"The tide is high but I'm holding on
I'm gonna be your number one
I'm not the kind of guy who gives up just like that
Oh, no"
När jag var stammis hos naprapathögskolan i höstas tjatade naprapaten på mig om att jag måste skaffa mig en pilatesboll. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men säger nån till mig att jag måste skaffa mig nåt så låter jag bli. Spelar ingen roll vad det är. Kan vara världens bästa platta eller en livsviktig medicin, sak samma, måste jag blir det inget av med det. Så är det bara. Nu har jag inte varit hos naprapaten sen i oktober. Av vinterträningen på Friskis & Svettis har det blivit noll och inget. Jag skyller de inställda träningspassen på jobbarkompisen som lovade dyrt och heligt att kämpa tillsammans med mig, men höll löftet lika hårt som en finansminister håller sina vallöften.
Våren lurar ute bland buskarna och flyttfåglarna börjar återvända till landet. Räsern står i källaren och frustar. I söndags köpte jag en gymboll. Ska försöka köra två tiominuterspass om dagen. Jag inser att jag måste. Sen fotbollsskadan för tre år sedan har ryggen bråkat med mig mer eller mindre regelbundet. Ska min rygg hålla finns det inte längre några alternativ, det är bara att träna. Och nu har jag inte längre nån annan att skylla på. Det är lite läskigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag är som du. Säger någon "ta till höger här" så är min första tanke att ta till vänster.
Men bollträningen kanske kan hjälpa.
The Tide is High, The Paragons.
Mighty good!
reggaetrain.com/bioparagons.asp
Jag är ofta likadan vilket min tandläkare för några år sedan förstod. Ett försynt "om jag var du skulle jag nog börja använda tandtråd" fungerade väldigt mycket bättre än tidigare kraftfullare förmaningar.
Jah, Paragons version är lysande, men jag hade nog Blondies i skallen när jag vaknade.
Då har vi konstaterat att vi lider av samma sjukdom, "Don't push me för då gör jag tvärtom-sjukan".
Skicka en kommentar