I hurt myself today
to see if I still feel*
Av den där utlovade 30 km/h-klungan, som det babblades om på happymtb, blev det platt intet. När masterbilen släppte farten fri var det som att släppa ett gäng ystra kalvar på vårbete. Farten låg på cirka 40. Det höll. I typ två mil, sen var det bara att släppa. Dessbättre släppte två till strax efter, en kille och en tjej, så det bara bara att mobilisera krafterna för att komma ikapp dem. Lyckades. Låg och hämtade andan och krafterna bakom tjejens bakhjul. Lycra är ett intressant material; när det det blivit lite slitet blir det blir nästan genomskinligt. För er oinvigda kan jag berätta att cyklister sällan har kallingar eller trosor under...
Till slut sa samvetet att det var min tur att hjälpa till att dra. Tappade bort dem vid första depån, där jag kände att det var dags för påfyllning. Fick köra solo några kilometer innan jag hittade tre nya att ty mig till. Men till slut försvann grabbarna och kvar lämnades jag med en trevlig kvinna som var från trakterna. Vi hjälptes åt till den andra depån. Och det behövdes. Både hon och jag var ordentligt trötta i benen. När vi stod vid depån kom dagens hjältar: Fem gubbar från Mariefreds Cykelklubb, smärtsam rulle de sista två milen till mål. Tack!
Smärtdagbok:
Från femte milen, trötthet i ryggen;
Från sjätte milen, känningar i höger knä;
Från sjunde milen, molande värk i både knät och ryggen;
Från åttonde milen; värk i båda knäna. Tack och lov hjälpte stretchen vid andra depån så ryggen funkade;
Efter målgång till Södertälje station, vidrig smärt i båda knäna. Skrek högt vid flera tillfällen. Samma sak från Älvsjö och hem, trots att jag fick voltarensalva av en kille på pendeln.
Gissa vilken låt jag hade i huvudet de sista två milen? Den här:
*Citatet är självfallet fusk. Vad jag hade för låt i skallen i morse. Har smärtan och tröttheten förträngt.
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Bloggtips
Cyklar stjäls i en rätt stor omfattning i det här landet. Allt från fyllejoyrides till mer organiserat tjyveri. Har själv sett hur ett par pundare med skåpbil stannade till utanför 3V i Kransen och med bultsax raskt försåg sig med en jonne de ville ha. Det gick så snabbt att vi som såg det inte hann reagera.
För den som blir av med sin hoj kan det vara riktigt surt, eftersom att man har försett den med de delar man vill ha för att få cykeln att funka så bra som möjligt till sin egen kropp. Sen kan det ju också handla om att man älskar sin cykel för att den passar ihop med ens identitet.
Nu har nån/några startat bloggen Stulen Cykel. Har din jonne blivit snodd kan du mejla dem med en bild och beskrivning av cykeln. Kolla gärna in bloggen då och då för kanske har du sett en av de snodda cyklarna. Hittills har två hojar hittat tillbaka till sin ägare.
För den som blir av med sin hoj kan det vara riktigt surt, eftersom att man har försett den med de delar man vill ha för att få cykeln att funka så bra som möjligt till sin egen kropp. Sen kan det ju också handla om att man älskar sin cykel för att den passar ihop med ens identitet.
Nu har nån/några startat bloggen Stulen Cykel. Har din jonne blivit snodd kan du mejla dem med en bild och beskrivning av cykeln. Kolla gärna in bloggen då och då för kanske har du sett en av de snodda cyklarna. Hittills har två hojar hittat tillbaka till sin ägare.
fredag 29 augusti 2008
På hallgolvet...
..låg en avi. Avin var till ett paket. I paket låg tre Campagnolokomponenter; en bakväxel, ett vevlager och det vackraste av allt:
Helt plötsligt försvann huvudvärk och nästan all trötthet. Dessvärre får jag vänta nån vecka på att prylarna sitter på Surlyn. Så på söndag när jag ska trampa runt Sörmlandstrampet får de gamla skeva delarna göra sin sista tur. I en ren kärleksförklaring till dem gick jag därför ner i källaren och putsade och smörjde dem en sista gång.
