. En av dem kan jag inte låta bli att visa. Den är från en spelning på rockklubben Ratz förmodligen nån gång kring 1984. Jag minns att det var fullt med folk och grymt svettigt och jag minns att mitt framför mig stod en gaphals och jiddrade större delen av giget. Extranumret avslutades med att jag var på väg att spräcka skallen på honom med basen. I stället åkte den i golvet på klassiskt rockmanér och gick i bitar. Tack och lov var det reservbasen och inte min vita Fender Precision. Det hade det inte varit värt.
Three little words on a mobile phone"
Thomas Nilsson skickade över ett par bilder som han tagit. En av dem kan jag inte låta bli att visa. Den är från en spelning på rockklubben Ratz förmodligen nån gång kring 1984. Jag minns att det var fullt med folk och grymt svettigt och jag minns att mitt framför mig stod en gaphals och jiddrade större delen av giget. Extranumret avslutades med att jag var på väg att spräcka skallen på honom med basen. I stället åkte den i golvet på klassiskt rockmanér och gick i bitar. Tack och lov var det reservbasen och inte min vita Fender Precision. Det hade det inte varit värt.
Foto: Thomas Nilsson
tisdag 18 september 2007
Är jag ett brottsoffer nu?
"Parabolerna på balkongerna
får in tv från hela världen
But a tenner in my pocket
And a fridge full of beer
Damn! I wish I was a lesbian"
Förvirrad. Jag? Nej då inte alls. Det är bara min mentala jukebox som fått knäppen och kör de här tre låtarna på random, annars är det bra. Eller kanske inte. Naprapateleven är däremot överlycklig.
***
S uppmärksammade mig på Kristian Luuks nya snackis, Videokväll hos Luuk, vars grundläggande idé var lite bekant. "Med sig har gästen fem musikvideor som alla har betytt något i deras liv" som det står i programpresentationen. Känns det möjligen igen? Ska jag ringa brottsoffermyndigheten och beklaga mig nu?
***
Jag hamnade mitt i trafikkaoset igår, fick gå från Odenplan till Centralen. Inga större problem, jag hade inte bråttom. Men andra hade säkert det. Det fick mig i stället att tänka på prishöjningen på SL-kortet. Klart att stålarna måste in för att kollektivtrafiken ska fungera. Det som jag däremot kan finna upprörande är att trängselskatten nu införts med följden att fler åker kommunalt, men att stålarna som tickar in går till vägbyggen, när satsningen på den spårbundna trafiken genom stan är ordentligt eftersatt. Samtidigt avlöser rapporterna varandra som visar på människans påverkan, eller snarare förstöring, av miljön. Vi behöver inte fler bilar i städerna. Vi behöver kollektivtrafik som fungerar snabbt och smidigt.
får in tv från hela världen
But a tenner in my pocket
And a fridge full of beer
Damn! I wish I was a lesbian"
Förvirrad. Jag? Nej då inte alls. Det är bara min mentala jukebox som fått knäppen och kör de här tre låtarna på random, annars är det bra. Eller kanske inte. Naprapateleven är däremot överlycklig.
***
S uppmärksammade mig på Kristian Luuks nya snackis, Videokväll hos Luuk, vars grundläggande idé var lite bekant. "Med sig har gästen fem musikvideor som alla har betytt något i deras liv" som det står i programpresentationen. Känns det möjligen igen? Ska jag ringa brottsoffermyndigheten och beklaga mig nu?
***
Jag hamnade mitt i trafikkaoset igår, fick gå från Odenplan till Centralen. Inga större problem, jag hade inte bråttom. Men andra hade säkert det. Det fick mig i stället att tänka på prishöjningen på SL-kortet. Klart att stålarna måste in för att kollektivtrafiken ska fungera. Det som jag däremot kan finna upprörande är att trängselskatten nu införts med följden att fler åker kommunalt, men att stålarna som tickar in går till vägbyggen, när satsningen på den spårbundna trafiken genom stan är ordentligt eftersatt. Samtidigt avlöser rapporterna varandra som visar på människans påverkan, eller snarare förstöring, av miljön. Vi behöver inte fler bilar i städerna. Vi behöver kollektivtrafik som fungerar snabbt och smidigt.
