En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"

På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.