fredag 4 januari 2008

Friday Mornin' Blues

"You know I'm gon' crawl up to your window baby,
wanna crawl up to your door, you got anything I want baby,
wanna crawl up on your floor
Because I'm a crawlin' kingsnake baby, and I rules my den"


Kanske är det för att jag läser Harry Potter för min dotter som jag vaknade med frasen "I'm a crawlin' kingsnake" i huvudet. Log. Somnade om. Eller så är det bara en påminnelse om att det nu var ett tag sen jag lyssnade på den låt som fick mig att tycka att blues kan vara rätt ok. Jag har kanske fyra eller fem bluesplattor -jag vet att jag borde skämmas- inte fler. Jag borde ha en uppsjö av plattor med de gamla bluesgubbarna. Samma sak när det gäller jazz. Jag vet att vissa saker bara borde stå i skivhyllan. Men jag har inte tid att sätta mig in i vilka inspelningar det är som är höjdare och sen leta efter dem. Så det går tyvärr bort. Sen har jag alltid haft det svårt för bluesentusiasterna, något som förvärrades på blueskvällarna när jag jobbade på Tre Backar. Herregud, vilka dogmatiska idioter jag mötte. Det skulle vara ditt men inte datt och sen satt de och lyssnade på en massa skittrista svenska efterapningar. Jag ryser fortfarande vid minnet. Men John Lee Hooker spelade i en helt egen division. Njut:

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan avvara all blues utom Howlin´ Wolf.
Jag kan avvara all jazz utom Charlie Mingus.
Jag kan avvara allt klassiskt utom Debussy.
Kategoriskt hävdar
Concrete Kid

A Little Less C sa...

här i stan har vi en hoper jazz- o bluesdogmatiker som inte ens vinglar på patetikens tunna gräns; de har handlöst fallit över och drivit flera av stans klubbar i sank genom att självgott hävda att endast jazz där det låter som om en hel ensemble konsekvent vägrar spela samma melodi är jazz på riktigt samt att bara blues framfört i ett osmickrande haschrus kan vara äkta.
de sitter där och nickar huvudet i takt och applåderar pretentiöst efter varje solo som om just deras applåder och visslingar är en del i showen. de stör mig.
dessutom tvättar de aldrig håret.

Sånger från nedre botten sa...

CK, inte skulle väl du vara kategorisk?

Lite mindre prat, notera den snygga pikétröjan och den fräcka hatten i John Lee-klippet. Jag har väldigt svårt att tänka mig en dogmatisk John Lee i otvättat hår och med ovårdade kläder.

Jah Hollis sa...

Purister finns när det gäller alla musikformer och de är svåra att ha att göra med.

CK är inte kategorisk, han är eklektisk (i alla fall i sin musiksmak).

När det gäller blues bör man nog ha Robert Johnsons samlade i samlingen. Och en liveplatta med Hound Dog Taylor att spela högt för grannarna när man kommer hem efter en hård pubkväll. Ylande Vargen duger gott också.

Vad gäller jazz brukar Miles Davis Kind of Blue vara ett bra alibi att ha. Och den är bra!

Klassiskt: Mozart har ju fått till en och annan go´låt.

Anonym sa...

Å Du..
Fantame..
Jag har oxå gjort ett antal timmar åt Sthlm Blues (Hell Pelle Leuf).
Kanske har vi träffats i själva verkligheten.
Vem är du?
Vem är du???
Finns jag..?
CK

Discoboll a k a Studiomannen sa...

Jag föredrar John Lee Hooker och Muddy Waters före de andra.

Äh.

...och Jimmy Reed.

...och Bo Diddley.

och en bunt vitingar: Paul Butterfield, Michael Bloomfield, Canned Heat, Johnny Winter..


MEN DET VAR INTE DÄRFÖR

jag skrev. Tror att gruppen Los Campesinos blir 2008 års hype. Helt OK, men kanske inte mitt val. Men man vet ju hur det brukar stå i tidningar... :-D

Sånger från nedre botten sa...

CK, klart vi har träffats, jag ser dig just nu. Bara så att du vet.

Glenn-Peter, jag citerar Public Enemy: Don't belive the hype! Bilda dig en egen mening. Vilket jag är övertygad om du gör.

De där vitingarna är inte riktigt min thepåse. Hur fick du in Bo Diddley bland bluesmännen? För mig är han en av Rock 'n' Rollens största hjältar genom tiderna.