Helt plötsligt försvann huvudvärk och nästan all trötthet. Dessvärre får jag vänta nån vecka på att prylarna sitter på Surlyn. Så på söndag när jag ska trampa runt Sörmlandstrampet får de gamla skeva delarna göra sin sista tur. I en ren kärleksförklaring till dem gick jag därför ner i källaren och putsade och smörjde dem en sista gång.
Huvudvärk
Vara nära men ändå så borta
Fråga mig inte varför jag väcks av Pimme klockan 03.40 sjungandes Ung & Kåt. Tack och lov somnade jag om. Vaknade av väckarklockan 06.10 med huvudvärk. Tog en tablett efter frukost. Den har inte hjälpt. Vi stannar där.
Fråga mig inte varför jag väcks av Pimme klockan 03.40 sjungandes Ung & Kåt. Tack och lov somnade jag om. Vaknade av väckarklockan 06.10 med huvudvärk. Tog en tablett efter frukost. Den har inte hjälpt. Vi stannar där.
torsdag 28 augusti 2008
Lucille
"Ran into a juke joint when I heard a guitar scream,
The notes were turning blue as days as a little dream
As the music played I saw my life turn around,
That was the day before love came to town"
B.B. Kings röst nådde mig i morse. Från ingenstans dök den upp. Ungefär samtidigt som jag gjorde choklad till dottern. B.B. Kings röst och hans uppenbarelse stämmer inte alltid överens. Rösten har ett djup och ofta ett allvar som jag har svårt att få ihop med den mysfarbror som står där med gitarren vid sidan av magen, letandes efter just den där särskilda tonen som alltid är så nära men som på nåt sätt smiter iväg. I nån intervju berättade han om just den tonen. Han fick frågan om han nånsin träffat den. Nej, svarade han. Inte än. Och så är det väl med allt vi företar oss här i livet. Vi försöker sträva efter nån sorts fulländning, men når aldrig fram. Jag tror inte heller att det är meningen att vi ska nå fram. För vad ska vi då göra sen?
The notes were turning blue as days as a little dream
As the music played I saw my life turn around,
That was the day before love came to town"
B.B. Kings röst nådde mig i morse. Från ingenstans dök den upp. Ungefär samtidigt som jag gjorde choklad till dottern. B.B. Kings röst och hans uppenbarelse stämmer inte alltid överens. Rösten har ett djup och ofta ett allvar som jag har svårt att få ihop med den mysfarbror som står där med gitarren vid sidan av magen, letandes efter just den där särskilda tonen som alltid är så nära men som på nåt sätt smiter iväg. I nån intervju berättade han om just den tonen. Han fick frågan om han nånsin träffat den. Nej, svarade han. Inte än. Och så är det väl med allt vi företar oss här i livet. Vi försöker sträva efter nån sorts fulländning, men når aldrig fram. Jag tror inte heller att det är meningen att vi ska nå fram. För vad ska vi då göra sen?
onsdag 27 augusti 2008
Den röda tråden
"Though some believe in diamonds and pearl
And feel like they're on top of the world,
They shall fade away, hear what I say"
Den här morgonen finns det en logisk linje till musiken som poppade upp i skallen. För nån vecka sen köpte jag Uncut för deras cd-samling med låtar som handlar om missbruk. På plattan, som har låtar från 1927 och framåt, finns bland annat Babyshambles 'Pipedown' och den dök ju upp i skallen häromdan. Så här låter den:
Lyssnar du noga på 'Pipedown' känner du raskt igen en del toner från Junior Byles 'Fade Away':
Så, nu har du fått lite insyn i hur min skalle fungerar.
