"Silence is a rhythm too"
Då så var väskan packad. Det enda som är kvar att slängas ned i packningen är necessären. Trots att det blir en grymt tidig väckning i morgon ser jag ändå fram emot att klockan ska ringa 04.00. Vi anländer till hotellet vid tio-tiden, men får inte checka in för äns vid ett. Inga problem. Hotellet ligger cirka åttahundra meter från KaDeWe. Vi kommer förmodligen mest att strosa runt på plan sex och inmundiga lite smått och gott. Kanhända tar vi ett varv runt plan ett också. När klockan är ett är det dags för nån timmes siesta. Vad som händer sen bestämmer vi då. Troligtvis postar jag iväg en liten rapport. Tills dess, ta hand om er.
***
Som av en händelse hittade jag den här inspelningen med Lou Reed och John Cale från 1972. Jag tror dessutom att det är Nico som sitter i bakgrunden.
torsdag 28 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Björntjänst
"Everybody
everybody in the house of love
hey
Everybody
everybody in the house of love
hey
Everybody
everybody in the house of love
hey"
Ett stort tack till alla er som hjälpte till med grupp-voodoon igår. Det hjälpte. Tyvärr. I stället för Joe Strummer; East 17. East 17 är inget jag har längtat efter att ha i skallen. Nånsin. Det är vidrigt.
***
Jag får trösta mig med att om två dar vid ungefär den här tiden landar jag i Berlin.
everybody in the house of love
hey
Everybody
everybody in the house of love
hey
Everybody
everybody in the house of love
hey"
Ett stort tack till alla er som hjälpte till med grupp-voodoon igår. Det hjälpte. Tyvärr. I stället för Joe Strummer; East 17. East 17 är inget jag har längtat efter att ha i skallen. Nånsin. Det är vidrigt.
***
Jag får trösta mig med att om två dar vid ungefär den här tiden landar jag i Berlin.
tisdag 26 februari 2008
Yalla Yalla
Sen jag läste ut Chris Salewicz biografi om Joe Strummer har min mentala hårddisk varit utsatt för ett strummervirus. Hur jag än försöker får jag inte ut gubbfan ur skallen. Jag gör det inte heller lättare för mig när jag kommer hem och lagar mat, på den lilla cd-spelaren bredvid spisen snurar Rock Art & The X Ray Style till all möjlig matlagning. Jag får inte ur skivan. Jag vaknar med Strummer skrikandes: -Driiiiiiiiveee, i huvudet. Vi får ägna oss åt grupp-voodoo så kanske att jag botas. Hjälp till och sjung till videon:
"Well, so long liberty
Let's forget you didn't show
Not in my time
But in our sons' and daughters' time
When you get the feeling
Call and you got a room
Meantime, we're cutting our hands at the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all our best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer
We trying to get a signal on a Ragga F.M.
Do the D.T.I., bust CNN
Sucking the wine right outta the vine
Spitting it out again
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Drive, drive, drive
Distance no object, rasta for I
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Kool Moe Dee was in the treacherous three
There's old school, new school and Brownie McGee
Going underwater to explode
Now night is falling on the grove
You can but dream
And I hear
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
There's jumbalaya on the Bayou tonight in the grove
Well, so long liberty
Just let's forget you never showed
Not in my time
But in our sons' and daughters' time
When you get the feeling
Call and you got a room
Meantime, we're cutting our hands on the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all those best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer
Trying to get a signal through from Ragga F.M.
Do the D.T.I., bust CNN
Sucking the swine right outta the vine
Spitting it back again
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Drive, drive
Distance no object, rasta for I
Somebody got a vision of a homeland
From a township, from a township window
Through a township window
Some crazy widow dares to have a vision
Starts seething, like
Seeming like a homeland on the plain
Not in focus yet
Seeming like a homeland on the plain
Not a focus yet
I'm groovin' with a free syle nation
And maximum density
And I say
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Only to shine, shine in gold, shine"
"Well, so long liberty
Let's forget you didn't show
Not in my time
But in our sons' and daughters' time
When you get the feeling
Call and you got a room
Meantime, we're cutting our hands at the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all our best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer
We trying to get a signal on a Ragga F.M.
Do the D.T.I., bust CNN
Sucking the wine right outta the vine
Spitting it out again
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Drive, drive, drive
Distance no object, rasta for I
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Kool Moe Dee was in the treacherous three
There's old school, new school and Brownie McGee
Going underwater to explode
Now night is falling on the grove
You can but dream
And I hear
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
There's jumbalaya on the Bayou tonight in the grove
Well, so long liberty
Just let's forget you never showed
Not in my time
But in our sons' and daughters' time
When you get the feeling
Call and you got a room
Meantime, we're cutting our hands on the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all those best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer
Trying to get a signal through from Ragga F.M.
Do the D.T.I., bust CNN
Sucking the swine right outta the vine
Spitting it back again
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Groovin', lets cut out of the scene, go groovin'
Drive, drive
Distance no object, rasta for I
Somebody got a vision of a homeland
From a township, from a township window
Through a township window
Some crazy widow dares to have a vision
Starts seething, like
Seeming like a homeland on the plain
Not in focus yet
Seeming like a homeland on the plain
Not a focus yet
I'm groovin' with a free syle nation
And maximum density
And I say
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Jumbalaya on the Bayou
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Yalla, yalla, ya-li-oo, whoa
Yalla, yalla, yalla, ya-lah
Only to shine, shine in gold, shine"
måndag 25 februari 2008
Hemlig plats
Idag kändes det som om jag var en hemlighet på spåren. En fråga som varenda journalist ställt till musiker i evigheter. En fråga som musikerna själva inte kan ge något bra svar på. Det var en kilometer kvar. Jag hade chansen att skåda svaret. Men näe, jag vill nog inte veta vad som döljer sig där.söndag 24 februari 2008
Sicko
"Meantime, we're cutting our hands at the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all our best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer"
Nån gång i mitten på åttiotalet strulade jag med en tjej som jobbade inom äldrevården. Jag tyckte hon var modig. Jag sa till henne att jag aldrig skulle klara av hennes jobb, än mindre att torka arslet på äldre. Några månader senare blev jag arbetslös och efter ett gäng veckor på a-kassa sökte jag nytt jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus.
