"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"
Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?
Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.
Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.
Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.
Visar inlägg med etikett Journalistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Journalistik. Visa alla inlägg
onsdag 27 maj 2009
tisdag 26 maj 2009
Värdelös ursäkt
"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"
Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.
***
Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"
Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.
***
Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:
torsdag 23 oktober 2008
Tidens tecken
Eftersom att det borgerligt styrda landstinget här i stan har beslutat att höja patientavgiften till akuten så fixar Svenskan en enkätundersökning på nätet. Frågan är "Vad är viktigast för dig?" Det finns två svarsalternativ:
1. Att inte patientavgiften blir högre
2. Att inte SL-kortet blir dyrare
Fler alternativ finns inte. Framförallt är det väl ett tidens tecken att inte fråga: Är du beredd att betala nån krona mer i skatt för att alla ska få tillgång till en bra vård och en väl fungerande kollektivtrafik?
1. Att inte patientavgiften blir högre
2. Att inte SL-kortet blir dyrare
Fler alternativ finns inte. Framförallt är det väl ett tidens tecken att inte fråga: Är du beredd att betala nån krona mer i skatt för att alla ska få tillgång till en bra vård och en väl fungerande kollektivtrafik?
fredag 1 augusti 2008
14-7 i doping
"Hej, hej snubbar fula gubbar, stöter på sin dotters kompisar.
Hej, hej snubbar gamla gubbar, flicker akta er för pop-farfar"
Innan OS ens har börjat kommer dopingskandalerna. Och föga förvånande är det inom friidrotten. Sju ryskor har försökt byta ut sina pissprov i hopp om att ingen ska märka nåt. Två rumänskor har torskat med spår av epo i blodet. Tidigare i juli torskade ytterligare en. Alla inom grenen 1500 meter. Så nu har Rumänien inget dam-lag i grenen. Trots att vi nu har tio dopingfall inom en månad - jag kan nog ha missat några - så är kritiken inte alls lika hård som mot cykelsporten. Än så länge har jag inte läst några krönikörer eller sportkommentatorer som tycker att man ska lägga ned friidrotten likt Chris Härenstam förra året:
– Trovärdigheten är borta. Det är fruktansvärt att sporten får så stor uppmärksamhet. Jag tycker inte sporten ska ha någon uppmärksamhet.
Eller Pamela Andersson i Expressen:
"Ok, ni är inte jättemånga (högst 55 000 när jag kollar MMS-mätningarna), men jag måste ändå fråga er som kollar på Tour de France : fattar ni inte att de är dopade? Varje år hör man att "nu är det bättre", "nu är det upprensat" - men ändå blir Tour de France som vanligt Tour de Doping... Nu har fuskarna trampat runt på sina cyklar i en vecka och redan har en hel drös åkt dit. Riccardo Ricco vann etapper två dagar, en tredje dag plockade polisen honom för EPO-doping. "Chockerande", läser jag att cykelpresidenten säger. Haha, säger jag. Cykelsporten är ett skämt." (Pamela Andersson Expressen 2008 07 18. Länk saknas)
Förra året ertappades tre cyklister dopade under Touren av 190 startande. Under samma tre veckor ertappades fyra friidrottare dopade. Utanför tävlan. I år var det fyra cyklister under Touren som togs med brallorna nere. Nu har vi tio friidrottare. 14-7 till friidrotten för att snacka i sporttermer*. Det är inte utan att jag undrar vad Andersson och Härenstam tycker att man ska göra med de olympiska spelen? För det är väl inte så att de tycker att endast vissa sporter ska förbjudas eller tigas ihjäl i fall det förekommer doping i dem?
***
Ja du läste rätt i citat under rubben, Magnus Ugglas 'Fula Gubbar' väckte mig i morse. Nej, den kom inte från nån radio i närheten, utan spelades upp i mitt huvud. Kanske var det en varningsklocka för att jag tittade på en söt tjej i tjugoårsåldern som satt på Landets uteservering i går kväll. Vem vet? Men är det straffet lovar jag att aldrig mer titta åt nån som är yngre än mig själv.
***
*Siffrorna är från juli i år och förra året. Det vill säga under Tour de France-månaden.
