Mr Jazz

"Jag går på samma gator tills de vänder
Den här stunden är i resten av mitt liv"

Det har släppts en hel radda med clashprodukter den senaste månaden. En bok, en dvd och en live-platta från giget på Shea Stadium. Jag tillåter mig att vara skeptisk till en hel platta från det giget. Varför? Redan på liven 'From Here To Eternity' är det oförsvarligt många låtar som Terry Chimes hackar sönder. För mig är The Clash storhet intimt förknippad med Topper Headon. Hans fenomenala trumspel är det som lyfte bandet från att vara ett habilt rockband till nåt annat, nåt betydligt mycket mer spännande. Att det dessutom var Topper som tog hand om två vilsna punkare i en hotellkorridor i Åbo 1979 och lät dom kvarta i hans rum har naturligtvis viss betydelse. Att han blev torsk på droger borde jag ha förstått då han på Café Opera tjatade som en galning på mig att hjälpa honom att hitta cola. Men drogberoendet till trots så är det fortfarande Topper som lyfter Combat Rock. Med en annan trummis hade plattan nog varit olidligt trist. Topper pendlar i intervjuer mellan att vara förorättad över Strummers sätt att hänga ut honom som knarkare och insikten om att han var en belastning för bandet. Intressant är dock vad han säger om Terrys återkomst i senaste numret av Mojo:

- When they sacked me they should have hired a shit-hot session drummer/../ With all respect to Terry Chimes, to get him back was suicide. He's a pretty good straightahead rock drummer, but... Joe should have known better. But we all should have known better.

När det gäller boken och dvd:en ska det tydligen mest handla om gammal skåpmat. Men ser man det som ett sätt att vara med och betala pensionspengar till Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon, ja då bör man naturligtvis köpa rubbet, utom plattan då. Terry Chimes klarar sig säkert bra på inkomsterna från sin kiropraktorklinik.



The Clash live från Paris 27 februari 1980

5 x fredagskväll i Stockholm

"Oh love me to my soul, rock me to my soul
Oh love me to my soul, rock me to my soul"

Tröst

"Sweeter than a honey bee, yeah, baby been sweet on me
Sweeter than a honey bee, yeah, my queen bee"

I morse var alla moment i morgonjympan lika jobbiga. Överhuvudtaget köndes det som om det borde ha varit en sån där söndagmorgon du vet då man vaknar tidigt och går upp, käkar frukost, läser tidningen och sen går och lägger sig igen. Men nu när jag tittar ut genom fönstret längtar jag faktiskt mer till Södertörns vägar än till min egen säng. Jag önskar att min kropp inte åldrades och att den gick med på att göra det jag vill att den ska göra utan att en massa skitskavanker hindrar mig. Jag vill kunna ge allt på en fotbollsplan igen, vill kunna genomföra cykelsemesterprojektet tillsammans med min jobbarkompis. Just idag känns de planerna väldigt fjärran. Det gör mig ledsen. Därför tröstar jag mig med Toumani Diabaté och Taj Mahal:

En väckarklocka till Bryssel

"Ya running and ya running
And ya running away.
Ya running and ya running,
But ya can't run away from yourself"

Knappt hade trycksvärtan torkat i gårdagens DN förrän ledarsidans malliga utrop: Europa kan, blev till ett: Europa kan - understundom. Att rädda banker kan Europas politiker enas om och det är väl bra om räddningen innebär ett övertagande av kontrollen och inte bara av skulderna. Även industrin lovas nu hjälp från EU. Men att enas om att minska utsläppen som hotar mänsklighetens framtid tycks vara svårare. "Nej, det blir för dyrt!", "Klimatmålen hotar tillväxten!", "Åtgärderna blir för tunga för vår industri!" är orden som idag hörs från EU.

Kan inte nån skicka en väckarklocka (modell Hesa Fredrik) till det pågående toppmötet i Bryssel. Vissa politiker måste ha kvartat rätt rejält de senaste tio åren då larmrapporterna har avlöst varandra lika regelbundet som slottsvakten. Vad de här pajasarna tydligen inte ser att de nu har chansen att ställa om och också tjäna på det. Ty de länder vars industri satsar på miljötekniska lösningar kommer att kunna kapitalisera på dessa lösningar då de kommer att behövas i hela världen.