And feel like they're on top of the world,
They shall fade away, hear what I say"
Den här morgonen finns det en logisk linje till musiken som poppade upp i skallen. För nån vecka sen köpte jag Uncut för deras cd-samling med låtar som handlar om missbruk. På plattan, som har låtar från 1927 och framåt, finns bland annat Babyshambles 'Pipedown' och den dök ju upp i skallen häromdan. Så här låter den:
Lyssnar du noga på 'Pipedown' känner du raskt igen en del toner från Junior Byles 'Fade Away':
Så, nu har du fått lite insyn i hur min skalle fungerar.
tisdag 26 augusti 2008
Another battle was won and lost
"Sommar, sommar och sol,
havet och vinden och doft av kaprifol"
Såja, det var ett tag sen huvudet körde en "Snoddas". Sven-Ingvars är Snoddas. Och tvärt emot vad de flesta av er nu tror lägger jag inga negativa värderingar i det. Både Snoddas och Sven-Ingvars har gjort gulliga små örhängen som det går bra att tralla med till. Nog om detta.
***
Om skiten som inträffade på Råsunda igår kan man säkert skriva hur mycket som helst. Jag nöjer mig med att se en positiv sak mitt i eländet: Det fanns ett antal i Bajenklacken som lackade ur på idioterna. Därav slagsmålet. Tyvärr var de för få för att göra nån skillnad. Belackare från övriga klubbar kan säga vad fan de vill. Men när jag såg dem som försökte få bort ohyran blev jag stolt, för jag har inte sett liknande scener i nån annan klack när idioterna tar över. Kanske har jag fel, kanske är jag enögd. Men det känns som det en sån här dag behövs lite fokus på ljuset och inte bara på mörkret.
På frågan varför det fajtas, hade Generation X svaret redan 1978:
havet och vinden och doft av kaprifol"
Såja, det var ett tag sen huvudet körde en "Snoddas". Sven-Ingvars är Snoddas. Och tvärt emot vad de flesta av er nu tror lägger jag inga negativa värderingar i det. Både Snoddas och Sven-Ingvars har gjort gulliga små örhängen som det går bra att tralla med till. Nog om detta.
***
Om skiten som inträffade på Råsunda igår kan man säkert skriva hur mycket som helst. Jag nöjer mig med att se en positiv sak mitt i eländet: Det fanns ett antal i Bajenklacken som lackade ur på idioterna. Därav slagsmålet. Tyvärr var de för få för att göra nån skillnad. Belackare från övriga klubbar kan säga vad fan de vill. Men när jag såg dem som försökte få bort ohyran blev jag stolt, för jag har inte sett liknande scener i nån annan klack när idioterna tar över. Kanske har jag fel, kanske är jag enögd. Men det känns som det en sån här dag behövs lite fokus på ljuset och inte bara på mörkret.
På frågan varför det fajtas, hade Generation X svaret redan 1978:
"Another battle was won and lost
Down The Bishops End last night
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run
Spring from the terraces in black and white
Young and old into the fight
Having fun
In South West Six
With violence for a fix
Kiss me, deadly, tonight"
måndag 25 augusti 2008
Inge kul
"Do your songs
Work out a fairer way
Can you play No fun
Oh what you think of that
Cause they wanted but..."
Så gick man i mål i går kväll. Ett par månaders arbete är över. Klart att jag åkte till 3V och satte mig med en tidning. Lite senare kom fotbollsvännerna. Vi gaggade om ditt och datt i ett par timmar. Det var skönt att sitta där en söndag och veta att dagen efter skulle jag inte behöva stiga upp. Det blev ett glas vin till maten och tre Urquell. Åkte hem vid halv tio-tiden. Klockan 05.30 vaknade jag i morse. Svettig, med huvudvärk och törst. Att livet är orättvist vet jag om, men kom igen! En ledig dag som jag hade tänkt använda till myscykling såg ut att gå åt helvete. Och det gjorde den. Huvudvärken sitter fortfarande i och jag känner mig småfebrig. Större delen av dan har spenderats i sängen, sovandes.
