Hur går vi vidare?

"there's so many people - too many people"

Fan. Jag har den här strofen och en melodi i huvudet. Jag kommer inte på vem eller vilka som gjort låten. Jag har googlat och fått fram Elliott Smith. En låt som tydligen heter 10.14.99 2. Men jag är inte säker. Jag har inga plattor med Smith. Jag har försökt hitta den på nätet, men eftersom jag inte är nån vidare fildelare så har jag misslyckats kapitalt. I mitt huvud har sångaren en sån där sprödnasal röst.

***

Jag pratade med T igår. Hon tycks knapphändigt hålla ihop. De praktiska bestyren kring begravningen tar fokus från grubblandet och depressionen samtidigt som förhandlingarna med resten av familjen verkar vara utdragna historier som dränerar T på energi. I förgår hade hon talat med hopparens pappa, han var tydligen upprörd över att jag inte har blivit hörd av polisen, eftersom att jag troligtvis var den siste som träffade hopparen.

***

Vi lämnade hopparens och T:s lägenhet nån gång på natten för att dela en flaska vin nedanför Ivar Los Park. Eftersom jag hängde en del i dom kvarteren under min tonårstid snackade jag väl en del om det. Vi satte oss efter ett tag och vinaren gick mellan oss. Helt plötsligt tröttnade han på mitt sentimentala dravel och ville prata allvar och mörker. När han fattade att jag inte var allt för intresserad blev han besviken på mig, han sa att han misstagit sig, trodde att han hittat en frände. Jag bad honom se ut över staden och himlen. Han skrek att inget betydde ett skit för honom och att jag var ytlig. Jag sa att han fan inte var den enda människan i världen med problem och om mina visste han inte ett skit. Han fortsatte att vältra sig i svartsyn och jag sa väl, sådär lagom provocerande, att om allt är så förbannat jävligt varför hoppar du inte.

Vad som hände sen är delvis höljt i dunkel. Jag vet att han hoppade på mig och att jag brottade ner honom och höll honom fast medan jag frågade honom tre eller fyra gånger om han skulle ge fan i och hoppa på mig om jag släppte honom, till sist mumlade han fram ett ja. Då reste jag mig och gick därifrån. När jag kom upp till grinden till Ivar Los Park blev jag så trött. Hur i helvete kan en kväll sluta så här och tänkte, nej det får den inte. Jag gick tillbaka för att hitta honom. Men gångbron och platsen där vi suttit var tom. Så jag gick därifrån.

Nåntans på väg mot tunnelbanan försökte jag få tag på T för att berätta om det dumma som hade hänt. Fick inte tag på henne så jag ringde S, som också hade varit med på middagen, och berättade den förvirrade historien.

Dan efter fick jag ett sms från T, där hon bad mig ringa henne. Jag ringde och hon undrade om jag viste var hennes man var. Jag berättade om natten och vi sa att vi skulle höras senare. Två eller tre timmar senare ringer jag T och då berättar hon att hennes man har hittats död på Söder Mälarstrand.

Jag gick sönder.

***

Efter gårdagens samtal med T ringer jag polisen. Får tag i den som har haft hand om utredningen och berättar varför jag ringer, att hopparens pappa är upprörd. Jag berättar min historia, trots att polismannen förklarar att det inte behövs. De tekniska och den rättsmedicinska utredningarna är klara och inget tyder på att ett brott ligger bakom dödsfallet; allt talar för självmord. Polismannen berättar att de även har förklarat detta för pappan.

Jag kan förstå att pappan gärna vill ha något handfast att skylla på, att det vore enklare om det var ett mord eller dråp i stället för ett självmord. Hur kan en förälder som älskat sitt barn orka bära på ett självmord? Vi blir så förbannat otillräckliga när någon tar livet av sig. Samtidigt blir jag arg. Jag vill inte och tänker fan inte känna nån skuld. Jag bad inte om att bli indragen i den här jävla soppan. Och kunde jag göra nåt ogjort så skulle det naturligtvis vara att säga nej till förslaget om att sänka en vinare till och gått hem. Men det gjorde jag inte.