Men nej då, vad som ligger tio år fram i tiden tycks vara ett allt för långt perspektiv för dagens politiker. Antingen är de rädda att inte stå med på inbjudningslistan nästa gång deras nationella industrimagnater bjuder på lunch eller kanske inser de att miljömässigt hållbara lösningar inte är förenliga med ständigt sänkta skatter och då finns ju risken att medelklassen röstar på andra politiker som sänker skatter så att de får det bättre. Arbetarklassen har för länge sen tröttnat och skiter i valurnan eller proteströstar på vilka dårar som helst som pekar finger och skriker att problemet har en etnisk lösning i stället för en ekonomisk.

***

Den vackra höstbilden är tänkt att fungera som en motvikt till textens syrlighet. Ifall nån nu undrade.

Hyckleriets renhet

"One soft infested summer me and Terry became friends
Trying in vain to breathe the fire we was born in
Catching rides to the outskirts tying faith between our teeth
Sleeping in that old abandoned beach house getting wasted in the heat"

En lågintensiv förkylning har hållit mig på mattan. Har inte orkat hänga med i nyhetsflödet, än mindre se partiledardebatter som numer rubriceras som "superveckan" efter amerikanskt manér. Jag super hellre ihjäl mig än ser och hör Mona och Fredrik följa manus i sex debatter efter varann.

***

Nu förstår jag varför en del cykelintresserade har blivit provocerade av att ha läst Johnny Greens 'Push Yourself Just A Little Bit More'. Smaka på följande citat: "The athlets on wheels have been pursued by purist accusations all down the line. Often accurately. So what? These men are heroes for racing great distances over massive mountains. And they take drugs. Double heroes." Nog låter det som drogromantik, men sätter du det i ett större perspektiv, vilket Johnny Green gör tror jag att han har rätt: "Our culture runs on drugs for work and play. As it always did. I'm including alcohol, nicotine and the deregulated supermarket shelf. What's so different about Le Tour de France?"

Stämmer tesen om att vårt samhälle snurrar på droger finns det bara en innebörd: Sluta jaga dem som tar droger som om de vore brottslingar. Om samhället tar kontrollen över droghanteringen kan en massa onödigt lidande besparas. Idag ska alkisar och knarkare skuldbeläggas 24 timmar om dygnet. Så cyniskt. Så ociviliserat. Så onödigt. Lägg resurserna på dem som vill bli rena i stället. Öppna stödenheter som tar emot 24 timmar om dygnet. Jag är övertygad om att vi på ett par år skulle få färre missbrukare och därmed färre brott.

Fausto Coppi, som vann TdF två gånger och Girot fem gånger, fick frågan i tv om han någonsin tagit droger. "Bara när det har varit nödvändigt" blev svaret, när intervjuaren frågade hur ofta det var, svarade Coppi; "Nästan alltid".

Jag läste härom veckan att vice OS-bossen, Thomas Bach, vill utesluta cykelsporten från OS på grund av doping-affärerna. När han ändå är i förbjudartagen kan han väl passa på att lyfta bort fridrotten, tyngdlyftningen och fotbollen också. Finns det nån som på fullt allvar inte tror att de bästa fotbollslagen i Europa hålls på benen med hjälp av läkare som jobbar i den berömda gråzonen? Du som räckte upp handen: Varför tror du då att Fifa inte accepterar Wada?

Back in the garage with my bullshit detector

"What do I get
Oh oh what do I get
What do I get
Oh oh what do I get"

Dalmatinertiken Mona gjorde en pudel. Och vilken pudel sen! Obetalbar bullshit i den lägre skolan: "Men jag har uppfattat det som vänsterpartiet inte ville vara med". Mmm, så var det säkert. Nu har hon lovat att "prata med Ohly". Om vaddå undrar jag, djurgårns tråkiga fotbollslag, eller? Maria Wetterstrand som verkligen har pratat med Mona vet att inget har förändrats sedan det gemensamma utspelet härom dan.



Från partiet "Bullshit Inc" kom dagens drapa i Svenskan, Hägglund och Odell yrar om etik och moral under rubriken "Rå kaitalism hotar välfärden". Söte Jesus, suckar jag. Det är samma Hägglund och Odell som sitter i en regering vars politiska mål är att sälja ut statliga företag på löpande band. Eftersom det enligt deras politiska syn är så att statliga företag hindrar den fria marknaden, det vill säga den råa kapitalismen.

Jag tänker på dig

Idag är det förkylt. Ligger helst i sängen, zappar och äter godis. Var dessvärre tvungen att göra en raid ner till Konsum för att fylla kylskåp och skafferi. Svängde även förbi pizzerian för att minimera mina egna insatser och nu när ölen snart är uppdrucken ska jag återvända till mitt ide.