***
När det här inlägget skrivs lyssnar jag på några fina låtar från Babyshambles MySpace-sida.
***
I svt:s morgonsoffa satt de och summerade OS. Inte ett ord om att två av silvren togs av cyklister. Där kom Pamela Andersson lindrigt undan.
***
Jag lyckades faktiskt med en sak idag; beställa en ny bakväxel, nytt vevparti och ett nytt vevlager (allt Campagnolo) till Surlyn. Tack och lov hittad jag sakerna på rea, men det gick ändå på 1 300 kronor. Nåja, det är cykeln värd.
Work out a fairer way
Can you play No fun
Oh what you think of that
Cause they wanted but..."
Så gick man i mål i går kväll. Ett par månaders arbete är över. Klart att jag åkte till 3V och satte mig med en tidning. Lite senare kom fotbollsvännerna. Vi gaggade om ditt och datt i ett par timmar. Det var skönt att sitta där en söndag och veta att dagen efter skulle jag inte behöva stiga upp. Det blev ett glas vin till maten och tre Urquell. Åkte hem vid halv tio-tiden. Klockan 05.30 vaknade jag i morse. Svettig, med huvudvärk och törst. Att livet är orättvist vet jag om, men kom igen! En ledig dag som jag hade tänkt använda till myscykling såg ut att gå åt helvete. Och det gjorde den. Huvudvärken sitter fortfarande i och jag känner mig småfebrig. Större delen av dan har spenderats i sängen, sovandes.
***
När det här inlägget skrivs lyssnar jag på några fina låtar från Babyshambles MySpace-sida.
***
I svt:s morgonsoffa satt de och summerade OS. Inte ett ord om att två av silvren togs av cyklister. Där kom Pamela Andersson lindrigt undan.
***
Jag lyckades faktiskt med en sak idag; beställa en ny bakväxel, nytt vevparti och ett nytt vevlager (allt Campagnolo) till Surlyn. Tack och lov hittad jag sakerna på rea, men det gick ändå på 1 300 kronor. Nåja, det är cykeln värd.
lördag 23 augusti 2008
Do The Push & Pull
"Gimme a push gimme a pull
Gimme a llama gimme a mule
Gimme a donkey or gimme a horse
Down the avenue
So fine
In style"
Ok, jag vet att det här egentligen är fusk, det är dagens andra blogginlägg som inleder med en låt. Men låten kom jag att tänka på nu, efter nästan elva mil på sadeln. Och vad den får symbolisera är hur man med rätt cykelsällskap kan få elva mil att kännas som, tja vad ska vi dra till med? Fem mil? Nå hursomhelst, jag träffade Tant Augusta vid Kransen och där bestämde vi att det får bli en långtur, fast i lugnt tempo. Och det blev det. Lugnt och trevligt. Vi hade banan- och dryckespaus uppe vid klocktornet i Sorunda. Fikapaus vid bygdesgården vid Grindsjön. Avslutande bira fem och en halv timme, efter vårt möte vid i Kransen, på 3V. Skrev jag förresten att Tant Augusta och jag hade aldrig träffat varandra tidigare?
En annan bloggare valde sofflocket. Jag tror nog att det var mest synd för honom.
Gimme a llama gimme a mule
Gimme a donkey or gimme a horse
Down the avenue
So fine
In style"
Ok, jag vet att det här egentligen är fusk, det är dagens andra blogginlägg som inleder med en låt. Men låten kom jag att tänka på nu, efter nästan elva mil på sadeln. Och vad den får symbolisera är hur man med rätt cykelsällskap kan få elva mil att kännas som, tja vad ska vi dra till med? Fem mil? Nå hursomhelst, jag träffade Tant Augusta vid Kransen och där bestämde vi att det får bli en långtur, fast i lugnt tempo. Och det blev det. Lugnt och trevligt. Vi hade banan- och dryckespaus uppe vid klocktornet i Sorunda. Fikapaus vid bygdesgården vid Grindsjön. Avslutande bira fem och en halv timme, efter vårt möte vid i Kransen, på 3V. Skrev jag förresten att Tant Augusta och jag hade aldrig träffat varandra tidigare?
