"If you're after getting the honey - hey
Then you don't go killing all the bees"
Ledighetsveckan börjar gå mot sitt slut. Och det har varit en bra vecka med en perfekt blandning av fest och vila. ”Punkpilsnern” förra söndan blev dessvärre ingen större höjdare, ett gäng fick för sig att dra och se Hanoi Rocks. Jag hamnade förvisso där lite senare och hann se ett par låtar som stärkte mig i min övertygelse om att de är och alltid har varit ett rätt trist band. Fast tveklöst har Mike Monroe både karisma och röst, men det räcker inte för mig. Måndan den 22 december hade jag en handfull vänner hemma för en tapasmiddag till Joe Strummers minne. Självklart blev det blött. Och sent. Precis som det ska vara om nåt ska göras i hans minne. B kraschade i min binge och jag i dotterns. Tidigt på morgonen ringde hans dam om och om igen i nån skitnödig julstressnevros och krävde att jag skulle väcka B för att han skulle handla och laga julmat klockan åtta på morgonen. Jag förklarade, relativt artigt, att det tänkte jag inte göra och att jag hade för avsikt att fortsätta sova, vilket jag rekommenderade henne att också försöka med. Därefter la jag på luren. Senare har jag förstått att jag tydligen var mycket otrevlig mot henne.
Till Joe Strummer-galan på Kägelbanan vägrade jag dock att bege mig. Ok, jag tror säkert att Neneh Cherry och Love Antell (lyssna på Hellre Blind demo. Det svänger) gjorde hyfsat ifrån sig, säkert också David Sandström. Men jag begriper inte tanken med de här kvällarna; att radda upp ett gäng kända popmusiker – med mer eller mindre starkt förhållande till Joe - och låta dem spela en Clash-cover var. Vad är poängen? Inte ens den första minnesgalan var särskilt bra.
Julen firades med dottern i lugn och ro. På julafton var vi över hos min kusin och jag åt mig mätt på sill och lax. Resten av veckan har det sovits, vilats och glufsats. Jag är faktiskt lite stolt över att jag varenda morgon har vaknat kring 06.00, men tvingat mig att somna om. Bara en dag har jag gått upp innan tio. Ni anar inte vilken kraftansträngning det är som ligger bakom det…
Igår blev det en barrunda. Tack och lov var jag hemma vid ett-rycket och inte vid fem. Idag mår jag trots allt rätt bra.
***
För att verkligen symbolisera julens fredsbudskap har Israel börjat fredsbomba Gaza. Det räckte tydligen inte med att förvägra Gazas befolkning mat, el och andra förnödenheter. Nu ska de bombas till underkuvelse. Finns det verkligen människor som fortfarande förvånas över att hunsade palestinier sätter fast x antal kilo dynamit runt kroppen och spränger sig själva och människor omkring dem i luften? Vad väntar ni er, att de ska spänna fast några kilo olivkvistar och sjunga We Shall Overcome som svar på förnedringen och bombangreppen? Fast å andra sidan; kanske vore det ett effektivare vapen mot den israeliska krigsmakten. Vad vet jag. Det enda jag vet med säkerhet är att om man förnedrar någon tillräckligt länge är risken att man får ta konsekvenserna av det. Oavsett vad det handlar om.
***
Det blev aldrig nån årsbästalista i år. Jag har helt enkelt inte tyat, som Karl-Oskar uttryckte saken. Sorry!
Visar inlägg med etikett Punkare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Punkare. Visa alla inlägg
söndag 28 december 2008
söndag 21 december 2008
Lång dags färd mot natt
"Sweet, sweet devil
Won't you be all mine
Set this tired land aflame
It ain't worth a dime"
Så var jag uppe långt före tuppen igen. Tack och lov spelar det ingen roll, jag har ju en veckas ledighet och en inplanerad siesta i eftermiddag. Men innan dess ska jag testa knäna igen i ett 105 minuters spinningpass. Det är lite märkligt, men det är inte utan att jag känner en viss nervositet inför passet. Förra veckan gick det ju relativt bra, det var först efter passet som jag fick känningar av "löparknäna". I veckan har det därför bara blivit styrketräning med ökad belastning. Jag tror att det kommer bra idag med. Annars får jag väl låna en rullator från nån av mina lätt ålderstigna grannar när jag ska ta mig till "punkpilsnern" i kväll. En del kanske tycker att alla dessa återträffar är ett vältrande i nostalgi, men det är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att dem jag gillade då, gillar jag nu och vi behöver inte tjata om förr utan kan lika gärna snacka om nuet. Och det tycker jag är otroligt skönt. I morgon är jag dock inte säker på att jag kommer att tycka att vare sig spinning eler punkpilsner var så skönt.
