"We don't need - we don't need no more - we don't need - No more trouble - we don't need no more trouble! Trouble we don't need (we don't need), (we don't need) lord, knows! - We don't need no more war (no more trouble). No more trouble - we don't need no more - more trouble!"
Vilken grymt skön musikmorgon! Mr. Bobby som fick mig att slå upp ögonen. Tassade in i dotterns rum för att väcka henne: "Pappa kan du inte sätta på Moneybrother, låt nummer tre?". Okidoki. Fixade frukost till 'Downtown train (tåget som går in till stan)' och 'Midnatt till sju', sen satte jag på radio Stockholm, mest för trafikinformationen, och döm om min förvåning; Emmylou Harris, Van the Man, och Waterboys, därefter urartade sändningen, men det gjorde verkligen ingenting. Med en sån start krävs det mycket för att sabba dan.
torsdag 31 maj 2007
onsdag 30 maj 2007
Kommentarsfunktioner
"I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says I'm Mr Ro...mantic
I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says
boom
boom
boom"
Det finns en sak jag inte begriper med en del bloggare. De skriver mer eller mindre tänkvärda inlägg som jag som läsare ibland får lust att kommentera, berömma, kritisera or what ever. Deras kommentarsinställningar är som öppna hav, vem som helst med en liten jolle eller ett hangarfartyg kan ta sig in och uttrycka sig. Och det är väl utmärkt, om det verkligen är respons man vill ha. Men är det verkligen det? Jag har märkt att vissa bloggare inte ids svara ens på den försyntaste fråga eller kommentar. Antingen är de självgoda och tråkiga eller så lider de av permanent förstoppning. Hursomhelst tycker jag att det är trist.
Bodil Malmsten funderar just nu på att stänga sin gästbok. Hon känner dåligt samvete när hon inte svarar tillräckligt fort och får dåligt samvete om hon gör det för då tar hon tid av sitt arbete. Äntligen någon som ändå funderar över tingens funktion och kommer fram till att en gästbok/kommentarsfunktion inte är något självändamål. Jag tycker hon ska stänga. Det viktigaste är att få utlopp för skrivandet. Har man inte tid, eller lust, att svara på andras tankar om det man skrivit då ska man inte heller ha nån gästbok/kommentarsfunktion. Det blir ärligast så. En bra skribent läser jag även om han eller hon skiter i att svara. Men jag struntar numer att kommentera inläggen.
När det gäller min egen sida har jag som princip att besvara människors frågor och kommentarer så fort som möjligt. Det anser jag handlar om ren hövlighet. Anonymt tjafs, rasistiska eller sexistiska åsikter deletas rakt av utan bedövning. I rule this site.
I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says
boom
boom
boom"
Det finns en sak jag inte begriper med en del bloggare. De skriver mer eller mindre tänkvärda inlägg som jag som läsare ibland får lust att kommentera, berömma, kritisera or what ever. Deras kommentarsinställningar är som öppna hav, vem som helst med en liten jolle eller ett hangarfartyg kan ta sig in och uttrycka sig. Och det är väl utmärkt, om det verkligen är respons man vill ha. Men är det verkligen det? Jag har märkt att vissa bloggare inte ids svara ens på den försyntaste fråga eller kommentar. Antingen är de självgoda och tråkiga eller så lider de av permanent förstoppning. Hursomhelst tycker jag att det är trist.
Bodil Malmsten funderar just nu på att stänga sin gästbok. Hon känner dåligt samvete när hon inte svarar tillräckligt fort och får dåligt samvete om hon gör det för då tar hon tid av sitt arbete. Äntligen någon som ändå funderar över tingens funktion och kommer fram till att en gästbok/kommentarsfunktion inte är något självändamål. Jag tycker hon ska stänga. Det viktigaste är att få utlopp för skrivandet. Har man inte tid, eller lust, att svara på andras tankar om det man skrivit då ska man inte heller ha nån gästbok/kommentarsfunktion. Det blir ärligast så. En bra skribent läser jag även om han eller hon skiter i att svara. Men jag struntar numer att kommentera inläggen.
När det gäller min egen sida har jag som princip att besvara människors frågor och kommentarer så fort som möjligt. Det anser jag handlar om ren hövlighet. Anonymt tjafs, rasistiska eller sexistiska åsikter deletas rakt av utan bedövning. I rule this site.
tisdag 29 maj 2007
Another One Bites The Dust
"Reach out and touch faith
Reach out and touch faith
Your own personal Jesus..."
Ännu en som inte pallade längre, ännu en som tog sitt eget liv, ännu en som lämnar efterlevande med skuldkänslor. L ringde igår och berättade att J har tagit livet av sig. Förmodligen har det redan varit för mycket död den här våren för att jag ska orka ta in en till, orka känna med en till. När det dessutom handlar om självmord känns det som om min kvot är fylld.
Jag gillade J. Jag tror att han gillade mig. Men vi blev aldrig tajta. Våra cirklar möttes i början av 90-talet. Vi jobbade ihop ett år med solidaritetsarbete i samband med kriget i Bosnien. Sen gled vi isär. Sist jag träffade honom, det var några år sen, hade han kommit in på sjöbefälsskolan i Götet. Sen vet jag inte mycket mer än att L ringde igår. J hade varit på fyllan. Grälat med tjejen. Tagit sitt liv.
