Två glidare i samma text

"I remember way back then when
Everything was true and when
We would have such a very good time
Such a fine time"

I veckan lyssnade jag en smula på Ekots Lördagsintervju. Det var programmet från den 16 maj med Piratpartiets Richard Falkvinge. En smått skrämmande upplevelse. Karln begär förtroende från svenska folket för att skicka ner nån till Bryssel utan att berätta vilken partigrupp de tänker liera sig med - om de kommer in i parlamentet. Och det hade väl varit frid och fröjd om Piratpartiet var ett enfrågeparti. Men det dementerar Falkvinge. Han upplyser lyssnarna om att de ska rösta som partigruppen, såvida det inte kolliderar med deras (rätt oklara) tankar om medborgarrätt. Hur ställer Piratpartiet då till arbetsrätten och kollektivavtalen? Ökad överstatlighet? Sociala rättigheters överhöghet gentemot marknadens? Det vet vi inte. Eftersom det är frågor som Piratpartiet inte vill prata om, men senare gärna rösta om. Att Falkvinge sen inte vill redovisa hur mycket stålar som folk har pröjsat in på hans konto och hur han sen har använt dem ger en fingervisning om vad för sorts typ han är - en glidare.

***

Barnledig helg. Den kunde ha startats med firmafest. Men jag hoppade det. Alkohol och frustration är ingen bra kombination. I stället vaknar jag tidigt idag, relativt utvilad. Om 55 minuter ska jag träffa mina cykelkompisar vid Kransen. Sen drar vi söderöver till Grindstugan och fikar. I morgon blir det Adelsö. Sen sista repet innan giget i nästa vecka. Jo, jag börjar nog få lite nerver inför det. Sist jag stod på en scen var nog ungefär vid tiden för Gustav Vasas död. Vi får väl se om vi kan enas om vilka låtar vi ska lira. Som det ser ut nu lär det bli samling i baren under ett par låtar...

Smittad igen

"Now I know that, now I understand
You're turning a monkey on me
Now I know that, now I understand
You're turning a monkey on me"

Senaste numret av Mojo gjorde inte saken bättre. Snarare har tidningen gjort det hela värre. Vi närmar oss nu ockupationsfasen. Under vintern har de börjat dyka upp på skivtallriken igen, men nu ser de ut att ha fastnat som en billig permanent från 1980. Vad jag snackar om? Skaplattorna från 1979-80, med The Beat, Madness, The Selecter och The Specials naturligtvis. Vad annars?

Jag minns fortfarande befrielsen på nån fest när den första skasingeln, 'Gangsters' med The Specials på ena sidan och 'The Selecter' med The Selecter på den andra, lirades på en fest 1979. Det fanns samma nerv som i punken, men med mer sväng och lekfullhet. Punken började stelna, bli en traditionsbärare, med dogmatiker som tuggade teser som vilka sektkommunister som helst. Kort sagt, skittråkig. Skabanden öppnade dörren och vädrade ut instängdheten. Vi dansade oss svettiga den kvällen.



Nåt år senare lirar The Specials på Göta Lejon, nåra skins som inte har allt för mycket mellan öronen står längst fram och börjar heila. Bandet avbryter konserten. Terry Hall skäller ut dem och lovar att personligen lyfta ut dem om det kommer ett enda litet heil till. Det gör det naturligtvis inte, utan dårarna dryper sakta men säkert av. Det var en mycket vacker scen.

Syndabocksjournalistik

"Here comes the boat
Only half-afloat
Oarsman grins a toothless smile"

Vid varje katastrof, i stor eller liten skala, söks det numera enträget efter någon att lasta för det inträffade, någon att lägga ansvaret på, en skyldig som vi gemensamt ska kunna avsky. Inte för att det på nåt sätt får det inträffade ointräffat, utan för att vi tydligen behöver någon att ställa vid skampålen.

Efter Estonia har det sökts med ljus och lykta efter någon att klämma dit; rederiet, varvet, regeringen, militären eller kanske terrorister.

Efter tsunamin; regeringen. Igen.

Och nu när det gäller mordet på Engla, ska nu polisen tydligen få skulden. Finns det en nyhetsredaktion som inte ännu har hängt på skulddrevet? Svenskan, DN, Expressen och Rapport har alla kört vinkeln om att mordet kunde ha förhindrats. De har alla hittat någon som klivit fram och kan berätta: "om de bara lyssnat på mig så hade det inte hänt."

Jag tycker att det är oansvarigt från redaktörernas sida. Det är så fruktansvärt lätt för nån att hävda att nåt kunde ha förhindrats, fått en annan utgång, om bara om si eller så hade gjorts. Det förpliktigar nämligen inte ett dugg att vara efterklok. Var i ligger nyheten i kontrafaktiska påståenden? De fyller bara ett syfte, att skuldbelägga.

Lokko är värd en ursäkt - av Svenskan

"My girls mad at me
Been on the telephone for an hour
We hardly said a word
I tried and tried but I could not be heard"

Ok, i diskussionen om huruvida Lokko censurerade Lessing eller ej kan man konstatera att det finns, minst, tre texter utifrån samma situation eller huvudartikel. I papperstidningen, finns den berömda svordomen med. I den artikel som toppade ettan på nätupplagan fanns den inte med. När diskussionens vågor börjar svalla på min kommentarstråd, letar jag lite till i Svenskans nättidning och hittar en annan artikel och där fanns svordomen med, översatt, vilket den inte var i papperstidningen.

Jag kan bara förhålla mig till de saker jag läser, inget annat. Jag läste artikeln som toppade nätupplagan. Och utifrån den var rubriken befogad. Eftersom att det var huvudnyheten. Om det nu är en redigerare som slaktat texter utan större känsla för sak och person är det bara att beklaga. Självfallet bör Lokko ha en ursäkt, av sin arbetsgivare. Inte av mig.

***

Manu Chao lirade på Hovet igår och jag var där. Det svängde väl rätt rejält ibland. Jo, jag dansade. Men det blev till slut väldigt tjatigt. Tyvärr använder bandet sig av endast tre växlar: Oipunk, reggaegung och reggaegitarrkomp. Nämen förlåt, det var ett stänk salsa och en liten rumba också, båda med oipunk i sig. Det blir på tok för trist under två timmar. Kvällen avslutades på Imperiet i skatteskrapan.

1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.