Mörkrets hjärta

"Day-o, day-o
Daylight come and me wan' go home"

I tisdags hade jag två samtal som resulterade i att jag blev oerhört arg och besviken. Den typen av samtal som nånstans rubbar ens syn på mänskligheten, gör perspektivet mörkare. Jag har grubblat och grubblat över vad det var som hände, vilken skuld jag har till det hela. Jag vet att jag ibland kan vara hård, lite gapig och kanske kan framstå som väldigt krävande. Samtidigt har jag alltid rett ut de problem som har uppstått på grund av mig. Det är nåt kan man inte anklaga de två personerna för som jag är bottenlöst besviken på. Mer ryggradslösa djur hittar man nog inte ens hos amöbor. Jag har efter grubblandet kommit fram till att jag faktiskt kan se mig själv i spegeln utan att skämmas allt för mycket.

Den här versionen av Ghost Rider låter ungefär som jag har känt mig:



Eftersom att jag visste att samtalet skulle leda till grubbel tog jag semester resten av veckan. Tack och lov är Marathonmannen ledig och solen skiner över Stockholm. Nu ska vi åka ner till Nynäshamn och leta oss uppåt på cyklarna.

***

UPPDATERING

Det blev 5,7 mil i ett rätt fint vårväder. Marathonmannen och jag möttes på pendeln. Vi hoppade av vid Nynäsgård och började cykla mot Sorunda, Moa Martinsson bodde i de trakterna en gång, där stannade vi vid - vad jag tror var - en gammal kvarn och pustade ut. Sen var det bara tre mil kvar. De sista två milen trilskades ryggen och kedjan. Ryggen konstant och kedjan hoppade vid två tillfällen. Till slut kom vi ändå fram till Västerhaninge och den sköna krogen med alla fotbollströjor och halsdukar. Lunchen smakade utmärkt, fast de kunde nog ha ställt in vad som helst och det hade smakat lika gott, till den en stor Heineken. Nästan lycka.

Today was a good day, som Iskuben muttrade.