fredag 30 januari 2009

Halvtid

"I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears


Döden. Är det inte märkligt att något så ständigt närvarande är näst intill frånvarande i vår vardag. Vi talar inte gärna om döden. Vare sig vår egen eller våra näras. Döden har institutionaliserats. Dör gör vi i skymundan, där vi inte stör livet. Trots att döden är en förutsättning för liv. Och ofta går vi ändå där och tänker på döden, eller nån som har dött som vi saknar som vi inte hann säga adjö till. Men vi berättar inte om det. Kanske borde vi göra som Jim Carroll, skriva en låt till dem som dött:



Apropå Jim Carroll, måste jag rekommendera hans självbiografiska bok, The Basketball Diaries. Jag fick den av Mick Jones 1980, lånade ut den till gud vet vem, köpte en ny och det tycker jag du också ska göra. Boken utspelar sig under några år i början och mitten av sextiotalet, eller precis så lång tid det tog för Jim att gå från klister till att bli en fullfjädrad heroinist. Däremellan handlar det om musik, katolska skolor, basket, musik, förälskelser, Bob Dylan och om döden.

***

Nu har jag kommit halvvägs i mina hektiska jobbveckor. Två och en halv vecka återstår. Igår var jag så slut att jag bestämde mig för att ta långledigt. Gick hem efter lunch och sov i en timme. Tvingade mig sen till Friskis för ett eftersatt träningspass. Gick och la mig klockan 21.30, somnade ovaggad. Inte konstigt att det första jag fick i skallen när väckarklockan ringde var: "I am tired, I am weary. I could sleep for a thousand years".

8 kommentarer:

Alla smutsiga detaljer sa...

Satt och zappade vid tv´n en dag och fastnade i en film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Jag kan varmt rekomendera den...http://en.wikipedia.org/wiki/The_Basketball_Diaries_(film)

Sånger från nedre botten sa...

Som bygger på Jim Carrolls bok, men som jag inte har sett. Än.

Alla smutsiga detaljer sa...

Jo, goes with out saying tänkte jag. Att den bygger på boken alltså. Filmen är från 1995 så det är kanske dags nu....

Jah Hollis sa...

Den fick det strålande namnet På driven i New York här i Svedala.
Och håll ut. Halvvägs och målet i sikte hoppas jag.

Sånger från nedre botten sa...

Sicken driftig förläggare, att profitera på Keroacs På drift. Tur att jag inte såg den i hyllorna när det begav sig då hade jag nog drivits till vansinne.
Tack, det gör jag. Och målet kommer närmre och närmre för varje dag.

Alla smutsiga detaljer sa...

Det är faktiskt galet att filmen visas på tv just i kväll, det är år sedan jag såg den!!!

Mikael K sa...

Jag har, eller kanske hade, en LP där Carroll läser ur boken. Han har en bra röst.
På driven i NY kopplades säkert till Kerouac men nog också till van Sants film My own private Idaho, på svenska På drift i...

Sånger från nedre botten sa...

Slow, du har nog en poäng där. Jag hade helt glömt den svenska titeln på My Private... En mycket bra film som jag minns den. Det är nästan så att man kanske ska vara tacksam för att allt fler filmer får behålla sina engelska titlar.