Hej, hej snubbar gamla gubbar, flicker akta er för pop-farfar"
Innan OS ens har börjat kommer dopingskandalerna. Och föga förvånande är det inom friidrotten. Sju ryskor har försökt byta ut sina pissprov i hopp om att ingen ska märka nåt. Två rumänskor har torskat med spår av epo i blodet. Tidigare i juli torskade ytterligare en. Alla inom grenen 1500 meter. Så nu har Rumänien inget dam-lag i grenen. Trots att vi nu har tio dopingfall inom en månad - jag kan nog ha missat några - så är kritiken inte alls lika hård som mot cykelsporten. Än så länge har jag inte läst några krönikörer eller sportkommentatorer som tycker att man ska lägga ned friidrotten likt Chris Härenstam förra året:
– Trovärdigheten är borta. Det är fruktansvärt att sporten får så stor uppmärksamhet. Jag tycker inte sporten ska ha någon uppmärksamhet.
Eller Pamela Andersson i Expressen:
"Ok, ni är inte jättemånga (högst 55 000 när jag kollar MMS-mätningarna), men jag måste ändå fråga er som kollar på Tour de France : fattar ni inte att de är dopade? Varje år hör man att "nu är det bättre", "nu är det upprensat" - men ändå blir Tour de France som vanligt Tour de Doping... Nu har fuskarna trampat runt på sina cyklar i en vecka och redan har en hel drös åkt dit. Riccardo Ricco vann etapper två dagar, en tredje dag plockade polisen honom för EPO-doping. "Chockerande", läser jag att cykelpresidenten säger. Haha, säger jag. Cykelsporten är ett skämt." (Pamela Andersson Expressen 2008 07 18. Länk saknas)
Förra året ertappades tre cyklister dopade under Touren av 190 startande. Under samma tre veckor ertappades fyra friidrottare dopade. Utanför tävlan. I år var det fyra cyklister under Touren som togs med brallorna nere. Nu har vi tio friidrottare. 14-7 till friidrotten för att snacka i sporttermer*. Det är inte utan att jag undrar vad Andersson och Härenstam tycker att man ska göra med de olympiska spelen? För det är väl inte så att de tycker att endast vissa sporter ska förbjudas eller tigas ihjäl i fall det förekommer doping i dem?
***
Ja du läste rätt i citat under rubben, Magnus Ugglas 'Fula Gubbar' väckte mig i morse. Nej, den kom inte från nån radio i närheten, utan spelades upp i mitt huvud. Kanske var det en varningsklocka för att jag tittade på en söt tjej i tjugoårsåldern som satt på Landets uteservering i går kväll. Vem vet? Men är det straffet lovar jag att aldrig mer titta åt nån som är yngre än mig själv.
***
*Siffrorna är från juli i år och förra året. Det vill säga under Tour de France-månaden.
onsdag 16 april 2008
Syndabocksjournalistik
"Here comes the boat
Only half-afloat
Oarsman grins a toothless smile"
Vid varje katastrof, i stor eller liten skala, söks det numera enträget efter någon att lasta för det inträffade, någon att lägga ansvaret på, en skyldig som vi gemensamt ska kunna avsky. Inte för att det på nåt sätt får det inträffade ointräffat, utan för att vi tydligen behöver någon att ställa vid skampålen.
Efter Estonia har det sökts med ljus och lykta efter någon att klämma dit; rederiet, varvet, regeringen, militären eller kanske terrorister.
Efter tsunamin; regeringen. Igen.
Och nu när det gäller mordet på Engla, ska nu polisen tydligen få skulden. Finns det en nyhetsredaktion som inte ännu har hängt på skulddrevet? Svenskan, DN, Expressen och Rapport har alla kört vinkeln om att mordet kunde ha förhindrats. De har alla hittat någon som klivit fram och kan berätta: "om de bara lyssnat på mig så hade det inte hänt."
Jag tycker att det är oansvarigt från redaktörernas sida. Det är så fruktansvärt lätt för nån att hävda att nåt kunde ha förhindrats, fått en annan utgång, om bara om si eller så hade gjorts. Det förpliktigar nämligen inte ett dugg att vara efterklok. Var i ligger nyheten i kontrafaktiska påståenden? De fyller bara ett syfte, att skuldbelägga.
