I år skulle min mormor ha fyllt 98 bast om hon hade varit livet. Men det är hon inte. Hon lämnade in när hon hade förvissat sig om att jag var en hyfsad farsa och att det inte var nåt fel på min dotter. Ett av våra sista möten gick jag upp och hälsade på henne solo. Då tittade hon förbi mig och frågade: -Var är M? När jag svarade att hon var hemma försvann hennes blick inåt. Sen hade vi inte så mycket och säga. Det syntes att lågan inte längre fanns där. Hon hade tröttnat. Tack och lov dog hon en kort tid därefter.
***
Hela dan har jag haft Arctic Monkeys 'Fake Tales From San Fransisco' i skallen. Fråga mig inte varför. Första gången jag hörde den tyckte jag att den var för mycket The Jam. Nu gillar jag den nog. Tror jag.
Visar inlägg med etikett minnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett minnen. Visa alla inlägg
torsdag 1 maj 2008
måndag 22 oktober 2007
Are You Alright?
"?"
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
torsdag 15 mars 2007
A stroll down Memory Lane
"Now everything's a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped. What's good is bad, what's bad is good, you'll find out when you reach the topYou're on the bottom."
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
