I'm the Moral Minority

"What you see is what you get
You've made your bed, you better lie in it
You choose your leaders and place your trust
As their lies put you down and their promises bust"

Det finns en ologisk ekvation som brer ut sig allt mer i samhället: Vi som medborgare/medlemmar är i allt mindre utsträckning beredda på att ta ett eget ansvar för vårt och andras liv, men kräver att andra ska göra mer - men till obefintliga kostnader. Låt oss ta ett exempel:

För cirka trettio år sedan hade de flesta arbetsplatser en fackklubb, nästan oavsett hur stor eller liten den var. Den lokala fackklubben förhandlade om lönepotter, arbetstider och arbetsmiljö. Avgiften till förbundet var inte sällan mellan 1,5 - 2 procent av lön, utan tak. Förbundens ombudsmän förhandlade åt dem som inte hade någon klubb, var förhandlingsstöd till dem som behövde det och fungerade som kursledare i arbetsrätt till klubbarna. De senaste 15 åren har allt fler fack infört tak i avgifterna med effekten att förbunden har fått skära ned på personal. Och det hade väl varit ok om engagemanget hade varit lika stort som i början av åttiotalet. Det är det inte. Att få folk att engagera sig är ofta lögn i helvete. Däremot går det bra att gnälla över de höga medlemsavgifterna (eller varför inte skatterna) och beklaga att man får vänta när man behöver hjälp.

Sorry, men det håller faktiskt inte. Vare sig medlemsavgifter eller skatter kan bli lägre om vi själva inte är beredda att offra lite av vår tid till vårt eget och andras bästa. Det mina damer och herrar är den enda ekvationen som går ihop.

Death or Glory

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.

The Modern World

"What kind of a fool do you think I am?

You think I know nothing of the modern world"

Läskigt

Okej, jag erkänner, jag är en sucker. I fredags åkte jag ut till Tyresö cykelmagasin och testade Focus Cayon. Vi börjar med det negativa: Den var inte riktigt så svart som jag skulle vilja ha den, nätet som omger karbonet syns. Inte från alla vinklar, men lik förbannat syns den - som mönstret på en svart huggorm. Till saken hör att jag inte är så förtjust i ormar över huvud taget. Men jag testade huggormen med vanliga fulpedaler, vilket naturlgtvis inte säger så mycket om hur cykeln reagerar på kraftöverföringen. Men den första känslan var att det här är en trygg racer. Plus där alltså. Växlarna var inte helt färdigjusterade och kändes lite tröga, men jag har svårt att tänka mig att jag kommer bli gnällig över Shimano Ultegra när de har fixat till finliret. Trots att cykeln inte testades under optimala förhållanden gick det inte att ta miste på att det handlar om kvalitet. Väl tillbaka i affären gick jag dock och botaniserade bland allehanda andra märken och döm om min förvåning när jag såg en Cube Agree stå där. Röd. Vit. Väldigt mycket röd och vit. Hade jag inte vetat att Cube är en tysk cykel hade jag tippat på att den var tillverkad i Gränna. Den fick stå kvar. Alla andra också. Jag la en handpenning på Cayon. I morgon ska den justeras och cyklas hem. Läskigt.

***

Idag var jag ute på en sjumilarunda med Tanten och två av hennes polare. Det var kul att köra runt fler än en två. Hoppas på att det blir fler gånger.

***

Repet var ömsom vin och ömsom vatten. Troligtvis berodde vattnet på att alla var solmosiga. Ända satte vi bland de bästa versionerna av Cheat (ljudlänk) sedan 1977. Och det räcker för mig.

Nytt Focus

"Yeah, we all need someone we can dream on
And if you want it, baby, well you can dream on me
Yeah, we all need someone we can cream on
And if you want to, well you can cream on me"

Årets modell av den svarta Cube Agreen var slut. Till och med i Tyskland. Förmodligen alla tyska cykelturister som åkt med Max Hürzeler som köpt upp sig när de kom hem. Fast jag har hittat en ersättare som jag ska testa nu i eftermiddag. En Focus Cayo. Karbon. Känns märkligt. Men den är för jävla snygg. Tack och lov på rea. Ett ex kvar. Huga! Jag tycker det är jobbigt att konsumera. Skitjobbigt. Rapport kommer senare.

