Union Sundown

"Today they say that we are free,
Only to be chained in poverty.
Good God, I think it's illiteracy;
It's only a machine that makes money"

Det är märkligt, vi går in i en djup lågkonjunktur, varslen står som spön i backen; finansmarknaderna världen över hålls uppe av statliga garantier och närmare två årtionden av nyliberal ekonomisk teoretisk hegemoni har övergått till ett närmast ljudlöst mumlande och helt plötsligt får en keynesian Nobelpriset i ekonomi. Paul Krugman är liberal, tro inget annat. Men han är den där gamla typen av liberaler, ni vet dem som folkpartiet gömt undan på historiska museet, en sån som tror att staten har ett större ansvar än att tända och släcka lyset om natten. Och det är faktiskt rätt befriande och underhållande att läsa Paul Krugmans blogg då och då. Inte för att han propagerar för världsrevolutionen eller kapitalismens död, även om man efter att ha legat under den nyliberala filten kan förledas tro det, utan för en ansvarsfull ekonomisk politik. Och det är inte kattskit i dessa tider.

Bob Dylans 'Union Sundown' känns nästan mer aktuell idag än när den kom ut 1983.

Efter festen kommer baksmällan

"You can fool some people sometimes,
But you can't fool all the people all the time"

Jo, jag måste erkänna att jag blev lite blöt i ögat när jag hörde slutet av Obamas segertal i morse. Jag har sagt det förut, jag är en blödig jävel. Men det kändes stort. S omedelbara fråga var hur lång tid det tar innan han blir skjuten. Låt oss slippa ännu en politisk martyr. Martyrskap grumlar alltid verkligheten och får oss att glömma politiken. Det spelar ingen roll om vi pratar om Kennedy, Palme eller nån annan ikon. Alla har säkert haft sina förtjänster, men ingen av dem var utan politiska eller mänskliga brister.

För Obama väntar en verklighet där hans vallöften om skattesänkningar, sjukvårdsrefomer och Gud vet vad kommer att ställas mot ett budgetunderskott nånstans mellan -700 och -1000 miljarder dollar. Lägg därtill att kostnaderna för krigen inte kommer att minska avsevärt under Obamas mandatperiod eftersom att en omedelbar reträtt är politiskt omöjlig. Utrymmet för alla utlovade reformer är därmed starkt begränsat. Med det sagt är inte slaget förlorat, men vänta inga mirakel. Vill det amerikanska folket, eller för den delen du, se förändringar måste de/du ligga på och kräva dem. Don't give up the fight.

En väckarklocka till Bryssel

"Ya running and ya running
And ya running away.
Ya running and ya running,
But ya can't run away from yourself"

Knappt hade trycksvärtan torkat i gårdagens DN förrän ledarsidans malliga utrop: Europa kan, blev till ett: Europa kan - understundom. Att rädda banker kan Europas politiker enas om och det är väl bra om räddningen innebär ett övertagande av kontrollen och inte bara av skulderna. Även industrin lovas nu hjälp från EU. Men att enas om att minska utsläppen som hotar mänsklighetens framtid tycks vara svårare. "Nej, det blir för dyrt!", "Klimatmålen hotar tillväxten!", "Åtgärderna blir för tunga för vår industri!" är orden som idag hörs från EU.

Kan inte nån skicka en väckarklocka (modell Hesa Fredrik) till det pågående toppmötet i Bryssel. Vissa politiker måste ha kvartat rätt rejält de senaste tio åren då larmrapporterna har avlöst varandra lika regelbundet som slottsvakten. Vad de här pajasarna tydligen inte ser att de nu har chansen att ställa om och också tjäna på det. Ty de länder vars industri satsar på miljötekniska lösningar kommer att kunna kapitalisera på dessa lösningar då de kommer att behövas i hela världen.

Men nej då, vad som ligger tio år fram i tiden tycks vara ett allt för långt perspektiv för dagens politiker. Antingen är de rädda att inte stå med på inbjudningslistan nästa gång deras nationella industrimagnater bjuder på lunch eller kanske inser de att miljömässigt hållbara lösningar inte är förenliga med ständigt sänkta skatter och då finns ju risken att medelklassen röstar på andra politiker som sänker skatter så att de får det bättre. Arbetarklassen har för länge sen tröttnat och skiter i valurnan eller proteströstar på vilka dårar som helst som pekar finger och skriker att problemet har en etnisk lösning i stället för en ekonomisk.

***

Den vackra höstbilden är tänkt att fungera som en motvikt till textens syrlighet. Ifall nån nu undrade.

