måndag 24 augusti 2009

Sörmlandstrampet - år två

"Well, I'm just a modern guy
Of course, I've had it in my ear before
Well, I've got a lust for life (lust for life)
'Cause of a lust for life (lust for life, oooo)"

Jo då, jag kom runt. Och på en mycket bättre tid än vad jag hade räknat med, vilket faktiskt är lite av en bedrift. För redan efter två och halv mil började jag få känningar av löparknät. Bara åtta och en halv mil kvar. Där satt jag alltså i en jätteklunga och undrade vad i helvete jag höll på med. Bestämde med M att vi skulle ta depåstopp redan vid första depån så att jag skulle kunna stretcha ut. Inte fan gick det. När depån väl dök upp, i slutet av en ordentlig nedförsbacke, låg jag längst fram i en klunga på närmare trettio personer: Fortsätt trampa, fortsätt trampa...

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och köra på kadens, hela tiden på lättare växlar än vad jag skulle använda normalt och tänka på att knäna inte ska spreta åt alla håll (Anders Adamson på Eurosport brukar tjata om att du ska cykla som om du hade klackskor och snäv kjol på dig). Efter tag släppte molandet, eller rättare det var bara irriterande och smärtade inte så farligt. Bestämde mig dock för att inte missa det andra depåstoppet, hade på känn att det skulle behövas för de sista backarna och det gjorde det också. Sista två milen var vi fem som gick runt, sen sprack ett däck med en ljudlig knall och så var vi fyra kvar uppför slakmotan och de andra avslutande backarna.

Till slut var det bara L och jag som drog. "Sorry, jag är helt slut", kom det från den ene. Den andre var bara tyst. Jag svarade väl nåt i stil med vem fan är inte trött. Samtidigt såg jag svängen ut mot Genetaleden, då tänkte jag att nu får det vara slut med dragjobbet åt andra. Tog kurvan stående och la allt jag hade på pedalerna och spurtade ifrån de andra, en spurt som höll på att självdö när jag insåg att jag hade räknat fel, sträckan var ju för fan längre än jag mindes den! Nåja, jag kom i mål några minuter före de andra.

Efteråt snackades det bland cyklisterna om hur loppet hade varit, var det hade varit jobbigt, var man kroknat, tider och allt sånt där. Till slut kom mina vänner i mål och vi rullade ner till stationspuben och beställde in ett gäng öl och käk. Sällan har en Staropramen Granat smakat så gott.

1 kommentar:

slow motion sa...

Starkt jobbat. Skål!