Won't you be all mine
Set this tired land aflame
It ain't worth a dime"
Så var jag uppe långt före tuppen igen. Tack och lov spelar det ingen roll, jag har ju en veckas ledighet och en inplanerad siesta i eftermiddag. Men innan dess ska jag testa knäna igen i ett 105 minuters spinningpass. Det är lite märkligt, men det är inte utan att jag känner en viss nervositet inför passet. Förra veckan gick det ju relativt bra, det var först efter passet som jag fick känningar av "löparknäna". I veckan har det därför bara blivit styrketräning med ökad belastning. Jag tror att det kommer bra idag med. Annars får jag väl låna en rullator från nån av mina lätt ålderstigna grannar när jag ska ta mig till "punkpilsnern" i kväll. En del kanske tycker att alla dessa återträffar är ett vältrande i nostalgi, men det är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att dem jag gillade då, gillar jag nu och vi behöver inte tjata om förr utan kan lika gärna snacka om nuet. Och det tycker jag är otroligt skönt. I morgon är jag dock inte säker på att jag kommer att tycka att vare sig spinning eler punkpilsner var så skönt.
söndag 2 november 2008
Blood & Chocolate
"All of my love
All of my kissin'
You don't know
What you been a missin"
Rastlöst melankolisk. Om man kan vara det är jag nog det. Kanske har det att göra med att dottern är på andra sidan Atlanten med sin mor och sin plastfamilj. Kanske beror det på annat. Det hjälpte inte ens med att jag tog en mikrotur på Surlyn idag. Vädret var perfekt för en längre tur. Men den lilla skräprundan jag tog räckte lagom till att en liten knäkänning gjorde sig påmind. Inte så att det gjorde ont, men ett första symton. Högst irriterande.
Den rastlösa känslan dominerade även fredagkvällen då jag träffade ett gäng gamla punx. Det var trevligt och alla var snälla och fina trots att några blev lite lalliga. Men jag kom liksom aldrig till ro i situationen och efter ett par timmar gjorde jag en Houdini och åkte hem och stekte fiskburgare till nattamat.
På ölfronten har det varit dyra, men goda dar. På OT hade de i fredags Oppigårds Indian Tribute som gästöl. Jag drack den på ölmässan och jodå, den står sig. Sen kanske det inte är världens smartaste trick att starta kvällen med den, för den är kraftig och smakrik. Jag har även hittat Oppigårds starkporter på bolaget. Den är inte gratis, för att uttrycka sig milt, men om du köper den får du mycket porter för pengarna. Samma sak är det med Brother Thelonius, en ale på blygsamma 9,4 procent. Stor arom, men trots procenthalten ingen spritsmak som slår igenom. Brother Thelonius är kanske inte bärsen du ska ta med dig en hel påse av om du ska på middag. Men en kan man alltid ta fram till desserten. Den funkar bra till choklad.
söndag 6 juli 2008
En skön helg
"Isn't it bliss?
Don't you approve?
One who keeps tearing around,
One who can't move.
Where are the clowns?
Send in the clowns"
Helgen har varit kanon. I fredags var jag och såg Dream of Life -dokumentären om Patti Smith- på Debaser. Jag ska villigt erkänna att jag inte följt Pattis musikaliska produktion under senare år. Däremot är jag fascinerad av henne som människa. En poet och posör, modeikon och hippietant, rockrebell och husmor. Motsatserna skulle kunna rabblas länge. Dessa motsatta bilder förstärktes genomgående i filmen till dess att det märkliga inträffar att de smälter ihop och på nåt märkligt vis blir en logisk helhet. Efter filmen hamnade jag i baren på Matkultur på Erstagatan. En eloge till tjejen i baren som löste mitt kvällssug på ett lysande sätt genom att servera lite gott knäckebröd med örtsmör. Det smakade utmärkt till en stor tjeck.
Igår tog jag och Marathonmannen en tur ner till Skrubba koloniområde för ett bad. Ölen och retsinan från fredagen gjorde sig påmind och nånstans innan nerförsbacken till Älta fick jag håll. Under 1970-talet hade min mormor en kolonistuga i Skrubba och det var där jag blev kär för första gången och tog min första fumlande sexuella steg. Jag gillar att åka dit ibland och låta minnena skölja över mig. I fredags var det bara Drevvikens kalla vatten som sköljde bort svetten. Väl tillbaka i stan köpte vi pizzor och bänkade oss framför Eurosports sändning från Touren. Första etappens avslutning var en fantastisk uppvisning av Alejandro Valverde där han i den sista kurvan -som är i en uppförsbacke!!!- lyckas få ut en sån acceleration att han lätt spurtar förbi en tillintetgjord Kim Kirchen.