Misty Morning

Det blev inte hela fem-milarundan i dag. Knäet höll inte. För att förvärra det hela lite så klantade jag till det när jag såg motivet till den andra bilden. Jag tvärnitade och fick bara loss ena foten från pedalen. Pang, rakt ner i backen med knäet först. Ingen höjdarstart med andra ord, men det blev en vacker bild. Fortsatte söderöver och nånstans efter Tullinge flygfält började det ömma. Tänkte ett tag spela tuff och fortsätta, men när det inte ens hjälpte att stiga av hojen och stretcha var det bara att vända och ta det lugnt hemåt. Trots bakslaget med knäet är jag rätt nöjd, det var en fantastisk morgon som jag är glad att jag fick se. Nu ska vi ägna oss åt hushållsbestyr.

Please Do That Woodoo That You Do

"I'm sayin the Wailers will be there
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"

Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.

***

Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?

***

I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:

Punky Reggae Party*

"come with your heart and soul
come and rock your bone
its a punky reggae party
and its tonight"

1977, Bob Marley befinner sig i exil i London efter att ha blivit skjuten. På Roxy dansade punkare till reggae. The Clash spelar in Police & Thieves. Generation X gör en dubversion av Wild Youth. Bob Marley lirar in Punky Reggae Party.



* Punky Reggae Party på Mosebacke i kväll, kl 20.00.

Songs of Freedom

"Emancipate yourselves from mental slavery;
None but ourselves can free our minds"

Idag var det tufft att ta sig upp ur sängen, kudden höll fast huvudet och täcket slingrade sig runt kroppen som en boaorm i färd med att kalasa på sitt byte och det här bytet hade gärna låtit sig smaka. Men sen tog konventionerna vid och upp stolpade jag. Drog igång mokabryggaren (sorry, mr Korrektiv, men jag använder också mokabryggare för att få liv i maskineriet) och gick in till dottern för att få liv i henne. Hon är bara åtta bast och trynar som en hel tonåring. Hur det ska bli när hon väl blir tonåring törs jag inte ens tänka på.

***

Kommer ni ihåg när man skulle välja pensionssparande? I brevlådan låg helt plötsligt ett gigantiskt kuvert med en massa namn på fondbolag som man aldrig tidigare hade hört talas om; det var den nya valfriheten: "Varsågod! Klanta till det ordentligt för egna pengar och på egen risk. Vi, staten, tar gärna så lite ansvar för dig som medborgare som möjligt." Bland alla fondbolag var det ett litet antal som berömde sig för att vara "etiska", lite dyrare, men bättre för samvetet. Borde vara en god affärsidé i ett land där cirka halva befolkningen röstar på sossarna, miljöpartiet och vänstern kan man tycka. Nu blev det väl ingen rusning till de fonderna, trots aggressiv marknadsföring. Kanske var det tur. Ty nu visar det sig att dessa fonder i innehåll inte nämnvärt skiljer sig från de andra (oetiska) fonderna. En annan är inte så där jätteförvånad. Ska du få maximal utdelning säger logiken att du inte kan dalta; kör sönder människor och miljö, de kostnaderna är bara jordnötter om du vill få ut så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Vilket är kvartalskapitalismen grundidé. Vill du ha en förändring till stånd? Då får du nog lyfta på arslet och börja göra nåt själv.

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Glada låtar

"Har min tidning ifred
och en säng som är bred
Så bättre kan ingenting va'
Jag ljuger så bra"

På kommentarstråden häromdagen hoppades Rolf på att jag skulle vakna med en glad sång. Jag vaknade med Linda Bengtzing. Och det är inget jag vill göra igen. Nånsin. Jag blev inte glad.

***

Hade jag fått bestämma, hade jag hellre vaknat med den här låten som sammanfattar mycket av hur jag ser på världen:

Systemfel

"Is there a place for the hopeless sinner
Who has hurt all mankind just to save his own?"

Jag tror att en del av mitt medvetande har gått på semester. Allt jag företar mig på jobbet bjuder motstånd. Medvetandet sitter under korkeken, doftar på en pilsner och ropar uppmuntrande ord. Jag glor surt tillbaka och fräser: Kom hit och gör ditt jobb!. Jag besvaras med ett garv och ett mumlande som i bästa fall kan tydas som ett "i morgon, kanske". Blir tvungen att sätta på autopiloten. Men då står det "Systemfel" på skärmen. Tydligen kan autopiloten bara utföra en åtgärd i taget. Suckar, tittat fåfängt upp i taket efter hjälp. Ingen hjälp kommer. Tittar på klockan. Fem timmar kvar. Hur är det möjligt? Det känns som jag varit på jobbet i en veckas tid nu. Oavbrutet. Och inte röker man längre. Fan, det är nästan läge att börja igen. Då kan man åtminstone smita ut en gång i timmen och kolla in trafiken runt torget. Vad ska man göra nu? Gå och hämta en frukt, gå tillbaka, se hur det fortfarande lyser "Systemfel" över skärmen. Herregud, det är två veckor kvar till semestern!

