And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

I wanna hold your hand

"I'm not trying to cause a b-big s-s-sensation
(Talkin' 'bout my generation)
I'm just talkin' 'bout my g-g-generation
(Talkin' 'bout my generation)"

Intressant budskap. Särskilt om man betänker att skylten sitter uppsatt på väg mot Hägerstensåsens skola.

- Sluta genast lipa Nils! Du får tycka att det är hur jobbigt du vill att börja skolan, men här är det faktiskt förbjudet att hålla barn i hand.

Emmas försök imponerade

"Dizzy in the head and I'm feeling blue
The things you've said, well, maybe they're true
I'm gettin' funny dreams again and again
I know what it means, but…"

Det tar sig. Två och en halv mil i morse. Knäet var tyst. Kondisen lämnade dock ett och annat att önska. Samtidigt var kanske mina förväntningar större än jag klarade av. Vilket jag förmodligen kan dela med dagens svenska hjälpryttare. Att fyra svenska cyklister inte klarar av att göra sitt jobb under ett lopp tycker jag är svagt, riktigt svagt. Ok om en, max två faller av. Men nu snackar vi om samtliga fyra hjälpryttare som lämnar in innan de ens har kommit halvvägs. Det är allt annat än godkänt. Visst, det var ett djävulskt tempo inledningsvis. Och? Vi snackar världsmästerskapen. Nån beredskap borde ha funnits. Jag har ingen aning om var problemen ligger i den svenska uppladdningen. Men nånstans har det uppenbarligen skitit sig. Susanne Ljungskog och Emma Johansson levererade dock en av de mest spännande cykelloppen på damsidan jag nånsin sett. Emma Johanssons försök att dra vid sista kilometern misslyckades. So what! Hon satsade vad hon hade. Det funkade inte idag. I morgon kanske det gör det. Och då hoppas jag verkligen att hon vågar försöka igen.

Att Susanne får punktering på sista varvet, hur orättvis får världen bli? Hon såg ju ut att vara i en gudomlig form.

Lika mycket som jag hyllade Svenskan för ett par dar sen, måste jag nu säga att de nått ett lågvattenmärke. Ska jag vara ärlig handlar det förmodligen om ett redaktionellt misstag. Artikeln hängde liksom inte med. I stället fick vi, rubrik och tja, fan vet vad? Men ändå, loppet tog slut för mer än sex timmar sen. Nån på redaktionen borde väl ha koll? Eller är det så illa att de har satt Majlard på jouren...

Alla goda ting är tre

Det var kanske lite mer utmaning i mitt liv som behövdes för att saker och ting skulle ramla in. Efter en grymt högeffektiv förmiddag, trots nån timmes nervdarr efter att ansökan gått iväg, och ett par rappa timmar efter lunch bestämde jag mig för att ta ut komp. Stack till Sportson i Kurvan och hämtade Surlyn som har blivit löjligt fin med sina nya delar. Passade på att köpa cykeldpjuck med tillhörande pedaler samtidigt. De nya växlarna funkade utmärkt. Väl hemma gick jag och fiskade ut, ett par månader försenat, paket från Portland med min schuckra höstkollektion cykelpaltor, bestående av ett stycke lammullströja (100% lammull) och ett par cykelbudsbyxor. Ordet, Freewheelin, på cykeltröjan är naturligtvis inspirerat av Bob Dylans platta från 1963. 1963 är förövrigt en mycket god årgång. Du borde prova den nån gång. Hemma låg också mitt paket från Ginza med Babyshambles, The Who och Dirty Pretty Things. Kort sagt; en bra dag.

Daddy Rollin' Stone

"Take another little piece of my heart now, baby, (break a..)
Break another little bit of my heart now, darling, yeah. (have a..)"

Janis Joplin i skallen när jag vaknar. Blundar. Jaha, så var det idoltider. Jo, det var nog nån stjärnögd brud som stod där framför juryn och sjöng Joplins 'Piece of My Heart'. Men varför måste jag få den i skallen? Jag har egentligen inget emot Janis, mer än att just den här låten eller 'Mercedes Benz' alltid dyker upp så fort det är Idol eller nån annan talangtävling där en brud vill framstå som lite rockig ocg soulig. Det blir för förutsägbart. Och tro mig; jag vill verkligen inte få de här låtarna i skallen. Inte när det finns så många andra, bättre, roligare, vackrare och galnare låtar som jag gladeligen vaknar tillsammans med. Hur jag ska undvika eländet är däremot en gåta. Med en nioårig dotter som älskar musik och show går det inte att stänga av. Jag är liksom inte en sån förälder.