söndag 6 maj 2007
Klasslikgiltighet
"It takes a lot of desperation to make a move"
Gårdagkvälllens public service-tv bjöd på två klassrelaterade program. Dels satt Stina och pratade klass med Janne Josefsson, Ebba von Sydow, Jens Lapidus och Börje Ahlstedt. Hur nu än intervjuerna gick kom jag på mig själv med att jag bara lyssnade in Börje A och Janne J. Vad Jens sa har jag ingen aning om. Ebba erkände att hon varit och handlat nån trasa för sju papp. Jaha. Sa hon nåt mer? Har ingen aning. Kvart över nio började sen en dansk film som fått alla danska filmpriser man kan få, som var till bredden fylld med gräddan av dansk scenkonst. Efter en kvart flackade jag med blicken, klickade på och av text-tv, för att slutligen byta kanal till programmet om den femte Beatlen, Stuart Sutcliffe. Funderade ett kort tag över varför. Jag kom fram till att det är av samma anledning som jag aldrig har pallat med Ingmar Bergmans mest hyllade verk; jag är totalt likgiltig för överklassens relationer, ångest och övriga förehavanden. Jag har ungefär lika mycket gemensamt med en ur överklassen som med en från Borneos regnskoggar, eller en marsian för den delen. Dramatiseringar om deras liv och leverne intresserar mig helt enkelt inte alls. Jag möjligen sträcka mig till att se en dokumentär, av samma skäl som jag ser en dokumentär om Borneos regnskogar, en fascination över det främmande. Men en hel spelfilm? Nej tack. Eller för att citera Joe Strummer:
"I don't wanna hear about what the rich are doing
I don't wanna go to where the rich are going
They think they're so clever, they think they're so right
But the truth is only known by guttersnipes"
***
Janne Josefsson blir allt mer lik Göran Persson när GP framstod som en buffel. Undrar om det är samma mediacoach som fått Janne J att ställa upp i varenda talkshow som kan uppbringas? Och när ska han vara med i Bolibompa?
"It takes a lot of desperation to make a move"
Gårdagkvälllens public service-tv bjöd på två klassrelaterade program. Dels satt Stina och pratade klass med Janne Josefsson, Ebba von Sydow, Jens Lapidus och Börje Ahlstedt. Hur nu än intervjuerna gick kom jag på mig själv med att jag bara lyssnade in Börje A och Janne J. Vad Jens sa har jag ingen aning om. Ebba erkände att hon varit och handlat nån trasa för sju papp. Jaha. Sa hon nåt mer? Har ingen aning. Kvart över nio började sen en dansk film som fått alla danska filmpriser man kan få, som var till bredden fylld med gräddan av dansk scenkonst. Efter en kvart flackade jag med blicken, klickade på och av text-tv, för att slutligen byta kanal till programmet om den femte Beatlen, Stuart Sutcliffe. Funderade ett kort tag över varför. Jag kom fram till att det är av samma anledning som jag aldrig har pallat med Ingmar Bergmans mest hyllade verk; jag är totalt likgiltig för överklassens relationer, ångest och övriga förehavanden. Jag har ungefär lika mycket gemensamt med en ur överklassen som med en från Borneos regnskoggar, eller en marsian för den delen. Dramatiseringar om deras liv och leverne intresserar mig helt enkelt inte alls. Jag möjligen sträcka mig till att se en dokumentär, av samma skäl som jag ser en dokumentär om Borneos regnskogar, en fascination över det främmande. Men en hel spelfilm? Nej tack. Eller för att citera Joe Strummer:
"I don't wanna hear about what the rich are doing
I don't wanna go to where the rich are going
They think they're so clever, they think they're so right
But the truth is only known by guttersnipes"
***
Janne Josefsson blir allt mer lik Göran Persson när GP framstod som en buffel. Undrar om det är samma mediacoach som fått Janne J att ställa upp i varenda talkshow som kan uppbringas? Och när ska han vara med i Bolibompa?
