Are You Alright?

"?"

Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.

Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:

"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"

En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?

Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.

Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':



För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.

***

Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?

*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs

Film är (inte) bäst på bio

"Right here, right now
there is no other place I want to be
Right here, right now
watching the world wake up from history"

Det där var inte sant. Jag kan tänka mig hundratals platser jag hellre skulle befinna mig på här och nu. De flesta av de platserna ligger runt Medelhavet. Av nån märklig anledning dök Jesus Jones gamla hit från 1991 tillbaka till mitt huvud häromdan. Hur det gick till är en gåta. Jag blev i alla fall tvungen att leta upp vaxet och till min förvåning är det en låt som fortfarande står sig rätt bra. Fast i sanningens namn var aldrig de där baseballkepsarna särskilt snygga. Nåt man idag kan le lite generat åt. Precis som många grabbar kommer att göra om några år när de ser bilder på sig själva där de har dojor med kardborreband. Jesus, vad de kommer att skämmas.

***

En del nyheter gör en lite mer ledsen än andra, till exempel att SF nu har monopol på biomarknaden. Samtidigt har jag inget att gnälla över. När gick jag på bio senast? Det är så länge sen att jag faktiskt har glömt bort det. Jag minns inte ens vilken film det var. I själva verket har det att göra med ett medvetet val från min sida: Jag går inte på bio. Och det är inget konstigt med det. Ända sen videons intrång i vår vardag har folk blivit allt mer själviska under sina biobesök, det ska snackas en jävla massa under förtext och film och sen mobiltelefonen blev var mans egendom har det spårat ut fullständigt. Vill jag se en rulle väntar jag fogligt tills att den finns på dvd. Trots att jag inte har byggt en hembio, utan fortfarande sitter och glor på en alldeles vanlig dumburk. Att sen några av mina bästa filmminnen kommer från mörkret i en biosalong är nu bara ren och skär nostalgi. SF:s slogan 'Film är bäst på bio' var knappt sann när nån fyndig typ hittade på den. Eller så glömde de kanske fortsättning 'utan andra människor'.