Punky Reggae Party

"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."

I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.

Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:

"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"

Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:

"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."

Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.

Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.

Thank You For The Music

"We don't need - we don't need no more - we don't need - No more trouble - we don't need no more trouble! Trouble we don't need (we don't need), (we don't need) lord, knows! - We don't need no more war (no more trouble). No more trouble - we don't need no more - more trouble!"

Vilken grymt skön musikmorgon! Mr. Bobby som fick mig att slå upp ögonen. Tassade in i dotterns rum för att väcka henne: "Pappa kan du inte sätta på Moneybrother, låt nummer tre?". Okidoki. Fixade frukost till 'Downtown train (tåget som går in till stan)' och 'Midnatt till sju', sen satte jag på radio Stockholm, mest för trafikinformationen, och döm om min förvåning; Emmylou Harris, Van the Man, och Waterboys, därefter urartade sändningen, men det gjorde verkligen ingenting. Med en sån start krävs det mycket för att sabba dan.

Sju låtar som förändrade mitt liv

"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"

Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.

Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.

Så här ser min lista ut:

1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.

På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.

2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.

Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.

3. Hurricane, Bob Dylan.

1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.

4. Exodus, Bob Marley.

Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.

5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.

"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?

6. Safe European Home, The Clash.

Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.

7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five

Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.

Så ser min lista ut. Hur ser din ut?

Vårstädning

"Stop making the eyes at me, I'll stop making the eyes at you
And what it is that surprises me, is that I don't really want you too"

"I Know You Got Soul - If You Didn't You Wouldn't be in here"

"Out the door Down the stairs Out the close Down the street
On the bus To the pub And there people meet"

Wow. Är jag på väg att få nygamla vanor? En natt till utan att vakna vid 2, 3, 4, utan vid sexrycket som vanligt. Självklart firade jag det med att somna om ett par gånger, därav tre citat. Otippat att Bobby Byrd och James Brown's Funky People skulle komma indansande på morgonen. Men det kan nog behövas lite dans, dans, dans nu. Känns som om jag diat mig själv överfull med navelskådande och självömkande anglosaxisk pop och slammer. Det är nog dags att öppna balkongdörren på vid gavel och vädra ut ångesten. Broder Bob och Broder Linton får ta grovrengöringen. Finputsningen får skötas av the Skatalites, the Temptations, Amadou & Mariam, Manu Chao och Ali Farka Toure. Sen borde det vara hyfsat rent.

***

Jag såg bara rubriken i dagens Svenskan, "Frankrikes solsida", och jag visste att det var en påminnelse om mitt misslyckade projekt sen ett år tillbaka; att ta mig till Marseille. Jag har en massa saker att skylla på, men som egentligen inte gills: Inget pass (hur svårt kan det vara att fixa ett nytt?), vägrar resa med antifackliga Ryanair (som om det inte fanns fler bolag som flyger till Frankrike!?!), taskigt med stålar (jo, men vem gör mina ekonomisk prioriteringar?), ingen att resa med (OCH?) och sen finns det säkert en massa andra fåniga ursäkter som jag inte orkar dra. Varför Marseille? Jo, det hela handlar främst om vilka städer jag vill åka och titta på fotboll i. De ska fylla två kriterier: Stan måste vara intressant i sig, ha en historia som lockar; Ligan och laget måste vara sevärt. De städer som just nu toppar min önskelista är alltså Marseille och Istanbul. Att Marseille går före Istanbul handlar väl mer om fotbollshistoria än något annat. Dokumentären 'Zidanes bästa lag' och Erik Nivas lysande romantiska artikel hjälpte också till. Men, föreställ dig att se ett Istanbulderby mellan Galatasaray och Fenerbache på plats, det tror jag är riktigt mäktigt.

***

Mer spännande på hemmaplan är dock dagens match. Nej, jag tänker faktiskt inte på den grönvita mot den svartröda - den ska Bajen ta. PUNKT. Jag tänker på matchen på Brantbrinks IP kl 16.30, i Sanktan F8-11, mellan Tullinge och IK Tellus. Jag är redan ett nervvrak, min dotter är däremot lugn efter en smågnällsstart på dan.