Jag vill nog påstå att jag med tiden blev ett bra vårdbiträde. Och jo, jag blev till och med riktigt duktig på att torka pensionärer både fram och bak. Jobbet som pottkusk är bland de bästa arbeten jag har haft. Inte på grund av lönen. Inte heller för att arbetskamraterna till 70 procent bestod av tjejer. Nej det var för de tillfällen då det fanns tid att lyssna på de äldres historier. Men de tillfällena var allt för få. Oftast var vi stressade; vi skulle få upp patienterna till frukost, en del skulle läggas efter lunch, upp till middag och läggas till kvällen. Jag slutade efter två år. Egentligen uteslutande av ett skäl; personalbrist. Trots att vi hade full bemanning tyckte jag att vi var för få och hann för lite. Jag upplevde det som om jag blev allt sämre på mitt jobb eftersom att jag ofta kände mig otillräcklig.
Tio år senare är jag återigen arbetslös. Arbetsförmedlaren och jag diskuterar min situation. Han ser att jag har jobbat i vårdsvängen och kan erbjuda mig ett jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus. Jag förklarar för honom varför jag slutade tio år tidigare. Ja och jo, men det förstår du väl att du måste ta de jobb som finns och bla, bla, bla. Jag frågar honom då om det efter den tidiga nittiotalskrisen med alla nedskärningar har blivit fler anställda per patient. Han hummar och skruvar på sig och berättar då att hans fru jobbar som sjuksköterska och det är ju sant att det har det ju inte blivit.
Det där hände för cirka tretton år sedan. Mycket har skett inom vårdsvängen sen dess. Vi har begåvats med en handfull privata vårdbolag som som ska stå för nån sorts valfrihet. Som om valfrihet var viktigare än en god vård när jag eller mina anhöriga blir sjuka. En sak består dock: Antalet människor som ska sköta om och hjälpa de äldre har inte blivit fler. Stockholms stads äldreinspektörer slår nu larm. Ett par dagar tidigare svarar Kristina Axén Olin på oppositionens kritik om nedskärningar med ännu en obetalbar oneliner: - Stockholm mår jättebra.
In the streets of fear
Forgetting all our best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer"
Nån gång i mitten på åttiotalet strulade jag med en tjej som jobbade inom äldrevården. Jag tyckte hon var modig. Jag sa till henne att jag aldrig skulle klara av hennes jobb, än mindre att torka arslet på äldre. Några månader senare blev jag arbetslös och efter ett gäng veckor på a-kassa sökte jag nytt jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus.
Jag vill nog påstå att jag med tiden blev ett bra vårdbiträde. Och jo, jag blev till och med riktigt duktig på att torka pensionärer både fram och bak. Jobbet som pottkusk är bland de bästa arbeten jag har haft. Inte på grund av lönen. Inte heller för att arbetskamraterna till 70 procent bestod av tjejer. Nej det var för de tillfällen då det fanns tid att lyssna på de äldres historier. Men de tillfällena var allt för få. Oftast var vi stressade; vi skulle få upp patienterna till frukost, en del skulle läggas efter lunch, upp till middag och läggas till kvällen. Jag slutade efter två år. Egentligen uteslutande av ett skäl; personalbrist. Trots att vi hade full bemanning tyckte jag att vi var för få och hann för lite. Jag upplevde det som om jag blev allt sämre på mitt jobb eftersom att jag ofta kände mig otillräcklig.
Tio år senare är jag återigen arbetslös. Arbetsförmedlaren och jag diskuterar min situation. Han ser att jag har jobbat i vårdsvängen och kan erbjuda mig ett jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus. Jag förklarar för honom varför jag slutade tio år tidigare. Ja och jo, men det förstår du väl att du måste ta de jobb som finns och bla, bla, bla. Jag frågar honom då om det efter den tidiga nittiotalskrisen med alla nedskärningar har blivit fler anställda per patient. Han hummar och skruvar på sig och berättar då att hans fru jobbar som sjuksköterska och det är ju sant att det har det ju inte blivit.
Det där hände för cirka tretton år sedan. Mycket har skett inom vårdsvängen sen dess. Vi har begåvats med en handfull privata vårdbolag som som ska stå för nån sorts valfrihet. Som om valfrihet var viktigare än en god vård när jag eller mina anhöriga blir sjuka. En sak består dock: Antalet människor som ska sköta om och hjälpa de äldre har inte blivit fler. Stockholms stads äldreinspektörer slår nu larm. Ett par dagar tidigare svarar Kristina Axén Olin på oppositionens kritik om nedskärningar med ännu en obetalbar oneliner: - Stockholm mår jättebra.
fredag 22 februari 2008
Ännu ett stolpskott i Stadshuset
"Well, so long liberty
Let's forget you didn't show
Not in my time
But in our sons' and daughters' time"
Jag blev inte besviken igår heller. Papa Dees reportage från New York höll samma höga kvalitet som de tidigare. Igenkänningsfaktorn var hög när han snackade om sig själv som kapten träben inför en danslektion. Och visst har han rätt; hur läckert vore det inte att kunna inta ett dansgolv utan att skämmas. I stället: Baren.
***
Jag vet inte hur det gick till när majoriteten i Stockholms stadshus delade upp borgarrådsposterna. I min naivitet har jag trott att det hängde lite på intresse och kunskap. Ändå borde jag ha begripit att så inte gärna kunde ha varit fallet när de utnämnde Kristina Axén Olin till finansborgarråd och Kristina Alvendal till integrationsborgarråd. Deras största politiska målsättning är att integrera socialgrupp tre in på bankmarknaden. Äger banken din bostad blir du snabbare en del av det svenska samhället. Därför blev jag bara litet förvånad när jag i Svenskan läser om att stadens miljöborgarråd, Ulla Hamilton, går emot sin egen förvaltning och tillåter Fortum att fortsätta släppa ut gigantiska mängder växthusgaser från ett läckande stadsgasnät. Miljön får aldrig innebära ökade kostnader för företagen, tycks vara Hamiltons politiska miljömål. Vems intressen Hamilton som folkvald väljer representera är nu uppenbart.
Samtidigt är det inte utan att jag undrar var moderaterna hittar alla stolpskott nånstans; är vi utsatta för ett skämt av astronomiska mått? Kommer nån att väcka oss 1 april och berätta att vi blivit tokblåsta?
Let's forget you didn't show
Not in my time
But in our sons' and daughters' time"
Jag blev inte besviken igår heller. Papa Dees reportage från New York höll samma höga kvalitet som de tidigare. Igenkänningsfaktorn var hög när han snackade om sig själv som kapten träben inför en danslektion. Och visst har han rätt; hur läckert vore det inte att kunna inta ett dansgolv utan att skämmas. I stället: Baren.
