Stagger Lee

"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"

Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.

Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Vem i helvete är Chaka Demus

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"

Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

Basslines

Jag kan inte noter och det kan säkert inte de flesta av er heller, så att försöka redogöra för reggaebasgången jag hade i skallen i morse verkar minst sagt lönlöst. I stället tar vi den lätta vägen och bjuder på en låt. Låten är från U Roys platta Dread In A Babylon, som var den första reggaeplatta jag köpte. Vill du veta mer om U Roy 'The Godfaher' och 'The Originator' of all MC's, kan du läsa lite om honom här eller här. Skulle du till äventyrs inte ha plattan, skyll dig själv.



Ps. Videon ses på egen risk. Låten kan klassas som sexistisk. Ds

Punky Reggae Party*

"come with your heart and soul
come and rock your bone
its a punky reggae party
and its tonight"

1977, Bob Marley befinner sig i exil i London efter att ha blivit skjuten. På Roxy dansade punkare till reggae. The Clash spelar in Police & Thieves. Generation X gör en dubversion av Wild Youth. Bob Marley lirar in Punky Reggae Party.



* Punky Reggae Party på Mosebacke i kväll, kl 20.00.

Å nu blir det reklamfilm

"I don't like to hang about
In this lonely room
'Cos Stockholm is for going out
And trying to hear a tune"

Mikey Dread Punky Reggae Memorial

"Wages on a Friday,
Spent on a Saturday,
Lend me a fiver,
Won’t do that again,
Oh your trust is not to strong"

Jag pratade med en gammal vapendragare från jag vet inte hur många band. Han var lite chockad för han hade sett här på bloggen att Mikey Dread gick bort häromdan. Han berättade han och hans bror precis diskuterat möjligheterna att få Mikey Dread till Stockholm på ett Punky Reggae Party. Nu kom döden emellan, som den har för vana att göra. Nu ser det i stället ut att bli ett Mikey Dread Memorial Punky Reggae Party den 9 maj på Mosebacke. Mer detaljer kommer senare.

Dread has left the Controls

Mikey Dread dog igår. Jag såg honom två gånger live när han lirade förband till The Clash på 16 tons-turnén. Hans inverkan på Sandinista! ska inte underskattas, flera av de bästa låtarna är han inlandad i. Bland hans egna album bör nämnas Dread at Controls, Mikey Dread at the Controls Dubwise och World War III.

Vila i frid Mikey.

Pausmusik

Inga sånger sparkade upp mig ur sängen nu på morgonen, inga stora eller små tankar tvingar mig till datorn. Jag är ledig och det har tydligen hjärnan fattat till slut och då går den tydligen på sparlåga. Ni får hålla till godo med en av musikhistoriens vackraste låtar till dess att inspirationen återvänt. Varsågoda, Augustus Pablo med AP Special:

Världens bästa samlingsplatta

"I got a big fat mama trying to break me.
And I love to live so pleasantly"

Jag vet inte hur det är för er, men jag har haft livslånga relationer med plattor som inte ens funnits i min samling. Plattor som mina bästa polare har och som jag lirar varje gång jag hälsar på. I och med att besöken har tunnats ut en del sen vi blev föräldrar märker jag att det finns stora hål i min skivsamling; plattor jag alltid tagit för givna saknar jag eftersom jag inte får den dos av dem som jag behöver. Ett avslöjande: för lite mer än ett år sen ägde jag inte en enda Bowie-skiva. Det blev Hunky Dory som blev min första egna Bowie-platta. En skiva som jag har älskat sen tidiga tonåren. Nu var jag bara tvungen att köpa den. Det hade gått allt för lång tid sen jag hörde den senast. Och så håller jag på för tillfället, fyller på hålen.

