Ännu ett stolpskott i Stadshuset

"Well, so long liberty
Let's forget you didn't show
Not in my time
But in our sons' and daughters' time"

Jag blev inte besviken igår heller. Papa Dees reportage från New York höll samma höga kvalitet som de tidigare. Igenkänningsfaktorn var hög när han snackade om sig själv som kapten träben inför en danslektion. Och visst har han rätt; hur läckert vore det inte att kunna inta ett dansgolv utan att skämmas. I stället: Baren.

***

Jag vet inte hur det gick till när majoriteten i Stockholms stadshus delade upp borgarrådsposterna. I min naivitet har jag trott att det hängde lite på intresse och kunskap. Ändå borde jag ha begripit att så inte gärna kunde ha varit fallet när de utnämnde Kristina Axén Olin till finansborgarråd och Kristina Alvendal till integrationsborgarråd. Deras största politiska målsättning är att integrera socialgrupp tre in på bankmarknaden. Äger banken din bostad blir du snabbare en del av det svenska samhället. Därför blev jag bara litet förvånad när jag i Svenskan läser om att stadens miljöborgarråd, Ulla Hamilton, går emot sin egen förvaltning och tillåter Fortum att fortsätta släppa ut gigantiska mängder växthusgaser från ett läckande stadsgasnät. Miljön får aldrig innebära ökade kostnader för företagen, tycks vara Hamiltons politiska miljömål. Vems intressen Hamilton som folkvald väljer representera är nu uppenbart.

Samtidigt är det inte utan att jag undrar var moderaterna hittar alla stolpskott nånstans; är vi utsatta för ett skämt av astronomiska mått? Kommer nån att väcka oss 1 april och berätta att vi blivit tokblåsta?

TV Eye

"It's the end of the world as we know it / Can I have some time alone
It's the end of the world as we know it / Can I have some time alone"

Jag måste erkänna att jag först var tveksam. Papa Dee som programledare för ett reseprogram, kan det va nåt? Har vi inte redan alldeles för många reseprogram som inte säger ett dyft om platserna de besöker? Kan en avdankad rappare/M.C/sångare göra nån som helst skillnad? Svar ja. Papa Dee drivs av en äkta nyfikenhet på människorna och musiken han möter. Hans berättelser är fyllda med en sån lust och kärlek till det han vill visa att det bara är att kapitulera. Det spelar ingen roll om han möter en äldre man i Kambodja som på ett stränginstrument lirar en typ av kambodjansk blues eller The Roots Radics på Jamiaca, Papa Dees ögon glittrar av glädje över det han får vara med om och den glädjen tränger rakt in i vardagsrummet. Men det är inte bara glädje vi får oss till livs, utan en kunnigt berättad historia som visar på hur musiken hänger ihop oavsett om du befinner dig Bombay, London eller New York. Den enda dippen var en kort sekvens när han hade landat i Bombay och gnällde över trötthet och värme. Det kan han gärna göra för kameramannen. Om kameran är avstängd. I tv framstår det som jävligt drygt. Han har betalt för att resa och ha kul. Det har sällan vi framför tv:n. Vi är glada om vi kommer iväg på en solsemester vartannat år. Producenten borde ha tagit fram saxen och klippt bort gnället.

Mitt gnäll är en petitess. I kväll kommer det fjärde avsnittet och då hamnar vi New York. Mellan klockan 20.00 - 20.45 svarar jag inte ens på nödanrop.

Vill du se de tidigare programmen kan du göra det här.