Halvtid

"I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears

Döden. Är det inte märkligt att något så ständigt närvarande är näst intill frånvarande i vår vardag. Vi talar inte gärna om döden. Vare sig vår egen eller våra näras. Döden har institutionaliserats. Dör gör vi i skymundan, där vi inte stör livet. Trots att döden är en förutsättning för liv. Och ofta går vi ändå där och tänker på döden, eller nån som har dött som vi saknar som vi inte hann säga adjö till. Men vi berättar inte om det. Kanske borde vi göra som Jim Carroll, skriva en låt till dem som dött:



Apropå Jim Carroll, måste jag rekommendera hans självbiografiska bok, The Basketball Diaries. Jag fick den av Mick Jones 1980, lånade ut den till gud vet vem, köpte en ny och det tycker jag du också ska göra. Boken utspelar sig under några år i början och mitten av sextiotalet, eller precis så lång tid det tog för Jim att gå från klister till att bli en fullfjädrad heroinist. Däremellan handlar det om musik, katolska skolor, basket, musik, förälskelser, Bob Dylan och om döden.

***

Nu har jag kommit halvvägs i mina hektiska jobbveckor. Två och en halv vecka återstår. Igår var jag så slut att jag bestämde mig för att ta långledigt. Gick hem efter lunch och sov i en timme. Tvingade mig sen till Friskis för ett eftersatt träningspass. Gick och la mig klockan 21.30, somnade ovaggad. Inte konstigt att det första jag fick i skallen när väckarklockan ringde var: "I am tired, I am weary. I could sleep for a thousand years".

Pausbild III

Repression - gonna start on tuesday

Fjorton arbetsdagar på raken börjar kännas. Tack och lov ska jag nu gå en kurs i tre dar. Fan vet om nåt kommer att gå in i skallen på mig. Just nu skulle jag kunna ställa upp i vilken zombiefilm som helst. Fem dar kvar sen lite ledighet.

Pausbild & pausmusik

"I was patrolling a Pachinko
Nude noodle model parlor in the Nefarious zone
Hanging out with insects under ducting
The C.I.A was on the phone
Well, such is life"

I natt vaknade jag vid halv tre med ett leende, kanske av att jag sjöng, eller av drömmen; jag gick mellan två höga stängsel, eller rättare, jag studsade mellan två höga stängsel. Högt. Riktigt högt. Jag var på väg att lära mig sväva. Tyngdlöst. Och jag sjöng. Sen vaknade jag. Blev orolig över om jag skulle kunna somna om. Det kunde jag, tack och lov. Dessvärre kan jag fortfarande inte flyga.

Pausbild

Pressure Drop

"Who needs remote control
From the civic hall
Push a button - Activate
You gotta work an youre late"

Lördagmornar tycks ha blivit min tvätt- och städmorgon. Klockan är nu 08.30. Tvätten ligger i maskinen och frukosten i magen. Trots att jag har dottern är det arbetsdag. Om en och en halv timme ska träffa en tjej som jag ska intervjua. Eftermiddagen blir till att försöka pressa ut intervjun ur hjärnan ner genom fingrarna och in i datorn. I morgon ser det ungefär likadant ut, bortsett från tvättandet då. Och på måndag. Och så vidare. Jag räknade ut att jag kommer att jobba nästan tre veckor non stop. Att jag inte hinner med bloggen säger sig självt. Nånstans i fjärran, närmare bestämt i mitten av mars, har jag lagt in en belöning; en cykelresa till Mallis. Fast just nu känns det overkligt långt fram till dess. Kolla in bilderna, ser det inte härligt ut?





Vill ni följa Bigmollos vidare cykeläventyr hittar ni honom bland länkarna under rubriken Långt på sadel.

Här går det nerför. Svindlande.

TV3-text söker redaktör

Ron Asheton har pluggat ur gitarren

The Stooges gitarrist Ron Asheton har hittats död i sitt hem. Han blev 60 år. Hans musik lever kvar.