Ett sådant hål fylldes igår då den bästa samlinsplattan i alla kategorier låg innanför dörren när jag kom hem; The Harder They Come. Plattan har funnits i min närhet sen slutet av sjuttiotalet. De flesta av mina polare som gillar reggae har den, alltså har jag inte behövt den (ok, ok jag fattar om en del av er inte fattar). Plattan är filmmusik till filmen med samma namn. En förövrigt riktigt bra rulle. Men musiken! Herregud, jag skulle inte vilja flytta eller byta ut en låt. Allt sitter som en smäck, från Jimmy Cliffs 'You Can Get It If You Really Want' över till Scottys 'Draw Your Brakes' och så vidare. Det gör inte ett ens skit att två låtar är med två gånger på samma platta. The Harder They Come är bortom kultstatusen som den fick i och med Rude Boy, där Paul Simonon sitter på sin hotellsäng, i bar överkropp, sätter på bandaren och The Slickers 'Johnny Too Bad' fyller rummet, Paul tänder en cigg och lägger sig ner, röker och tittar i taket.

Paketet som låg innanför dörren öppnades. The Harder They Come åkte in den lilla cd-spelaren i köket. Musiken strömmade ut. Maten började laga sig själv, medan jag dansade runt och sjöng med. The Harder They Come finns nu äntligen även i mitt hem.

Wild Youth v/s Wild Dub

Det har hittills varit en skitdag med datastrul från helvetet. Hursomhelst var starten på dan bra, Generation X Wild Youth är alltid kanon. Inspirerade av The Clash och Police & Thieves tog Generation X ut svängarna ändå mer: På singelbaksidan till Wild Youth låg Wild Dub och därmed var de förmodligen det första punkbandet, kanske det första vitingarna överhuvudtaget, som gjorde en dubversion av en låt. Det roliga med deras version är att de inte ens försökte göra reggae av den utan de dubbade en rockrökare.

Punky Reggae Party

"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."

I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.

Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:

"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"

Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:

"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."

Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.

Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.

Stöld

"I met her in a club down in old soho

Where you drink champagne and it tastes just like cherry-cola"

"You know shell turn you, turn you in

Watch out for Charley's girl"

I en intervju för flera år sen satt Elvis Costello framför en flygel och visade rakt av vilka två låtar han snott ifrån och satt ihop till en egen. Jag tänker på den intervjun efter att jag äntligen kom på vilka två låtar som 1990s Arcade Precinct bygger på. Nu var det egentligen inte så avancerat eftersom att de delat upp stölderna; introt är från the Kinks Lola och refrängen från Lou Reeds Charley's Girl. Självklart hade jag alla tre låtarna i skallen när jag vaknade.

Det finns dom som sätter sig på höga hästar, gärna vissa journalister då det kan finnas en tacksam konflikt att elda lite under, som fördömer musiker som lånar/stjäl. Själv har jag inga som helst problem med det. Om Håkan Hellström lånar text från engelska förlagor och översätter efter eget huvud är det fine med mig. Samma sak om det gäller beats eller melodier. Musik är inget fastlåst fixerat dött ting. Den blandas i den stora underjordiska strömmen. Där det ständigt rör sig, bubblar och som ger nya eruptioner hela tiden. Ta Jamaica som exempel. Hittar nån på ett nytt beat eller en ny catchy melodi som funkar, försöker alla andra använda samma grej och göra det ändå grymmare. Inga sura miner där eftersom att alla vet att det för musiken framåt, inte bakåt.

***

Morgonpromenaden från M:s skola tog betydligt längre tid än vad den brukar. Skälet var att jag hade kameran med mig och fick för mig att plåta våren underifrån, att ligga i buskar kan ta tid även om man är nykter. När jag kollade in resultan var det betydligt knepigare än vad jag trott att få justa bilder. Av cirka 50 bilder var det väl två som på sin höjd duger. Men det gör inget det var skönt att inte brådska, utan strosa omkring som om jag var på semester och försöka se saker för första gången.

Och på sätt och vis gjorde jag ju det. Hur ofta ligger du under en buske och glor rakt upp mot himlen, nykter?