***
Jag vet inte hur det gick till när majoriteten i Stockholms stadshus delade upp borgarrådsposterna. I min naivitet har jag trott att det hängde lite på intresse och kunskap. Ändå borde jag ha begripit att så inte gärna kunde ha varit fallet när de utnämnde Kristina Axén Olin till finansborgarråd och Kristina Alvendal till integrationsborgarråd. Deras största politiska målsättning är att integrera socialgrupp tre in på bankmarknaden. Äger banken din bostad blir du snabbare en del av det svenska samhället. Därför blev jag bara litet förvånad när jag i Svenskan läser om att stadens miljöborgarråd, Ulla Hamilton, går emot sin egen förvaltning och tillåter Fortum att fortsätta släppa ut gigantiska mängder växthusgaser från ett läckande stadsgasnät. Miljön får aldrig innebära ökade kostnader för företagen, tycks vara Hamiltons politiska miljömål. Vems intressen Hamilton som folkvald väljer representera är nu uppenbart.
Samtidigt är det inte utan att jag undrar var moderaterna hittar alla stolpskott nånstans; är vi utsatta för ett skämt av astronomiska mått? Kommer nån att väcka oss 1 april och berätta att vi blivit tokblåsta?
torsdag 21 februari 2008
TV Eye
"It's the end of the world as we know it / Can I have some time alone
It's the end of the world as we know it / Can I have some time alone"
Jag måste erkänna att jag först var tveksam. Papa Dee som programledare för ett reseprogram, kan det va nåt? Har vi inte redan alldeles för många reseprogram som inte säger ett dyft om platserna de besöker? Kan en avdankad rappare/M.C/sångare göra nån som helst skillnad? Svar ja. Papa Dee drivs av en äkta nyfikenhet på människorna och musiken han möter. Hans berättelser är fyllda med en sån lust och kärlek till det han vill visa att det bara är att kapitulera. Det spelar ingen roll om han möter en äldre man i Kambodja som på ett stränginstrument lirar en typ av kambodjansk blues eller The Roots Radics på Jamiaca, Papa Dees ögon glittrar av glädje över det han får vara med om och den glädjen tränger rakt in i vardagsrummet. Men det är inte bara glädje vi får oss till livs, utan en kunnigt berättad historia som visar på hur musiken hänger ihop oavsett om du befinner dig Bombay, London eller New York. Den enda dippen var en kort sekvens när han hade landat i Bombay och gnällde över trötthet och värme. Det kan han gärna göra för kameramannen. Om kameran är avstängd. I tv framstår det som jävligt drygt. Han har betalt för att resa och ha kul. Det har sällan vi framför tv:n. Vi är glada om vi kommer iväg på en solsemester vartannat år. Producenten borde ha tagit fram saxen och klippt bort gnället.
Mitt gnäll är en petitess. I kväll kommer det fjärde avsnittet och då hamnar vi New York. Mellan klockan 20.00 - 20.45 svarar jag inte ens på nödanrop.
Vill du se de tidigare programmen kan du göra det här.
It's the end of the world as we know it / Can I have some time alone"
Jag måste erkänna att jag först var tveksam. Papa Dee som programledare för ett reseprogram, kan det va nåt? Har vi inte redan alldeles för många reseprogram som inte säger ett dyft om platserna de besöker? Kan en avdankad rappare/M.C/sångare göra nån som helst skillnad? Svar ja. Papa Dee drivs av en äkta nyfikenhet på människorna och musiken han möter. Hans berättelser är fyllda med en sån lust och kärlek till det han vill visa att det bara är att kapitulera. Det spelar ingen roll om han möter en äldre man i Kambodja som på ett stränginstrument lirar en typ av kambodjansk blues eller The Roots Radics på Jamiaca, Papa Dees ögon glittrar av glädje över det han får vara med om och den glädjen tränger rakt in i vardagsrummet. Men det är inte bara glädje vi får oss till livs, utan en kunnigt berättad historia som visar på hur musiken hänger ihop oavsett om du befinner dig Bombay, London eller New York. Den enda dippen var en kort sekvens när han hade landat i Bombay och gnällde över trötthet och värme. Det kan han gärna göra för kameramannen. Om kameran är avstängd. I tv framstår det som jävligt drygt. Han har betalt för att resa och ha kul. Det har sällan vi framför tv:n. Vi är glada om vi kommer iväg på en solsemester vartannat år. Producenten borde ha tagit fram saxen och klippt bort gnället.
Mitt gnäll är en petitess. I kväll kommer det fjärde avsnittet och då hamnar vi New York. Mellan klockan 20.00 - 20.45 svarar jag inte ens på nödanrop.
Vill du se de tidigare programmen kan du göra det här.
onsdag 20 februari 2008
When the shit hits the fan
"All your seasick sailors, they are rowing home.
All your reindeer armies, are all going home.
The lover who just walked out your door
Has taken all his blankets from the floor.
The carpet, too, is moving under you
And it's all over now, Baby Blue"
Trött. I min värld ska arbetet lämnas utanför sängkammaren. Att vakna för att man drömmer om jobbet är ett ohälsotecken. Jag har tidigare skrivit om min knepiga arbetssituation. När jobbet är som bäst har jag ett fantastiskt arbete med en otrolig frihet att utforma arbete och innehåll efter hur jag tolkar målet. När det är som sämst slösar ledningen bort mina förtjänster fullständigt. Som om inte mina problem räckte så har en längre tids nonchalans från ledningens sida gentemot personalen nu blommat ut till en total konflikt. Inte många av oss går till arbetet med ett leende på läpparna, utan det är irriterat och surt. Vi försöker trots det att hålla sams inom personalen. Vi vet att ska vi lyckas måste vi stå enade. Alla enskilda samtal med ledningen ventilerar vi omedelbart på små fackliga möten. Ingen ska ensam pressas in i ett hörn. Som grädde på moset kommer ledningen att presentera ett stort verksamhetsunderskott på torsdag. Ett underskott som inte är en nyhet. Redan för ett år sedan hissades det varningsflagg kring börsutvecklingen. Ändå har det egentligen inte funnits något val. Politiska omständigheter har tvingat oss att gasa. Nu kommer troligen underskottet att användas som ett slagträ mot oss i personalen. Det är kul nästan jämt.
***
All your reindeer armies, are all going home.
The lover who just walked out your door
Has taken all his blankets from the floor.
