Dåligt samvete

"I caught a glimpse from the dreams of children
I got a feeling of optimism
But woke up to a grey and lonely picture
The streets below left me feeling dirty, and
I was alone, no one was there"

Fånigt, men jag hade dåligt samvete i fredags morse för att jag inte jobbade. Tack och lov gick det över så fort jag kom ut på vägarna. Det blev 8.7 mil på nya cykeln. Intrycket av att ha köpt en Mercedes förstärktes. På gott och ont. Den kan kännas lite stel och tung. Men reagerar fint på både acceleration och styrning. Cayon gör vad du vill att den ska göra. Det onda känns fortfarande i baken. Och idag ska rumpan härdas med ytterligare mil.

***

2-6 och jag missade kalaset.

***

Wanja Lundby-Wedin snackade tydligen bonusar i Sundbyberg. Det vore bättre om hon hade gjort det i styrelserummen i stället.

***

Vad Mona snackade om har jag redan glömt.

***

Henry inledde återtåget. Och jag missade det. Fan.

***

Är inte ens säker på om Lasse Ohly sa nåt alls på 1 maj.

***

The Jam ligger på skivtallriken:

Random

"L'enfer du Nord: Paris - Roubaix (Tour de France, Tour de France)
La Cote d'Azur et Saint Tropez (Tour de France, Tour de France)
Les Alpes et les Pyrennees (Tour de France, Tour de France)
Derniere etape Champs-Elysees (Tour de France, Tour de France)"

Huvudvärk när jag slår upp ögonen är i min värld ingen bra start på dan. Tack och lov har jag fått sova mina sex och en halv timme. När det började bli svettigt på tricken vid Slussen bestämde jag mig för att hoppa av vid Gamla Stan och gå över Riddarholmen och Järnvägsbron över till Vasagatan. Det brukar kunna fläkta lite längs den vägen. Inte idag.

***

Jag har hamnat i ett litet dilemma. I morgon kväll har jag bjudit in Marathonmannen så att han kan tömma min dator och installera om alltihop i ett fåfängt försök att få fanstyget att fungera problemfritt. Alldeles nyss såg jag att det är förhandsvisning av filmen Dream of Life som är en dokumentär om Patti Smith. Att dricka ett par bärs på nån just uteservering och sen slinka in på Debaser Medis och se en film i ett par timmar och sen skölja ner upplevelsen med ytterligare ett par bärs låter faktiskt som ett alldeles utmärkt fredagsnöje. Hur göra? Kan jag ställa lite mat och några öl i kylen till Marathonmannen och önska honom lycka till? Får fundera på det här.

***

Bajens backlinje mot Halmstad: En anfallare, två mittfältare och en debutant.

***

Igår satt jag hemma med hörlurar och lyssnade på The Jams Setting Sons. Jag häpnar fortfarande över vilken fantastisk platta det är. Och får fortfarande rysningar av Private Hell. Jag fattar inte hur en 21-årig Paul Weller kunde skriva den texten.

***

Ramis skada kom lite väl olägligt.

***

Två dar kvar.



***

Solen skiner.

SvFF talar med kluven tunga

"A smash of glass and the rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -
that's entertainment"

"I vanliga fall hade bötesbeloppet blivit mycket högre än 25 000 kronor, men disciplinnämnden väljer att gå en annan väg.

- AIK som föreningen har verkligen ansträngt sig för att vidta åtgärder mot sådant här - och ändå lyckas det inte, säger disciplinnämndens ordförande Kenneth Tallinger till TT."

Svenska Dagbladet 2008 04 20

I början av den här månaden presenterade regeringens utredare ett lagörslag om hårdare straff mot ordningsstörningar i samband med idrottsevenemang. "Ett förbud mot att kasta in föremål på spelplanen eller område som gränsar till spelplanen eller liknande plats dit allmänheten inte har tillträde. Straffpåföljd: dagsböter och upp till fängelse i sex månader." Sune Hellströmer välkomnade lagförslaget med orden: - Det är en väsentlig skärpning och en viktig åtgärd för att förbättra säkerheten för alla som kommer till våra matcher.