Don't you approve?
One who keeps tearing around,
One who can't move.
Where are the clowns?
Send in the clowns"
Helgen har varit kanon. I fredags var jag och såg Dream of Life -dokumentären om Patti Smith- på Debaser. Jag ska villigt erkänna att jag inte följt Pattis musikaliska produktion under senare år. Däremot är jag fascinerad av henne som människa. En poet och posör, modeikon och hippietant, rockrebell och husmor. Motsatserna skulle kunna rabblas länge. Dessa motsatta bilder förstärktes genomgående i filmen till dess att det märkliga inträffar att de smälter ihop och på nåt märkligt vis blir en logisk helhet. Efter filmen hamnade jag i baren på Matkultur på Erstagatan. En eloge till tjejen i baren som löste mitt kvällssug på ett lysande sätt genom att servera lite gott knäckebröd med örtsmör. Det smakade utmärkt till en stor tjeck.
Igår tog jag och Marathonmannen en tur ner till Skrubba koloniområde för ett bad. Ölen och retsinan från fredagen gjorde sig påmind och nånstans innan nerförsbacken till Älta fick jag håll. Under 1970-talet hade min mormor en kolonistuga i Skrubba och det var där jag blev kär för första gången och tog min första fumlande sexuella steg. Jag gillar att åka dit ibland och låta minnena skölja över mig. I fredags var det bara Drevvikens kalla vatten som sköljde bort svetten. Väl tillbaka i stan köpte vi pizzor och bänkade oss framför Eurosports sändning från Touren. Första etappens avslutning var en fantastisk uppvisning av Alejandro Valverde där han i den sista kurvan -som är i en uppförsbacke!!!- lyckas få ut en sån acceleration att han lätt spurtar förbi en tillintetgjord Kim Kirchen.
Vid min barndoms badplats i Skrubba
På väg hem rullade jag förbi puben där F jobbar eftersom att jag visste att några gammelpunks skulle träffas där. Puben har ett bra sortiment öl och bland annat en hel mängd olika sorter från det lilla Ölands Gårdsbryggeri. Jag provade både Ölands öl och Ölänningen, båda var mycket goda och av alekaraktär. Det var som vanligt gott att träffa kompisarna från förr och det blev en hel del garv innan jag hoppade upp på jonnen och cyklade hem.
I morse var det tänkt att jag skulle jobba, men inspirationen uteblev fullständigt. Satt framför datorn och blängde håglöst. Sen började ju sändningen från dagen etapp och då kan man ju inte gärna jobba. Något jag får ta igen senare under dan eller kvällen.
torsdag 5 juni 2008
Stay Free
"falleri, fallera..."
För lite mer än ett år sen gick jag genom Tanto sökandes efter grupp människor varav de flesta jag inte hade sett på mer än 25 år. Jag var minst sagt nervös. Skulle det bli jobbigt och krystat, skulle jag känna igen dem och skulle de känna igen mig. Det gick bra. I skuggan satt och stod ett gäng medelålders män och kvinnor. Några kände jag igen, andra inte. Det blev en del garv och många kramar den dan. Ett halvår senare var det dags igen. Nere på Snövit. Fler kom och det var väldigt chosefritt. Och i morgon är dags för ännu en punkpicknick. Jag ser fram emot den. Faktiskt inte av nostaligiska skäl, utan för att jag verkligen uppskattar att träffa och bara snacka med flera av dem. För er som inte kan komma i morgon och av nån anledning seglar förbi härinne:
För lite mer än ett år sen gick jag genom Tanto sökandes efter grupp människor varav de flesta jag inte hade sett på mer än 25 år. Jag var minst sagt nervös. Skulle det bli jobbigt och krystat, skulle jag känna igen dem och skulle de känna igen mig. Det gick bra. I skuggan satt och stod ett gäng medelålders män och kvinnor. Några kände jag igen, andra inte. Det blev en del garv och många kramar den dan. Ett halvår senare var det dags igen. Nere på Snövit. Fler kom och det var väldigt chosefritt. Och i morgon är dags för ännu en punkpicknick. Jag ser fram emot den. Faktiskt inte av nostaligiska skäl, utan för att jag verkligen uppskattar att träffa och bara snacka med flera av dem. För er som inte kan komma i morgon och av nån anledning seglar förbi härinne:
söndag 9 december 2007
Kiss Me Deadly
"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"
Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.
Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.
När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.
Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.
Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.
Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"
Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.
Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.
När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.
Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.
Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.
Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.
onsdag 5 december 2007
Low Fidelity
"and I must admit that I was a bit scared,
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"
När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"
När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.
måndag 22 oktober 2007
Are You Alright?
"?"
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
söndag 3 juni 2007
All The Young Punks
"Andas, jag kan inte andas
För det låter så pinsamt kvavt där jag står brevid dig.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart
Åh kom inte närmre, åh snälla kom närmre
Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre..."
Det var en vacker dag igår. Bakfyllan till trots. Både jag och T lekte nog med tanken att ligga kvar i våra sängar och ynka oss, men var båda jävligt glada över att vi tog oss till Tanto för en re-union med människor vi inte sett på nästan trettio år. Lite komik var det också. Platsen som var sagd var nedanför minigolfen. När T och gick där och tittade på alla solbadare undrade vi över vilket gäng det kunde vara, fick det inte att stämma, sen kollade vi upp mot slänten bredvid och där i skuggorna stod det några svartklädda typer. Vi gick dit och möttes av Krippa, Deep Torkel, Frobbe Johan och Bosse Belsen. Bara då var det värt att ha lämnat sängen. Sen kom de en efter en: Irre, Peter, Mosse, Rikard, Pelle, Jimmy, Delta, Toril, Clarin och flera som jag inte hann surra med. Och allt var najs och avspänt. Folk kom och gick. Precis som då. Det mest dramatiska var när Max jagade bort en gubbe som ville fotografera ultrahuspunkarna, som fortfarande är och ser ut som punkare. Stort garv. Även om allt var najs satt jag ändå och tittade efter Marie, Lotta, Petra, Katti, Leila, Laila, Kicko, Yvette, Pojken och alla andra tjejer som jag undrat över. Men igår var de nån annan stans.
***
Efteråt gick jag, B, H och T hem till T och fixade pasta med köttfärssås och drack vin och kollade matchen. Det är nåt särskilt med danskmatcherna. Och den igår var nästan olidlig i sin dramatik. Det finns inte mycket att säga om domarens beslut, mer än att det är trist för Petter Hansson. Äntligen ett mål. Som inte längre räknas. Kul dag på jobbet? Danskjävlarna bedriver nån sorts kampanj som går ut på att få dåren som rusade in på plan att bli svensk. Kolla själva: Här och här. Osmakligt är bara förnamnet.
För det låter så pinsamt kvavt där jag står brevid dig.
För trött för att dölja, det måste vara uppenbart
Åh kom inte närmre, åh snälla kom närmre
Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre..."
Det var en vacker dag igår. Bakfyllan till trots. Både jag och T lekte nog med tanken att ligga kvar i våra sängar och ynka oss, men var båda jävligt glada över att vi tog oss till Tanto för en re-union med människor vi inte sett på nästan trettio år. Lite komik var det också. Platsen som var sagd var nedanför minigolfen. När T och gick där och tittade på alla solbadare undrade vi över vilket gäng det kunde vara, fick det inte att stämma, sen kollade vi upp mot slänten bredvid och där i skuggorna stod det några svartklädda typer. Vi gick dit och möttes av Krippa, Deep Torkel, Frobbe Johan och Bosse Belsen. Bara då var det värt att ha lämnat sängen. Sen kom de en efter en: Irre, Peter, Mosse, Rikard, Pelle, Jimmy, Delta, Toril, Clarin och flera som jag inte hann surra med. Och allt var najs och avspänt. Folk kom och gick. Precis som då. Det mest dramatiska var när Max jagade bort en gubbe som ville fotografera ultrahuspunkarna, som fortfarande är och ser ut som punkare. Stort garv. Även om allt var najs satt jag ändå och tittade efter Marie, Lotta, Petra, Katti, Leila, Laila, Kicko, Yvette, Pojken och alla andra tjejer som jag undrat över. Men igår var de nån annan stans.
***
Efteråt gick jag, B, H och T hem till T och fixade pasta med köttfärssås och drack vin och kollade matchen. Det är nåt särskilt med danskmatcherna. Och den igår var nästan olidlig i sin dramatik. Det finns inte mycket att säga om domarens beslut, mer än att det är trist för Petter Hansson. Äntligen ett mål. Som inte längre räknas. Kul dag på jobbet? Danskjävlarna bedriver nån sorts kampanj som går ut på att få dåren som rusade in på plan att bli svensk. Kolla själva: Här och här. Osmakligt är bara förnamnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