The carpet, too, is moving under you
And it's all over now, Baby Blue"
Trött. I min värld ska arbetet lämnas utanför sängkammaren. Att vakna för att man drömmer om jobbet är ett ohälsotecken. Jag har tidigare skrivit om min knepiga arbetssituation. När jobbet är som bäst har jag ett fantastiskt arbete med en otrolig frihet att utforma arbete och innehåll efter hur jag tolkar målet. När det är som sämst slösar ledningen bort mina förtjänster fullständigt. Som om inte mina problem räckte så har en längre tids nonchalans från ledningens sida gentemot personalen nu blommat ut till en total konflikt. Inte många av oss går till arbetet med ett leende på läpparna, utan det är irriterat och surt. Vi försöker trots det att hålla sams inom personalen. Vi vet att ska vi lyckas måste vi stå enade. Alla enskilda samtal med ledningen ventilerar vi omedelbart på små fackliga möten. Ingen ska ensam pressas in i ett hörn. Som grädde på moset kommer ledningen att presentera ett stort verksamhetsunderskott på torsdag. Ett underskott som inte är en nyhet. Redan för ett år sedan hissades det varningsflagg kring börsutvecklingen. Ändå har det egentligen inte funnits något val. Politiska omständigheter har tvingat oss att gasa. Nu kommer troligen underskottet att användas som ett slagträ mot oss i personalen. Det är kul nästan jämt.
***
måndag 18 februari 2008
Ett sent uppvaknande
"Now I don't blame you for loving her
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cos I, yeah, I love her so"
Nu ska jag visa vilken usel koll jag har på pophistorien. Egentligen är det lite märkligt eftersom låten jag nu kommer att skriva om var den första jag valde själv. Många band och låtar känns det som om jag upptäckte genom andra. Inte den här. Från första lyssningen i mitten av sjuttiotalet fram till idag kan jag få gåshud av den. Ändå har jag aldrig haft nån som helst koll.
Jag påbörjade det andra kapitlet i 'Please Kill Me' på tunnelbanan i morse. Det handlar om New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Första delen i andra kapitlet heter 'Personality Crisis' efter New York Dolls-låten, men jag inser efter ett litet tag att den nog snarare borde ha hetat 'Walk On The Wild Side': Holly och Jackie klev rakt ut ur boken och presenterade sig. Jackie var precis som i låten ett speedfreak och Holly var en han som blev en hon. Personer som jag trott var fiktiva, men kanske baserade på verkliga människor, visade sig ha funnits i verkligheten. Surprise! Jag inser när jag skriver det här att det nog inte är någon större nyhet för en del av er. Men det skiter jag i. För mig var det en nyhet. En massa frågor ramlar omedelbart över mig: Jag undrar hur de reagerade när låten blev en hit? Blev de förbannade eller hedrade? Stod de och sjöng med framför Lou Reed när han lirade låten i New York? Gick de runt och sjöng på den, som jag har sjungit på den, och tänkte: "Wow, den här textraden är om mig"?
***
Igår låg jag däckad, medan min näsa imiterade Fontana Di Trevi, och tittade ut genom fönstret. Strax efter tolv på dan kom solen. Temperaturen +6. Cykeln stod i källaren och väntade. Jag förbannade förkylningen. En inställd tur är också en tur.
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cos I, yeah, I love her so"
Nu ska jag visa vilken usel koll jag har på pophistorien. Egentligen är det lite märkligt eftersom låten jag nu kommer att skriva om var den första jag valde själv. Många band och låtar känns det som om jag upptäckte genom andra. Inte den här. Från första lyssningen i mitten av sjuttiotalet fram till idag kan jag få gåshud av den. Ändå har jag aldrig haft nån som helst koll.
Jag påbörjade det andra kapitlet i 'Please Kill Me' på tunnelbanan i morse. Det handlar om New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Första delen i andra kapitlet heter 'Personality Crisis' efter New York Dolls-låten, men jag inser efter ett litet tag att den nog snarare borde ha hetat 'Walk On The Wild Side': Holly och Jackie klev rakt ut ur boken och presenterade sig. Jackie var precis som i låten ett speedfreak och Holly var en han som blev en hon. Personer som jag trott var fiktiva, men kanske baserade på verkliga människor, visade sig ha funnits i verkligheten. Surprise! Jag inser när jag skriver det här att det nog inte är någon större nyhet för en del av er. Men det skiter jag i. För mig var det en nyhet. En massa frågor ramlar omedelbart över mig: Jag undrar hur de reagerade när låten blev en hit? Blev de förbannade eller hedrade? Stod de och sjöng med framför Lou Reed när han lirade låten i New York? Gick de runt och sjöng på den, som jag har sjungit på den, och tänkte: "Wow, den här textraden är om mig"?
***
Igår låg jag däckad, medan min näsa imiterade Fontana Di Trevi, och tittade ut genom fönstret. Strax efter tolv på dan kom solen. Temperaturen +6. Cykeln stod i källaren och väntade. Jag förbannade förkylningen. En inställd tur är också en tur.
fredag 15 februari 2008
Den stora tystnaden
Jaha, vad ska jag skriva om när jag inte hörde nån musik i morse. Har jag inga andra ämnen att spåna runt finns alltid musiken att väva en tråd runt. Nu, ingenting. Fast det är inte riktigt sant, jag har i ett par dar funderat på ämnet döden. En vän på ansiktsboken förlorade nyss sin far. Vi har brevväxlat om sorg och liv. Efter tre dödsfall förra året och det faktumet att jag själv förlorade min far som barn gör att jag känner mig som en ofrivillig expert på området. Brevväxlingen har varit fin. Döden ställer mycket på kant i tillvaron, känslor som varit gömda i åratal kan poppa upp som gubben ur lådan när man minst av allt annar det. Ibland är det positiva känslor. Ibland negativa. Ofta handlar det om saker som aldrig blev sagda. Både uppskattande och kritiska. För våra minnen tar inte slut med ett dödsfall, långt därifrån. Vi bär på en massa skuldkänslor för det som inte blev sagt eller gjort. Ibland blir vi så ockuperade av de döda att vi själva glömmer bort att leva. Det synd. Och ganska dumt. För om du orkar tänka efter är det ändå en ynnest att få leva. Lägger du dig på rygg en stjärnklar natt och tittar upp på himlen tror jag nog att du förstår vad jag menar. Men du måste våga leva. Själv är jag inte alltid världsmästare i den grenen. Jobbar dock på det.
En som tycks bära med sig de döda på ett intressant sätt är Patti Smith. Hon har för vana att besöka döda vänners och hennes förebilders gravar. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag känner de dödas energi när jag befinner mig på en kyrkogård, däremot kan jag känna frid. Mitt förhållande till de döda handlar snarare om att jag i olika situationer och på särskilda platser kommer att tänka på dem. Ibland tränger de sig på utan att ha blivit inbjudna. Precis som nära vänner och familj ska göra. På så sätt blir de döda mina följeslagare i livet.