Så jävla onödigt. Så jävla fegt. Så jävla elakt. Så jävla jävlars.
Reach out and touch faith
Your own personal Jesus..."
Ännu en som inte pallade längre, ännu en som tog sitt eget liv, ännu en som lämnar efterlevande med skuldkänslor. L ringde igår och berättade att J har tagit livet av sig. Förmodligen har det redan varit för mycket död den här våren för att jag ska orka ta in en till, orka känna med en till. När det dessutom handlar om självmord känns det som om min kvot är fylld.
Jag gillade J. Jag tror att han gillade mig. Men vi blev aldrig tajta. Våra cirklar möttes i början av 90-talet. Vi jobbade ihop ett år med solidaritetsarbete i samband med kriget i Bosnien. Sen gled vi isär. Sist jag träffade honom, det var några år sen, hade han kommit in på sjöbefälsskolan i Götet. Sen vet jag inte mycket mer än att L ringde igår. J hade varit på fyllan. Grälat med tjejen. Tagit sitt liv.
Så jävla onödigt. Så jävla fegt. Så jävla elakt. Så jävla jävlars.
måndag 28 maj 2007
Inte så pjåkigt ändå
"Girls singing on the bus
Fellas kicking up a fuss
Crying out sighs but they’re still looking dangerous
Oh this is definitely all for you"
Gårdagens "sådär" blev till slut en rätt ok dag. Mest tack vare tjejerna som efter att ha fått ett måls underläge skärpte till sig och satte i gång att spela den fotboll som de kan. Matchen slutade 1-4 efter en bra laginsats. Det är andra eller tredje gången de vaknar till efter att motståndarna gjort mål och vänder och vinner matchen. Både föräldrar och vi ledare sken i kapp med solen av stolthet.
Att sen torska i veteranmatchen gjorde inte så mycket. Även om det för stunden sved över lagets alla sumpade chanser att stänka in både ett och fem mål. Motståndarna spelade en enkel fotboll, de hade två gubbar på topp en liten fet tekniker som kunde ta emot och skicka bollen vidare till deras vindsnabbe 9:a. Alternativt kom en snabb boll från mitten upp mellan våra backar och det var så deras mål kom till. Efteråt var det många sura miner i laget eftersom att de flesta visste att förlusten till stor del var självförvållad. Slutar man ta löpningar och tittar på i stället för att gå in i närkamper, ja då torskar man. Så enkel är fotbollen. Efter matchen åkte jag och H till Brännkyrka BP och fortsatte med lite kompisboll. Orkade lite mer än en timme innan kroppen sa "enough is enough". Avslutade dagen med att skölja ned allt damm med tre Urquell på 3v. Det var jag värd.
Fellas kicking up a fuss
Crying out sighs but they’re still looking dangerous
Oh this is definitely all for you"
Gårdagens "sådär" blev till slut en rätt ok dag. Mest tack vare tjejerna som efter att ha fått ett måls underläge skärpte till sig och satte i gång att spela den fotboll som de kan. Matchen slutade 1-4 efter en bra laginsats. Det är andra eller tredje gången de vaknar till efter att motståndarna gjort mål och vänder och vinner matchen. Både föräldrar och vi ledare sken i kapp med solen av stolthet.
Att sen torska i veteranmatchen gjorde inte så mycket. Även om det för stunden sved över lagets alla sumpade chanser att stänka in både ett och fem mål. Motståndarna spelade en enkel fotboll, de hade två gubbar på topp en liten fet tekniker som kunde ta emot och skicka bollen vidare till deras vindsnabbe 9:a. Alternativt kom en snabb boll från mitten upp mellan våra backar och det var så deras mål kom till. Efteråt var det många sura miner i laget eftersom att de flesta visste att förlusten till stor del var självförvållad. Slutar man ta löpningar och tittar på i stället för att gå in i närkamper, ja då torskar man. Så enkel är fotbollen. Efter matchen åkte jag och H till Brännkyrka BP och fortsatte med lite kompisboll. Orkade lite mer än en timme innan kroppen sa "enough is enough". Avslutade dagen med att skölja ned allt damm med tre Urquell på 3v. Det var jag värd.
söndag 27 maj 2007
No Fun, my Baby, No Fun
"I've been to Hollywood
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"
Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.
***
Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"
Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.
***
Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?
lördag 26 maj 2007
Frånvarande föräldrar
"Well, the intro goes something like this:
Badida Badida da da
Badida Badida da da"
Ni ser: Det är nästan omöjligt att förmedla i skrift en melodi man har i huvudet. I morse vaknade jag med nåt gammalt smäck molandes i skallen, det kan ha varit Freestyle, Gyllene Tider eller Eva Dahlgren, vad vet jag. Tack och lov har det försvunnit nu.
***
Hur tänker vissa föräldrar? Är det så att när barnet kan säga fotboll så sätts ungen i baksätet medan pappan vilset åker runt och letar efter en fotbollsplan där det finns ett tiotal ungar i ungefär samma ålder och en ensam vuxen som försöker lära ungarna att inte bara bli någorlunda fotbollsspelare, utan också justa individer, så är det bara att sparka ut ungen och önska honom eller henne lycka till och hoppas på att allt löser sig till den bästa av världar?
