"Do they lay down the law and lock up your heart?
Gonna have to steal your love.
Some laws should be broken from the start,
Gonna have to steal your love"
Den här dan är en skitdag. Nån vars slutsteg tycks ha brunnit sms:ade nåt självupptaget tjafs strax efter fem i morse. Vem fan behöver en sån väckarklocka? Efter det uppvaknandet har dan mest bara bestått av gnäll och gnabb med dottern. Sånt man kan ta normala veckor, utan att man förvandlas till en fläkt. Men det har inte varit några normala veckor på sistone. Kombinationen av frustration över arbetssituationen och irritation/ilska över nån som inte respekterar mig har idag gått ut över dottern. Min stubin har för närvarande allt för få centimetrar. Alla som har barn vet att nioåringar kan vara hyfsat tjatiga. Gränser ska testas. Ofta. Och det är ju klart att de ska. Men idag orkar jag inte.
Har du hört Drive By Truckers? Inte, då tycker jag att du ska göra det. Låten påminner lite om hur jag känner mig.
Visar inlägg med etikett ilska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ilska. Visa alla inlägg
lördag 6 december 2008
onsdag 3 september 2008
Kingdom of Doom
Är på taskigt humör. Förbannat trött på människor som inte spelar ett rent spel. Men den här videon är fin:
lördag 23 augusti 2008
Please Do That Woodoo That You Do
"I'm sayin the Wailers will be there
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"
Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.
***
Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?
***
I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"
Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.
***
Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?
***
I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:
torsdag 24 juli 2008
Klonk
"I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"
På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"
På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.
Nu när bergsetapperna är över i årets Tour de France är det svårt att inte ha imponerats av CSC-stallets taktiska körningar över bergen, hur de kort och gott har kört skiten ur motståndarna. Belöningen är en första och andraplacering i sammandraget. Men fan vet om det håller. På lördag är det tempoetapp. Och då är det inte helt omöjligt att Cadel Evans tar tillbaka den gula tröjan från Carlos Sastre. 1.34 skiljer. Fast jag måste nog säga att jag håller på Sastre. Han har länge varit bland de tio bästa men aldrig vunnit nåt. Klart grabben ska ha en gul tröja på söndag.
***
I övrigt har semestern varit lugn, halvplanerna på lite vandring längs Sörmlandsleden dumpades i förra veckan på grund av vädret och efter att dottern i helgen hjälpt sin farmor med lite barnvaktande har hennes lust till längre utflykter hamnat på minus. Bäst är, enligt henne, en tur till Trekanten eller Mälaren. Alla förslag som innebär planeranden och resor kasseras urskiljningslöst redan vid ritningsbordet. Nåt jag tycker är både tråkigt och bra. Tråkigt för att vi inte kommer iväg på nåt spännande, men samtidigt bra eftersom att dottern har farit och flängt hela sommaren och att då välja att vara hemma tycker jag är en vettig reaktion.
Det tristaste som hänt under semestern, om man räknar bort debaclet med fälgen, är att jag och min mor återigen har hamnat på kant med varandra. Kanske inte den bästa starten på en semester man kan önska sig. Snarare tvärtom. Tyvärr är det inte första gången vi är i delo. När min ilska hade lagt sig bestämde jag mig för att låta allt bero. Jag orkar inte gå och älta all skit hela tiden. Det har under de senaste åren varit för mycket av den varan. Det räcker nu. Livet är alldeles för kort för bitterhet. Gråt, gå vidare.
fredag 11 april 2008
Mörkrets hjärta
"Day-o, day-oDaylight come and me wan' go home"
I tisdags hade jag två samtal som resulterade i att jag blev oerhört arg och besviken. Den typen av samtal som nånstans rubbar ens syn på mänskligheten, gör perspektivet mörkare. Jag har grubblat och grubblat över vad det var som hände, vilken skuld jag har till det hela. Jag vet att jag ibland kan vara hård, lite gapig och kanske kan framstå som väldigt krävande. Samtidigt har jag alltid rett ut de problem som har uppstått på grund av mig. Det är nåt kan man inte anklaga de två personerna för som jag är bottenlöst besviken på. Mer ryggradslösa djur hittar man nog inte ens hos amöbor. Jag har efter grubblandet kommit fram till att jag faktiskt kan se mig själv i spegeln utan att skämmas allt för mycket.
Den här versionen av Ghost Rider låter ungefär som jag har känt mig:
Eftersom att jag visste att samtalet skulle leda till grubbel tog jag semester resten av veckan. Tack och lov är Marathonmannen ledig och solen skiner över Stockholm. Nu ska vi åka ner till Nynäshamn och leta oss uppåt på cyklarna.
Den här versionen av Ghost Rider låter ungefär som jag har känt mig:
Eftersom att jag visste att samtalet skulle leda till grubbel tog jag semester resten av veckan. Tack och lov är Marathonmannen ledig och solen skiner över Stockholm. Nu ska vi åka ner till Nynäshamn och leta oss uppåt på cyklarna.
***
UPPDATERING
Det blev 5,7 mil i ett rätt fint vårväder. Marathonmannen och jag möttes på pendeln. Vi hoppade av vid Nynäsgård och började cykla mot Sorunda, Moa Martinsson bodde i de trakterna en gång, där stannade vi vid - vad jag tror var - en gammal kvarn och pustade ut. Sen var det bara tre mil kvar. De sista två milen trilskades ryggen och kedjan. Ryggen konstant och kedjan hoppade vid två tillfällen. Till slut kom vi ändå fram till Västerhaninge och den sköna krogen med alla fotbollströjor och halsdukar. Lunchen smakade utmärkt, fast de kunde nog ha ställt in vad som helst och det hade smakat lika gott, till den en stor Heineken. Nästan lycka.
Today was a good day, som Iskuben muttrade.
torsdag 6 september 2007
Smärta
"Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise"
Fan, jag vill veta var var all min ilska kommer ifrån. Den som pyr i mig och svämmar över för skitsaker. Den som ger mig ångest för att den drabbar min dotter värst när jag skäller ut henne. Var kommer den ifrån. Det känns som om jag bar på nåt avgrundsdjupt jävla hål mitt i mig som är fylld av svavelosande lava som bara vill ut. Om det är så vad är upphovet till denna aktiva vulkan? Och hur i helvete blir jag av med den? Det är skitsamma att jag inte är långsint, mina ilskna utbrott äcklar mig och får mig att skämmas som en hund. Det spelar heller ingen roll att utbrotten kommer över saker som jag tjatat om i tid och otid. Jag borde ha större tålamod, men det har jag inte. Det smärtar mig oändligt.
***
Tjejerna spelade jättebra igår, de kämpade och förlorade med 1-3. Det var deras mest spännande match hittills.
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise
Today it's raining - Welcome to paradise"
Fan, jag vill veta var var all min ilska kommer ifrån. Den som pyr i mig och svämmar över för skitsaker. Den som ger mig ångest för att den drabbar min dotter värst när jag skäller ut henne. Var kommer den ifrån. Det känns som om jag bar på nåt avgrundsdjupt jävla hål mitt i mig som är fylld av svavelosande lava som bara vill ut. Om det är så vad är upphovet till denna aktiva vulkan? Och hur i helvete blir jag av med den? Det är skitsamma att jag inte är långsint, mina ilskna utbrott äcklar mig och får mig att skämmas som en hund. Det spelar heller ingen roll att utbrotten kommer över saker som jag tjatat om i tid och otid. Jag borde ha större tålamod, men det har jag inte. Det smärtar mig oändligt.
***
Tjejerna spelade jättebra igår, de kämpade och förlorade med 1-3. Det var deras mest spännande match hittills.
onsdag 22 augusti 2007
Matchdag
"When all is said and all is done, what was said was never done.