Filmen 'Dream of Life' som handlar om Patti Smith längtar jag efter att se. Även om hennes musik kanske inte alltid har levt upp till förväntningarna, har hon aldrig känts tråkig och hennes livsöde tror jag är fascinerande.
***
Eftersom solen skiner måste vi avsluta med musik. Här är The Maccabees med 'About Your Dress', en vacker liten sak:
En som tycks bära med sig de döda på ett intressant sätt är Patti Smith. Hon har för vana att besöka döda vänners och hennes förebilders gravar. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag känner de dödas energi när jag befinner mig på en kyrkogård, däremot kan jag känna frid. Mitt förhållande till de döda handlar snarare om att jag i olika situationer och på särskilda platser kommer att tänka på dem. Ibland tränger de sig på utan att ha blivit inbjudna. Precis som nära vänner och familj ska göra. På så sätt blir de döda mina följeslagare i livet.
Filmen 'Dream of Life' som handlar om Patti Smith längtar jag efter att se. Även om hennes musik kanske inte alltid har levt upp till förväntningarna, har hon aldrig känts tråkig och hennes livsöde tror jag är fascinerande.
***
Eftersom solen skiner måste vi avsluta med musik. Här är The Maccabees med 'About Your Dress', en vacker liten sak:
onsdag 13 februari 2008
The Lunatics Are Taking Over The Asylum
"Ok, ok don't push us when we're hot!"
Under 2007 blev FN:s klimatpanel färdiga med sin rapport, Al Gore turnerade runt jorden med sin film och samtalade med varenda maktahavare av betydelse. Man kunde i sin naivitet tro att nåt skulle sjunka in huvudet på dem. Icke så. Igår enades EU:s finansministermöte om följande: "EU:s ambitiösa klimatmål får inte utformas så at den hotar Europas globala konkurrenskraft." Signalerna till industrin är glasklara; Business as usual. No Matter What. Klimatrapporterna har uppenbarligen inte mer värde än papperet som de skrivits på. Och politikerna begriper tydligen inte att den enda förutsättningen för fortsatt mänskligt liv på den här planeten är grön tillväxt. Inte heller att det kommer vara lönande eftersom det handlar om ett globalt problem.
Eftersom att klimatfrågan tydligen är förra årets fråga finns det inte några länkar till svenskanartikeln än. I DN ekade det tomt.
Det är inte utan att den här låten poppar upp i skallen:
Eller för den delen, den här:
Under 2007 blev FN:s klimatpanel färdiga med sin rapport, Al Gore turnerade runt jorden med sin film och samtalade med varenda maktahavare av betydelse. Man kunde i sin naivitet tro att nåt skulle sjunka in huvudet på dem. Icke så. Igår enades EU:s finansministermöte om följande: "EU:s ambitiösa klimatmål får inte utformas så at den hotar Europas globala konkurrenskraft." Signalerna till industrin är glasklara; Business as usual. No Matter What. Klimatrapporterna har uppenbarligen inte mer värde än papperet som de skrivits på. Och politikerna begriper tydligen inte att den enda förutsättningen för fortsatt mänskligt liv på den här planeten är grön tillväxt. Inte heller att det kommer vara lönande eftersom det handlar om ett globalt problem.
Eftersom att klimatfrågan tydligen är förra årets fråga finns det inte några länkar till svenskanartikeln än. I DN ekade det tomt.
Det är inte utan att den här låten poppar upp i skallen:
Eller för den delen, den här:
tisdag 12 februari 2008
"Jag, jag hatar hela borgligheten"*
"From Willesden to Cricklewood
Come with me and be no good
Be a mad man on the street
Sing something out like reet petite"
Tänk vad lite mer än 40 år kan göra för att nåt ska nå finkulturell status. Dammhögarna ligger i sådana djupa drivor över dåtidens verklighet att borgerligheten inte anar vad som gömmer sig under. I Svenskan intervjuas John Cale i samband med Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet. Ordet "misfits" är det djupaste de kommer om tiden i The Factory i mitten på 1960-talet. Fullständigt ointressant söndagstidningsjournalistik som inte ens kittlar läsarna om ni frågar mig. Vill du verkligen läsa om Andy, The Factory och Velvet Underground räcker första kapitlet ur 'Please Kill Me'. Alla gick på amfetamin. Det var blodiga kanyler, skitigt, skruvat och nojjigt. Med andra ord inte särskilt söndagsunderhållande för en mes-kulturell publik.
Jan Gradvall, som också hänvisar till 'Please Kill Me', får i DN (ingen länk), troligen helgens sannaste pratminus från John Cale:
- Allt det här uppfattas som så glamoröst nu/.../Men jag ser smutsen.
***
Förmodligen är det samma borgerliga innerstadselit som hänger ut röda och blå lakan och handdukar på balkonger och genom fönster för att inget ska få förändra och störa deras söta lilla värld. Inte en galleria eller ens ett dagis ska byggas. Inte en krog och eller klubb ska få låta. Allt ska bestå. Vara som nu. Varenda en i hela stan ska sova klockan 23.00. Så föreställer jag mig deras världsuppfattning. Snäv, rädd och inkrökt. Hade de här människorna bestämt vår framtid hade mänskligheten aldrig kommit ur grottstadiet. Vi hade suttit och frusit runt obefintliga eldar draperade i näverkläder. Vi lever i en stad. En stad är inte en konstant, utan evigt föränderlig organism som måste anpassas till sin samtids behov. Gillar ni inte det urbana? Flytta då till Jämtlands inland, där finns mängder av lediga hus i tomma avfolkade byar. Och jag lovar det finns inte ett enda dagis som stör, inte enda galleria på mils avstånd. Har ni tur finns det en pizzeria som säkert inte har öppet längre än till 21.00. Inget nattsudd som stör er lutheranska nattsömn.
***
Dagens fråga: Hur ska regeringen runda rättsvetenskapsprofessor Dennis Töllborgs ansökan till tjänsten som rikspolischef?
***
*Inläggets titel kommer från Ebba Gröns 'Beväpna er'
Come with me and be no good
Be a mad man on the street
Sing something out like reet petite"
Tänk vad lite mer än 40 år kan göra för att nåt ska nå finkulturell status. Dammhögarna ligger i sådana djupa drivor över dåtidens verklighet att borgerligheten inte anar vad som gömmer sig under. I Svenskan intervjuas John Cale i samband med Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet. Ordet "misfits" är det djupaste de kommer om tiden i The Factory i mitten på 1960-talet. Fullständigt ointressant söndagstidningsjournalistik som inte ens kittlar läsarna om ni frågar mig. Vill du verkligen läsa om Andy, The Factory och Velvet Underground räcker första kapitlet ur 'Please Kill Me'. Alla gick på amfetamin. Det var blodiga kanyler, skitigt, skruvat och nojjigt. Med andra ord inte särskilt söndagsunderhållande för en mes-kulturell publik.
