En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"

På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.

Förintelsens historieskrivare

"Oh, you can't pull hold-up
with a Be-bop gun"

Utrota varenda jävel. Smaka på den titeln. Den smakar oinskränkt makt och ett totalt förakt. Utrota varenda jävel är titeln på en bok av Sven Lindqvist som kom 1992. Boken undersöker den europeiska kolonialismen av Afrika. Vad Sven Lindqvist finner är de ideologiska trådarna som leder till Auschwitz. Obehagliga trådar om man vill mystifiera nazismens förintelseideologi som något bindgalet som man inte kan förstå sig på. Eller för den som hävdar att nazismens folkmord på judar i princip är det enda folkmordet i mänsklighetens historia. Boken skapade en del rabalder när den kom ut. Själv minns jag den vrede som fyllde mig när jag läste Utrota varenda jävel. En ilska mot historieförfattarna som i läroböckerna aldrig förmår att frilägga de historiska skeendenas band. En ilska mot vår hycklande civilisation som fortfarande vägrar se sig självt i spegeln, men som är snar att döma andra.

I tjugo års tid har Sven Lindqvist forskat kring ämnet rasism och förintelse. Jag har också läst Nu dog du, som handlar om bombkrigets bakomliggande tankar. Det har också blivit ett antal böcker som jag tyvärr inte har läst. Men efter en artikel i dagens Svenskan känner jag att det är dags att ta igen det. Följande böcker står nu högst på min inköpslista: Antirasister, Terra Nullius och Avsikt att förinta.

Sven Lindqvist författarskap är för viktigt att ignorera.