Vilket stolpskott

"The last lot make a few mistakes
They didn't die young, they got big waists
We got let down at the back of Earls Court
We swore that night we'd never get caught
'cause we were smarter than they were (they were)"

Jag skiter fullkomligt i om Pirate Bay-gänget torskar eller inte, men en som onekligen är torsk är domaren i målet, Tomas Norström. Efter SR:s avslöjande är allt annat än ett omtag av rättegången en omöjlighet. Vilket stolpskott! Jag menar, hur tänkte karln - att ingen skulle gräva fram uppgifterna om hans små sidointressen? Snacka om att leva i det blå. Fan vet om inte Tomas Norström borde åtalas för grov oaktsamhet med skattemedel.

Skäms!

"Solid gold brass got a mean streak
And it's running through my veins
Solid gold brass gotta green streak
And it's going to my brain"

I förra veckan satte majoriteten i Stadshuset ner foten och bestämde hur vårt nya Slussenområde ska se ut. Föga förvånande landade det i en kompromiss. Dessvärre - och tyvärr lika väntat - en usel kompromiss, både vad gäller trafiklösningen och den nya bebyggelse som ska spegla sig i vattnet. Trafiklösningen är nästan genant i sitt fyrkantiga tråkighet; låt så mycket som möjligt se ut som idag, bortsett från karusellen, så blir allt så billigt som möjligt. Broar kan vara vackra. Men nu ska det bli ett gytter av broar kring en unik miljö som skulle behöva öppnas upp vid vattnet. Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet. Men inte då. Det som en gång i tiden var djärvt och nytänkande kommer nu att bli skrämmande trist. Och konservativt. Stockholms politiker med sitt "Skönhetsråd" har i generationer visat sig vara en kulturkonservativ samling; inget får sticka ut eller uppröra, får inte vara för högt eller för smalt. Efter nästan 80 år är funkisen det mest moderna de vet. Men det har hänt en hel del inom arkitekturen sedan Stockholmsutställningen 1930. Tyvärr kan man inte se särskilt mycket av det i vår stad. Sten Nordins uttalande säger allt:

– Vi har bestämt oss för att vi vill ha en tydlig stadsfront vid Slussen och att vi ska bevara en skala som passar ihop med den historiska bebyggelsen.

Även om Nordin påstår att det inte nödvändigtvis kommer bli någon "retrobebyggelse" har jag mina dubier. Ola Andersson summerar det på ett bra sätt i Svenskan, "Stockholm är likt ett Titanic med envis kurs mot ett isberg på väg mot en stadsbyggnadskatastrof".

En fantastisk chans att bygga en vacker och intelligent framtidslösning är nu begravd för överskådlig tid. Skäms!

Knivigt vid Scania

"I'm all tuned in I see all the programmes

I save coupons from packets of tea

I've got my giant hit discotheque album

I empty a bottle I feel a bit free"

De flesta som cyklar räser vill ha skön asfalt under däcken och visst är det underbart. Men lika kul är det att cykla räser på en juste grusväg. Gårdagens tur var kanon och hade det mesta man kan önska sig. När jag kastade mig på hojen strax efter nio var det bara cirka tre grader på termometern. Jag och min jobbarkompis S latade oss och tog pendeln ner till Södertälje. Utanför Scania Vabis hittade vi kniven i vägen som på ett tydligt sätt symboliserar bilindustrins kniviga situation. Sen tog vi gamla Nyköpingsvägen ner till Mörkö. I nån mil förbi Järna blåste det en hård och fostrande motvind, neråt Hölö släppte den och solen började värma ryggen när vi gled fram över Mörkös vägar. Fiket vid färjan är en turistblåsning, onödigt dyrt. Bättre att jobba på och ta sig till Rosenhill där du får en ägg- och ansjovismacka och en java för strax över femtilappen. Vägen från färjan över Näslandet är kurvig och skön. Det är backe upp och backe ner, precis som resten av Södertörn.

Har du inte stannat till vid Rosenhill bör du göra det om du har vägarna förbi. På helgerna är stället proppfullt av cyklister, med eller utan motor. Och mackorna är klassiker; stekt falukorv och ägg, köttbullar och rödbetssallad och naturligtvis ägg- och ansjovis. Efter fikat tog vi vägen över Lida, halva sträckan är en underbart lugn och vacker grusväg där jag upptäckte mig själv med att sitta och småle. S och jag skildes vid Flempan där han bestämde sig för att ta pendeln. Han ska ändå ha ett hedersomnämnande, att ta sig runt i den här terrängen utan clips, spd eller spurtklossar är en prestation, även om det inte gick särskilt fort. Vilket stundtals var frustrerande när nån klunga cyklade förbi oss. Jag hatar nämligen att bli förbicyklad, såvida det inte är av elitmotionärer. När våra vägar skilts öste jag allt vad jag hade upp till Huddinge, sen kom motvinden från helvetet igen och bjöd på motstånd genom Ljugarn.