Jag tror dessvärre att det är så. Allt fler föräldrar har mentaliteten: Vi betalar ju, då ska väl vi inte behöva hjälpa till! Allt färre fattar att idrotten bygger på idealitet; på vuxna som är beredda på att i ur och skur hämta barn, coacha, lämna barn, trösta, tvätta utrustning, boka träningstider och läger utan att få en enda spänn för det. Vad vi får som gör allt det här är mycket mer värdefullt; kramar, tillgivenhet och respekt. Rätt dyra gåvor från barn om nån skulle fråga mig.
En polare till mig drog igång ett lag när hans son var sex år. Idag är sonen tolv. Laget har gått från sju-manna till elva-manna. Truppen från 14 till runt tjugo. Inte en enda förälder hjälper honom med en enda sak. Jo, efter mycket tjat får han några att ställa upp och skjutsa till bortamatcherna. Ingen frågar om han behöver mer hjälp. När han samlat till föräldramöten har de knappt orkat ta sig dit, än mindre svara ifall de inte kan komma och de dumma jävlarna som väl kommer skyller på att de inte kan hjälpa till för att de arbetar. Ungefär som om att min ensamstående vän inte arbetade...
Varför skaffar man sig barn om man inte är beredd att offra sin tid och sitt engagemang för dem? Jag fattar det inte. Så gnäller de kyrkliga nymoralisterna om att homosexuella inte ska få skaffa barn. Att det inte är naturligt. Hur naturligt är det att ge fan i sitt barns fritid? Låt dem som är villiga att offra nåt av sig själv skaffa hur många barn de vill. Allt för många heterosexuella klarar inte av det. Så uppenbarligen är det inte sexualiteten som avgör huruvida nån blir en bra förälder eller inte.
Igår hade jag och min polare ett samtal. Han visste inte riktigt hur han ska göra. Allt han vet är att hittar han ingen lösning blir han tvungen att lägga ner laget. Situationen nu är ohållbar. Jag sa till honom att gör det, lägg ner, kanske att föräldrarna lär sig nåt.
Tyvärr blir barnen drabbade. Men om han inte gör det är det inte bara en vägg han går in i, utan han kommer att få ett helt jävla hus över sig. Det är inte värt det.
Badida Badida da da
Badida Badida da da"
Ni ser: Det är nästan omöjligt att förmedla i skrift en melodi man har i huvudet. I morse vaknade jag med nåt gammalt smäck molandes i skallen, det kan ha varit Freestyle, Gyllene Tider eller Eva Dahlgren, vad vet jag. Tack och lov har det försvunnit nu.
***
Hur tänker vissa föräldrar? Är det så att när barnet kan säga fotboll så sätts ungen i baksätet medan pappan vilset åker runt och letar efter en fotbollsplan där det finns ett tiotal ungar i ungefär samma ålder och en ensam vuxen som försöker lära ungarna att inte bara bli någorlunda fotbollsspelare, utan också justa individer, så är det bara att sparka ut ungen och önska honom eller henne lycka till och hoppas på att allt löser sig till den bästa av världar?
Jag tror dessvärre att det är så. Allt fler föräldrar har mentaliteten: Vi betalar ju, då ska väl vi inte behöva hjälpa till! Allt färre fattar att idrotten bygger på idealitet; på vuxna som är beredda på att i ur och skur hämta barn, coacha, lämna barn, trösta, tvätta utrustning, boka träningstider och läger utan att få en enda spänn för det. Vad vi får som gör allt det här är mycket mer värdefullt; kramar, tillgivenhet och respekt. Rätt dyra gåvor från barn om nån skulle fråga mig.
En polare till mig drog igång ett lag när hans son var sex år. Idag är sonen tolv. Laget har gått från sju-manna till elva-manna. Truppen från 14 till runt tjugo. Inte en enda förälder hjälper honom med en enda sak. Jo, efter mycket tjat får han några att ställa upp och skjutsa till bortamatcherna. Ingen frågar om han behöver mer hjälp. När han samlat till föräldramöten har de knappt orkat ta sig dit, än mindre svara ifall de inte kan komma och de dumma jävlarna som väl kommer skyller på att de inte kan hjälpa till för att de arbetar. Ungefär som om att min ensamstående vän inte arbetade...
Varför skaffar man sig barn om man inte är beredd att offra sin tid och sitt engagemang för dem? Jag fattar det inte. Så gnäller de kyrkliga nymoralisterna om att homosexuella inte ska få skaffa barn. Att det inte är naturligt. Hur naturligt är det att ge fan i sitt barns fritid? Låt dem som är villiga att offra nåt av sig själv skaffa hur många barn de vill. Allt för många heterosexuella klarar inte av det. Så uppenbarligen är det inte sexualiteten som avgör huruvida nån blir en bra förälder eller inte.
Igår hade jag och min polare ett samtal. Han visste inte riktigt hur han ska göra. Allt han vet är att hittar han ingen lösning blir han tvungen att lägga ner laget. Situationen nu är ohållbar. Jag sa till honom att gör det, lägg ner, kanske att föräldrarna lär sig nåt.
