Mardrömmar

"Run, rabbit, run!"

I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.

Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.

En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"

På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.

Please Do That Woodoo That You Do

"I'm sayin the Wailers will be there
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"

Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.

***

Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?

***

I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:

You Get Under My Skin

"I always flirt with death
I could kill, but I don't care about it
I can face your threats
Stand up tall and scream and shout about it"

Jag vaknade av en mardröm i morse. Den var allt för hemsk för att berättas. För att du ska förstå räcker det med att jag säger att du aldrig skulle vilja drömma den. Aldrig nånsin.

Jag somnade om och vaknade en halvtimma senare av att klockan ringde. Mardrömmen hängde kvar som en kvarnsten runt min hals. När jag sköljde ur mokabryggaren fick jag tack och lov Only Ones 'Another Girl, Another Planet' i huvudet. Den är kvar där än. Tillsammans med mardrömmen.

Om du aldrig har hört Only Ones 'Another Girl, Another Planet' är det dags att du gör det nu. Ljudkvalitén är kanske inte den bästa, men låten är det inget fel på:



Och så hoppas vi att Thomas Lövkvist hänger i idag.

Snoddasmorgon

"Stockholm i mitt hjärta"

Vad ger ni mig för den?

Mardröm i vaket tillstånd

"Jag är en jävel på kärlek
Jag är jävel på att kyssa flickorna."

Jag skäms. Hur i hela glödheta helvetet har jag fått 1990-talets absolut sämsta låt i alla kategorier i huvudet? Var anmäler man sig för lobotomering?

Kallsvett

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Jag vaknade av en knäpp mardröm: Jag hade begett mig ut för att ta några öl med en borttappad vän. Dottern hade jag lämnat på, ja jag vet inte riktigt vad det var, ett konditori kanske. Det blev några öl och det vart senare än vad det skulle. Tog tunnelbanan hem. Då kliver det på några handbollssupportrar till Switte. En av dem är en gapig och otrevlig gubbe som jag ber hålla käften, vilket eländet inte gör. Jaha, då tar självklart mitt alias, mr Rättrådig, över och lyfter helt sonika ut gaphalsen från tricken bär ner honom till spärrarna. Gubbfan trilskas och skriker varpå jag tar en pärm och stoppar in i käften på honom. Då blev han tyst. Försök själv att skrika med en pärm i munnen. Efter fullbordat värv kommer jag att tänka på dottern. Samvetet hugger till och skriker rakt ut. Jag springer upp för trapporna till tunnelbanan, men den har gått. Helvete, min mobil, min ryggsäck med prylar var ju kvar i vagnen. Och var fan lämnade jag min dotter?

Då vaknade jag. Klockan var halv sex. The View, drog igång på jukeboxen, jag tassade in till dottern för att försäkra mig om att hon låg i sin säng. Klart hon gjorde.

***

Det glädjer mig att se att fler har antagit utmaningen 'Sju låtar som förändrade mitt liv'. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna hitta just sju låtar som förändrat deras värld. Men jag tror att alla kan trolla fram en eller par som faktiskt rubbade synen på livet och knuffade iväg det åt ett lite annorlunda håll.

Backlash

"Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you"

Trött. Vaknade flera gånger inatt. Sjuka drömmar red mig. Min dotter, som inte ville sova i sin egen säng, kastade armar i mitt ansikte. Och när jag vaknade var det nog mer ordet Damn! än hela refrängen jag hade i huvudet. Men det ena leder som bekant ofta till det andra så när jag låg där i sängen med sömngrusiga ögon och försökte lista ut hur mycket klockan på dvd:n var hackade hårddisken igång och resten av refrängen poppade upp. Två Annika på en vecka, hur ska det här sluta?

Något senare: Jag bara måste tipsa om den här klassiska Johnnyspelningen! Låten ger mig fortfarande rysningar, trots att jag har haft plattan sen sjuttiotalet. Av nån outgrundlig anledning har jag missat den på Youtube.