Kapitulera? Glöm det...

"When you say that I'm no good and you feel like walking
I need to make sure you know that's just the prescription talking"

Vaknar man med den sista versraden ringandes i skallen klockan 05.00 borde man kapitulera. Och det gör jag. Men bara om du snackar om Geraldine-texten. Annars, glöm det. Fortfarande - för många synthmattor. Förtydligande: PUNKT. Det svänger inte. Bob Dylan utan högerhand hade aldrig gjort nån större karriär. Texter i all ära men skapar de inte nån sorts nyfikenhet och finns det inte en rytm bakom är de bara en massa text. Ointressant. En som förstod att en text måste ha fler bottnar än en pamflett var Joe Strummer, visst gick han loss med den breda penseln - men oftast skruvade han till saker och ting så att saker och ting inte skulle vara så j-a uppenbart. Apropå på Joe har jag grubblat en smula. Jag har, som somliga vet, inte kunnat förlika mig med spektaklet som pågår kring Strumpans dödsdag uppe på Mossebacke. För mycket, och för många, som inte begriper vad Joe Strummer kom från, vad han gjorde och att han hade en nyfikenhet som bar honom framåt. Ständigt framåt. Eller för att citera Pimme: Stå aldrig still. Just nu håller jag på med ett pågående projekt, The Spirit of Joe Strummer, ett blandband som jag tror att han skulle ha gillat. Bakåt och framåt. Just nu är jag ganska nöjd. Det är bara sluttampen som måste fixas och slipas. Sen ska vi börja på en ny lista.

Jo, förresten en som gillade Joe var Racchid Taha. Och Joe gillade Rachid. Inte så konstigt, om du frågar mig: