Ron Asheton har pluggat ur gitarren

The Stooges gitarrist Ron Asheton har hittats död i sitt hem. Han blev 60 år. Hans musik lever kvar.

Bye Bye Bo Diddley Bye Bye

Idag tror jag att Håkan Hellström ägnar Bo Diddley en tanke. Utan ’Hush Your Mouth’ hade nog inte ’Dom fyra årstiderna’ låtit som den gör. Bo Diddley dog igår och blev 79 bast. Jag räknar honom som en av de mest inflytelserika personerna i rockhistorien. Chuck Berry skapade riffen, Little Richard det extravaganta, Jerry Lee Lewis rockröjaren, Ray Charles det själfulla, Elvis fixstjärnan och Buddy Holly nörden. Men Bo Diddley gick en egen väg, han utvecklade och arbetade runt beatet på ett sätt som fick det skenbart monotona att leva och bubbla som en vulkan. Hans arv lever därför inte bara vidare i det uppenbara som Rolling Stones, The Stooges, The Clash och U2, utan i alla typer av dansmusik. Jo, jag skulle nog våga säga att även technofansen idag bör skicka en tacksamhetens tanke till Bo.

Själv såg jag Bo Diddley bara en gång, på Hard Rock Café i Stockholm nån gång på åttiotalet. Bandet var väl så där, men Bo Diddley var oerhört närvarande. En polare blev dålig mitt under konserten och vi stod nästan längst fram. Bo höll ett vakande öga på polaren hela tiden. En mycket märklig upplevelse.

Det hade varit lätt att avslutningsvis bara citera ABBA och säga, ”Thank You For The Music”, men det handlar om så mycket mer. Jag säger i stället: Tack för musiken och all inspiration du har gett till andra musiker som förstod att förvalta och förädla ditt arv.

***

Återigen vaknade jag med Säkert, 'Det kommer bara leda till nåt ont', klingande i skallen.

***

Igår var min hjärna tydligen på semester, jag kunde inte för min själ komma ihåg vad Pete Dohertys band heter och i en diskussion fick jag Johan Mjällby till Johan Mellberg. Så var det hela dan. Inte en siffra rätt. Varför ingen skickade hem mig från jobbet var en gåta.

Stresskalle

Minns inte vilken låt som sparkade upp mig ur bingen i morse. Är inne i intensivt ett jobbflöde just nu. Med tur och skicklighet ska jag gå i mål nästa söndag. I huvudet larmar det ungefär så här:



Vi ses på andra sidan.

Moderaternas olika måttstockar

"So messed up I want you here
In my room I want you dear
Now we're gonna be Face-to-face
And I'll lay right down In my favorite place"

Vad ska man säga om Catarina Elmsäter-Svärds uttalanden i DN? "Det är något sjukt över hela systemet. Det är ett högt skattetryck som tvingar fram sådant här." Är det några andra områden inom rättssystemet som vi anser "tvingar fram" lagbrott? Vad sägs om bankrån? "Bankerna skyltar ju med pengar och lån och jag har inte råd så det ju klart som korvspad att jag kan gå in och ta min beskärda del." Misshandel? "Om proffsboxningen hade varit tillåten så hade jag aldrig slagit Bosse på käften." Pedofili? "Ja, men barnen var ju nakna på stranden." Vem som helst hör hur dumt det låter.

Catarina Elmsäter-Svärd, ni moderater inför än den ena regeln och än den andra lagen för att "komma tillrätta med bidragsfusket". På er hemsida skriver ni: "Ett samhälle behöver tydliga regler och måste reagera skarpt och snabbt när någon bryter mot dessa regler." Men tydligen är det skillnad på folk och folk samt brott och brott. Dina partivänners brott är uppenbarligen skitsaker, enligt ditt sätt att resonera, medans en som går på a-kassa och jobbar svart ska sättas åt. Ser du hyckleriet? Dubbelmoralen? Klasshatet? Nej förmodligen inte. Och det är det som är problemet med dig och ditt parti.

Puzzle

"I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear a-bomb
I am a worlds forgotten boy
The one who searches and destroys"

I natt hemsöktes jag igen av Å. Hon dök upp i det stora tidningshuset i Marieberg, där jag uppenbarligen jobbade kvar på plåtframställningen. Precis som i de tidigare drömarna spelade hon ingen huvudroll utan fanns där i bakgrunden som ett störande inslag. I den här drömmen blev jag erbjuden att gå en ombudsmannautbildning av facket. Vad Å hade på mitt jobb att göra har jag ingen aning om. Vill hon mig nåt kan hon väl ringa i stället för att hemsöka mina drömmar.

På nåt sätt lägger jag puzzel. I går var jag förbi Pet Sounds som hade bokrea. Jag kom därifrån med Sniffin Glue - The Essential Punk Accessory och Passion Is A Fashion. Mina senaste inköp från Ginza var Iggy Pop & The Stooges, Raw power; New York Dolls, Rock 'n' Roll; The Kinks, The Single Collection och Johnny Thunders, So Alone. Böckerna geggar i punkhistorien. Sniffin Glue var ett av Englands viktigaste punk-fanzine. Passion Is A Fashion är en biografi om The Clash skriven av Mojo-journalisten Pat Gilbert. Plattorna är sånt som jag inte haft i min egen skivsamling och inte heller behövt eftersom att polarna hade dem. Om jag backar bandet så fanns det en tid då jag ofta krashade på nåns soffa lika gärna som att åka hem. Och på efterfesterna fanns musiken. Nu för tiden sover jag helst hemma, även om jag fortfarande har en kärlek till långa efterfester, och då saknar jag en massa plattor. Eller snarare låtar. Och det är väl här puzzlet kommer in. Jag letar efter bitarna till min historia, till vad som gjorde mig till den jag är. Jag vet inte om de är viktiga och jag tror inte att det handlar om nostalgi. För så förbannat kul var det inte alltid att vara en 15-årig punkare från Hässelby Gård. Det var misshandel och knivhot bara för att man inte såg ut som övriga världen. Men nåt från den här tiden sitter kvar i mig, på gott och ont. Och kanske är det jag geggar i.

Ett erkännande: Som punkare tyckte jag att The Stooges bara var ett jävla slammer med för långa gitarrsolon. Tyckandet baserades väl på en eller två låtar, sen blockerade jag korkat nog rubbet. Tyckandet förändrades inte av att jag såg Iggy i London 1980. Bandet som kompande honom var bara bakgrundsmusiker, upptryckta mot väggarna så att det såg ut som om de var rädda för karln. Dan efter träffade jag honom back stage på The Clash där han påtänd frågade alla om efterfest. Jag tyckte han var en pinsam gammal gubbe. Nu, långt senare, inser jag hur viktiga The Stooges var för vad som skulle komma senare. Både första plattan och Raw Power har låtar med en energi som fortfarande berör. Ta 'I Wanna Be Your Dog' eller 'Search & Destroy', låtar som formligen blåser vad som helst av banan. På YouTube finns det ett underbart klipp på 9 minuter när de gör tv-debut. Klippet innehåller både speaker och reklamklipp och på så sätt är det ett obetalbart tidsdokument. Men frågan är om inte publiken var för stenad för att fatta vad som drabbade dem.