Samtidigt har Fotbollförbundet skärpt stadgarna kring ordningsfrågor. Det snackades mycket om hårdare tag och nolltolerans. Nu blev det i stället gungfly på direkten.

Är det nån som blev förvånad?

(This Is Not A) Love Song

"Gimme a ticket for an aeroplane,
Ain't got time to take a fast train.
Lonely days are gone, I'm a-goin' home,
'Cause my baby just a-wrote me a letter."

Minns du vilken kärlekslåt som var din första, den som förklarade allt, som visste vad du kände, som du kunde lyssna på om och om och om igen, tills dess att spåren eller nålen var utplånad, minns du det? Jag kom på min i morse. Det var The Box Tops 'The Letter'. Å var i Grekland med en kompis och jag var så nykär att det gjorde ont att skiljas från henne långt innan hon åkte. Jag bodde i Tensta tillsammans med två kompisar. Om det var nån av dom som hade 'The Letter' eller om jag hade den på band kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur jag spelade den igen och igen. Och längtade. Ibland varvades den med The Jams 'Monday', vilken var passande eftesom hon skulle komma hem på en måndag. Musiken som redan betydde så mycket för mig fick en dimension till.

En kväll när jag var på väg hem från jobbet tittade jag upp mot himlen, månen var uppe och den var alldeles röd. Precis i det ögonblicket drabbas jag av insikten att Å är med nån annan. Jag går hem med tårarna rinnande nerför kinderna. Låser in mig på rummet och spelar Bob Dylans 'Idiot Wind' i hörlurarna ett par gånger innan jag inser att min längtan fortfarande är som ett stort hål, varpå jag sätter på 'Monday' igen. När Å kommer hem visar det sig mycket riktigt att hon hade fallit för nån strandraggare på Kreta. Men vaddå, vi hade ju ett "fritt förhållande" och det var inte den sista gången hon skulle såra mig. Jag skulle komma att såra henne med, många gånger.

Hit the Road Jack

"These days I find that I can't be bothered,
To argue with them, well, what's the point"

Det blev ingen Kona Jake 2008. I går kväll köpte jag i stället en begagnad Surly. På det sättet sparade jag 4 500 kronor. Den ser nästan ut som Surlyn på bilden. Typisk nog kan jag inte kasta mig ut och tokköra den idag, eftersom min rygg krånglar. Däremot ska den få öm omvårdnad, den ska putsas och fejas till dess den svarta lacken glänser. Eftersom att den är begagnad blir jag tvungen att justera en del detaljer som stör det estetiska intrycket. Ny sadel är ett måste. På en svart cykel har man inget annat än en svart sadel. Nytt flaskställ. Pronto! Hur tänkte nån av de förra ägarna när de satte på ett blått flaskställ på en svart cykel? Var det nån absurd hyllning till Rolling Stones eller?

***

Å herregud! Jag som trodde att de värsta stolpskotten var på Söderstadion i förrgår. Så tycks inte vara fallet. Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) är ännu en liberal politiker som inte kan lägga ihop ett och ett utan att få det till tre. Som om folkölskonsumtionen inne på arenan var problemet. Det är ungefär som att skylla på ordföranden i Stadshuset för beslut man ogillar.

Redaktionella döskallar

"These days I find that you don't listen,
These days I find that we're out of touch"

Jag har verkligen försökt att inte skriva ett dugg om IB-affären. Människor föds och människor dör, vad som händer däremellan är det intressanta. Och jag misstänker att IB fick ett intressant liv. Men hans filmer ger jag inte ett dyft för, de tråkar ut mig. Men nu var det inte hans liv eller filmer som fick mig framför tangentbordet. Utan de häpnadsväckande usla skribenterna och rubriksättare som frossat i IB:s död. Låt oss ta några exempel ur Aftonbladet:

"När Börje Ahlstedt, 68, började som skådespelarelev fick han rykte om sig att ha samarbetssvårigheter."

Johanna, hur gammal är egentligen Börje nu? Det var väl på sextiotalet han var på Dramatens scenskola. Låt oss fortsätta:

"Jag står i kö på mataffären när jag drabbas av nyheten om den svenske filmikonens död."

Kära Anders. Citatet är så tokigt att jag inte vet var jag ska börja. Har de kassorna på taket? Hur drabbas man av att en 89-åring, som man inte är släkt med, dör? Kan en ikon dö? Jag trodde att ikoner redan var döda. IB fick tydligen lite nya vänner på slutet:

"Så minns vännerna Bergman: Woddy Allen, Lena Adelsohn Liljeroth, Henning Mankell,Cissi Elwin, Stellan Skarsgård Carl Bildt, Bibi Andersson, Thommy Berggren, Stig Björkman, Jörn Donner, Lars von Trier och Fredrik Reinfeldt."

Inte visste jag att IB var polare med statsministern och några statsråd, eller med Cissi för den delen. Men man vet så lite nu för tiden.

Och hur var det nu med "Kvinnorna som vakade vid Bergmans dödsbädd", glömde ni att stoppa in artikeln eller var det bara ett bra försäljningsargument?

1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.

Dopingdrev på fludder

"Come on outside - I'll sing you a lullaby,
Or tell a tale of how goodness prevailed.
We ruled the world - we killed and robbed,
The fucking lot - but we dont feel bad.
It was done beneath the flag of democracy,
You'll believe and I do - yes I do - yes I do -Yes I do"

Nu är jag mer än lovligt trött på att så fort nån säger cykel eller Tour de France så poppar ordet doping upp. I skuggan av det stora cykelloppet och under samma tid har inte mindre än tre friidrottare ertappats som dopare. Det vill säga lika många som har ertappats under Touren. Trots det skriver media spaltmetrar om friidrott varje dag utan att den för cykel obligatoriska spalten med dopingfall finns med. Världens största cykellopp är däremot förpassat till notiser, med bifogad dopingspalt. Enda undantaget är Svenskan, som har haft en bra bevakning av Touren, men inte ens de klarar av att hålla två saker isär. Friidrotten har tydligen en egen medial måttstock. Ibland undrar jag om inte sportjournalisterna själva är dopade, för mycket fludder kanske, eftersom att det ofta bara blir pladder*.

Föga förvånande presterar de två cykelälskarna Roberto Vacchi och Anders Adamson på Eurosport den bästa journalistiken om cykling; de undersöker och förklarar regler, granskar hur kontrollerna görs och förklarar skillnader och berättar hur de anser att det borde se ut. Visst det är subjektivt, men vilken journalistik är inte det? Glömde jag att berätta att de inte är journalister?

Samtidigt utvecklar sig Touren till att bli en av de mer spännande loppen på årtionden. Jag har följt loppet i många år och kan inte minnas när den sista etappen faktiskt var betydelsefull. Den som haft den gula ledartröjan tidigare år ska ha minst fått hjärtinfarkt för att missa slutsegern. I år skiljer det trettioen sekunder mellan ettan och trean. Tvåan, Cadel Evans, ligger 23 sekunder efter. Och nu kommer det bästa: Om han kommer i mål först av alla och fyra sekunder före ettan, Alberto Contador, vinner han hela Tour de France. Varför? Jo, en etappsegrare får tjugo bonussekunder! Vad jag ska göra i eftermiddag? Ja gissa.

***

Appropå cykel. I förrgår såg jag en snubbe gå och dra en barnvagn iklädd den snyggaste cykeljacka jag nånsin sett. Undrar om Linton är medlem?

***

Den borgerliga partierna talar alla om att de vill "reformera" arbetsrätten, en del av dem hänvisar till Danmark som nån förebild. Och så här roligt kan det bli då.

***

Kul att vakna med The Jam i huvudet. Det var verkligen inte igår. Låten heter 'Little Boy Soldier' och finns på, i mitt tycke deras bästa skiva, Setting Sons. Här har ni ett nervigt framträdande från 1980 med 'Set The House Ablaze' (från Sound Affects) och 'Little Boy Soldiers'. Frågan är om inte den är mer aktuell idag än när den skrevs.

* Fludder är en benämning på neråtpiller.