Only half-afloat
Oarsman grins a toothless smile"
Vid varje katastrof, i stor eller liten skala, söks det numera enträget efter någon att lasta för det inträffade, någon att lägga ansvaret på, en skyldig som vi gemensamt ska kunna avsky. Inte för att det på nåt sätt får det inträffade ointräffat, utan för att vi tydligen behöver någon att ställa vid skampålen.
Efter Estonia har det sökts med ljus och lykta efter någon att klämma dit; rederiet, varvet, regeringen, militären eller kanske terrorister.
Efter tsunamin; regeringen. Igen.
Och nu när det gäller mordet på Engla, ska nu polisen tydligen få skulden. Finns det en nyhetsredaktion som inte ännu har hängt på skulddrevet? Svenskan, DN, Expressen och Rapport har alla kört vinkeln om att mordet kunde ha förhindrats. De har alla hittat någon som klivit fram och kan berätta: "om de bara lyssnat på mig så hade det inte hänt."
Jag tycker att det är oansvarigt från redaktörernas sida. Det är så fruktansvärt lätt för nån att hävda att nåt kunde ha förhindrats, fått en annan utgång, om bara om si eller så hade gjorts. Det förpliktigar nämligen inte ett dugg att vara efterklok. Var i ligger nyheten i kontrafaktiska påståenden? De fyller bara ett syfte, att skuldbelägga.
onsdag 12 september 2007
Skivan som försvann
"C'est la vie, c'est la vie,C'est la vie d'aujourd'hui,
C'est la Valse à sale temps,
Qui vous lâche qui vous prend"
Medans ni andra har fullt upp med att lyssna in er på Manu Chaos senaste platta, har jag fullt upp med plattan som försvann. Eller var jag bara så självupptagen att jag inte ens märkte att Manu Chao släppte en platta 2004. Jag tror inte det. Jag tror att det är som vanligt: Finns det inte en enda låt på engelska vet inte popårockjournalisterna hur de ska förhålla sig till det de hör, "vem vet de kanske sjunger nåt riktigt tokigt som det vore pinsamt att ertappas nynnandes på". Hursomhelst är Siberie m'etait contéee på franska och det vet ju alla att rock och fransmän inte går ihop, eller? Men vänta nu, spelade inte Manu Chao i nåt band som hette Mano Negra? Och fanns det inte ett annat svänggäng som hette Les Négresses Vertes? Jo det gjorde det ju. Och på Siberie m'etait contéee sjunger Manu en låt tillägnad sångaren i de Gröna negresserna, 'Helno est mort'. Det är en vacker hyllning till hans gamle vän Helno som dog av en överdos horse.
Så medan ni andra fördjupar er i samtiden tar jag ett steg tillbaka och njuter av dåtiden. För Siberie m'etait contéee är riktigt jävla bra.
onsdag 1 augusti 2007
Redaktionella döskallar
"These days I find that you don't listen,
These days I find that we're out of touch"
Jag har verkligen försökt att inte skriva ett dugg om IB-affären. Människor föds och människor dör, vad som händer däremellan är det intressanta. Och jag misstänker att IB fick ett intressant liv. Men hans filmer ger jag inte ett dyft för, de tråkar ut mig. Men nu var det inte hans liv eller filmer som fick mig framför tangentbordet. Utan de häpnadsväckande usla skribenterna och rubriksättare som frossat i IB:s död. Låt oss ta några exempel ur Aftonbladet:
"När Börje Ahlstedt, 68, började som skådespelarelev fick han rykte om sig att ha samarbetssvårigheter."
Johanna, hur gammal är egentligen Börje nu? Det var väl på sextiotalet han var på Dramatens scenskola. Låt oss fortsätta:
"Jag står i kö på mataffären när jag drabbas av nyheten om den svenske filmikonens död."
Kära Anders. Citatet är så tokigt att jag inte vet var jag ska börja. Har de kassorna på taket? Hur drabbas man av att en 89-åring, som man inte är släkt med, dör? Kan en ikon dö? Jag trodde att ikoner redan var döda. IB fick tydligen lite nya vänner på slutet:
"Så minns vännerna Bergman: Woddy Allen, Lena Adelsohn Liljeroth, Henning Mankell,Cissi Elwin, Stellan Skarsgård Carl Bildt, Bibi Andersson, Thommy Berggren, Stig Björkman, Jörn Donner, Lars von Trier och Fredrik Reinfeldt."
Inte visste jag att IB var polare med statsministern och några statsråd, eller med Cissi för den delen. Men man vet så lite nu för tiden.
Och hur var det nu med "Kvinnorna som vakade vid Bergmans dödsbädd", glömde ni att stoppa in artikeln eller var det bara ett bra försäljningsargument?
These days I find that we're out of touch"
Jag har verkligen försökt att inte skriva ett dugg om IB-affären. Människor föds och människor dör, vad som händer däremellan är det intressanta. Och jag misstänker att IB fick ett intressant liv. Men hans filmer ger jag inte ett dyft för, de tråkar ut mig. Men nu var det inte hans liv eller filmer som fick mig framför tangentbordet. Utan de häpnadsväckande usla skribenterna och rubriksättare som frossat i IB:s död. Låt oss ta några exempel ur Aftonbladet:
"När Börje Ahlstedt, 68, började som skådespelarelev fick han rykte om sig att ha samarbetssvårigheter."
Johanna, hur gammal är egentligen Börje nu? Det var väl på sextiotalet han var på Dramatens scenskola. Låt oss fortsätta:
"Jag står i kö på mataffären när jag drabbas av nyheten om den svenske filmikonens död."
Kära Anders. Citatet är så tokigt att jag inte vet var jag ska börja. Har de kassorna på taket? Hur drabbas man av att en 89-åring, som man inte är släkt med, dör? Kan en ikon dö? Jag trodde att ikoner redan var döda. IB fick tydligen lite nya vänner på slutet:
"Så minns vännerna Bergman: Woddy Allen, Lena Adelsohn Liljeroth, Henning Mankell,Cissi Elwin, Stellan Skarsgård Carl Bildt, Bibi Andersson, Thommy Berggren, Stig Björkman, Jörn Donner, Lars von Trier och Fredrik Reinfeldt."
Inte visste jag att IB var polare med statsministern och några statsråd, eller med Cissi för den delen. Men man vet så lite nu för tiden.
Och hur var det nu med "Kvinnorna som vakade vid Bergmans dödsbädd", glömde ni att stoppa in artikeln eller var det bara ett bra försäljningsargument?
söndag 29 juli 2007
Dopingdrev på fludder
"Come on outside - I'll sing you a lullaby,
Or tell a tale of how goodness prevailed.
We ruled the world - we killed and robbed,
The fucking lot - but we dont feel bad.
It was done beneath the flag of democracy,
You'll believe and I do - yes I do - yes I do -Yes I do"
Nu är jag mer än lovligt trött på att så fort nån säger cykel eller Tour de France så poppar ordet doping upp. I skuggan av det stora cykelloppet och under samma tid har inte mindre än tre friidrottare ertappats som dopare. Det vill säga lika många som har ertappats under Touren. Trots det skriver media spaltmetrar om friidrott varje dag utan att den för cykel obligatoriska spalten med dopingfall finns med. Världens största cykellopp är däremot förpassat till notiser, med bifogad dopingspalt. Enda undantaget är Svenskan, som har haft en bra bevakning av Touren, men inte ens de klarar av att hålla två saker isär. Friidrotten har tydligen en egen medial måttstock. Ibland undrar jag om inte sportjournalisterna själva är dopade, för mycket fludder kanske, eftersom att det ofta bara blir pladder*.
Föga förvånande presterar de två cykelälskarna Roberto Vacchi och Anders Adamson på Eurosport den bästa journalistiken om cykling; de undersöker och förklarar regler, granskar hur kontrollerna görs och förklarar skillnader och berättar hur de anser att det borde se ut. Visst det är subjektivt, men vilken journalistik är inte det? Glömde jag att berätta att de inte är journalister?
