Hur blev det så här?

"They got the sun and they got the palm tress (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
Whoa, the harder they come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist but can’t take the gun play (where’d you?)"

En spelordning börjar sakta sätta sig, fem låtar, femton minuter, planerat gig i slutet på april; hur blev det så här? Och som jag skrev i söndags, det är verkligen upp och ner med det mesta. Ta låtarna: vissa sätter sig själva, andra som jag har trott skulle vara rena formsaker visar sig vara sjukt knepiga att få till. En sån låt som Janie Jones, barnsligt enkel, men jag har ett helvete att få till refränginledningen. Både tempot, tonläget och hur det ska fraseras skiter sig. En annan sak jag hade glömt bort från en del replokaler är gnället, hur man i stället för att klappa varandra på ryggen bara gnäller det över än det ena och än det andra och inte minst på sig själv. Vem behöver allt sånt tjafs? I söndags lackade jag ur och sa ifrån. I en replokal repar man, den som förväntar sig att låtarna ska sitta bara genom att komma in genom dörren har nog gått vilse. Jag hoppas att det sjönk in. Sen är ju dagsformen alltid olika, vissa dar funkar allt för alla, andra dar bara för en del och andra dar funkar inte ett dugg för någon. Så är det, gör ingen stor sak av det. Och framförallt, negga inte. Hur som helst känns det faktiskt riktigt kul att ha ett mål med repandet, det är skitsamma om det bara är de närmast sörjande som kommer och deltar i allsången. Jag tror till och med att det kommer att bli riktigt bra, dock inte i bemärkelsen: "Wow det låter precis som på London Calling", utan i energi och känsla. Och det mina vänner slår allt. I det här sammanhanget.