Jan Gradvall, som också hänvisar till 'Please Kill Me', får i DN (ingen länk), troligen helgens sannaste pratminus från John Cale:
- Allt det här uppfattas som så glamoröst nu/.../Men jag ser smutsen.
***
Förmodligen är det samma borgerliga innerstadselit som hänger ut röda och blå lakan och handdukar på balkonger och genom fönster för att inget ska få förändra och störa deras söta lilla värld. Inte en galleria eller ens ett dagis ska byggas. Inte en krog och eller klubb ska få låta. Allt ska bestå. Vara som nu. Varenda en i hela stan ska sova klockan 23.00. Så föreställer jag mig deras världsuppfattning. Snäv, rädd och inkrökt. Hade de här människorna bestämt vår framtid hade mänskligheten aldrig kommit ur grottstadiet. Vi hade suttit och frusit runt obefintliga eldar draperade i näverkläder. Vi lever i en stad. En stad är inte en konstant, utan evigt föränderlig organism som måste anpassas till sin samtids behov. Gillar ni inte det urbana? Flytta då till Jämtlands inland, där finns mängder av lediga hus i tomma avfolkade byar. Och jag lovar det finns inte ett enda dagis som stör, inte enda galleria på mils avstånd. Har ni tur finns det en pizzeria som säkert inte har öppet längre än till 21.00. Inget nattsudd som stör er lutheranska nattsömn.
***
Dagens fråga: Hur ska regeringen runda rättsvetenskapsprofessor Dennis Töllborgs ansökan till tjänsten som rikspolischef?
***
*Inläggets titel kommer från Ebba Gröns 'Beväpna er'
söndag 10 februari 2008
"söderhärmaporna"
"You’re a little smarter than most of us,
You run so fast sometimes it’s hard to see you for dust,
Finding some time for you, it tortures me,
Which way will you go?"
"Tvättstugan. En outsinlig källa till..."
Så långt kom jag igår när jag hade för avsikt att återuppta bloggandet efter en hektisk arbetsvecka. Småbakis och trött som jag var trasslade jag in mig i formuleringskonstens snåriga labyrint. "En outsinlig källa till", sen var det tvärstopp. "Irritation", "ilska" likväl som "bloggande" var ord som jag hade tänkt skulle följa. Men näe, hjärnans synapser ville inte koppla. Proppskåpet hade uppenbarligen brunnit.
I den meningslösa jakten på inspiration hamnade jag hemma hos Staffan. Efter att ha garvat mig igenom hans inlägg insåg jag att dan som bloggare var över. Jag fick en sån formuleringsångest av hans underbara lustmord på The Clash Society, Södermalms musikermaffia, Håkan Waxegård och på Per Persson att resten av dan spenderades framför tv:n goffandes chips i sängen slumrandes till, eh, det har jag glömt. I själva sakfrågan, att Joe Strummer och The Clash nu är satta på konservativa musikaliska piedestaler, har Staffan rätt. Vilket är ganska motbjudande. The Clash var -när det väl begav sig- både nyskapande och förvaltande. För dem var det ingen motsättning att ha Bo Diddley eller Grand Master Flash & the Furious Five som förband. Snarare självklarheter. Våga vara nyfiken! manade de. Våga lämna all musikalisk dogmatism, bejaka all musik som betytt nåt för dig eller nåt nytt sound som får dina fötter att dansa. Ta in det i studion: "Bring me the biggest balalaika!"*
Men i sin iver att bejaka "det nya" förkastar Staffan "söderhärmaporna", vilket förmodligen är ett epitet som inte bara skulle kunna användas på Florence Valentin och Moneybrother, utan även på The View eller vilka som helst som använder en ordinär rocksättning. Men den gode Staffan får problem när han lyfter fram M.I.A och Lethal Bizzle som den nya skapelsens krona. Staffan, vad gör de som på ett avgörande sätt skiljer sig från det U Roy, Grand Master Flash, Beastie Boys, Public Enemy och all Djunglemusiker som kom i början av nittiotalet? Du får ursäkta men jag ser inte det nya och revolutionerande där heller. Jag ser bara en långsam utveckling; den globala byns möjligheter att utveckla lite grann genom korsbefruktning. En loop hämtad från en libanesisk bergssångare till ett juste groove? Men vänta! Det gjorde ju Byrne och Eno redan 1980.
När den gode Staffan skrev följande skrattade jag så att jag kiknade:
"Det är allt annat än ett minne jag vill dela kollektivt med dängfulla pomaderade rockromantiker i rocknrollsvart som tycker att vinylskivor är uppkåtande i nån källare på Söder. Jag har inget gemensamt med de där människorna. Eller rättare sagt: jag VILL inte ha nåt gemensamt med de där människorna."
Nu ska vi se:
"Dängfull" - senast i fredagskväll som spenderades på, jajamensan, Söder, check;
"pomaderad" - inte nu längre, men det får bli ett check eftersom jag troligvis skulle vara det om hårlängden tillät;
"rockromantiker" - dubbelcheck;
"rocknrollsvart" - check;
"vinylskivor uppkåtande" - ny vinylspelare inköptes för två år sen, check;
"källare på Söder" går däremot bort idag. Har dock varit med och drivit klubb här i början på nittiotalet och vänt vax på en del söderkrogar. Fan, det ser ut som om det blir ett check där också.
Staffan, jag tycks nog vara din värsta mardröm personfierad.
***
Dagens lyteskomik hittade jag i Svenskan: Anton "Bevara oss från gatuvåldet" Abele är medarrangör till galan 'Stoppa gatuvåldet' som ska vara idag. I Stadshuset. Med Beatrice Ask. Och Thomas Bodström.
* Joe Strummer om inspelningen av Sandinista!
You run so fast sometimes it’s hard to see you for dust,
Finding some time for you, it tortures me,
Which way will you go?"
"Tvättstugan. En outsinlig källa till..."
Så långt kom jag igår när jag hade för avsikt att återuppta bloggandet efter en hektisk arbetsvecka. Småbakis och trött som jag var trasslade jag in mig i formuleringskonstens snåriga labyrint. "En outsinlig källa till", sen var det tvärstopp. "Irritation", "ilska" likväl som "bloggande" var ord som jag hade tänkt skulle följa. Men näe, hjärnans synapser ville inte koppla. Proppskåpet hade uppenbarligen brunnit.