Tyvärr blir barnen drabbade. Men om han inte gör det är det inte bara en vägg han går in i, utan han kommer att få ett helt jävla hus över sig. Det är inte värt det.
fredag 25 maj 2007
Bara dårar rusar in
"I've seen the needle and the damage done
A little part of it in everyone"
Jag vet inte varför det hände. Men det gjorde det. Nu sitter jag här lite skamsen och försöker känna mig lurad. Det går inte så bra, jag har varit med förr. Varför det skedde? Förmodligen för att jag så gärna ville att det skulle vara på ett annat sätt, det skulle bli fint. Vi skulle sitta där pruttfulla och tårögda, lite fnittriga och nostalgiska och ha det så bra som man kan en lördageftermiddag i den här åldern. Nu blir det inte som jag hade planerat. Kanske blir det en bra eftermiddag ändå, vem vet kanske till och med bättre för vi får fokusera på varandra i stället. Men känslan av att ha blivit snodd på en godispåse lämnar mig ändå inte. Den sitter där och gnager. Hur glad jag blev över att Ginza återigen var snabba, det fula paketet innanför dörren, den hårda pappen som man knappt får upp. Och sen bara ridå. Hur dum får man bli. För säkerhets skull har gått in på Ginza för att verkligen kolla att jag inte blev blåst. Två gånger. Men näh. Varför i hela världen skulle 'The Future Is Unwritten' finnas på dvd på Ginza en vecka efter att den hade biopremiär i London? Varför reagerade inte B, T och M. Äh, jag vet, jag kan bli lite entusiastisk och då köper folk vad jag säger. Så nu sitter jag här och har soundtracket för 149 spänn. Tjoho! En hel platta med låtar som jag redan har. YES! YES! YES!
torsdag 24 maj 2007
MY MY, HEY HEY (OUT OF THE BLUE)
"There's more to the picture
Than meets the eye.
Hey hey, my my."
Jag har ett inlägg sparat som jag hade tänkt att använda nån dag när musiken inte kommer, fantasin tryter och tankarna inte vill komma på pränt. Till det har jag tänkt att använda citatet "It's better to burn out 'cause rust never sleeps" från Neil Youngs platta 'Rust Never Sleeps'. I morse vaknade jag sjukt tidigt, klockan halv fem, och kunde inte somna om. Först var det tyst, sen kom tonerna och några versrader från HEY HEY, MY MY (INTO THE BLACK) upp i huvudet. Lite irriterande är det att jukeboxen föregår mig. Nåja, låten går ju att återanvända. Det är ju inte så att den har ett bäst-före-datum.
***
Nu skulle jag med lätthet somna om. Men det går inte. Man måste jobba också.
Than meets the eye.
Hey hey, my my."
Jag har ett inlägg sparat som jag hade tänkt att använda nån dag när musiken inte kommer, fantasin tryter och tankarna inte vill komma på pränt. Till det har jag tänkt att använda citatet "It's better to burn out 'cause rust never sleeps" från Neil Youngs platta 'Rust Never Sleeps'. I morse vaknade jag sjukt tidigt, klockan halv fem, och kunde inte somna om. Först var det tyst, sen kom tonerna och några versrader från HEY HEY, MY MY (INTO THE BLACK) upp i huvudet. Lite irriterande är det att jukeboxen föregår mig. Nåja, låten går ju att återanvända. Det är ju inte så att den har ett bäst-före-datum.
***
Nu skulle jag med lätthet somna om. Men det går inte. Man måste jobba också.
tisdag 22 maj 2007
Nej, det är ingen gimmick
"Livet det börjar här, livet det börjar här
Livet det börjar här för dig och mig"
"Jag trodde att det bara var en gimmick, nåt du hittat på", sa L till mig i söndags om min 'sjukdom'; att jag får musik i huvudet så fort jag vaknar. När jag försäkrade att det inte var så, utan att jukeboxen verkligen drar igång innan jag slagit upp ögonen skrattade han och sa att jag var skadad. Och visst, det är fullt möjligt, men jag skulle bara undantagsvis vilja ha det på nåt annat vis. Att få vakna med huvudet fullt av melodier och textsnuttar anser jag faktiskt vara en ynnest. På samma sätt refererar jag under dagarna till låtar; exempelvis i tricken när jag har nån framför mig som inte vet åt vilket håll den ska gå och på nåt märkligt sätt alltid tar steg åt det håll jag tänker tränga mig förbi så får jag alltid Big Audio Dynamite i huvudet: "If you don't know where you goin, stay clear of my trail". Obönhörligen. Varenda gång. För den sammanfattar alltid i det läget precis vad jag tänker. Och på det viset är det i en mängd sammanhang, låtarna ligger och lurar i det undermedvetna och beroende på situation väljer min Hjärn-Dj en ny och passande låt till den. Ibland kan jag inte låta bli att börja sjunga på den. Men det är bara ibland.
***
Bilden är från Gyllene Ratten.
***
Om L. Han fick till slut sin älskade R. Nåt han nog aldrig trodde från början. I många år varade deras relation i hemlighet för hennes familj. Men i fjol gifte de sig i moskén på Södermalm. Refrängen ovan tillägnar jag dem. Varje dag. Hela livet.
måndag 21 maj 2007
Återseende
"Jag känner en bot. Hon heter Anna. Anna heter hon..."
En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Snälla nån lobotomera mig! Jag vill verkligen inte vakna med den här skitlåten i huvudet en gång till. Det räcker nu. Tack.