Fan

"I was in a trance when I kissed the teacher"

Dottern har gått ner sig i fan-träsket. En stor del av hennes vakna tid går åt till att lära sig låt efter låt utantill. Hon står i sitt rum och sjunger högt. Ibland med en mycket stark röst som hon accentuerar genom att ibland stampa ordentligt med foten på ettan, ibland låter det "tjejigt". Ni vet så där blygt och "jag-vill-inte-ta-plats-igt". Sen kommer hon ut från sitt rum och vill att man ska lyssna på det man redan har hört, valfri låt från Mamma Mia. Jag hade också en krasch på ABBA när de vann melodifestivalen, hade min kartongstjärngitarr och var Björn på klassens timme. Men för det mesta var det The Sweet som gällde, inget annat. Alice Cooper, KISS och Slade gick alla bort. The Sweet var bäst. Sen fanns ingenting. Och så tycks det vara för dottern också. Fast jag tycker att det är viss skillnad. ABBA finns inte längre. Fast å andra sidan, The Sweet bodde inte i Hässelby Gård heller så egentligen fanns inte dom heller. Igår köpte vi två ABBA LP-skivor på Stadsmissionen för tjugo kronor. Omslagen ska naturligtvis upp på väggen. I dotterns rum.

***

De närmsta veckorna kommer jag att ha sjukt mycket att göra på jobbet så ni får ursäkta om mina inlägg här kommer att vara mer än vanligt sporadiska. Ett avbrott som faktiskt kommer lägligt. Jag har ett tag funderat över den här bloggens framtid utan att komma fram till nåt. Ni som bloggar själva vet hur jävla trist det är att försöka "värka fram" inlägg och hur trött man kan bli på sig själv när det känns som om man bara upprepar tidigare inlägg.

***

I går gick Israel in med markstyrkor i Gaza. Civilbefolkningens lidande kommer att öka än mer. Antalet oskyldiga palestinier som dör kommer också att öka. Idéen om precisionsbombningar snabba militära insatser är en myt. Det räcker med att se bilden som prydde uppslaget 20-21 i gårdagens Svenskan för att inse det. Ett hus totalt demolerat alla omkringliggande hus hade så krafiga skador att om någon befunnit sig vid ett fönster eller i rummen mot målet borde de rimligtvis ha antingen dött eller skadats allvarligt. Argumentet att Israel ringer och varnar grannarna biter inte. Det är emot krigets lagar att straffa oskyldiga, punkt slut.

Oinspirerad

"Swoop, Swoop
oh baby,
Rock Rock
Swoop, Swoop, Rock, Rock"

Jävla blogginlägg att inte skriva sig själv.

Fest, vila och träning

"Give me some afro-cuban be-bop the house just wants to rock
Looking for a partner around the world and 'round the block
Love written on the handle and all the tires look good
She's made of Detroit metal and you know you should"

100 situps på nyårsaftonens morgon. Nyårsdagen tillbringades i sängen, trots att solen pockade på uppmärksamhet. Två ytterligheter i en och samma kropp, min. Jag hade aldrig gjort fler än 30 situps tidigare och tänkte att jag prövar. Vid åttio började det bli jobbigt. Men det gick. Sova bort en hel dag gick också förbluffande lätt.

Annars blev nyårsafton en lugn historia med god mat och dryck bland goda vänner. Precis som det ska vara. Stannade inne på tolvslaget. Gick hem vid ett. Jag brukar göra så på nyår, men det är inte så konstigt, ofta är jag en av dem som fixar med maten och det vore ju alldeles på tok för trist om vi inte smakade av dryckerna också medans vi lagar maten. Vid ett brukar jag vara lagom välpaketerad och nöjd för att ta mig hem. Vissa traditioner är inte så tokiga ändå, tänkte jag igår morse efter att ha återvänt till sängen efter min ägg-bacon- och prinskorvsfrukost. Inte det minsta bakis, men ordentligt trött. Jag lyckades inte se ett enda av de program jag hade tänkt se utan att somna till dem, oavsett om det var backhoppning (vem har nånsin lyckats hålla sig vaken till den?), Corpse Bride eller dokumentären på 1:an om, eh, ja just det vad handlade den om?

Situpsen på nyårsaftonen var ett undantag, i två veckors tid har jag vilat från all träning, utom den som jag måste göra för att inte stelna till i ryggen. Idag är det dags att komma igång igen.

Fest, vila och träning. Det är mina ambitioner för 2009.