Stagger Lee

"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"

Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.

Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.

Ship To Gaza

Idag har jag ideligen fått uppdateringar genom Facebook från Gaza Youth Breaks Out om nya bombningar av Gaza. Jag tycker att det är förbannat svårt att ta in nyheter från ett ghetto isolerat av murar där civilbefolkningen bombas som kollektiv bestraffning för dåd utförda av enskilda. Kollektiv bestraffning är ett brott mot krigets lagar. Vad tror man från Israels regerings sida att man kan uppnå med de bomber man fäller, mer än att fler unga desillusionerade palestinier tar till vapen?

I vintras var jag med och arrangerade en stödfest till Ship To Gaza som drog in nästan 40 000 kronor. Bandet vårat lirade och jag satte ihop ett blandband som spelades i baren innan. Blandbandet finner du HÄR.

Kåntry

Det har ju varit rätt tyst härifrån ett tag nu och jag kommer nog inte att ta upp bloggandet i den form som jag ägnade mig åt tidigare igen. Så känns det nu. Men inget är hugget i sten. Däremot lyssnar jag fortfarande på en hel del musik fortfarande. Dessutom har jag en fäbless för att göra spellistor, eller blanband som jag föredrar att kalla dom. Då tänkte jag att det kanske finns någon som gillar sånt jag gillar och varför inte dela med sig av det.

När det gäller mitt kåntryblandband fanns det en tanke med det när jag gjorde det, den här blandning skulle jag velat höra i högtalarna när jag satt på Half Way Inn och tog några eftermiddagsöl. Men Frobbe la av nån konstig anledning aldrig in det i spellistan. Nåja, det är historia. Men kåntryblandbandet är fortfarande det som har högst rotation hemma hos mig. Vem vet, du kanske också gillar det. HÄR är det.

Ute och cyklar

Får jag ge dig min morgon

"Well I'm down, yes I'm getting thirsty
Pour me out a good beer, when I'm dry
Just, just give me whisky, when I'm thirsty
Give me headstone when I die"

Igår hade vi ett sånt där magiskt rep, en kväll då vi lyckades med det mesta vi föresatte oss. Setet inför den 22 maj börjar ta form. Energin var så nära live man kan komma i en replokal. Efter en timme var några av oss nästan helt slut, men vi kastade oss ändå över ett par låtar till som inte har kommit med på listan. Sen när vi packade ihop började tre av oss sjunga Junco Partner. M kom in på gitarren, J fyllde på med trummorna och J-P satte basen. Det blev en naken lekfull version, bland det bästa vi någonsin gjort. Föga förvånande vaknade jag med låten i skallen. Att vakna med ett leende är fan inte så illa.

90-talsvecka

"Into the night I crept back again
An animal wounded hiding in pain
I didn't know, I didn't believe
That I'd feel so lonely
Watching you leave"

Vaknade med Weeping Willows i skallen i morse. Inte så konstigt, jag lyssnade på deras debutalbum härom dan. Det håller fortfarande förvånansvärt bra.

I tisdags nåddes jag av nyheten om att Guru har kilat vidare. Trist. Guru var en av mina absoluta hip hop-favoriter. Och Mass Appeal håller jag för en riktigt stor låt. Gurus samarbeten i Jazzmatazz med jazzmusiker som Donald Byrd tror jag var mer betydelsefulla än vad man då förstod. Musikerna gjorde sitt återtåg till hip hopen precis när det kändes som om allt stagnerat.

I onsdags fick jag Charlatans Weirdo i skallen. De gjorde ett bra album, sen har jag inte orkat följa dem mer. Kanske ligger det fler guldkorn där, men de får ligga.

Undrar vilken nittiotalslåt som rasslar till i skallen i morgon. Hoppas bara att det inte blir tandläkarens No Coke eller tyskreggaegruppens The Sign.

En fundering

"I want to love you but
I'm getting blown away"

I morse vaknade jag som vanligt före väckarklockans irriterande oväsen. Väckte försiktigt dottern. Satte på kaffet. Då kom melodin till Like a Hurricane smygande genom skallen. En melankoliskt vacker melodi som ligger där och blänker bland bråten av minnen. Undrar om det var så det var för Victoria Bergsman, ett par toner flyger förbi, återkommer, vackra, nästan bekanta, och sen kommer orden och sen när låten klar och det städas i skallen hittar hon Like a Hurricane liggande där. Konstaterar att 'jaja, så kan det gå'.

Jag lägger inga moraliska aspekter på lånet som Taken by Trees gjorde. Inte alls. Lån inom musiken har alltid gjorts. Kommer alltid att göras. Det är en av förutsättningarna för framåtskridandet. Dessutom gillar jag To Lose Someone skarpt.

Hemmafunderingar

"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"

Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.

När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Vem i helvete är Chaka Demus

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"

Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

Pausmusik

Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.

Jamie T är tillbaka

"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"

Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.

Tidiga tankar och lite musik

"If you've lost your faith in love and music
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"

Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.

***

Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.



Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.



Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.



Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.

Sörmlandstrampet - år två

"Well, I'm just a modern guy
Of course, I've had it in my ear before
Well, I've got a lust for life (lust for life)
'Cause of a lust for life (lust for life, oooo)"

Jo då, jag kom runt. Och på en mycket bättre tid än vad jag hade räknat med, vilket faktiskt är lite av en bedrift. För redan efter två och halv mil började jag få känningar av löparknät. Bara åtta och en halv mil kvar. Där satt jag alltså i en jätteklunga och undrade vad i helvete jag höll på med. Bestämde med M att vi skulle ta depåstopp redan vid första depån så att jag skulle kunna stretcha ut. Inte fan gick det. När depån väl dök upp, i slutet av en ordentlig nedförsbacke, låg jag längst fram i en klunga på närmare trettio personer: Fortsätt trampa, fortsätt trampa...

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och köra på kadens, hela tiden på lättare växlar än vad jag skulle använda normalt och tänka på att knäna inte ska spreta åt alla håll (Anders Adamson på Eurosport brukar tjata om att du ska cykla som om du hade klackskor och snäv kjol på dig). Efter tag släppte molandet, eller rättare det var bara irriterande och smärtade inte så farligt. Bestämde mig dock för att inte missa det andra depåstoppet, hade på känn att det skulle behövas för de sista backarna och det gjorde det också. Sista två milen var vi fem som gick runt, sen sprack ett däck med en ljudlig knall och så var vi fyra kvar uppför slakmotan och de andra avslutande backarna.

Till slut var det bara L och jag som drog. "Sorry, jag är helt slut", kom det från den ene. Den andre var bara tyst. Jag svarade väl nåt i stil med vem fan är inte trött. Samtidigt såg jag svängen ut mot Genetaleden, då tänkte jag att nu får det vara slut med dragjobbet åt andra. Tog kurvan stående och la allt jag hade på pedalerna och spurtade ifrån de andra, en spurt som höll på att självdö när jag insåg att jag hade räknat fel, sträckan var ju för fan längre än jag mindes den! Nåja, jag kom i mål några minuter före de andra.

Efteråt snackades det bland cyklisterna om hur loppet hade varit, var det hade varit jobbigt, var man kroknat, tider och allt sånt där. Till slut kom mina vänner i mål och vi rullade ner till stationspuben och beställde in ett gäng öl och käk. Sällan har en Staropramen Granat smakat så gott.

I Wish It Would Rain

"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."

Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.

Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.

Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.