Don't panic, it's not really worth your while"
Både jag och dottern var riktigt trötta i morse. Jag var tvungen att lyfta ur henne från bingen för att få henne till frukostbordet. Inte ens det patenterade knepet dusch och rakning har funkat för mig, grustaget i ögonen tycks inte ha nån botten. Vi får hoppas att åtminstone dottern vaknar till liv för idag drar Sanktan igång igen för hennes del. Det är derby mot grann-förstaden. Igår hade vi första träningen med hela laget, vi tog det lugnt och lirade lite match sen gick hela laget med föräldrar iväg och grillade hamburgare tillsammans. Det verkade som om tjejerna gillade det.
***
Herrlandslagets träningsmatcher brukar vare sig vara intressanta eller särskilt underhållande, men av nån anledning brukar jag glo på dem ändå. Men med tanke på den svenska startelvan är jag för en gångs skull nyfiken. Ok, jag skulle gärna byta ut Mellberg, men jag är inte övertygad om att Majstorovic är killen att hålla i handen när det börjar bli allvar. Om backlinjen finns det väl inte mycket övrigt att orda om. Edman och Nilsson i form kan skapa tryck bakifrån. På bänken finns det inte heller nån som kan ersätta Sidledsdanne, som aldrig har imponerat på mig. Men tydligen har han några kvaliteter som Lagerbäck vet om. I övrigt, tycker jag att uttagningen är riktigt underhållande; Chippen och Kennedy på var sin kant är offensivt så det förslår. En hårt arbetande Källström på mitten kan bli hur kul som helst om han kommer till skottlägen. Sen med Elmander och Zlatan på topp.
***
Ibland förvånar min mentala jukebox mig verkligen. Som i morse. Det måste vara år sen jag lyssnade på Blurs 'Bang' och så pop är den där. 'Bang' håller än. Tror du mig inte? Kolla själv:
"Bang goes another day, where it went I could not say.
Now I'll have to wait another week"
***
Jo, jag är fortfarande arg.
Don't panic, it's not really worth your while"
Både jag och dottern var riktigt trötta i morse. Jag var tvungen att lyfta ur henne från bingen för att få henne till frukostbordet. Inte ens det patenterade knepet dusch och rakning har funkat för mig, grustaget i ögonen tycks inte ha nån botten. Vi får hoppas att åtminstone dottern vaknar till liv för idag drar Sanktan igång igen för hennes del. Det är derby mot grann-förstaden. Igår hade vi första träningen med hela laget, vi tog det lugnt och lirade lite match sen gick hela laget med föräldrar iväg och grillade hamburgare tillsammans. Det verkade som om tjejerna gillade det.
***
Herrlandslagets träningsmatcher brukar vare sig vara intressanta eller särskilt underhållande, men av nån anledning brukar jag glo på dem ändå. Men med tanke på den svenska startelvan är jag för en gångs skull nyfiken. Ok, jag skulle gärna byta ut Mellberg, men jag är inte övertygad om att Majstorovic är killen att hålla i handen när det börjar bli allvar. Om backlinjen finns det väl inte mycket övrigt att orda om. Edman och Nilsson i form kan skapa tryck bakifrån. På bänken finns det inte heller nån som kan ersätta Sidledsdanne, som aldrig har imponerat på mig. Men tydligen har han några kvaliteter som Lagerbäck vet om. I övrigt, tycker jag att uttagningen är riktigt underhållande; Chippen och Kennedy på var sin kant är offensivt så det förslår. En hårt arbetande Källström på mitten kan bli hur kul som helst om han kommer till skottlägen. Sen med Elmander och Zlatan på topp.
***
Ibland förvånar min mentala jukebox mig verkligen. Som i morse. Det måste vara år sen jag lyssnade på Blurs 'Bang' och så pop är den där. 'Bang' håller än. Tror du mig inte? Kolla själv:
"Bang goes another day, where it went I could not say.
Now I'll have to wait another week"
***
Jo, jag är fortfarande arg.
onsdag 18 april 2007
Hur går vi vidare?
"there's so many people - too many people"
Fan. Jag har den här strofen och en melodi i huvudet. Jag kommer inte på vem eller vilka som gjort låten. Jag har googlat och fått fram Elliott Smith. En låt som tydligen heter 10.14.99 2. Men jag är inte säker. Jag har inga plattor med Smith. Jag har försökt hitta den på nätet, men eftersom jag inte är nån vidare fildelare så har jag misslyckats kapitalt. I mitt huvud har sångaren en sån där sprödnasal röst.
***
Jag pratade med T igår. Hon tycks knapphändigt hålla ihop. De praktiska bestyren kring begravningen tar fokus från grubblandet och depressionen samtidigt som förhandlingarna med resten av familjen verkar vara utdragna historier som dränerar T på energi. I förgår hade hon talat med hopparens pappa, han var tydligen upprörd över att jag inte har blivit hörd av polisen, eftersom att jag troligtvis var den siste som träffade hopparen.
***
Vi lämnade hopparens och T:s lägenhet nån gång på natten för att dela en flaska vin nedanför Ivar Los Park. Eftersom jag hängde en del i dom kvarteren under min tonårstid snackade jag väl en del om det. Vi satte oss efter ett tag och vinaren gick mellan oss. Helt plötsligt tröttnade han på mitt sentimentala dravel och ville prata allvar och mörker. När han fattade att jag inte var allt för intresserad blev han besviken på mig, han sa att han misstagit sig, trodde att han hittat en frände. Jag bad honom se ut över staden och himlen. Han skrek att inget betydde ett skit för honom och att jag var ytlig. Jag sa att han fan inte var den enda människan i världen med problem och om mina visste han inte ett skit. Han fortsatte att vältra sig i svartsyn och jag sa väl, sådär lagom provocerande, att om allt är så förbannat jävligt varför hoppar du inte.
Vad som hände sen är delvis höljt i dunkel. Jag vet att han hoppade på mig och att jag brottade ner honom och höll honom fast medan jag frågade honom tre eller fyra gånger om han skulle ge fan i och hoppa på mig om jag släppte honom, till sist mumlade han fram ett ja. Då reste jag mig och gick därifrån. När jag kom upp till grinden till Ivar Los Park blev jag så trött. Hur i helvete kan en kväll sluta så här och tänkte, nej det får den inte. Jag gick tillbaka för att hitta honom. Men gångbron och platsen där vi suttit var tom. Så jag gick därifrån.
Nåntans på väg mot tunnelbanan försökte jag få tag på T för att berätta om det dumma som hade hänt. Fick inte tag på henne så jag ringde S, som också hade varit med på middagen, och berättade den förvirrade historien.
Dan efter fick jag ett sms från T, där hon bad mig ringa henne. Jag ringde och hon undrade om jag viste var hennes man var. Jag berättade om natten och vi sa att vi skulle höras senare. Två eller tre timmar senare ringer jag T och då berättar hon att hennes man har hittats död på Söder Mälarstrand.
Jag gick sönder.
***
Efter gårdagens samtal med T ringer jag polisen. Får tag i den som har haft hand om utredningen och berättar varför jag ringer, att hopparens pappa är upprörd. Jag berättar min historia, trots att polismannen förklarar att det inte behövs. De tekniska och den rättsmedicinska utredningarna är klara och inget tyder på att ett brott ligger bakom dödsfallet; allt talar för självmord. Polismannen berättar att de även har förklarat detta för pappan.
Jag kan förstå att pappan gärna vill ha något handfast att skylla på, att det vore enklare om det var ett mord eller dråp i stället för ett självmord. Hur kan en förälder som älskat sitt barn orka bära på ett självmord? Vi blir så förbannat otillräckliga när någon tar livet av sig. Samtidigt blir jag arg. Jag vill inte och tänker fan inte känna nån skuld. Jag bad inte om att bli indragen i den här jävla soppan. Och kunde jag göra nåt ogjort så skulle det naturligtvis vara att säga nej till förslaget om att sänka en vinare till och gått hem. Men det gjorde jag inte.