En annan bloggare valde sofflocket. Jag tror nog att det var mest synd för honom.
Please Do That Woodoo That You Do
"I'm sayin the Wailers will be there
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"
Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.
***
Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?
***
I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:
the Damned, the Jam, the Clash
Maytals will be there
Dr. Feelgood too"
Woodoo. Det var det första jag tänkte när jag vaknade. Woodoo, jag är utsatt för woodoo. Varför annars går jag och tänker på - och nu i natt drömde om- en av arslena som sårade mig djupt i våras? Jag kan för min själ inte komma på nån annan anledning. Det måste helt klart vara woodoo. Är det nån som känner en schaman som kan få förbannelsen att upphöra? Eller ännu hellre, vända den. Jag hörde att den där feelgoodmia hade nån idé om att man ska försöka tänka goda tankar om dem som sårar en. Till slut försvinner bitterheten. Kanske är det så. Men det kan lika gärna vara så att mina mörka fantasier behöver få sin näring ett tag till. I drömmen började vi snacka med varandra, avvaktande. Det var obehagligt.
***
Ankan brukar köra en serie om saker som irriterar honom. En sak som gör mig skitirriterad är när folk inte svarar på sms. Hur jävla svårt kan det va att slänga ifrån sig ett par rader på en direkt fråga?
***
I den här videon finns, bortsett från en underbar låt, troligen världens snyggaste körmickstativ:
torsdag 21 augusti 2008
Nu e're jul igen...
"It is pretty shitty
It is pretty shitty
It is pretty shitty
But I don't give a fuck"
Sveriges mest framträdande tomtenisse har sedan den 18 juni, av naturliga orsaker, varit som bortblåst från medialandskapet. Kanske har han suttit i nån salladsbar och förbannat livets orättvisor. Ja, inte att personalen saknat försäkringar och annat som vi som jobbar vitt tar för givet. Nej, snarare att allt fler inte längre tror på tomten och nissarna.
- Ja schka för faschicken visha'rom, mumlade han vid stängningsdags.
Och när vi nu lackar mot jul har arbetet i tomteverkstan återupptagits med full kraft.
It is pretty shitty
It is pretty shitty
But I don't give a fuck"
Sveriges mest framträdande tomtenisse har sedan den 18 juni, av naturliga orsaker, varit som bortblåst från medialandskapet. Kanske har han suttit i nån salladsbar och förbannat livets orättvisor. Ja, inte att personalen saknat försäkringar och annat som vi som jobbar vitt tar för givet. Nej, snarare att allt fler inte längre tror på tomten och nissarna.
- Ja schka för faschicken visha'rom, mumlade han vid stängningsdags.
Och när vi nu lackar mot jul har arbetet i tomteverkstan återupptagits med full kraft.
onsdag 20 augusti 2008
Hur känns det?
Tre silver. Så här långt. "Sveriges sämsta OS på 104 år!" skriker rubrikerna i dagens tidningar. Svenskans papperstidning säger 112 år. Sånt vet jag ingenting om. Och jag är inte heller riktigt säker på att jag bryr mig. Visst är det trist när en handfull medaljkandidater inte finns med på pallen. Men det är inte världens undergång för det. Vare sig för Sanna Kallur eller Therese Alshammar. Trots att envetna mikrofoner har stuckits upp under gråtsnoriga näsor och velat veta exakt hur djävligt det känns. Frågan, hur känns det? kan ibland vara bra för att det kan komma raka svar som ger bra rubriker. Samtidigt, finns det lägen då den faktiskt inte behövs, som när någon gråter mitt framför dig.