Samtidigt utvecklar sig Touren till att bli en av de mer spännande loppen på årtionden. Jag har följt loppet i många år och kan inte minnas när den sista etappen faktiskt var betydelsefull. Den som haft den gula ledartröjan tidigare år ska ha minst fått hjärtinfarkt för att missa slutsegern. I år skiljer det trettioen sekunder mellan ettan och trean. Tvåan, Cadel Evans, ligger 23 sekunder efter. Och nu kommer det bästa: Om han kommer i mål först av alla och fyra sekunder före ettan, Alberto Contador, vinner han hela Tour de France. Varför? Jo, en etappsegrare får tjugo bonussekunder! Vad jag ska göra i eftermiddag? Ja gissa.
***
Appropå cykel. I förrgår såg jag en snubbe gå och dra en barnvagn iklädd den snyggaste cykeljacka jag nånsin sett. Undrar om Linton är medlem?
***
Den borgerliga partierna talar alla om att de vill "reformera" arbetsrätten, en del av dem hänvisar till Danmark som nån förebild. Och så här roligt kan det bli då.
***
Kul att vakna med The Jam i huvudet. Det var verkligen inte igår. Låten heter 'Little Boy Soldier' och finns på, i mitt tycke deras bästa skiva, Setting Sons. Här har ni ett nervigt framträdande från 1980 med 'Set The House Ablaze' (från Sound Affects) och 'Little Boy Soldiers'. Frågan är om inte den är mer aktuell idag än när den skrevs.
* Fludder är en benämning på neråtpiller.
Or tell a tale of how goodness prevailed.
We ruled the world - we killed and robbed,
The fucking lot - but we dont feel bad.
It was done beneath the flag of democracy,
You'll believe and I do - yes I do - yes I do -Yes I do"
Nu är jag mer än lovligt trött på att så fort nån säger cykel eller Tour de France så poppar ordet doping upp. I skuggan av det stora cykelloppet och under samma tid har inte mindre än tre friidrottare ertappats som dopare. Det vill säga lika många som har ertappats under Touren. Trots det skriver media spaltmetrar om friidrott varje dag utan att den för cykel obligatoriska spalten med dopingfall finns med. Världens största cykellopp är däremot förpassat till notiser, med bifogad dopingspalt. Enda undantaget är Svenskan, som har haft en bra bevakning av Touren, men inte ens de klarar av att hålla två saker isär. Friidrotten har tydligen en egen medial måttstock. Ibland undrar jag om inte sportjournalisterna själva är dopade, för mycket fludder kanske, eftersom att det ofta bara blir pladder*.
Föga förvånande presterar de två cykelälskarna Roberto Vacchi och Anders Adamson på Eurosport den bästa journalistiken om cykling; de undersöker och förklarar regler, granskar hur kontrollerna görs och förklarar skillnader och berättar hur de anser att det borde se ut. Visst det är subjektivt, men vilken journalistik är inte det? Glömde jag att berätta att de inte är journalister?
Samtidigt utvecklar sig Touren till att bli en av de mer spännande loppen på årtionden. Jag har följt loppet i många år och kan inte minnas när den sista etappen faktiskt var betydelsefull. Den som haft den gula ledartröjan tidigare år ska ha minst fått hjärtinfarkt för att missa slutsegern. I år skiljer det trettioen sekunder mellan ettan och trean. Tvåan, Cadel Evans, ligger 23 sekunder efter. Och nu kommer det bästa: Om han kommer i mål först av alla och fyra sekunder före ettan, Alberto Contador, vinner han hela Tour de France. Varför? Jo, en etappsegrare får tjugo bonussekunder! Vad jag ska göra i eftermiddag? Ja gissa.
***
Appropå cykel. I förrgår såg jag en snubbe gå och dra en barnvagn iklädd den snyggaste cykeljacka jag nånsin sett. Undrar om Linton är medlem?
***
Den borgerliga partierna talar alla om att de vill "reformera" arbetsrätten, en del av dem hänvisar till Danmark som nån förebild. Och så här roligt kan det bli då.
***
Kul att vakna med The Jam i huvudet. Det var verkligen inte igår. Låten heter 'Little Boy Soldier' och finns på, i mitt tycke deras bästa skiva, Setting Sons. Här har ni ett nervigt framträdande från 1980 med 'Set The House Ablaze' (från Sound Affects) och 'Little Boy Soldiers'. Frågan är om inte den är mer aktuell idag än när den skrevs.
