tisdag 7 oktober 2008

En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"


På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.

6 kommentarer:

Tantaugusta sa...

Oj, verkar vara en film jag borde sett. Eller kanske inte.

Ps. Gå in på CK, ny grupp bildad.

Alla smutsiga detaljer sa...

Hm, läskiga drömmar igen... du måste nog ta tag i det här!

slow motion sa...

Ja, obehagligt. Situationen kan få oss till att göra fruktansvärda saker. Dödsångesten är ett säkert släptåg då, speciellt i fallet "mig" tror jag. Jobbigt...

Sånger från nedre botten sa...

Tant, filmen var bra. Och obehaglig. Jag var inne och kollade gruppen, men den kändes redan lite elitistisk; har du inte cyklat mer än 1200 mil om dan så är du ingen långdistansare typ. Jag bidar min tid och följer diskussionen.

Asd, så ofta är det inte, men jag har fått för mig att om jag skriver om dem så försvinner de.

Slow, obehagligt var ordet.

Alla smutsiga detaljer sa...

Ok, då jobbar du ju med dem...annars hade jag tänkt kommentera med att arbete gör dig fri eftersom det försvann med träningen men det kändes lite oaptitligt.

Tantaugusta sa...

ALLA var välkomna var det ju. Även om man bara harvar runt några mil med gnisslande knän. Sikta mot stjärnorna ... ;) Knäna läker ju!