Stagger Lee

"You lie, steal, cheat and deceit
In such a small, small game
Don't you know it is wrong"

Historien om Lee Shelton och William Lyons kan vara en av den moderna musikhistoriens mest mytologiserade och inspelade. De tidigaste inspelningarna jag har hittat är från 1920-talet. Lyssnar man till texterna blir ett par saker uppenbara, dels att det är oklart vad som fick Lee Shelton att skjuta Lyons, var det tärningsspel eller var det att Lyons snodde Sheltons Stetsonhatt (som på 1960-talet förvandlas till en Cadillac Car). Enligt ett eventuellt tidningsklipp från 1895 skulle det ha handlat om en politisk diskussion som urartar på grund av fylla i och med att Lyons snodde hatten varpå Shelton sköt honom tog hatten och gick från baren.

Alldeles oavsett vad som hände har storyn gett upphov till en rad riktigt schyssta inspelningar från Furry Lewis till Ike & Tina Turner och från Archibald, till The Rulers, Dr John, The Clash och Cab Calloway. Jag har roat mig med att sätta ihop ett blandband med de versioner jag gillar och som jag tycker speglar spännvidden. Både historiskt och musikaliskt. Nåja det sistnämnda var kanske inte helt sant, självklart skippade jag sånt jag inte gillar. HÄR är blandbandet.

Vintage Songs

"So tell me an I'll take the tube
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"

Tänk vad roliga saker man kan hitta på Spottan. En sökning på 'Junco Partner' och jag hittade den här smått fantastiska samlingen. Jag är barnsligt förtjust i riktigt gamla jazz- och bluesinspelningar, det är nåt magiskt med att höra dessa knastriga röster från 1920- 0ch 1930-talen. De flesta musikerna är sedan länge döda men genom inspelningarna är de fortfarande levande. Lika fascinerande tycker jag att det är att det finns mängder med inspelningar från den tiden som handlar om droger och drogberoende. Låtar om droger var alltså inget nytt ens på sextiotalet. Men det som är märkligt är ju att skivmarknaden på 20- och 30-talen knappast kan ha varit särskilt stor, ändå måste de här låtarna ha getts ut - men de kan ju knappast ha renderat särskilt mycket radiotid med tanke på ämnena. Har du Spotify, klicka på länken och följ med tillbaks i tiden. Jag lovar att det är värt det.

Bluesdans

"and I just remembered I've forgot where I am
just had a nightmare that I stopped dreaming
so what happened there? and where did that go?
I've sweated out ambition done with longing gone fishing"

Blues är verkligen inte min starka sida. Jag vet att det måste finnas en fantastisk skatt för den som vet var den ska leta. Men jag har inte riktigt ork att göra den forskningen. Det finns för mycket skit i vägen. Dessutom blev jag för evigt vaccinerad mot vitingar som lirar blues med skrynkliga pannor under det året som jag jobbade på Tre Backar. Publiken var odrägligt osympatisk och för jävla trist. Men nån gång på åttiotalet fick jag ett blandband av en jobbarpolare. Det mesta på kassetten var ren onani, oftast på gitarr, och därmed fullständigt olyssningsbart. Men ett par spår var fantastiska. Framförallt första spåret med Sonny Terry. Jag har letat efter den versionen jag fick av 'Whoopin' The Blues', men aldrig hittat den. Men 'Whoopin' The Blues' svänger rätt bra i den här versionen också:

Friday Mornin' Blues

"You know I'm gon' crawl up to your window baby,
wanna crawl up to your door, you got anything I want baby,
wanna crawl up on your floor
Because I'm a crawlin' kingsnake baby, and I rules my den"

Kanske är det för att jag läser Harry Potter för min dotter som jag vaknade med frasen "I'm a crawlin' kingsnake" i huvudet. Log. Somnade om. Eller så är det bara en påminnelse om att det nu var ett tag sen jag lyssnade på den låt som fick mig att tycka att blues kan vara rätt ok. Jag har kanske fyra eller fem bluesplattor -jag vet att jag borde skämmas- inte fler. Jag borde ha en uppsjö av plattor med de gamla bluesgubbarna. Samma sak när det gäller jazz. Jag vet att vissa saker bara borde stå i skivhyllan. Men jag har inte tid att sätta mig in i vilka inspelningar det är som är höjdare och sen leta efter dem. Så det går tyvärr bort. Sen har jag alltid haft det svårt för bluesentusiasterna, något som förvärrades på blueskvällarna när jag jobbade på Tre Backar. Herregud, vilka dogmatiska idioter jag mötte. Det skulle vara ditt men inte datt och sen satt de och lyssnade på en massa skittrista svenska efterapningar. Jag ryser fortfarande vid minnet. Men John Lee Hooker spelade i en helt egen division. Njut: