Ute och cyklar

En obehaglig fråga

"was it all the amphetamine presidents
and their busy wives
or did manhatten crumble
the day Marlyn died"

På ett möte igår kom föreläsaren in på den danska dokumentären Ondskans anatomi som sändes på tv för några månader sen. Filmaren Ove Nyholm har lyckats lokalisera bödlar från SS insatsgrupper och serbiska paramilitära förband och fått dem att gå med på att låta sig intervjuas om sina brott. Det är en fruktansvärd film. Eftersom att Nyholm ställer den obehagliga frågan till sig själv - och därmed till tittaren -, är du säker på att du inte skulle bli en förövare i samma situation? "Det handlade om vi eller dom", var ett vanligt svar Nyholm fick. Översätt det till en annan plats eller situation där din överlevnad skulle vara beroende av att få undan barn och äldre, hur skulle du agera. Det är en nog fråga som du eller jag vare sig kan eller ens törs svara på. Rättfärdigar svaret "det handlade om dom eller mig" någonsin nåt? Jag kan förstå svaret, ett jag är tydligare än vi, men ur ren anständighet kan svaret bara bli nej. Trots det kan nog ingen förutse den egna reaktionen vid dödsångest. Men är det samma mekanismer som tickar igång? När det gäller det första exemplen vill jag tro att det handlar om en kombination av övertygelse, rädsla, grupptryck och auktoritetstro. Och självklart en dehumanisering av offren. I det andra fallet?

Kanske var det på grund av diskussionen jag hade mardrömmar i natt. Det var allt för många döda och skadade. Jag fick en order att fotografera de döda. Två personer hjälpte till att bära lik. Jag vaknade lätt illamående när jag i drömmen hade tagit den första bilden. Att direkt efter frukost komma iväg till sjukgymnastiken tidigt i morse var därför helt underbart. I mitt anletes svett försvann mardrömmens bilder.

Lucille

"Ran into a juke joint when I heard a guitar scream,
The notes were turning blue as days as a little dream
As the music played I saw my life turn around,
That was the day before love came to town"

B.B. Kings röst nådde mig i morse. Från ingenstans dök den upp. Ungefär samtidigt som jag gjorde choklad till dottern. B.B. Kings röst och hans uppenbarelse stämmer inte alltid överens. Rösten har ett djup och ofta ett allvar som jag har svårt att få ihop med den mysfarbror som står där med gitarren vid sidan av magen, letandes efter just den där särskilda tonen som alltid är så nära men som på nåt sätt smiter iväg. I nån intervju berättade han om just den tonen. Han fick frågan om han nånsin träffat den. Nej, svarade han. Inte än. Och så är det väl med allt vi företar oss här i livet. Vi försöker sträva efter nån sorts fulländning, men når aldrig fram. Jag tror inte heller att det är meningen att vi ska nå fram. För vad ska vi då göra sen?

1 maj, 1 maj varje sliten kavaj...

I år skulle min mormor ha fyllt 98 bast om hon hade varit livet. Men det är hon inte. Hon lämnade in när hon hade förvissat sig om att jag var en hyfsad farsa och att det inte var nåt fel på min dotter. Ett av våra sista möten gick jag upp och hälsade på henne solo. Då tittade hon förbi mig och frågade: -Var är M? När jag svarade att hon var hemma försvann hennes blick inåt. Sen hade vi inte så mycket och säga. Det syntes att lågan inte längre fanns där. Hon hade tröttnat. Tack och lov dog hon en kort tid därefter.

***

Hela dan har jag haft Arctic Monkeys 'Fake Tales From San Fransisco' i skallen. Fråga mig inte varför. Första gången jag hörde den tyckte jag att den var för mycket The Jam. Nu gillar jag den nog. Tror jag.

Den stora tystnaden

Jaha, vad ska jag skriva om när jag inte hörde nån musik i morse. Har jag inga andra ämnen att spåna runt finns alltid musiken att väva en tråd runt. Nu, ingenting. Fast det är inte riktigt sant, jag har i ett par dar funderat på ämnet döden. En vän på ansiktsboken förlorade nyss sin far. Vi har brevväxlat om sorg och liv. Efter tre dödsfall förra året och det faktumet att jag själv förlorade min far som barn gör att jag känner mig som en ofrivillig expert på området. Brevväxlingen har varit fin. Döden ställer mycket på kant i tillvaron, känslor som varit gömda i åratal kan poppa upp som gubben ur lådan när man minst av allt annar det. Ibland är det positiva känslor. Ibland negativa. Ofta handlar det om saker som aldrig blev sagda. Både uppskattande och kritiska. För våra minnen tar inte slut med ett dödsfall, långt därifrån. Vi bär på en massa skuldkänslor för det som inte blev sagt eller gjort. Ibland blir vi så ockuperade av de döda att vi själva glömmer bort att leva. Det synd. Och ganska dumt. För om du orkar tänka efter är det ändå en ynnest att få leva. Lägger du dig på rygg en stjärnklar natt och tittar upp på himlen tror jag nog att du förstår vad jag menar. Men du måste våga leva. Själv är jag inte alltid världsmästare i den grenen. Jobbar dock på det.

En som tycks bära med sig de döda på ett intressant sätt är Patti Smith. Hon har för vana att besöka döda vänners och hennes förebilders gravar. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag känner de dödas energi när jag befinner mig på en kyrkogård, däremot kan jag känna frid. Mitt förhållande till de döda handlar snarare om att jag i olika situationer och på särskilda platser kommer att tänka på dem. Ibland tränger de sig på utan att ha blivit inbjudna. Precis som nära vänner och familj ska göra. På så sätt blir de döda mina följeslagare i livet.