Väl hemma var det bara att snabbt fixa en korvgryta, duscha, se slutet på Amstel Gold Race och sen sticka till replokalen. Och igår blev det klart, det blir ett gig den 5 juni. Låtlistan slippas. Igår var det fullt tryck i nästan två timmar, sen dog jag P och TP. Jag har en gräns vid ungefär två timmar, sen gör volymen att jag är helt dränerad på energi. Idag susar det fortfarande i högerörat. Inte helt sunt. Det är nog dags att testa proppar, åtminstone på repen.

Trots att lördagen kan betraktas som ett inställt gig har den här helgen var osedvanligt lyckad. Den blev inte sämre av att jag förlängde den idag. Inarbetad tid har inga som helst likheter med vin, de blir inte bättre av att lagras och eftersom att jag jobbade långfredan kändes det som en mycket god idé att ta ut det inarbetade den här helgen.

En bra kväll

"Space travels in my blood

And there ain't nothing I can do about it"

Pölsa. Pepprig pölsa. Så smakar haggis. B serverade den enligt konstens alla regler med både potatismos, rotmos och en whiskygräddsås till. Och det var gott, riktigt gott. Till och med Famous Grousen till smakade bra. Jag som normalt inte har mycket till övers för skotsk standardwhisky, men till haggisen hittade den hem.

***

Resten av kvällen var underbar. En hoper människor jag inte sett på flera år hade krupit ut ur sina gömmor och skrymslen för att se The Only Ones. Bandet var tajt. Och jag brydde mig inte särskilt. Det var häftigare att träffa Farbror S och T, två levande encyklopedier i pop och rock. Och vips var kvällen slut. På väg hem upptäckte jag att min kamera hade gått sönder. Trist, men jag hade faktiskt funderat på att köpa en bättre och ge dottern den gamla. Nu blev det inte så. Dagen har har gått i lidandets tecken. Frukost/lunch/middag först klockan 19.00. Men det var det värt.

Ett naturligt val

"When will we be married molly when will we be wed
When will we be bedded in the same bed"

Vaknar man med The Waterboys i skallen faller det väl sig naturligt att käka haggis till middag? För så är det. B fick med sig Haggis från sitt senaste Glasgowbesök. Han funderade ett tag över vem som skulle kunna tänkas tycka att en haggismiddag låter som ett kul trick och kom fram till undertecknad. En alldeles korrekt analys. Jag är barnsligt förtjust i att testa mat jag aldrig tidigare käkat. Kan även prova lever - om den är tillagad på ett spännande vis - trots att jag avskyr konsistensen. Ikväll ska haggisen således ätas upp. Sen pallrar vi oss iväg för att se The Only Ones på Hornstulls Strand. Att hinna hitta några drägliga skotska ale till maten låter sig dessvärre inte göras, bolaget är inte direkt översköljt av skotsk ale. En Punk IPA passar i och för sig tillfället. Jag får helt enkelt hoppas på att det lokala bolaget har några Oppigårds Easter Ale kvar, fast jag misstänker att jag nog borde försöka hitta en ale som inte är riktigt så kraftig till maten. En påse blandat blir nog bäst.

"35 + 9 + 15 = 60" Sveriges finansminister

"A way, a way
You've got it they say
How do they know
When they've never seen it?"

Fram tills idag har jag inte trott på Björklund och hans snack om den svenska flumskolan. Men DN:s fotograf, Anders Wiklund, har nog bevisat att den fanns på sina platser under sjuttiotalet. Tydligen i Norrköpingstrakten. Det är onekligen en smått fascinerande tanke att ett lands finansminister inte kan räkna till sextio.