"It takes a lot of desperation to make a move"
lördag 28 april 2007
Dagens musiktips
"Now they’ve gone and left us
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
Ps. Låttexten har inget med bilden att göra. ds
onsdag 25 april 2007
Fusk
"Now you’ve gone and left me and there’s nothing here
But a tenner in my pocket and a fridge full of beer"
Låtcitatet är fusk. Det fanns ingen låt i huvudet i morse. Det var tomt. Först efter att jag lirade fyra låtar från Mojos Made in Britain 2007 för dottern hackade jukeboxen sakta igång, men strömmen dog. Men under promenaden hem från M:s skola började sångmelodin till A Brighter Beat mala i skallen. Jag gillar verkligen videoversionen bättre än den som är på plattan, det onödigt långa introt är borta och det är mer pang på. M tyckte Noisettes sångerska var lite för gapig och om The Draytones sa hon, "jag förstår att du gillar det här, för du gillar ju rock". Och tänk om det var så enkelt; lite slammer och världen blev genast en bättre plats.
***
Under promenaden gick jag och klurade på vad jag skulle skriva. Tänkte att jag skulle fortsätta med politiken och kommentera miljöpartiet och vänsterpartiet idag. Förklara varför jag inte längre är med i det senare och varför det är uteslutet att gå med i det förra. Men nej, jag har inte längre nån lust. Det får bli vid ett senare tillfälle. Jag är ordinerad av min läkare att bara ägna mig åt lustfyllda saker (sex någon?) och då går tankar på vänsterpartiet fetbort.
***
I stället ägnar vi oss åt fotboll. Och nej, jag tänker verkligen inte på nån svensk match som jag inte såg, men försökte höra, som jag ruttnade på och nej, inte av de skälet. Nu är jag så funtad att jag grejar inte radiosporten, jag vill se själv, skapa min egen bild av matchen, inte höra nån annans bild. Därför har jag inget att säga, mer än att jag inte är förvånad. Men du, ta nu en paus från mig, klicka på namnet: Paul Scholes. Njut. Det är så förbannat snyggt. Kan Man U nu bara hålla i det här slipper jag se en av mina mardrömsfinalister boka resa från Milano till Champions Leaguefinalen och det vore ju skönt.
But a tenner in my pocket and a fridge full of beer"
Låtcitatet är fusk. Det fanns ingen låt i huvudet i morse. Det var tomt. Först efter att jag lirade fyra låtar från Mojos Made in Britain 2007 för dottern hackade jukeboxen sakta igång, men strömmen dog. Men under promenaden hem från M:s skola började sångmelodin till A Brighter Beat mala i skallen. Jag gillar verkligen videoversionen bättre än den som är på plattan, det onödigt långa introt är borta och det är mer pang på. M tyckte Noisettes sångerska var lite för gapig och om The Draytones sa hon, "jag förstår att du gillar det här, för du gillar ju rock". Och tänk om det var så enkelt; lite slammer och världen blev genast en bättre plats.
***
Under promenaden gick jag och klurade på vad jag skulle skriva. Tänkte att jag skulle fortsätta med politiken och kommentera miljöpartiet och vänsterpartiet idag. Förklara varför jag inte längre är med i det senare och varför det är uteslutet att gå med i det förra. Men nej, jag har inte längre nån lust. Det får bli vid ett senare tillfälle. Jag är ordinerad av min läkare att bara ägna mig åt lustfyllda saker (sex någon?) och då går tankar på vänsterpartiet fetbort.
***
I stället ägnar vi oss åt fotboll. Och nej, jag tänker verkligen inte på nån svensk match som jag inte såg, men försökte höra, som jag ruttnade på och nej, inte av de skälet. Nu är jag så funtad att jag grejar inte radiosporten, jag vill se själv, skapa min egen bild av matchen, inte höra nån annans bild. Därför har jag inget att säga, mer än att jag inte är förvånad. Men du, ta nu en paus från mig, klicka på namnet: Paul Scholes. Njut. Det är så förbannat snyggt. Kan Man U nu bara hålla i det här slipper jag se en av mina mardrömsfinalister boka resa från Milano till Champions Leaguefinalen och det vore ju skönt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