Filmen 'Dream of Life' som handlar om Patti Smith längtar jag efter att se. Även om hennes musik kanske inte alltid har levt upp till förväntningarna, har hon aldrig känts tråkig och hennes livsöde tror jag är fascinerande.

***

Eftersom solen skiner måste vi avsluta med musik. Här är The Maccabees med 'About Your Dress', en vacker liten sak:

Day By Day

"I feel like a robot
On the production line
Ain't got no tomorrow
On the circle line"

I dag är det säsongsavslutning. Tjejerna lirar sista matchen i Sanktan. De har vunnit superstort och toktorskat med samma entusiasm. Näe, det var inte riktigt sant. Efter 11-0 torsken var några av dem rätt stukade, i säkert ett par timmar. Sen är det glömt. Det är inte utan att jag blir avundsjuk på deras förmåga att befinna sig i nuet. Själv befinner jag mig nästan alltid mer nån annanstans; i framtiden eller i det förflutna. Eller i tre tidsdimensioner samtidigt: Då, nu och sen. Ok, jag kan vara väldigt närvarande, men då måste situationen uppfylla mig. Men hur ofta blir du uppfylld av en situation per dag? Inte särskilt ofta, eller hur? Och det är väl där vi kanske borde vara lite mer som barnen, för det är ju den långa sträcka av nu som bildar våra liv. Att hela tiden vara i före eller efter nuet innebär ju att själva livet försvinner.

***

Det finns inte många klipp med Generation X på Youtube, men här är en grymt bra låt:

Krokar är ett måste

"Vi dansade i samma takt
likadana hjärnor som redan tänkt på allt
innan nånting hänt
gjort om till ironi, rädd för nåt som känns
låt mig slippa vara smart i kväll."

Det är skönt nu när dottern är hemma. Hon har varit i Italien över helgen. Vet inte varför, men är hon hos sin mamma i stan känner jag inte samma saknad och övergivenhet som när hon är bortrest. Då går jag och tänker på henne och tycker att livet är ganska tråkigt eller snarare lite meningslöst, även om det naturligtvis öppnar dörren för diverse utsvävningar som jag inte kan ägna mig åt när hon är hemma. Därför känns det skönt att livet börjar återgå till sitt normala lunk; första fotbollsträningen med tjejerna igår, plugget börjar nästa vecka, första höstmatchen i Sanktan likaså.

Visst, det är skönt att drälla omkring i lalalala-land utan mening och mål ett tag. Låta livet bara flyta på runt omkring en. Men bara en tid, sen måste livet faktiskt få struktur, få sina krokar som man kan hänga upp tillvaron på. Kanske är därför jag har svårt för längre ledigheter, jag får inte ett skit gjort. Ingen planerad renovering av kvarten kommer till stånd och inga drömresor blir gjorda. Löser korsord och läser deckare. Öppnar en öl. Tvingar nån mig så kan jag väl fixa ihop nåt käk eller gå och bada. När klockan sedan klämtar och det är 48 timmar kvar till att visslan ljuder drabbas jag av total deprimerad rastlöshet. 'Is that all there is my friend?' undrar jag samtidigt som jag frenetiskt börjar ringa vännerna för att få ut dem på ölhävning. Tre veckor har gått. Till ingen nytta.

Dösnack

"The downtown trains are full with all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"

Igår var jag på begravning, igen. I samma kapell på Skogskykogården. Skillnaden var att det här var en 'halvkatolsk' begravning. Prästen hade tydligen fått berättat för sig att J lämnat katolska kyrkan och inte var särskilt religiös av sig. Det blev en märklig tillställning. Minst sju gånger nämner prästen att vi nu lämnar över J i hans, Guds - Skaparens, händer, lika många gånger försöker han inkludera oss icketroende genom att tilltala oss som sökare och säga att J återlämnas till skapelsen. Om man vill vara snäll kan man säga att prästen misslyckades. På de begravningar jag varit på har prästen eller officianten försökt ge en bild av den döde. Här var J fullständigt frånvarande. Det handlade om Gud, livet och döden, de efterlevande och den katolska kyrkan. Ett tag försökte jag verkligen att lyssna och ta till mig vad prästen talade om, men det gick inte. Jag väntade på att J skulle bli närvarande i svamlet, men jag väntade förgäves. Det närmsta vi kom J igår var under Nick Caves 'Into My Arms' som inledde begravningen. För de flesta av oss var det skönt att komma ut i solskenet efter ceremonin. Till och med processionen till graven gav en befriande känsla. När jag såg hur den svartklädda raden efter likbilen börja röra sig fick jag, föga förvånande, en låt i huvudet; Bellmans epistel 81 'Märk hur vår skugga':

"Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar."

Efteråt var vi ett gäng som gick till Kvarnens uteservering på Medis för att snacka och skölja ner begravningen. Vi kom fram till att det nog är bäst att skriva ned hur man vill ha sin egen begravning så att anhöriga som drabbas av galenskap inte kan förstöra den. På tricken ut till Skogskyrkogården tänkte jag just på det och kom fram till att om det är vår eller tidig sommar när det är dags att ta farväl av mig vill jag nog att 'Den blomstertid nu kommer' spelas.