Blåsarr

Pa rarara - Pa dadada - Pa rarara
Pa rarara - Pa dadada - Pa rarara

Hör ni blåset? Jag minns inte vilken låt, men det kommer från Linton Kwesi Johnsons Forces of Victory. Jag brukar ha det i skallen ibland, särskilt när jag är ute och går; drivet i blåset för en framåt på nåt vis, precis som i låten.

***

Idag bär det av till Gotland. Tanken var att kombinera arbete och cykling, men dessvärre hade Gotlandsfärjan ingen tur hem på lördagseftermiddagen, så nu blir det bara jobb. Men trots det känns det lite skönt med ett miljöombyte, även om det bara handlar om två dar.

Hinner jag, så sjunger jag nåt för er från Visby.

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

Tings An' Times

"Wi will fite yu in di street wid we han
wi hav a plan
soh lissen man
get ready fi tek some blows
Cos All Wi Doin is Defendin"

Nu var inte det ni nyss läste den första melodi jag hade i skallen när jag vaknade, så egentligen är det fusk, men eftersom jag inte kan noter kan jag heller inte förmedla den melodi som jag gått och burit på ett tag och som poppade upp i morse. Därför får ni helt sonika nöja er med Linton Kwesi Johnsons 'All Wi Doin Is Defendin' som var jukeboxens andraval idag. Faktiskt redan innan jag hade kokat kaffe, brett mackor och väckt dottern. Dessutom ger det mig nåt att skriva om, vilket inte är så dumt.

Nu minns jag inte om det var 1979 eller 1980 som Linton lirade på Mariahissen, alldeles oavsett var jag där med en annan punkare, så det borde rimligen varit -79. Nå, vi var där i god tid. Det var inte så många på nedre plan. Mitt på golvet satt tre övervintrade hippies stenade långt bortom vintergatan. Ett annat gäng flummare satt i en trappa längst bak i lokalen och rökte på så det stod härliga till. Jag och M ställde oss framför scenen och väntade. Då hör jag en av hippiesarna så där segt och gnälligt säga åt oss "Öhh, sätt er ner". Jag svarar blixtsnabbt: "Ställ er upp, ni är inte på bio nu". Mutter, mutter. Strax efter kommer Linton in tillsammans med två dansare och då kommer det från den fortfarande sittandes hippien "vafan, ere inge band". Hade gänget varit något mer observanta hade de sett att det enda som stod på scenen var ett mickstativ och en bandare på en pall. Vi var inte många som såg den här konserten, kanske ett femtiotal. Men vi som var där dansade desto mer.

***

Törs man önska sig en likartad utveckling i Riksdagen som den i Sumpan?

***

Att Ellos gick vidare i CL är bra för svensk fotboll, i övrigt har jag inget mer att säga.