***
Igår träffade jag Markus för första gången på 14 år. Det var ett kärt återseende. Jag kände genast igen honom, trots den lilla kulan han lagt sig till med. Han kom förbi när vi lirade boll, sen gick vi och kollade nät IK Tellus veteraner torskade med 0-1 mot Gröndal. Som vanligt lirade gröndalarna hårt och fult. På 3V efteråt satt vi och snackade liv och minnen, utan att det blev nostalgotråkigt. TP, B och H var också med. Fyra gamla punkare och en skejtare vid samma bord. Fem medelålders män som livet har behandlat lite vårdslöst ibland. Fem medelålders män som nog ändå kan se sig själva i spegeln utan att skämmas. Fem medelålders män som faktiskt har lite humor. Det var en alldeles för kort kväll. Riktigt tokrolig blev den när vi funderade över punkpicnicen som ska va i Tanto den 2 juni: Hur ser man 2007 vilka som är gamla punkare? Tänk om man går och sätter sig i fel sällskap. Sen hittar rätt, men upptäcker att det första gänget var roligare. Hur gör man då?
***
Bilden ovanför är från Klara kyrkogård. Jag tog den i morse på väg till jobbet. Gårdagsbilderna från Gyllene Ratten får vänta en dag till eller två. För den som är intresserad av foto och övergivna platser rekommenderar jag ett besök här. Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och har plåtandet som hobby. I sin presentation skriver han: "Att besöka övergivna platser ger dessutom en nästan fysisk känsla för begreppet skapande förstörelse. Kan ju alltid hoppas att denna känsla går fram genom bilderna." Jodå, det gör det.
***
Egentligen borde jag skriva att det var en riktig skithelg när det gäller fotbollen, alla resultaten gick åt helvete, men eftersom att vi var fler än på mycket länge igårkväll så var det ändå inte det. Solen sken och gruset yrde i två timmar. Vårt lag vann. Det var kanon. Då räknas inte de andra resultaten.
söndag 20 maj 2007
Järnspikar oxå!
"The first time ever I saw your face
I thought the sun rose in your eyes
And the moon and stars were the gifts you gave
To the dark and the empty skies, my love."
Det du läste ovanför är fusk. Jag fick inte 'The first time ever I saw your face' i huvudet när jag vaknade. Det var märkvärdigt tyst. Därför är det du precis har läst bara en ren och skär önskning; att få höra Marcia Griffiths vackra röst sjunga låten över ett fantastiskt sugande och släpande komp. Låten finns med på Trojans Lovers Box och är helt outstanding. Tyvärr hittar jag den inte på YouTube, så ni får hålla till godo med Roberta Flacks vackra, men inte lika suggestiva, version.
***
I morse hade jag tänkt att jag skulle ta en långpromenad. Fast så där jättelång blev den inte eftersom jag hade kameran med mig så fastnade jag först på en tom fotbollsplan och sen på Gyllene Ratten. Gyllene Ratten var sveriges första motell som senare blev flyktingförläggning och då blev rikskänt för att ett gäng balter drev en synnerligen vidrig bordellverksamhet där. Idag är det inhägnat, trashat och bombat av kidsen. Det blev en del fina bilder, som ni tyvärr inte får se idag - eftersom kabeln ligger kvar på jobbet. Som den klant jag är trampade jag självklart på en rostig spik, tack och lov utan nån större skada. Converse All Stars är inte att rekommendera på rivningstomter, spiken gick igenom sulan som om den varit gjord av smör.
***
Idag är det derby. IK Tellus veteraner möter Gröndals på Västberga IP klockan 20.30. Det brukar bli rätt tuffa drabbningar. Och jag är fortfarande för skadad för att lira match. Trist.
***
Tänk om en del matcher bara var 45 minuter långa. Då hade Bajen vunnit över Umeå igår...
***
Geffle borta. Hmm.
lördag 19 maj 2007
Abstinens
"Nu ligger vi här - arm mot arm
du sover - jag röker"
Sitter här och eftersvettas. Jag har hittat en rätt bra cykelrunda på lite mer än sju kilometer. Det enda som är tröttsamt är min gamla sjuttio- eller åttiotalshoj utan växlar. På varenda raka eller nerförsbacke sitter jag och trampar luft. Cykelns enda goda egenskap är i uppförsbackar då jag kan cykla om de flesta med tjugo eller fler växlar. Sju kilometer är rätt lagom för tillfället. Flåset är inte direkt på topp efter att ha rökt i 20 bast. Jag försöker hitta en jämn rytm som jag ligger och pressar på. Även om flåset är sådär, så har rökstoppet fört det goda med sig att jag inte längre får ont i luftrören när jag anstränger mig. Alltid nåt. För i två dar har saknat ciggen. Ledighet, solsken, kall bärs och cigg på balkongen. Mmmm.
***
På kommentarstråden till Sju låtar som förändrade mitt liv har 'Flugan på väggen' gjort ett sent inlägg, nr 29, och skrivit sin lista. Den är helt klart värd att läsas, inte bara för låtarna, utan för att det finns en historia till varje låt. Flugan brukar vanligtvis komma med initierade och kloka inlägg på Grönvita sidan upp och Tre hörnor straff. Med tanke på Flugans ofta kloka tankar och fingerfärdighet rekommenderar jag honom starkt att gå in här och registrera sig. Och du, när du gjort det begränsa dig inte! Nu när jag tänker efter så vill jag också rikta samma uppmaning till Neander. Kom igen nu, jag väntar på att få läsa er.