Soon Come

"Oh my friend you haven’t changed
You're looking rough and living strange
And I know you got a taste for it too oh oh oh"

Dåså, då har maskineriet satts igång. Har precis ringt en cykelhandel och bett dem kolla hur snabbt de kan få fram två Cube Agree Compact till mig och min jobbarkompis. Det är inte utan att det pirrar en del i kroppen. Senast jag köpte nåt över 10 000 kronor var nog lägenheten, men det var inte för mina egna stålar så det räknas egentligen inte. Före det var nog någon gång i början av nittiotalet då jag köpte en stärkare och en gura på Halkan's. Fast fan vet om de inköpen passerade tiotusenkronorsgränsen. Jag är med andra ord ingen storkonsument. Tror att det dessvärre handlar om nåt Göran Perssonskt drag i mig, att jag inte vill vara satt i skuld. Vilket naturligtvis är löjligt när man som jag är skyldig banken en sjuhelvetes massa pengar. Hursomhelst, snart kommer skatteåterbäringen och det är den och ett par löner som får ta smällen. En Cube ska det bli.

Uppståndelser hör påsken till, jag hade annat för mig

"Bang bang you're dead
Oh I'm so easily lead
Bang bang you're dead
Put all the rumours to bed
Bang bang you're dead"

Okej då, våren är här och vi kör väl ett tag till då. Det var skönt och välbehövligt med en bloggträda. Särskilt när jag bestämde mig för att inte bry mig. Samtidigt utanför mitt fönster fanns det en massa saker att kommentera. Fastän att det kliade i fingrarna rätt ordentligt när spridda sosseröster ville lägga skulden för opinionsraset på Wanja lyckades jag lägga band på mig. Bloggande handlar om lust. Inte tvång. Jag är glad för förståelsen och peppen från mina bloggkompisar, stort tack! Ni vet själva hur det är. En vacker dag skulle jag gärna se er på riktigt över en matbit med något gott att dricka till. Jag är övertygad om att det skulle bli en minnesvärd kväll.

***

I söndags var det dags för Surlyn att lämna vinterträdan för en tur på Södertörn. Funderade ett tag på att hänga på några cyklister som skulle ta en tiomilare ner över Södertälje och Mörkö. Tack och lov tog jag reson. Tio mil hade jag aldrig klarat. Kroppen var seg, men tog sig runt. Sen har jag hamnat i ett dilemma: Efter mallisresan och bekantskapen med den betydligt lättare Cube Agree:n känns det som om jag kommer att bli tvungen att borra ett hål till i plånboken. Jag har inte pengarna utan det får bli en liten avbetalningsplan. Andra nödvändigheter - som en ny dator - får helt enkelt vänta. Det är dags att ha lite skoj nu när vårvärmen snart står för dörren.

***

Såg ni Paris Roubaix? Inte!?! Skyll er själva. Det var ultimat sportdramatik.

***

Apropå cykling, visste du att en svenska just nu är bäst i världen? Hon heter Emma Johansson. Hon tog silver i OS. Stockholmsdrakarna belönade hennes insats med varsin notis. TV4-Sporten missade det helt i morgonsändningen. Skäms, tamejfan.

***

Om den allsvenska premiären har jag inte mycket att säga. Sällan har den känts så osexig, svindyra biljetter till medioker fotboll. Hellre ser jag IK Tellus på Aspuddens IP alla dar i veckan.

***

På fredag ska jag se Only Ones på Hornstulls Strand. Jag har ett knepigt förhållande till Only Ones. När det begav sig tyckte jag att sångare, Peter Perett, bara var en hyfsad Lou Reed-kopia. Idag kan jag uppskatta dem mer. Men nu retar jag mig i stället på de onödigt långa gitarrsolona. Vi får hoppas på att John Perry håller igen en smula. Gör han inte det så hittar ni mig i den bortre baren drickandes Brooklyn.

Ett brev

"It`s a star studded scandal
So raise your glass my friend
The Messiahs of the milk bar
Hellraisers to the end"

Hej Bloggen! Vi borde ha ett snack, du och jag. Nej, jag vet att det inte riktigt är läge just nu, men det är det å andra sidan aldrig. Du är som en spegel, du glor alltid osentimentalt tillbaka. Avslöjar varenda rynka. Varenda opublicerat inlägg. Vad ska jag med dig till? Vad ska du med mig till? Klarar vi oss inte bättre utan varandra? Visst vi har haft kul tillsammans. Ibland har det varit jobbigt och då har du lyssnat. Men nu då? När vi inte riktigt vet var vi har varandra, när lusten till varandra nästan har slocknat; vad gör vi då? Finns det en framtid för oss båda och om så är fallet, hur hittar vi tillbaka? Jag vill att du funderar på det ett tag. Du behöver inte bestämma nåt nu. Det är lugnt. Jag är här. Du där. Vi vet var vi har varandra. Om andan faller på så hörs vi. Ok.