Fan. Jag har den här strofen och en melodi i huvudet. Jag kommer inte på vem eller vilka som gjort låten. Jag har googlat och fått fram Elliott Smith. En låt som tydligen heter 10.14.99 2. Men jag är inte säker. Jag har inga plattor med Smith. Jag har försökt hitta den på nätet, men eftersom jag inte är nån vidare fildelare så har jag misslyckats kapitalt. I mitt huvud har sångaren en sån där sprödnasal röst.
***
Jag pratade med T igår. Hon tycks knapphändigt hålla ihop. De praktiska bestyren kring begravningen tar fokus från grubblandet och depressionen samtidigt som förhandlingarna med resten av familjen verkar vara utdragna historier som dränerar T på energi. I förgår hade hon talat med hopparens pappa, han var tydligen upprörd över att jag inte har blivit hörd av polisen, eftersom att jag troligtvis var den siste som träffade hopparen.
***
Vi lämnade hopparens och T:s lägenhet nån gång på natten för att dela en flaska vin nedanför Ivar Los Park. Eftersom jag hängde en del i dom kvarteren under min tonårstid snackade jag väl en del om det. Vi satte oss efter ett tag och vinaren gick mellan oss. Helt plötsligt tröttnade han på mitt sentimentala dravel och ville prata allvar och mörker. När han fattade att jag inte var allt för intresserad blev han besviken på mig, han sa att han misstagit sig, trodde att han hittat en frände. Jag bad honom se ut över staden och himlen. Han skrek att inget betydde ett skit för honom och att jag var ytlig. Jag sa att han fan inte var den enda människan i världen med problem och om mina visste han inte ett skit. Han fortsatte att vältra sig i svartsyn och jag sa väl, sådär lagom provocerande, att om allt är så förbannat jävligt varför hoppar du inte.
Vad som hände sen är delvis höljt i dunkel. Jag vet att han hoppade på mig och att jag brottade ner honom och höll honom fast medan jag frågade honom tre eller fyra gånger om han skulle ge fan i och hoppa på mig om jag släppte honom, till sist mumlade han fram ett ja. Då reste jag mig och gick därifrån. När jag kom upp till grinden till Ivar Los Park blev jag så trött. Hur i helvete kan en kväll sluta så här och tänkte, nej det får den inte. Jag gick tillbaka för att hitta honom. Men gångbron och platsen där vi suttit var tom. Så jag gick därifrån.
Nåntans på väg mot tunnelbanan försökte jag få tag på T för att berätta om det dumma som hade hänt. Fick inte tag på henne så jag ringde S, som också hade varit med på middagen, och berättade den förvirrade historien.
Dan efter fick jag ett sms från T, där hon bad mig ringa henne. Jag ringde och hon undrade om jag viste var hennes man var. Jag berättade om natten och vi sa att vi skulle höras senare. Två eller tre timmar senare ringer jag T och då berättar hon att hennes man har hittats död på Söder Mälarstrand.
Jag gick sönder.
***
Efter gårdagens samtal med T ringer jag polisen. Får tag i den som har haft hand om utredningen och berättar varför jag ringer, att hopparens pappa är upprörd. Jag berättar min historia, trots att polismannen förklarar att det inte behövs. De tekniska och den rättsmedicinska utredningarna är klara och inget tyder på att ett brott ligger bakom dödsfallet; allt talar för självmord. Polismannen berättar att de även har förklarat detta för pappan.
Jag kan förstå att pappan gärna vill ha något handfast att skylla på, att det vore enklare om det var ett mord eller dråp i stället för ett självmord. Hur kan en förälder som älskat sitt barn orka bära på ett självmord? Vi blir så förbannat otillräckliga när någon tar livet av sig. Samtidigt blir jag arg. Jag vill inte och tänker fan inte känna nån skuld. Jag bad inte om att bli indragen i den här jävla soppan. Och kunde jag göra nåt ogjort så skulle det naturligtvis vara att säga nej till förslaget om att sänka en vinare till och gått hem. Men det gjorde jag inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
