Flera tankar i skallen samtidigt

"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"

Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?

Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.

Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.

Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.

Dalmatinerna slår tillbaka

"You better - Stop"

Igår gick sossarna och miljöpartiet ut i ett gemensamt utspel när det gäller utbildningspolitiken. Jag skrev för nån månad sen att jag befarade att sossarnas högerfalang tagit kommandot över den politiska kursen. Nåt som inte bara utspelet igår visar. Internt börjar det nu också knorras i rörelsen. Strategin inför valet 2010 är nämligen klar. 68:ans valstrateger har pekat ut målgruppen med hela handen; medelklassväljarna i storstäderna. Vänsterkanten ska LO underhålla. Dalmatinern är tillbaka. Nu med en ekologisk husse och matte.

Att det därmed uppstår ett tydligt problem ser de flesta (utom då valstrategerna och partiledningen som själva är medelklass): LO är inget parti som kandiderar till riksdagen. Socialdemokratins vänsterkant saknar därmed riktigt inflytande på politiken. Ändå förväntas fackligt förtroendevalda agitera för partiet. Och det skulle kunna vara lätt om inte dalmatinerna tassat in i styrelserummet igen. För fackligt förtroendevalda vet att de förlorar på ytterligare fyra år med en borgerlig regering. Därför vill de inget hellre än att bli av med den sittande regeringen. Men vilka garantier har de för en förbättrad arbetsrätt när sossarna kohandlar med miljöpartiet? Inga alls, är mitt svar. Miljöpartiet är i dessa frågor, liksom i skolfrågan, ett borgerligt parti. Vad värre är: Den socialdemokratiska partiledningen har inte på en enda punkt satt ner foten i de frågor som LO-kongressen eller LO-förbunden slåss för politiskt. Därmed får LO-folket det minst sagt knepigt att trovärdigt propagera för ett regeringsskifte nästa val. Wanja Lundby-Wedin säger som vanligt ingenting. Hennes lojalitet med partiet tycks alltid gå i första hand. Att tvehågsna valarbetare inte är några bra valarbetare har ingen av dem inne på 68:an begripit.

Nästan ett mirakel

"Ziggy played guitar, jamming good with Wierd and Gilly,
The Spiders from Mars. He played it left hand, but made it too far,
Became the special man, then we were Ziggy's Band."

Jag gick förbi Norra Bantorget en sväng igår. Kan inte komma ifrån att jag fann något provocerande i att sosserosen är det enda som prydde backdropen på scen. LO:s loggor var små och flankerade en jättebanderoll med ännu en jätteros på Norra Latins fasad. Nånstans är den bilden talande för ordningen inom "rörelsen". Det är partiet som sätter dagordningen och ska synas, LO ska bidra med pengar och fotfolk vid valen. Det blev inte mindre provocerande av att Wanja Lundby-Wedin var huvudtalare. Att LO för en gångs skull lyckats nagla fast partiledaren (och dessutom Mona Sahlin) vid ett löfte, om a-kassans återställande, är näst intill ett mirakel. I övrigt tyder medierapporteringen på att Wanja dock höll ett hyfsat tal.

***

Det finns något otroligt roande i att Fjodor från Ebba Grön var med och stod för underhållningen på Norra Ban. Drog han "Beväpna er" eller "Staten och kapitalet"?

***

Gårdagens 1-maj fika med bulle intogs på Aspuddens IP. IK Tellus a-lag hade hemmapremiär. Det blev 3-2 mot Konyaspor i en underhållande match. Det såg i stort sett bra ut, med riktigt snygga mål, laget tappade dock fokus de sista tjugo, men lyckades undvika kvittering genom en sista kraftsamling de avslutande fem minutrarna.

***

Idag tar jag min sista surinabant-/placebotablett. Jag har bara rökt tre eller fyra cigg sen den 20 mars. En efter samtalet med hopparens pappa och de andra efter Hattes begravning. Ganska strongt, får jag väl säga i all blygsamhet. Har väl dragit på mig ett extrakilo eller två. Men om bara foten håller så ska nog fotbollen ta bort dem.

***

Jose Reina! Vilka räddningar!

1 maj

"You didn't know it, you didn't think it could be done,
in the final end he won the wars
After losin' every battle."

I dag är det 1 maj, arbetarnas dag, och jag tänker inte demonstrera. Som hemlös socialist har jag svårt att rätta in mig i ledet, oavsett om det är socialdemokratiskt eller vänsterpartistiskt. Men vad viktigare är, är att tanken på att partierna arrangerar arbetarnas demonstrationer är ett feltänk utifrån att partiet är avantgardet och den fackliga röran, är just en röra vars krav bör hållas tillbaka till förmån för de genomtänkta parollerna som Partiet har tänkt ut. På 1 maj borde det vara tvärtom: Idag borde det vara fackföreningsrörelsens medlemmars dag. Den dag då våra krav hörs och syns. Vill partierna delta i demonstrationerna skulle det vara ok; fyll på bakom bara. Jag tror att 1 maj skulle engagera fler med ett sådant upplägg: Tydligare krav vid en borgerlig regering och förhoppningsvis tuffare krav vid en socialdemokratisk. I Stockholm har Grafiska Fackföreningen motionerat i LO-distriktet om en liknande ordning. Det tycker jag är bra. För då skulle även jag -och troligen många med mig- kunna gå ut och demonstrera.

***

1 maj är för mig alltid intimt förknippad med Åsögatan 180. Där bodde min mormor från 1964 tills att dog för sex år sen. 1 maj var mormors födelsedag. På Åsögatan åts det alltid middag och tårta och småkakor efter demonstrationerna på sjuttio- och åttiotalen. Idag skulle hon ha fyllt 97 år.