* Fludder är en benämning på neråtpiller.
söndag 13 maj 2007
Stoppa pressarna!
"Every night before I go to sleep
Find a ticket, win a lottery.
Every night before I rest my head
See those dollar bills go swirling round my bed."
Tänkte inte skriva en rad om eländet igår. Jag hoppades nog på att nåt mirakel skulle inträffa så att jag slapp se det. Men med en åttaårig dotter finns det vissa saker som man måste ställa upp på, oavsett om man vill eller inte. Egentligen har den här mannen redan sagt vad som behöver sägas. Men det finns ett par saker som retar mig nåt fruktansvärt. De båda kvällstidningarnas nätupplagor som formligen frossar i nån sjuk nationalism, där The Ark symboliserar den goda upphöjda kultiverade smaken. För att citera J: "God Damn! Har det brunnit?". The Ark kan aldrig symbolisera nån god smak, det är liksom inte deras grej. Förövrigt var det inte bara öst som röstade på öst. Serbien knep tolvpoängare långt över järnridån. Ukrainas Alexander Bardiga bidrag belönades också från andra städer än Minsk eller Jerevan. Och inte fan klagade Luuk i tv när Finland, Norge och Danmark belönade The Ark med högsta möjliga poäng. Märkligt nog inte dagens tidningar heller. Det enda försonande med Expressen är att en journalist orkade skriva lite från höften om nåt annat än det sedvanliga dravlet. Nej det är dags för redaktörer, journalister och rubriksättare att ta sig en funderare över vad det är för känslor de leker med. För bakom de sårade nationalistiska rubrikerna står den här mannen och ler.
***
Min bloggutmaning, 'Sju låtar som förändrade mitt liv', har inget bäst-för-datum, så om du vill haka på, gör gärna det. Det pågår en rolig diskussion och en ny utmaning på kommentarstråden till det här inlägget.
***
Jo, förresten, jag måste bara tipsa om den här fantastiska versionen av Horses.
***
Solen skiner sådär lagom och det är 13 grader. Perfekta omständigheter för en veteranmatch. Men jag kan inte vara med. Jävla fot!
Find a ticket, win a lottery.
Every night before I rest my head
See those dollar bills go swirling round my bed."
Tänkte inte skriva en rad om eländet igår. Jag hoppades nog på att nåt mirakel skulle inträffa så att jag slapp se det. Men med en åttaårig dotter finns det vissa saker som man måste ställa upp på, oavsett om man vill eller inte. Egentligen har den här mannen redan sagt vad som behöver sägas. Men det finns ett par saker som retar mig nåt fruktansvärt. De båda kvällstidningarnas nätupplagor som formligen frossar i nån sjuk nationalism, där The Ark symboliserar den goda upphöjda kultiverade smaken. För att citera J: "God Damn! Har det brunnit?". The Ark kan aldrig symbolisera nån god smak, det är liksom inte deras grej. Förövrigt var det inte bara öst som röstade på öst. Serbien knep tolvpoängare långt över järnridån. Ukrainas Alexander Bardiga bidrag belönades också från andra städer än Minsk eller Jerevan. Och inte fan klagade Luuk i tv när Finland, Norge och Danmark belönade The Ark med högsta möjliga poäng. Märkligt nog inte dagens tidningar heller. Det enda försonande med Expressen är att en journalist orkade skriva lite från höften om nåt annat än det sedvanliga dravlet. Nej det är dags för redaktörer, journalister och rubriksättare att ta sig en funderare över vad det är för känslor de leker med. För bakom de sårade nationalistiska rubrikerna står den här mannen och ler.
***
Min bloggutmaning, 'Sju låtar som förändrade mitt liv', har inget bäst-för-datum, så om du vill haka på, gör gärna det. Det pågår en rolig diskussion och en ny utmaning på kommentarstråden till det här inlägget.
***
Jo, förresten, jag måste bara tipsa om den här fantastiska versionen av Horses.
***
Solen skiner sådär lagom och det är 13 grader. Perfekta omständigheter för en veteranmatch. Men jag kan inte vara med. Jävla fot!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