I den meningslösa jakten på inspiration hamnade jag hemma hos Staffan. Efter att ha garvat mig igenom hans inlägg insåg jag att dan som bloggare var över. Jag fick en sån formuleringsångest av hans underbara lustmord på The Clash Society, Södermalms musikermaffia, Håkan Waxegård och på Per Persson att resten av dan spenderades framför tv:n goffandes chips i sängen slumrandes till, eh, det har jag glömt. I själva sakfrågan, att Joe Strummer och The Clash nu är satta på konservativa musikaliska piedestaler, har Staffan rätt. Vilket är ganska motbjudande. The Clash var -när det väl begav sig- både nyskapande och förvaltande. För dem var det ingen motsättning att ha Bo Diddley eller Grand Master Flash & the Furious Five som förband. Snarare självklarheter. Våga vara nyfiken! manade de. Våga lämna all musikalisk dogmatism, bejaka all musik som betytt nåt för dig eller nåt nytt sound som får dina fötter att dansa. Ta in det i studion: "Bring me the biggest balalaika!"*
Men i sin iver att bejaka "det nya" förkastar Staffan "söderhärmaporna", vilket förmodligen är ett epitet som inte bara skulle kunna användas på Florence Valentin och Moneybrother, utan även på The View eller vilka som helst som använder en ordinär rocksättning. Men den gode Staffan får problem när han lyfter fram M.I.A och Lethal Bizzle som den nya skapelsens krona. Staffan, vad gör de som på ett avgörande sätt skiljer sig från det U Roy, Grand Master Flash, Beastie Boys, Public Enemy och all Djunglemusiker som kom i början av nittiotalet? Du får ursäkta men jag ser inte det nya och revolutionerande där heller. Jag ser bara en långsam utveckling; den globala byns möjligheter att utveckla lite grann genom korsbefruktning. En loop hämtad från en libanesisk bergssångare till ett juste groove? Men vänta! Det gjorde ju Byrne och Eno redan 1980.
När den gode Staffan skrev följande skrattade jag så att jag kiknade:
"Det är allt annat än ett minne jag vill dela kollektivt med dängfulla pomaderade rockromantiker i rocknrollsvart som tycker att vinylskivor är uppkåtande i nån källare på Söder. Jag har inget gemensamt med de där människorna. Eller rättare sagt: jag VILL inte ha nåt gemensamt med de där människorna."
Nu ska vi se:
"Dängfull" - senast i fredagskväll som spenderades på, jajamensan, Söder, check;
"pomaderad" - inte nu längre, men det får bli ett check eftersom jag troligvis skulle vara det om hårlängden tillät;
"rockromantiker" - dubbelcheck;
"rocknrollsvart" - check;
"vinylskivor uppkåtande" - ny vinylspelare inköptes för två år sen, check;
"källare på Söder" går däremot bort idag. Har dock varit med och drivit klubb här i början på nittiotalet och vänt vax på en del söderkrogar. Fan, det ser ut som om det blir ett check där också.
Staffan, jag tycks nog vara din värsta mardröm personfierad.
***
Dagens lyteskomik hittade jag i Svenskan: Anton "Bevara oss från gatuvåldet" Abele är medarrangör till galan 'Stoppa gatuvåldet' som ska vara idag. I Stadshuset. Med Beatrice Ask. Och Thomas Bodström.
* Joe Strummer om inspelningen av Sandinista!
onsdag 6 februari 2008
Pausmusik
Så är det så där körigt igen, ni vet, när jobbet bara tar över och man inte orkar så mycket mer. Tills tid och ork kommer tillbaka gör jag det lätt för mig och lägger ut lite musik. Håll till godo, Lucinda Williams med Metal Firecracker:
söndag 3 februari 2008
Inomhusturnering
"It gonna take a nitcomb to get rid of me
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men
I just had to buy a pair to show I can live again"
Idag är det inomhusturnering i fotboll. Dotterns lag är arrangör. Dottern är inte med. Efter en träning i höstas sa hon att hon ville sluta med fotbollen. "Det är tråkigt", sa hon på det där irriterande åttaochetthalvtårsviset. Två veckor tidigare var hon skitsur på sin pappa för att han var förkyld och ville hem i stället för att sitta i en timme och glo på en träning. Det går fort i vändningarna. Vi kom överens om att hon skulle ta en paus från fotbollen. Pappan hade redan meddelat de andra tränarna detsamma.
Nu har vi diskuterat frågan fram och tillbaka. Dottern envisas med sitt, "Det är tråkigt". Pappan säger att han inte köper argumentet. Han har ju trots allt varit hennes tränare i två och ett halvt år och med egna ögon sett henne ha kul på både matcher och träningar. Det argumentet köper hon till hälften, "Kan jag inte bara få lira matcherna då?". Ett fall framåt kan tyckas. Men det säger sig självt att hon som tränarens dotter inte bara kan få lira matcherna. Nu har han gett ett alternativ: Minst fyra träningar och sen en match, vill hon därefter inte lira boll längre är det ok. Idag är det inomhusturnering och dottern ska inte vara med. Men gå och titta på när kompisarna lirar, det kommer hon inte ifrån.
***
UPPDATERING:
- Pappa, det var tråkigt att stå och se på...
- Nähä, varför då?
- Jag vill vara med då ju.
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men
I just had to buy a pair to show I can live again"
Idag är det inomhusturnering i fotboll. Dotterns lag är arrangör. Dottern är inte med. Efter en träning i höstas sa hon att hon ville sluta med fotbollen. "Det är tråkigt", sa hon på det där irriterande åttaochetthalvtårsviset. Två veckor tidigare var hon skitsur på sin pappa för att han var förkyld och ville hem i stället för att sitta i en timme och glo på en träning. Det går fort i vändningarna. Vi kom överens om att hon skulle ta en paus från fotbollen. Pappan hade redan meddelat de andra tränarna detsamma.
Nu har vi diskuterat frågan fram och tillbaka. Dottern envisas med sitt, "Det är tråkigt". Pappan säger att han inte köper argumentet. Han har ju trots allt varit hennes tränare i två och ett halvt år och med egna ögon sett henne ha kul på både matcher och träningar. Det argumentet köper hon till hälften, "Kan jag inte bara få lira matcherna då?". Ett fall framåt kan tyckas. Men det säger sig självt att hon som tränarens dotter inte bara kan få lira matcherna. Nu har han gett ett alternativ: Minst fyra träningar och sen en match, vill hon därefter inte lira boll längre är det ok. Idag är det inomhusturnering och dottern ska inte vara med. Men gå och titta på när kompisarna lirar, det kommer hon inte ifrån.