Tre silver. Så här långt. Två av dem i cykel. Det är inte utan att jag skulle vilja höra Chris Härenstam och Pamela Andersson summera OS. Eller nej, det vill jag faktiskt inte. Däremot skulle jag vilja fråga dem: Hur känns det att cykelgrenen räddade Sverige från ett fullständigt fiasko i detta OS?
***
Vilken låt jag vaknade med tänker jag inte berätta. Jag är nämligen skittrött på att det är nån låt som använts i reklamsyfte som jag sen får i skallen. Det spelar ingen roll om låten är bra eller ren dynga. Jag vill inte ha reklamlåtar i skallen. Punkt.
***
Jag långsint? Inte då.
Tre silver. Så här långt. Två av dem i cykel. Det är inte utan att jag skulle vilja höra Chris Härenstam och Pamela Andersson summera OS. Eller nej, det vill jag faktiskt inte. Däremot skulle jag vilja fråga dem: Hur känns det att cykelgrenen räddade Sverige från ett fullständigt fiasko i detta OS?
***
Vilken låt jag vaknade med tänker jag inte berätta. Jag är nämligen skittrött på att det är nån låt som använts i reklamsyfte som jag sen får i skallen. Det spelar ingen roll om låten är bra eller ren dynga. Jag vill inte ha reklamlåtar i skallen. Punkt.
***
Jag långsint? Inte då.
tisdag 19 augusti 2008
Basslines
Jag kan inte noter och det kan säkert inte de flesta av er heller, så att försöka redogöra för reggaebasgången jag hade i skallen i morse verkar minst sagt lönlöst. I stället tar vi den lätta vägen och bjuder på en låt. Låten är från U Roys platta Dread In A Babylon, som var den första reggaeplatta jag köpte. Vill du veta mer om U Roy 'The Godfaher' och 'The Originator' of all MC's, kan du läsa lite om honom här eller här. Skulle du till äventyrs inte ha plattan, skyll dig själv.
Ps. Videon ses på egen risk. Låten kan klassas som sexistisk. Ds
Ps. Videon ses på egen risk. Låten kan klassas som sexistisk. Ds
måndag 18 augusti 2008
Tillbaka i gruvan
"You load sixteen tons, what do ya get?
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don't you call me 'cause I can't go
I owe my soul to the company store"
Finns det nån bättre måndagslåt än 16 Tons? Vem som egentligen har skrivit den lär vi aldrig få veta. Låten förknippas oftast med Ernie Ford och han får ofta cred för att ha skrivit den. Det har han nu inte, men hans version är fortfarande grym:
Och sen har vi, kanske, kompositörens Merle Travis (även om han i sin tur anklagas för att ha snott låten från en kis vid namn George S Davis, som i sin tur...):
Vintern 1979 - 1980 turnerade The Clash runt de brittiska öarna. Turnén var döpt till 16 Tons. Jag såg de två avslutande spelningarna i London. Joe Ely och Mikey Dread var förband. När de var klara släcktes ljuset i lokalen. Tonerna av Ernie Fords version dånade ut ur PA:t. När den sista tonen ringer ut hörs de snabba slagen på instrumenten som kollar att allt är på. Sen:
"Hello! Hello!"
Another day older and deeper in debt
Saint Peter don't you call me 'cause I can't go
I owe my soul to the company store"
Finns det nån bättre måndagslåt än 16 Tons? Vem som egentligen har skrivit den lär vi aldrig få veta. Låten förknippas oftast med Ernie Ford och han får ofta cred för att ha skrivit den. Det har han nu inte, men hans version är fortfarande grym:
Och sen har vi, kanske, kompositörens Merle Travis (även om han i sin tur anklagas för att ha snott låten från en kis vid namn George S Davis, som i sin tur...):
Vintern 1979 - 1980 turnerade The Clash runt de brittiska öarna. Turnén var döpt till 16 Tons. Jag såg de två avslutande spelningarna i London. Joe Ely och Mikey Dread var förband. När de var klara släcktes ljuset i lokalen. Tonerna av Ernie Fords version dånade ut ur PA:t. När den sista tonen ringer ut hörs de snabba slagen på instrumenten som kollar att allt är på. Sen:
"Hello! Hello!"