***
Var citat kommer ifrån? Ah, det är T.P min gamla sångare som skrev det i låten 'Ge och ta' från 1983.
du sover - jag röker"
Sitter här och eftersvettas. Jag har hittat en rätt bra cykelrunda på lite mer än sju kilometer. Det enda som är tröttsamt är min gamla sjuttio- eller åttiotalshoj utan växlar. På varenda raka eller nerförsbacke sitter jag och trampar luft. Cykelns enda goda egenskap är i uppförsbackar då jag kan cykla om de flesta med tjugo eller fler växlar. Sju kilometer är rätt lagom för tillfället. Flåset är inte direkt på topp efter att ha rökt i 20 bast. Jag försöker hitta en jämn rytm som jag ligger och pressar på. Även om flåset är sådär, så har rökstoppet fört det goda med sig att jag inte längre får ont i luftrören när jag anstränger mig. Alltid nåt. För i två dar har saknat ciggen. Ledighet, solsken, kall bärs och cigg på balkongen. Mmmm.
***
På kommentarstråden till Sju låtar som förändrade mitt liv har 'Flugan på väggen' gjort ett sent inlägg, nr 29, och skrivit sin lista. Den är helt klart värd att läsas, inte bara för låtarna, utan för att det finns en historia till varje låt. Flugan brukar vanligtvis komma med initierade och kloka inlägg på Grönvita sidan upp och Tre hörnor straff. Med tanke på Flugans ofta kloka tankar och fingerfärdighet rekommenderar jag honom starkt att gå in här och registrera sig. Och du, när du gjort det begränsa dig inte! Nu när jag tänker efter så vill jag också rikta samma uppmaning till Neander. Kom igen nu, jag väntar på att få läsa er.
***
Var citat kommer ifrån? Ah, det är T.P min gamla sångare som skrev det i låten 'Ge och ta' från 1983.
fredag 18 maj 2007
Pajasnytt
"The downtown trains are full
With all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"
Usch, igår kväll var det inte roligt. Rastlös med en liten gnagande huvudvärk. Ölsugen utan att dem jag ville dricka med var hemma. Satt och bläddrade i telefonboken några gånger fram och tillbaka. Men vissa dar orkar man inte börja om, utan vill bara ha den trygghet som nära vänner ger - dem som man inte måste berätta allt för, dem som man kan sitta tyst med utan att det blir jobbigt. Käkade några brattar med en polsk surkålsgryta och sköljde ned det hela med en Primator. Satte mig framför datorn, fortfarande rastlös, surfade runt utan att kunna koncentrera mig. När klockan var åtta bestämde jag mig för att stanna hemma. Satte på tv:n för att se reprisen på Kobra. Såg förtexten och eftertexten. Vart programmet tog vägen har jag ingen aning om.
***
Aftonbladet fortsätter att publicera tidningen Expos granskning av sverigedemokraternas förtroendevalda politiker. Jag har svårt för att bli upprörd. Borde kanske bli det. Men kommer på mig själv med att sitta och le. Här är ett gäng politiker som gapar högt om mer lag och ordning, om att invandrare (och då framför allt muslimer) som begår brott ska utvisas. Själva skiter dom högaktningsfullt i att betala böter, skatt eller ens underhåll till sina barn.
Som fredagsnöje tar de sig en bläcka, spöar på frun, om de har nån, saknas fru går det bra med vilken blatte som helst, sen avslutas kvällen med en riktigt skön fyllkörning. På lördan, efter att de har kommit ut ur fyllecellen, är det dags för torgmöte. Då ska det förklaras för Svensson att de är precis som dem och att allt som hände dan innan är illvilligt förtal från den stora –judiska, fast det törs dom inte säga- mediakonspirationen och att även om det hade hänt, vilket det ju inte har, så var det inte deras fel, utan muslimernas fel. "För det är ju dom som kommer hit med sina främmande seder och förtrycker sina kvinnor. Ja, dom spöar ju på dem när de är nyktra! Vad är det för jävla sätt? Det är ju så provocerande att man inte orkar vara nykter, betala skatt, böter eller underhåll. Tacka fan för att man är ute och fyllkör."
***
Enligt folkpartiets Birgitta Ohlsson, är USA ”en av Sveriges mest trogna allierade”. Jag som trodde det var tvärtom.
***
Hur många minuter tror ni att det kommer att ta innan kommentarstråden är full av bakfulla sd:are som ska berätta sanningen om sitt martyrskap? Två, fem eller tio? Som ansvarig utgivare för mina åsikter kan jag kort berätta att alla anonyma inlägg fimpas utan pardon. I Rule This Site!
***
One Love!
With all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"
Usch, igår kväll var det inte roligt. Rastlös med en liten gnagande huvudvärk. Ölsugen utan att dem jag ville dricka med var hemma. Satt och bläddrade i telefonboken några gånger fram och tillbaka. Men vissa dar orkar man inte börja om, utan vill bara ha den trygghet som nära vänner ger - dem som man inte måste berätta allt för, dem som man kan sitta tyst med utan att det blir jobbigt. Käkade några brattar med en polsk surkålsgryta och sköljde ned det hela med en Primator. Satte mig framför datorn, fortfarande rastlös, surfade runt utan att kunna koncentrera mig. När klockan var åtta bestämde jag mig för att stanna hemma. Satte på tv:n för att se reprisen på Kobra. Såg förtexten och eftertexten. Vart programmet tog vägen har jag ingen aning om.