Ha det bäst!

Dags att ställa krav

"You talk, yes you talk a good game
Won't you teach me the same"

Så var då de socialdemokratiska ambitionerna satta, ett regeringssamarbete med miljöpartiet efter valet 2010. Vänsterpartiet göra sig icke besvär. Mona Sahlin såg mer än lovligt nöjd ut när hon i tv stängde dörren framför näsan på Lars Ohly. Hummandena om arbetsrätten från IF Metalls ordförande imponerade inte särskilt mycket. Troligtvis har han blivit ordentligt överkörd i VU eller så har sovit sig igenom mötena. Att Handels och SEKO:s ordföringar nu tar bladet från munnen och kräver en vänsterpolitik hedrar dem.

För valet är egentligen ganska enkelt; varför välja borgerliga imitatörer när det redan finns en borgerlig regering? Originalet är nästan alltid bättre än kopian. När klassamhällets klyftor ständigt ökar blir socialdemokraternas "högerut marsch" inget annat än ett gigantiskt svek mot dem som hårdast drabbas av effekterna. Socialdemokraterna behöver inte bara medelklassväljarna, de behöver övertyga de lågavlönade, de arbetslösa och långtidssjuka om att de fortfarande är deras parti. Men sanningen är nog dessvärre att partiet för länge sedan har lämnat dessa människor bakom sig. De talar numera bara till dem, aldrig med dem. Ty även under sossarnas förra mandatperiod ökade klyftorna.

Det sägs att egenintresset aldrig ljuger: Är du medelklass kommer din politik att gynna medelklassen mest. Titta på valsedlarna nästa gång det är val. Arbetarklassen kommer att vara sorgligt underrepresenterad, alldeles oavsett parti. Precis som den var i de senaste valen. Och visst är det så att medelklassen har fått det bättre de senaste tio åren. Såvida vi på det personliga planet inte blir långtidssjuka eller arbetslösa. Men då är vi å andra sidan oss själva att skylla.

Ska det bli någon ordning på socialdemokratin krävs det nu att fackföreningsrörelsen ställer krav på partiet: Vill ni ha vår hjälp 2010, får ni föra vår politik. Annars får ni klara er själva.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"

På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.

45"

"No, I don't want your sympathy,

the fugitives say that the streets aren't for dreaming now"

Jag ligger minst en dag efter när det gäller det mesta. På jobbet idag var det inte lätt att försöka hålla ordning på allt jag ska hålla ordning på. Alla papper såg vid första anblicken likadana ut, vilket skapade lite panikkänslor när jag gång efter annan letade efter de papper jag behövde. Kanske är det efterdyningarna av lördagens kalas, kanske är det nåt annat, nåt jag inte vill veta, nåt jag inte orkar tänka på.

Kalaset var hur trevligt som helst och de vänner som kom ihåg att jag fyller år vid den här tiden på året kom med jättefina presenter. Allt från hembakt bröd till en elvisp. Några av presenterna ser du på bilden. The Clash in Paris 1980 är från ett gig som visades i fransk tv. Det är en fantastisk liten sak från när de var som allra bäst, London Calling har nyss släppts och bandet har ett driv och en pondus som är rent häpnadsväckande. Och att det dessutom lyser igenom på en dvd är i sig ganska fantastiskt. Apropå the Clash, boken med det gula omslaget är Johnny Greens 'Push Yourself Just A Little Bit More' och handlar om Tour de France. Johnny Green var the Clashs tour manager. Jag har varit på väg att beställa boken länge, men har av olika anledningar inte kommit mig för. Men nu är prologen över och peletonen har precis gett sig iväg.

Gårdagen ägnades åt botgörelse. När jag vaknade vid åttatiden på morgonen satte jag på mig kläderna och gick ut i blåsten och småregnet. Jag gillar de där timmeslånga promenaderna i riktigt skitväder när jag är bakis. Luften är alltid friskare och botar bättre än i stekhet sol. Väl hemma igen var det bara att äta rester, sova och städa. Och faktiskt njuta av det.

Smörgåsbord

På mackorna var det gubbröra, älgfärslimpa med stekta trattkantareller och lingon, enbärsgravad lax med pepparrotscrème. Ett sort tack till Asd som såg till att jag blev klar i tid.