söndag 17 augusti 2008
Trött och glad
Vaknade strax efter fem. Inget läge att somna om då väckningen stod på 05.30. Gick upp och värmde på spaghettin och köttfärssåsen från igår. Hällde upp ett glas jos. Satte på kaffe och hämtade tidningen. Noterade med förvåningen att Majlard, den majlarden, fortfarande är kvar. Satt och funderade på hur det kan komma sig, utan att komma på en enda anledning. Hann göra morgonjympan innan det var dags att rulla iväg. I bilen på väg till Uppsala hade jag en spänd förväntan. Vad hade jag gett mig in på? Ok för att rulla runt Södertörn i ensamt majestät. Men cykla klunga! Aldrig gjort förr.
Innan jag vaknade drömde jag att jag lirade fotboll. Kanske gjorde jag det i sömnen också för ena vaden kändes stel när jag satt där i bilen och fylldes av tvivel. Väl framme fick vi våra nummerlappar. Eftersom vi hade anlänt i god tid fanns det alldeles för mycket tid till att gå omkring och titta på fincyklar. Och de andra cyklisterna. Med klubbtröjor. Valde att sätta mig i en mellangrupp och hoppas på det bästa. Sen bar det av. I minst en och halv mil satt jag alldeles för spänd med händer på bromsarna. Ögon gick som en pingisboll mellan framförvarande cyklist och täten. Det var skitläskigt. Och hur kul som helst. Tempot låg kring 30 km/h. För att få släppa krampgreppet om bromsarna bestämde jag mig för att gå upp och ta några förningar. Hur lätt som helst. Med vinden i ryggen. Och regnet som blötte ner allt som gick att blöta ned. Klarade backarna bra och fick till och med order om att slå av på tempot. Framme vid depån träffade vi den andra mellangruppen. Snabba gruppen hade gett sig iväg till Löwenströmska sjukhuset för att få i sig lite kaffe och hitta skydd från regnet. Planen om att alla skulle åka gemensamt från depån fick flyttas fram.
Vår grupp åt snabbt upp och precis när vi ska dra kommer det två motorcykelpoliser som undrar vad det är för lopp som vi cyklar. Nån berättar att det är ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden. Sen slängs det käft i några minuter. Varpå nån annan undrar om de är vår eskort till Stockholm. Då garvar poliserna och säger att de kan eskortera oss förbi golftävlingen vid Arlanda stad. Vi rullar ut. Med två motorcykelpoliser framför oss med blåljusen på. Fy fan vad kul det var att ligga där längst fram i gruppen och se minerna från förvånade golfentusiaster. TdF någon? Efter ett par kilometer fick vi klara oss själva.
På Löwenströmska sjukhuset satt både snabba gruppen och den andra mellangruppen och fikade. Det blev en lång seg väntan. Långsamma gruppen var inte bara långsam den hade cyklat fel också. Till slut kommer en rapport om att de redan har passerat oss. Upp igen. Då jag hade hunnit bli lite kall bestämde jag mig för att köra på för att få upp värmen. Efter nån mil märker jag att jag är på väg att bli sist. I den snabba gruppen. Samåkningen är nu ett minne blott. Hänger på så gott det går. Då den delen av norra förorterna är Terra Nullius i min värld så vill jag för allt i världen inte bli avhängd. Blir det ändå vid Ulriksdals station. Tack och lov hade jag de andra hela tiden i sikte.
Strax nedanför Karolinska samlas vi igen. Efter en kvarts väntan dyker resten upp och i samlad tropp åker vi upp till Astrid Lindgrens barnsjukhus där en symbolisk gåva ämnades över. En av sponsorerna lovar också en gåva till sjukhuset. Jag, S och M bestämmer oss för att inte köra vidare till målet på Gärdet. Vi har uppnått det vi bestämde oss för att uppnå. Vårt mål ligger i stället på 3V i Kransen.
Jag kan lova att biffen med bea aldrig har smakat så gott som idag. Ölen behöver vi inte orda om.
Hemma. Det är svårt att få bort det trötta och nöjda flinet ur fejset. Jag grejade det! Och ryggen? Tja, den känns inte värre än vanligt. Om två veckor rullar vi igen.
***
Morgonlåt? 05.10? Glöm det.
Innan jag vaknade drömde jag att jag lirade fotboll. Kanske gjorde jag det i sömnen också för ena vaden kändes stel när jag satt där i bilen och fylldes av tvivel. Väl framme fick vi våra nummerlappar. Eftersom vi hade anlänt i god tid fanns det alldeles för mycket tid till att gå omkring och titta på fincyklar. Och de andra cyklisterna. Med klubbtröjor. Valde att sätta mig i en mellangrupp och hoppas på det bästa. Sen bar det av. I minst en och halv mil satt jag alldeles för spänd med händer på bromsarna. Ögon gick som en pingisboll mellan framförvarande cyklist och täten. Det var skitläskigt. Och hur kul som helst. Tempot låg kring 30 km/h. För att få släppa krampgreppet om bromsarna bestämde jag mig för att gå upp och ta några förningar. Hur lätt som helst. Med vinden i ryggen. Och regnet som blötte ner allt som gick att blöta ned. Klarade backarna bra och fick till och med order om att slå av på tempot. Framme vid depån träffade vi den andra mellangruppen. Snabba gruppen hade gett sig iväg till Löwenströmska sjukhuset för att få i sig lite kaffe och hitta skydd från regnet. Planen om att alla skulle åka gemensamt från depån fick flyttas fram.
Vår grupp åt snabbt upp och precis när vi ska dra kommer det två motorcykelpoliser som undrar vad det är för lopp som vi cyklar. Nån berättar att det är ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden. Sen slängs det käft i några minuter. Varpå nån annan undrar om de är vår eskort till Stockholm. Då garvar poliserna och säger att de kan eskortera oss förbi golftävlingen vid Arlanda stad. Vi rullar ut. Med två motorcykelpoliser framför oss med blåljusen på. Fy fan vad kul det var att ligga där längst fram i gruppen och se minerna från förvånade golfentusiaster. TdF någon? Efter ett par kilometer fick vi klara oss själva.
På Löwenströmska sjukhuset satt både snabba gruppen och den andra mellangruppen och fikade. Det blev en lång seg väntan. Långsamma gruppen var inte bara långsam den hade cyklat fel också. Till slut kommer en rapport om att de redan har passerat oss. Upp igen. Då jag hade hunnit bli lite kall bestämde jag mig för att köra på för att få upp värmen. Efter nån mil märker jag att jag är på väg att bli sist. I den snabba gruppen. Samåkningen är nu ett minne blott. Hänger på så gott det går. Då den delen av norra förorterna är Terra Nullius i min värld så vill jag för allt i världen inte bli avhängd. Blir det ändå vid Ulriksdals station. Tack och lov hade jag de andra hela tiden i sikte.
Strax nedanför Karolinska samlas vi igen. Efter en kvarts väntan dyker resten upp och i samlad tropp åker vi upp till Astrid Lindgrens barnsjukhus där en symbolisk gåva ämnades över. En av sponsorerna lovar också en gåva till sjukhuset. Jag, S och M bestämmer oss för att inte köra vidare till målet på Gärdet. Vi har uppnått det vi bestämde oss för att uppnå. Vårt mål ligger i stället på 3V i Kransen.
Jag kan lova att biffen med bea aldrig har smakat så gott som idag. Ölen behöver vi inte orda om.
Hemma. Det är svårt att få bort det trötta och nöjda flinet ur fejset. Jag grejade det! Och ryggen? Tja, den känns inte värre än vanligt. Om två veckor rullar vi igen.
***
Morgonlåt? 05.10? Glöm det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