***
Aftonbladet fortsätter att publicera tidningen Expos granskning av sverigedemokraternas förtroendevalda politiker. Jag har svårt för att bli upprörd. Borde kanske bli det. Men kommer på mig själv med att sitta och le. Här är ett gäng politiker som gapar högt om mer lag och ordning, om att invandrare (och då framför allt muslimer) som begår brott ska utvisas. Själva skiter dom högaktningsfullt i att betala böter, skatt eller ens underhåll till sina barn.
Som fredagsnöje tar de sig en bläcka, spöar på frun, om de har nån, saknas fru går det bra med vilken blatte som helst, sen avslutas kvällen med en riktigt skön fyllkörning. På lördan, efter att de har kommit ut ur fyllecellen, är det dags för torgmöte. Då ska det förklaras för Svensson att de är precis som dem och att allt som hände dan innan är illvilligt förtal från den stora –judiska, fast det törs dom inte säga- mediakonspirationen och att även om det hade hänt, vilket det ju inte har, så var det inte deras fel, utan muslimernas fel. "För det är ju dom som kommer hit med sina främmande seder och förtrycker sina kvinnor. Ja, dom spöar ju på dem när de är nyktra! Vad är det för jävla sätt? Det är ju så provocerande att man inte orkar vara nykter, betala skatt, böter eller underhåll. Tacka fan för att man är ute och fyllkör."
***
Enligt folkpartiets Birgitta Ohlsson, är USA ”en av Sveriges mest trogna allierade”. Jag som trodde det var tvärtom.
***
Hur många minuter tror ni att det kommer att ta innan kommentarstråden är full av bakfulla sd:are som ska berätta sanningen om sitt martyrskap? Två, fem eller tio? Som ansvarig utgivare för mina åsikter kan jag kort berätta att alla anonyma inlägg fimpas utan pardon. I Rule This Site!
***
One Love!
torsdag 17 maj 2007
Saknad
"Hon heter Anna. Anna heter hon.
Och hon kan banna, banna dig så hårt."
Förlåt. Jag är ledsen. Men du, jag har redan förklarat mig. Om du läst min profil vet du att det inte är något jag kan styra över. Igår var det dotterns favoritblandplatta som gick het, därav Basshunter. Det sånt som händer, tack och lov inte så ofta. Och förresten, gnäll inte, det är i mitt huvud som eländet spelas upp.
***
Två av mina favoritsysselsättningar har försvunnit. Jag saknar dem, men orkar inte leta rätt på dem. De försvann med Hopparen ner på Söder Mälarstrand, sen dess har jag inte läst en enda kriminalroman eller sett en enda deckare på tv. Undantaget var Helen Mirren. Det känns märkligt. Tidigare på kvällarna var det ond bråd död och samhällsproblem som vaggade mig till sömns. Nu? Tv:n. Jag försöker hitta nåt som är tillräckligt intressant, men som inte upprör, ligger och glor på det tills att ögonlocken trillar ner tillräckligt många gånger för att få mig att stänga av. Vad jag saknar med att läsa bra deckare är att de ofta är termometern i samhällets röv. Inte många andra genrer tar temperaturen på vår samtid. Det är mer pilla ludd ur naveln över den svenska samtidsromanen än något annat. Ok, jag vet att det finns undantag, men de är fan inte många. Deckarnas styrka är att när de skildrar samhällets botten visar de bristerna i välfärdssamhället. Det gjorde Ed McBain i slutet av femtiotalet, Sjöwall & Wahlöö på sextio- och sjuttiotalen, det gör Denise Mina idag.
Ändå orkar jag inte. Det känns som om jag fått en överdos ond bråd död och kan inte ta till mig mer. Hur det ser ut på samhällets botten snubblar jag ju över på väg till och från jobbet varenda dag, fyllona här ute i förorten, tjack- och horsepundarna som ryckigt väntar vid centralen, dårarna som irrar omkring överallt och pratar med alla och ingen. Jag blundar inte. Jag letar efter bekanta i deras tärda ansikten. Samtidigt, skulle jag gå fram och säga hej om jag kände igen nån? Förmodligen inte.
Och hon kan banna, banna dig så hårt."
Förlåt. Jag är ledsen. Men du, jag har redan förklarat mig. Om du läst min profil vet du att det inte är något jag kan styra över. Igår var det dotterns favoritblandplatta som gick het, därav Basshunter. Det sånt som händer, tack och lov inte så ofta. Och förresten, gnäll inte, det är i mitt huvud som eländet spelas upp.
***
Två av mina favoritsysselsättningar har försvunnit. Jag saknar dem, men orkar inte leta rätt på dem. De försvann med Hopparen ner på Söder Mälarstrand, sen dess har jag inte läst en enda kriminalroman eller sett en enda deckare på tv. Undantaget var Helen Mirren. Det känns märkligt. Tidigare på kvällarna var det ond bråd död och samhällsproblem som vaggade mig till sömns. Nu? Tv:n. Jag försöker hitta nåt som är tillräckligt intressant, men som inte upprör, ligger och glor på det tills att ögonlocken trillar ner tillräckligt många gånger för att få mig att stänga av. Vad jag saknar med att läsa bra deckare är att de ofta är termometern i samhällets röv. Inte många andra genrer tar temperaturen på vår samtid. Det är mer pilla ludd ur naveln över den svenska samtidsromanen än något annat. Ok, jag vet att det finns undantag, men de är fan inte många. Deckarnas styrka är att när de skildrar samhällets botten visar de bristerna i välfärdssamhället. Det gjorde Ed McBain i slutet av femtiotalet, Sjöwall & Wahlöö på sextio- och sjuttiotalen, det gör Denise Mina idag.
