Politisk etik och personlig moral

"Lullabies, look in your eyes,
Run around the same old town.
Doesn't mean that much to me
To mean that much to you"

Jag fastnade framför Kobra igår och det fick mig att fundera en hel del över moral. Programmet handlade om Thailand. Vissa av er som läser den här bloggen är så pass gamla att ni minns en bild från 1970-talet på Transports dåvarande ordförande sittandes på en trapp med en fet cigarr i käften i diktaturens Spanien. Bilden blev den lilla tuva som stjälpte honom, han fick avgå. Även om den svenska solturismen precis hade inletts så åkte inte en fackordförande ostraffat till en diktatur på semester. Skulle Wanja Lundby-Wedin åka till Thailand skulle inte en käft höja på ögonbrynen. Det är idag helt ok att åka till diktaturer på solsemester. Min personliga moral har inget med min politiska övertygelse att göra, tycks vara den allmänna hållningen. Jag har både nära vänner och och arbetskamrater som nyligen har besökt Thailand. Det är människor som ofta berömmer sig för en hög moral, men när det kommer till behovet av värme och sol tycks de ha fått solsting. En snabb sökning hos Amnesty och jag får fram följande info:

"After the 19 September military coup, coup leaders abrogated the 1997 Constitution and issued decrees instituting martial law and restricting the rights to freedom of expression, association and assembly. Martial law was lifted in 41 provinces in December but remained in place in 35 border provinces. Violence continued in the mainly Muslim southern provinces. Armed groups bombed, beheaded or shot Muslim and Buddhist civilians, including monks, teachers and members of the security forces. The authorities arbitrarily detained people and failed to investigate human rights abuses. Two human rights defenders were killed and others, particularly in the south, were at risk of intimidation, threats and attacks. Torture and ill-treatment continued to be reported. Almost 900 people remained under sentence of death. No executions were known to have taken place. Migrant workers were not able to exercise their basic labour rights. Hmong asylum-seekers were forcibly returned by the authorities to Laos."


Hur gör man, eller rättare; vad säger man till vänner och arbetskamrater som precis har köpt en resa till solen, värmen i diktaturer? Ska man vara den lilla moralisten och partykrascharen som syrligt påpekar att deras resa är ett stöd till en orättfärdig regim, eller ska man hålla käft?

När programmet gick mot sitt slut kom jag osökt att tänka på Sex Pistols:

"A cheap holiday in other peoples misery
I dont wanna holiday in the sun
I wanna go to the new Belsen
I wanna see some History
'cause now I got a reasonable economy"

Trevlig resa!

Sunday Morning

"And my love is bigger than a Cadillac
I'll try to show it if you drive me back"

Ögonen rinner, näsan rinner och kaffet smakar skit. Bortsett från det är allt bra. Eller nästan. En vecka kvar till julafton och jag vet fortfarande inte vad jag ska ge dottern. Och det är inte heller så att hon överöser mig med julklapplistor -vilket i och för sig är ganska skönt- eller små hintar om vad hon vill ha. Själv önskar jag mig, ännu en gång, bara långt bort. Att fira jul utan sitt barn känns inte särskilt meningsfullt. Det blir inte ens en halv julafton utan M, det blir bara som vilken middag som helst. Satt och letade resor härom dan och då visade det sig att Ryanair har börjat flyga på Marseille. Behöver jag säga att det var billigt. Snacka om att hamna i en moralstrid. Ryanairs vd, Michael O'Leary, har angett som skäl till bolagets framgångar att de inte har några fackföreningar att förhandla mot. Som om det inte var nog har de kritiserats för säkerheten. Och när media skriver om saken hotar företaget att stämma, för att sen backa eftersom att det som skrevs var fakta. Det är inte så att jag toklängtar efter att flyga med ett sånt bolag. Det blir nog en hemma-jul i alla fall.

Här får ni se vad Rolling Stones var innan de blev seriefigurer: