Nytt Focus

"Yeah, we all need someone we can dream on
And if you want it, baby, well you can dream on me
Yeah, we all need someone we can cream on
And if you want to, well you can cream on me"

Årets modell av den svarta Cube Agreen var slut. Till och med i Tyskland. Förmodligen alla tyska cykelturister som åkt med Max Hürzeler som köpt upp sig när de kom hem. Fast jag har hittat en ersättare som jag ska testa nu i eftermiddag. En Focus Cayo. Karbon. Känns märkligt. Men den är för jävla snygg. Tack och lov på rea. Ett ex kvar. Huga! Jag tycker det är jobbigt att konsumera. Skitjobbigt. Rapport kommer senare.

Tvivel

"Like a lady in waiting to a virgin queen
Look at that stupid girl
She bitches 'bout things that she's never seen
Look at that stupid girl"

För nån vecka sen var Mona Sahlin med på Skavlan. Det var då jag hamnade i tvivel. Kanske vore det inte så tokigt med fyra år till av borgerligt styre, tänkte jag. För en borgerlig valseger 2010 borde innebära slutet på hennes partiledarskap och att jag därmed slipper se Mona stå och överpedagogiskt förklara allting för mig som om jag gick på dagis. Och kanske skulle sossarnas kanslihushöger tappa mark. Motsatsen är nästan vidrigt skrämmande, en seger för oppositionen: Mona som statsminister, Peter Eriksson som, ja gud vet vad, och Lasse Ohly som..., nej jag har faktiskt ingen aning. Sen slår jag på nyheterna och ser Maud Olofsson upprepa likt en papegoja att staten inte ska äga företag (ungefär samtidigt måste hon ha godkänt att Vattenfall köper holländska Nuon) och Sven Otto Littorin prata om skitår - utan att göra ett skvatt för dem som nu blir arbetslösa - som inte kommer att beröra honom ett skit. Jag går in på regeringens hemsida för jag undrar om Reinfeldt har bytt ut några statsråd, men nej då: Mats Odell är kvar, Cristina Husmark Pehrsson likaså och faktiskt Anders Borg med. Mardrömmen fortsätter alltså.

"We'll give it to 'em in black an' white"

"I know I dreamed you a sin and a lie
I got my freedom but I dont have much time
Faith has been broken, tears must be cried
Lets do some loving after I've died"*

Så skickade jag iväg den då till slut: jobbansökan. Jag lovar er att det pirrar rätt rejält i min mage bara jag tänker på det. Blir jag kallad till intervju kommer jag nog kräkas av nervositet. Jag har inte sökt jobb sedan 2002. Antalet anställningsintervjuer jag gått på i mitt liv kan räknas på ena handens fingrar. Sedan 1979. Då kanske ni förstår mig.

***

Om inte jag minns fel ska Riksbanken stå oberoende från regering och riksdag. Hur väl rimmar det med Anders Borgs uttalanden om vad räntan kommer att ligga på nästa år?

***

Inflationstakten i år har legat stadigt över 3 procent. För LO-förbundens medlemmar innebär det en utebliven reallöneökning. Industriförbundens avtal är uppsägningsbara inför det tredje året. Problemet är att många av de andra förbunden skrev på för tre år utan uppsägningsklausul. Tar industriförbunden strid faller samordningen som skulle ge lågavlönade kvinnor mer i plånboken. Sen har vi oket om en annalkande lågkonjunktur. Jag skulle inte vilja sitta i LO:s avtalsråd just nu. Samtidigt; ett fack som inte tar strid för reallöneökningar, vad är det för ett fack?

***

Har ni sett den här fina videon med Louis Armstrong och Johnny Cash?



* Texten är som Mick Jagger sjunger den här.

Tune In - Drop Out

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om vänskap och besvikelse, men jag struntar i det. För nu börjar semestern. Och då är det onödigt att bära omkring på en massa barlast. Jag ska försöka att ta det så lugnt som det bara går. Slöa och ladda. Och eftersom jag sitter alldeles för mycket framför en dator på jobbet innebär det att jag tar en time out från bloggen.

Vi ses om ett par veckor. Tills dess ha det bäst!

Bye Bye Bo Diddley Bye Bye

Idag tror jag att Håkan Hellström ägnar Bo Diddley en tanke. Utan ’Hush Your Mouth’ hade nog inte ’Dom fyra årstiderna’ låtit som den gör. Bo Diddley dog igår och blev 79 bast. Jag räknar honom som en av de mest inflytelserika personerna i rockhistorien. Chuck Berry skapade riffen, Little Richard det extravaganta, Jerry Lee Lewis rockröjaren, Ray Charles det själfulla, Elvis fixstjärnan och Buddy Holly nörden. Men Bo Diddley gick en egen väg, han utvecklade och arbetade runt beatet på ett sätt som fick det skenbart monotona att leva och bubbla som en vulkan. Hans arv lever därför inte bara vidare i det uppenbara som Rolling Stones, The Stooges, The Clash och U2, utan i alla typer av dansmusik. Jo, jag skulle nog våga säga att även technofansen idag bör skicka en tacksamhetens tanke till Bo.

Själv såg jag Bo Diddley bara en gång, på Hard Rock Café i Stockholm nån gång på åttiotalet. Bandet var väl så där, men Bo Diddley var oerhört närvarande. En polare blev dålig mitt under konserten och vi stod nästan längst fram. Bo höll ett vakande öga på polaren hela tiden. En mycket märklig upplevelse.

Det hade varit lätt att avslutningsvis bara citera ABBA och säga, ”Thank You For The Music”, men det handlar om så mycket mer. Jag säger i stället: Tack för musiken och all inspiration du har gett till andra musiker som förstod att förvalta och förädla ditt arv.

***

Återigen vaknade jag med Säkert, 'Det kommer bara leda till nåt ont', klingande i skallen.

***

Igår var min hjärna tydligen på semester, jag kunde inte för min själ komma ihåg vad Pete Dohertys band heter och i en diskussion fick jag Johan Mjällby till Johan Mellberg. Så var det hela dan. Inte en siffra rätt. Varför ingen skickade hem mig från jobbet var en gåta.

Ett sent uppvaknande

"Now I don't blame you for loving her
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cos I, yeah, I love her so"

Nu ska jag visa vilken usel koll jag har på pophistorien. Egentligen är det lite märkligt eftersom låten jag nu kommer att skriva om var den första jag valde själv. Många band och låtar känns det som om jag upptäckte genom andra. Inte den här. Från första lyssningen i mitten av sjuttiotalet fram till idag kan jag få gåshud av den. Ändå har jag aldrig haft nån som helst koll.



Jag påbörjade det andra kapitlet i 'Please Kill Me' på tunnelbanan i morse. Det handlar om New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Första delen i andra kapitlet heter 'Personality Crisis' efter New York Dolls-låten, men jag inser efter ett litet tag att den nog snarare borde ha hetat 'Walk On The Wild Side': Holly och Jackie klev rakt ut ur boken och presenterade sig. Jackie var precis som i låten ett speedfreak och Holly var en han som blev en hon. Personer som jag trott var fiktiva, men kanske baserade på verkliga människor, visade sig ha funnits i verkligheten. Surprise! Jag inser när jag skriver det här att det nog inte är någon större nyhet för en del av er. Men det skiter jag i. För mig var det en nyhet. En massa frågor ramlar omedelbart över mig: Jag undrar hur de reagerade när låten blev en hit? Blev de förbannade eller hedrade? Stod de och sjöng med framför Lou Reed när han lirade låten i New York? Gick de runt och sjöng på den, som jag har sjungit på den, och tänkte: "Wow, den här textraden är om mig"?



***

Igår låg jag däckad, medan min näsa imiterade Fontana Di Trevi, och tittade ut genom fönstret. Strax efter tolv på dan kom solen. Temperaturen +6. Cykeln stod i källaren och väntade. Jag förbannade förkylningen. En inställd tur är också en tur.

Fender Telecaster

"I don't want you be no slave
I don't want you work all day
I don't want 'cause I'm sad and blue
I just want to make love to you, baby"

I natt var jag i New York. En stad jag märkligt nog aldrig besökt. Jag var på en skitig rockklubb. Lars Ulrich stod och jammade med nån okänd gitarrist. I nästa scen var han solo på ett scengolv lirandes bas framför en trashpunkig publik. Det lät inte så fantastiskt om jag ska uttrycka mig milt. Låttexten avslutades med ordet 'garlic'. Efter giget utrymdes haket och folk gick sjungandes ut och jag följde med. Jag stod utanför vid en liten park och tittade förundrat på dem som kom upp ur underjorden. Sen gick jag tillbaka. Ägaren höll på att sparka sönder elskåpet. Nån sa åt mig att klättra upp för en stege ovanför garagedörren, som utgjorde ställets entré, varpå porten stängdes och jag hittade ett gitarrcase. Alla stod utanför och skrattade, sen öppnades dörren och jag gick ut med caset. Jag la ner det på marken, böjde mig ner och öppnade. I det bruna caset låg en sliten träfärgad Telecaster från 1950-talet. Ägaren log och sa ingenting, men jag förstod att gitarren nu var min. Jag vaknade tårögd och lycklig.

Sunday Morning

"And my love is bigger than a Cadillac
I'll try to show it if you drive me back"

Ögonen rinner, näsan rinner och kaffet smakar skit. Bortsett från det är allt bra. Eller nästan. En vecka kvar till julafton och jag vet fortfarande inte vad jag ska ge dottern. Och det är inte heller så att hon överöser mig med julklapplistor -vilket i och för sig är ganska skönt- eller små hintar om vad hon vill ha. Själv önskar jag mig, ännu en gång, bara långt bort. Att fira jul utan sitt barn känns inte särskilt meningsfullt. Det blir inte ens en halv julafton utan M, det blir bara som vilken middag som helst. Satt och letade resor härom dan och då visade det sig att Ryanair har börjat flyga på Marseille. Behöver jag säga att det var billigt. Snacka om att hamna i en moralstrid. Ryanairs vd, Michael O'Leary, har angett som skäl till bolagets framgångar att de inte har några fackföreningar att förhandla mot. Som om det inte var nog har de kritiserats för säkerheten. Och när media skriver om saken hotar företaget att stämma, för att sen backa eftersom att det som skrevs var fakta. Det är inte så att jag toklängtar efter att flyga med ett sånt bolag. Det blir nog en hemma-jul i alla fall.

Här får ni se vad Rolling Stones var innan de blev seriefigurer:

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Utpressning

"In the sweet old country where I come from
Nobody ever works
Yeah nothing gets done
We hang fire, we hang fire"

Sur och trött. Det är min söndag den 19 augusti. Tröttheten kommer delvis från kräftskivan igår. Tack och lov var dottern med så att det blev en någorlunda tidig kväll. Surheten kommer sig av att jag på mitt jobb har blivit utsatt för utpressning. Både jag och arbetsgivaren vill att jag ska överta en arbetsuppgift. Problemet med arbetsuppgiften är att den inte är på heltid. Jag har förklarat för dem att det arbete jag har nu inte kan skötas av två utan att det blir en massa strul. Jag hade i min enfald trott att de skulle lyssna på sakargument, men icke: Nu vill de att jag ska dela mitt nuvarande arbete med en annan kille, plus ta över det nya jobbet. Som det presenterades är det nu upp till mig om den andra killen ska få jobba kvar på heltid. Fuck You very much!

Jag kan inte direkt påstå att jag längtar till jobbet i morgon.

Speed

"I don't wanna walk and talk about Jesus
I just wanna see his face."

På åttiotalet hade jag en racer som blev snodd, på nittiotalet lånade jag ut min mountainbike och fick aldrig tillbaka den. Sen dess har jag åkt på ett långtidslånat vrak utan växlar. Dess främsta kvalitet har var i uppförsbackar, senast i tisdags blåste jag, sittande, förbi två snubbar iklädda cykelkläder på piffiga cyklar med massviss av växlar uppför Liljeholmsbron. Jag hörde på flåset i nacken att det ena jonet försökte komma i kapp, då ställde jag mig och tryckte på lite extra och försvann som en avlöning. Nu har jag själv en piffig cykel med massvis av växlar och kommer väl att bli omåkt av medelålders gubbar på cyklar utan växlar. Hursomhelst var jag tvungen att testa cykeln igår, trots ryggont. Jag letade upp en juste raksträcka för att lära mig hur växlarna funkar. Medan jag satt där cyklandes, fullt upptagen med växeltekniken, kastade jag ett öga ut i trafiken; bilarna åkte bara något snabbare än jag, på en femtiosträcka. Oj, vad fort det går, var min första tanke sen jag fattat att de inte låg och krypkörde för att kolla in det snygga cykelekipaget bredvid dem. Hjälm är nog inte så dumt ändå.

***

Föga förvånande är de allra flesta kritiker överens om att Stones-konserten var en rätt trist historia. Hade de frågat mig kunde jag ha berättat att det var konserterna redan 1982 x 2. Men det finns alltid fanatiker som inte kan se sanningen ens om den står framför dem.

Sju låtar som förändrade mitt liv

"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"

Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.

Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.

Så här ser min lista ut:

1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.

På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.

2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.

Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.

3. Hurricane, Bob Dylan.

1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.

4. Exodus, Bob Marley.

Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.

5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.

"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?

6. Safe European Home, The Clash.

Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.

7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five

Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.

Så ser min lista ut. Hur ser din ut?