***
UPPDATERING:
- Pappa, det var tråkigt att stå och se på...
- Nähä, varför då?
- Jag vill vara med då ju.
lördag 2 februari 2008
Förintelsens historieskrivare
"Oh, you can't pull hold-up
with a Be-bop gun"
Utrota varenda jävel. Smaka på den titeln. Den smakar oinskränkt makt och ett totalt förakt. Utrota varenda jävel är titeln på en bok av Sven Lindqvist som kom 1992. Boken undersöker den europeiska kolonialismen av Afrika. Vad Sven Lindqvist finner är de ideologiska trådarna som leder till Auschwitz. Obehagliga trådar om man vill mystifiera nazismens förintelseideologi som något bindgalet som man inte kan förstå sig på. Eller för den som hävdar att nazismens folkmord på judar i princip är det enda folkmordet i mänsklighetens historia. Boken skapade en del rabalder när den kom ut. Själv minns jag den vrede som fyllde mig när jag läste Utrota varenda jävel. En ilska mot historieförfattarna som i läroböckerna aldrig förmår att frilägga de historiska skeendenas band. En ilska mot vår hycklande civilisation som fortfarande vägrar se sig självt i spegeln, men som är snar att döma andra.
I tjugo års tid har Sven Lindqvist forskat kring ämnet rasism och förintelse. Jag har också läst Nu dog du, som handlar om bombkrigets bakomliggande tankar. Det har också blivit ett antal böcker som jag tyvärr inte har läst. Men efter en artikel i dagens Svenskan känner jag att det är dags att ta igen det. Följande böcker står nu högst på min inköpslista: Antirasister, Terra Nullius och Avsikt att förinta.
Sven Lindqvist författarskap är för viktigt att ignorera.
with a Be-bop gun"
Utrota varenda jävel. Smaka på den titeln. Den smakar oinskränkt makt och ett totalt förakt. Utrota varenda jävel är titeln på en bok av Sven Lindqvist som kom 1992. Boken undersöker den europeiska kolonialismen av Afrika. Vad Sven Lindqvist finner är de ideologiska trådarna som leder till Auschwitz. Obehagliga trådar om man vill mystifiera nazismens förintelseideologi som något bindgalet som man inte kan förstå sig på. Eller för den som hävdar att nazismens folkmord på judar i princip är det enda folkmordet i mänsklighetens historia. Boken skapade en del rabalder när den kom ut. Själv minns jag den vrede som fyllde mig när jag läste Utrota varenda jävel. En ilska mot historieförfattarna som i läroböckerna aldrig förmår att frilägga de historiska skeendenas band. En ilska mot vår hycklande civilisation som fortfarande vägrar se sig självt i spegeln, men som är snar att döma andra.
I tjugo års tid har Sven Lindqvist forskat kring ämnet rasism och förintelse. Jag har också läst Nu dog du, som handlar om bombkrigets bakomliggande tankar. Det har också blivit ett antal böcker som jag tyvärr inte har läst. Men efter en artikel i dagens Svenskan känner jag att det är dags att ta igen det. Följande böcker står nu högst på min inköpslista: Antirasister, Terra Nullius och Avsikt att förinta.
Sven Lindqvist författarskap är för viktigt att ignorera.
fredag 1 februari 2008
Mr Sandwich
"On the road to rock 'n' roll
There's a lot of wreckage in the ravine"
Jag håller precis på att läsa ut Chris Salewicz Strummer-biografi som är en ovanligt naken och kärleksfull berättelse. 'Sandwich', som Strummer snabbt döpte Chris till, var journalist på NME och blev med tiden en nära vän till Joe. Biografin plockar fram en osäker sökare som under ett antal år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet tvingades bli språkrör för en hel generation. Hur klarar man av att bära ett sådant öde? Klarar nån det? Nej, knappast. Inte heller Joe. I stort sett allt han uttalade i intervjuer skulle med tiden kunnat vändas emot honom. Men samtidigt, är det inte felen och motsägelserna som gör någon mänsklig? I biografin finns det en mängd människor som förmodligen blev rejält sårade av Joes beteende, men med tiden återvände och valde hans sällskap i alla fall. Alla berättar de samma sak; Joe fick dem att känna sig sedda och han ingav dem känslan av att bry sig. Själv har jag ju bara träffat honom en handfull gånger, men kan ändå skriva under på att så var fallet.
En hemlighet från boken kan jag dock avslöja: Joe Strummer var inte alls The Clashs renlevnadsman. Spliffintaget är i princip konstant från det sena sextiotalet fram till Joes död. Det är nästan så att man inspireras till att starta en egen odling. Men vid närmare eftertanke så är det inte lagligt och därmed inte värt nojjorna.
***
Dagens låt är Niafunké, med Ali Farka Touré, en låt som Strummer skulle älskat.
There's a lot of wreckage in the ravine"
Jag håller precis på att läsa ut Chris Salewicz Strummer-biografi som är en ovanligt naken och kärleksfull berättelse. 'Sandwich', som Strummer snabbt döpte Chris till, var journalist på NME och blev med tiden en nära vän till Joe. Biografin plockar fram en osäker sökare som under ett antal år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet tvingades bli språkrör för en hel generation. Hur klarar man av att bära ett sådant öde? Klarar nån det? Nej, knappast. Inte heller Joe. I stort sett allt han uttalade i intervjuer skulle med tiden kunnat vändas emot honom. Men samtidigt, är det inte felen och motsägelserna som gör någon mänsklig? I biografin finns det en mängd människor som förmodligen blev rejält sårade av Joes beteende, men med tiden återvände och valde hans sällskap i alla fall. Alla berättar de samma sak; Joe fick dem att känna sig sedda och han ingav dem känslan av att bry sig. Själv har jag ju bara träffat honom en handfull gånger, men kan ändå skriva under på att så var fallet.
En hemlighet från boken kan jag dock avslöja: Joe Strummer var inte alls The Clashs renlevnadsman. Spliffintaget är i princip konstant från det sena sextiotalet fram till Joes död. Det är nästan så att man inspireras till att starta en egen odling. Men vid närmare eftertanke så är det inte lagligt och därmed inte värt nojjorna.
***
Dagens låt är Niafunké, med Ali Farka Touré, en låt som Strummer skulle älskat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