Ändå orkar jag inte. Det känns som om jag fått en överdos ond bråd död och kan inte ta till mig mer. Hur det ser ut på samhällets botten snubblar jag ju över på väg till och från jobbet varenda dag, fyllona här ute i förorten, tjack- och horsepundarna som ryckigt väntar vid centralen, dårarna som irrar omkring överallt och pratar med alla och ingen. Jag blundar inte. Jag letar efter bekanta i deras tärda ansikten. Samtidigt, skulle jag gå fram och säga hej om jag kände igen nån? Förmodligen inte.
onsdag 16 maj 2007
En boll med kön
"Jag delar ståplats med tonårsgängen
Dom står och drömmer, det gör jag med
Det är det enda vi har gemensamt
Dom vill ha allt som natten kan ge
Men jag vill bara att du ser mig"
Vi var trötta och hungriga igår när vi kom hem, dottern och jag. Vi hade fotbollsträning. Vi försöker nöta att de inte ska hamna i den berömda klungan, att en ska få ut bollen och snabbt passa sig ur situationen. För att unvika klungan har vi infört en ny paragraf i SvFF:s knatteregler: § 1 a) Klungspel är absolut förbjudet.
Tio tjejer körde passningsspel och fem övade skott. I laget har vi kanske tre som kan få till riktigt bra skott, det är på tok för få. Så igår försökte vi få in skotteknik, var stödjefoten ska stå i skottögonblicket. Det blev en hel del strumprullare, många skratt, men även några som helt plötsligt fick till riktiga skott.
Nästan alla tjejerna går i samma skola och skolan ligger alldeles bredvid en stor konstgräsplan. På rasterna tar grabbarna bollarna snabbare än nån hinner säga Zlatan och försvinner ut på plan. Jag tror inte att det är nåt unikt för just den här skolan. För ett och ett halvt år sen påtalade jag det för en av fritidsfröknarna, hon såg lite förorättad ut för att jag, en kille, kom och påpekade det snedvridna. Hon skulle ta upp det, sa hon. Igår under skottövningen förstod jag att inget hänt. När vi pratade med tjejerna och sa att det här är lätt att öva på på rasterna kom det: På rasterna har bollen blivit grabbarnas självklara egendom, såvida tjejerna inte har snackat med fröknarna om det innan. Jag blir så jävla trött. Snacka om att föra sterotypa könsbilder vidare. Killar spelar fotboll, tjejer klär ut/upp sig och ska leka stillsamma lekar. Tack det räcker nu. Fotboll är en lek. Och jag har då aldrig sett en snopp på någon boll. I helgen ska jag att köpa en boll till skolan, märka upp den med två ord: TJEJERNAS BOLL. Så blir det tydligt att EN boll är könsbestämd på riktigt och inte underförstått.
Dom står och drömmer, det gör jag med
Det är det enda vi har gemensamt
Dom vill ha allt som natten kan ge
Men jag vill bara att du ser mig"
Vi var trötta och hungriga igår när vi kom hem, dottern och jag. Vi hade fotbollsträning. Vi försöker nöta att de inte ska hamna i den berömda klungan, att en ska få ut bollen och snabbt passa sig ur situationen. För att unvika klungan har vi infört en ny paragraf i SvFF:s knatteregler: § 1 a) Klungspel är absolut förbjudet.
Tio tjejer körde passningsspel och fem övade skott. I laget har vi kanske tre som kan få till riktigt bra skott, det är på tok för få. Så igår försökte vi få in skotteknik, var stödjefoten ska stå i skottögonblicket. Det blev en hel del strumprullare, många skratt, men även några som helt plötsligt fick till riktiga skott.
Nästan alla tjejerna går i samma skola och skolan ligger alldeles bredvid en stor konstgräsplan. På rasterna tar grabbarna bollarna snabbare än nån hinner säga Zlatan och försvinner ut på plan. Jag tror inte att det är nåt unikt för just den här skolan. För ett och ett halvt år sen påtalade jag det för en av fritidsfröknarna, hon såg lite förorättad ut för att jag, en kille, kom och påpekade det snedvridna. Hon skulle ta upp det, sa hon. Igår under skottövningen förstod jag att inget hänt. När vi pratade med tjejerna och sa att det här är lätt att öva på på rasterna kom det: På rasterna har bollen blivit grabbarnas självklara egendom, såvida tjejerna inte har snackat med fröknarna om det innan. Jag blir så jävla trött. Snacka om att föra sterotypa könsbilder vidare. Killar spelar fotboll, tjejer klär ut/upp sig och ska leka stillsamma lekar. Tack det räcker nu. Fotboll är en lek. Och jag har då aldrig sett en snopp på någon boll. I helgen ska jag att köpa en boll till skolan, märka upp den med två ord: TJEJERNAS BOLL. Så blir det tydligt att EN boll är könsbestämd på riktigt och inte underförstått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