Gissa maträtten

Misty Morning

Det blev inte hela fem-milarundan i dag. Knäet höll inte. För att förvärra det hela lite så klantade jag till det när jag såg motivet till den andra bilden. Jag tvärnitade och fick bara loss ena foten från pedalen. Pang, rakt ner i backen med knäet först. Ingen höjdarstart med andra ord, men det blev en vacker bild. Fortsatte söderöver och nånstans efter Tullinge flygfält började det ömma. Tänkte ett tag spela tuff och fortsätta, men när det inte ens hjälpte att stiga av hojen och stretcha var det bara att vända och ta det lugnt hemåt. Trots bakslaget med knäet är jag rätt nöjd, det var en fantastisk morgon som jag är glad att jag fick se. Nu ska vi ägna oss åt hushållsbestyr.

Dalmatinerna slår tillbaka

"You better - Stop"

Igår gick sossarna och miljöpartiet ut i ett gemensamt utspel när det gäller utbildningspolitiken. Jag skrev för nån månad sen att jag befarade att sossarnas högerfalang tagit kommandot över den politiska kursen. Nåt som inte bara utspelet igår visar. Internt börjar det nu också knorras i rörelsen. Strategin inför valet 2010 är nämligen klar. 68:ans valstrateger har pekat ut målgruppen med hela handen; medelklassväljarna i storstäderna. Vänsterkanten ska LO underhålla. Dalmatinern är tillbaka. Nu med en ekologisk husse och matte.

Att det därmed uppstår ett tydligt problem ser de flesta (utom då valstrategerna och partiledningen som själva är medelklass): LO är inget parti som kandiderar till riksdagen. Socialdemokratins vänsterkant saknar därmed riktigt inflytande på politiken. Ändå förväntas fackligt förtroendevalda agitera för partiet. Och det skulle kunna vara lätt om inte dalmatinerna tassat in i styrelserummet igen. För fackligt förtroendevalda vet att de förlorar på ytterligare fyra år med en borgerlig regering. Därför vill de inget hellre än att bli av med den sittande regeringen. Men vilka garantier har de för en förbättrad arbetsrätt när sossarna kohandlar med miljöpartiet? Inga alls, är mitt svar. Miljöpartiet är i dessa frågor, liksom i skolfrågan, ett borgerligt parti. Vad värre är: Den socialdemokratiska partiledningen har inte på en enda punkt satt ner foten i de frågor som LO-kongressen eller LO-förbunden slåss för politiskt. Därmed får LO-folket det minst sagt knepigt att trovärdigt propagera för ett regeringsskifte nästa val. Wanja Lundby-Wedin säger som vanligt ingenting. Hennes lojalitet med partiet tycks alltid gå i första hand. Att tvehågsna valarbetare inte är några bra valarbetare har ingen av dem inne på 68:an begripit.

Chairman of the Bored

"Dom är uppe på taken alla är högt över staden

Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort

Och jag vågade aldrig hålla din hand

Vi är inte såna som i slutet får varann"

Oinspirerad. Letar slött i morgontidningen efter nåt som kan få igång mig. Nåt att reagera på. Det är kris. Men det känns som om alla följer manus, utom nyliberalerna som har blivit märkvärdigt tysta. Eller omvända. Eller Gud vet vad. Vare sig Odell eller Alvendal säger nåt att hetsa upp sig över. Bara det förväntade. Trist. Och Fredrik Reinfeldt liknar mer och mer en tapet från tidigt sextiotal, ni vet de där som man måste gå jättenära för att se att de har ett skitfult mönster. Ohly och Sahlin då. Suck. Nej, jag orkar faktiskt inte tänka på att de ska representera oppositionen. Det är faktiskt en allt för deprimerande tanke. Jag tror att jag ska döpa om dem till Smilfinken och Känslan .

Inte blev jag gladare i morse av att väckarklockan ringde när mörkret fortfarande härskade utanför fönstret. Jag avskyr att stiga upp när det är mörkt. Jag avskyr att vakna av väckarklockor.

Tack och lov finns det ett par ljuspunkter i tillvaron. Sjukgymnasten sa i måndags åt mig att det nu är dags att testa knäet på en lite längre runda. En Tant har lovat att följa med som stödhjul. Och det är snällt. Sen har jag äntligen bjudit några vänner till middag på lördag. Jag har varit allt för dålig på sånt. Vilket är konstigt. Jag gillar att ha mina vänner på besök och jag gillar att laga mat till dem. En av maträtterna tillagas just nu. Så här såg den ut strax innan den åkte in i kylen: