Mitt kontinentala jag

"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"

Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.

Klassisk musik

"I'm fucked, forlorn, frozen beneath the summer
Don't sing along or you'll get what I got"

Helgen har varit lysande. Det var först igår kväll när jag skulle somna som jag började tänka på jobbet. Sen var den nattsömnen förstörd. Så nu står jag på jobbet trött och jävlig. Annars har det varit en lagom skön blandning av fest, vila, cykling och repande. Som en liten clou fyllde dottern tio igår. Det blev tårt- och kak-kalas hos M:s hulda moder. Paketen var fina och dottern lyste. Jag och M:s mamma köpte en ny cykel till henne. Vit och fin. Tårt- och kakstinn bar det av till replokalen, där låtordningen nästan spikades. Sju låtar blir det. De tre första fungerar ruskigt bra ihop. Det ska bli hur kul som helst. Förhoppningsvis smittar vår entusiasm av sig på dem som vågar sig till giget. Vi har konstaterat att vi inte lirar covers - vi lirar klassisk musik. Så den 5 juni ges en klassisk konsert av vår förtjusande septett.

Vad ska du bli

"As I walk through This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity
I ask myself Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?"

Sitter på jobbet och försöker ta mig upp ur ledan. Elvis Costellos 'Armed Forces' är morgonens soundtrack. Solen skiner åtminstone. Alltid nåt. Igår frågade en i bolagsstyrelsen hur läget var. Orkade inte hålla masken och frågade henne om hon verkligen ville veta. Det ville hon. Förklarade att jag var mer än lovligt trött på hur personalpolitiken fungerar eller snarare hur den inte fungerar. Hon sa att hon förstod. Vad svarar man på det? Fint, gör nåt åt det då! Eller?

***

Trots att det råder mörker på jobbet finns det ljuspunkter i livet; dotterns Mamma Mia-föreställning igår var en stor sådan. Hon har lyckats få 21 barn och vuxna att engagera sig i ett halvår för att sätta upp Mamma Mia. Projektet har gått på grund otaliga gånger när tjejerna har blivit osams men M lyckades genom en stor dos diplomati ändå till slut att genomföra föreställningen. Det var rörigt, roligt och rörande. Precis som det ska vara när en hel hop tioåringar spelar sin första pjäs. De såg så lyckliga ut när de stod och tog emot blommor och applåder efteråt. Och jag tror att de flesta föräldrarna kände sig precis lika stolta som jag när barnen somnade igår kväll. Efteråt gick vi på M:s favoritkrog och åt grekiskt.

Skitdag

"Do they lay down the law and lock up your heart?
Gonna have to steal your love.
Some laws should be broken from the start,
Gonna have to steal your love"

Den här dan är en skitdag. Nån vars slutsteg tycks ha brunnit sms:ade nåt självupptaget tjafs strax efter fem i morse. Vem fan behöver en sån väckarklocka? Efter det uppvaknandet har dan mest bara bestått av gnäll och gnabb med dottern. Sånt man kan ta normala veckor, utan att man förvandlas till en fläkt. Men det har inte varit några normala veckor på sistone. Kombinationen av frustration över arbetssituationen och irritation/ilska över nån som inte respekterar mig har idag gått ut över dottern. Min stubin har för närvarande allt för få centimetrar. Alla som har barn vet att nioåringar kan vara hyfsat tjatiga. Gränser ska testas. Ofta. Och det är ju klart att de ska. Men idag orkar jag inte.

Har du hört Drive By Truckers? Inte, då tycker jag att du ska göra det. Låten påminner lite om hur jag känner mig.

Mötet

Skumt. I natt drömde jag åter om svikaren. I vilket sammanhang har jag ingen aning om. Sex timmar senare möts vi genom våra döttrar. Jag får en allvarlig blick. Vad jag gav för en blick vet jag inte. Förmodligen en kort. Jag nickade i alla fall igenkännande. Tycker att det räcker. På vägen hem komponerade jag en refräng till en låt som aldrig kommer att spelas. Sen dök Pistols upp:

Uppoffringar

"I play my part and you play your game
You give love a bad name"

Fy fan! Textsnutten här ovan är från en Bon Jovi-låt. Vad var oddsen på att vakna med dem i huvudet? 'You Give Love A Bad Name' har ekat i skallen i snart två timmar. Vidrigt. S kunde naturligtvis inte dölja sin förtjusning som den gamla mjukishårdrockaren hon nu en gång är. I min bok, som man nu även säger på svenska, tillhör den musikkategorin nog bland de tristaste jag vet. Hand i hand med modern r 'n' b är det nog omöjligt att hitta mer sterila musikgenrer, skulle möjligtvis vara tysk reggae. Att You Give Love A Bad Name överhuvudtaget kom in i skallen skyller jag på Idol. Helg med dottern innebär vissa uppoffringar, en av dem stavas Idol. Nu orkar jag inte längre. Jag måste jag omedelbart tvätta öronen med lite Dirty Pretty Things.

Ha en skön söndag!

My Girl

Dottern är hemma! Om än förkyld. Det är nästan för bra för att vara sant, nu har vi en hel dag att bara skräpa omkring tillsammans mellan hennes snorpapper. En viskning från hennes mamma sa att hon hade saknat mig jättemycket där på andra sidan pölen. Sånt värmer.

Dimma

"Baby if you just say you care
Follow you most anywhere"

Idag kom jag för sent till jobbet. Men det var det värt. Dottern och jag gick ett antal stationer för att komma till hennes skola. En promenad hon tvärt avvisade igår när jag föreslog det. Jag sa inget om att vi skulle gå hela vägen i morse, utan vi bara gick. Först ett hundratal meter från skolan kom ett litet gnäll. Alldeles oavsett var det skönt att gå där i höstdimman och prata och titta på daggvåt spindelväv. Dagen tar form på ett lugnare sätt. Det var nästan så att det blev drägligt att sätta sig på tricken efteråt. Men bara nästan.

***

Visste du att det finns en öl som heter Odell? Den ska ha en citrussmak och vara torr. Det skulle inte förvåna mig om den är rätt dryg också.

***

Svenskan ska ha en eloge. Idag hade de faktiskt lite mer än en halvsida om Emma Johansson och cykel-vm. Det tar sig. Tyvärr får jag inte se loppet. Jobbet kommer emellan.

3 x Elvis & Lucinda

Efter minst en timma i fem skobutiker (utan ett enda inköp) och gud vet hur länge i en H&M-butik tillsammans med min pubertala nioåring behöver skallen rensas.

Daddy Rollin' Stone

"Take another little piece of my heart now, baby, (break a..)
Break another little bit of my heart now, darling, yeah. (have a..)"

Janis Joplin i skallen när jag vaknar. Blundar. Jaha, så var det idoltider. Jo, det var nog nån stjärnögd brud som stod där framför juryn och sjöng Joplins 'Piece of My Heart'. Men varför måste jag få den i skallen? Jag har egentligen inget emot Janis, mer än att just den här låten eller 'Mercedes Benz' alltid dyker upp så fort det är Idol eller nån annan talangtävling där en brud vill framstå som lite rockig ocg soulig. Det blir för förutsägbart. Och tro mig; jag vill verkligen inte få de här låtarna i skallen. Inte när det finns så många andra, bättre, roligare, vackrare och galnare låtar som jag gladeligen vaknar tillsammans med. Hur jag ska undvika eländet är däremot en gåta. Med en nioårig dotter som älskar musik och show går det inte att stänga av. Jag är liksom inte en sån förälder.

Klibbigt och svettigt

"Sweet Sweet Revenge
She carries a bitter sting
You go round believing in her
But she won't bring a thing"

Klockan står på 09:43 när detta skrivs. Svetten klibbar redan på rygg och i armhålor. Grannen i lägenhet 28 hade gett fan i att sopa golv och torka av maskinerna i tvättstugan. Vet ni vad jag hatar mest av allt med mina grannar. Det är inte det att de skiter i sina åtaganden så mycket som vad konsekvenserna av dem blir: Jag blir en sur gnällgubbe. Det finner jag oförlåtligt.

***

Idag kommer dotterns mor och hämtar barnet. För fadern betyder det en veckas semester, barnledig. Det är alltid kluvet det här med barnledigheten, får man skriva att man ser fram emot den utan att framstå som en ansvarslös skit? Fast frihetskänslan under barnledigheten brukar ge sig efter några dar, då kommer i stället längtan efter dottern smygande. Det känns tomt.

***

Hade Surlyn inte varit på verkstan hade det varit lätt att fördriva tiden; cykling på mornarna, krogbesök på kvällarna däremellan sömn och vila. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Endast en lång radda krogbesök är inte längre riktigt min grej, längre. Min kropp behöver röra på sig för att hela jag ska må bra. Men Marathonmannen har lovat att jag kan få låna nån av hans cyklar, fast jag tror att han menade för morgondagens tur. Jag behöver mer än så.

***

Idag kommer med all sannolikhet Tour de France att avgöras. Carlos Sastre eller Cadel Evans, är vad förhandssnacket handlar om. Och det verkar som en sannolik rysare. På första tempoetappen, som var 29, 5 km, kom Evans in 1 minut och 15 sekunder före Sastre. Dagens tempoetapp är 5, 3 mil. Vad statistiken inte berättar är vem som var starkast på slutet. Eller vem som efter 19 etapper har tröttast ben. På Anders Adamsons blogg har fans tittat på tempolopp historiskt och då talar det mesta för Evans. Men det finns en omständighet som skiljer, i de loppen hade inte Sastre en gul tröja på sig. Hur det än går kommer matchen dem två emellan att bli både svettig och spännande att följa.

Klonk

"I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"

På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.

Nu när bergsetapperna är över i årets Tour de France är det svårt att inte ha imponerats av CSC-stallets taktiska körningar över bergen, hur de kort och gott har kört skiten ur motståndarna. Belöningen är en första och andraplacering i sammandraget. Men fan vet om det håller. På lördag är det tempoetapp. Och då är det inte helt omöjligt att Cadel Evans tar tillbaka den gula tröjan från Carlos Sastre. 1.34 skiljer. Fast jag måste nog säga att jag håller på Sastre. Han har länge varit bland de tio bästa men aldrig vunnit nåt. Klart grabben ska ha en gul tröja på söndag.

***

I övrigt har semestern varit lugn, halvplanerna på lite vandring längs Sörmlandsleden dumpades i förra veckan på grund av vädret och efter att dottern i helgen hjälpt sin farmor med lite barnvaktande har hennes lust till längre utflykter hamnat på minus. Bäst är, enligt henne, en tur till Trekanten eller Mälaren. Alla förslag som innebär planeranden och resor kasseras urskiljningslöst redan vid ritningsbordet. Nåt jag tycker är både tråkigt och bra. Tråkigt för att vi inte kommer iväg på nåt spännande, men samtidigt bra eftersom att dottern har farit och flängt hela sommaren och att då välja att vara hemma tycker jag är en vettig reaktion.

Det tristaste som hänt under semestern, om man räknar bort debaclet med fälgen, är att jag och min mor återigen har hamnat på kant med varandra. Kanske inte den bästa starten på en semester man kan önska sig. Snarare tvärtom. Tyvärr är det inte första gången vi är i delo. När min ilska hade lagt sig bestämde jag mig för att låta allt bero. Jag orkar inte gå och älta all skit hela tiden. Det har under de senaste åren varit för mycket av den varan. Det räcker nu. Livet är alldeles för kort för bitterhet. Gråt, gå vidare.

Avlyssnat Pt. 2

"Love was when I loved you"

- Tja! Stör jag?
/.../
- Jag har lyssnat på ... och Whats My Name. Asså, Whats My Name är asgrym. Du kommer älska att lira basslinen. Den är skithögt upp i mixen. Alla Clashs låtar har skitballa basslines.
/.../
Vad säger du om 800 grader?
/.../
Cool! Då får jag sjunga och lira trummor.
/.../
Ok, tja då.

***

Är det Snoddasvarning över Celine Dion? Nej, Snoddas är kul. Celine Dion är plågsamt. Men jag har inte hjärta att gnälla över dotterns musikval. Det måste vara hennes eget. Sen kan jag bara lira vad jag tycker är bra och hoppas att hon också tycker det.

Daneftermedicin

"And to the man who would be king
I would say only one thing
And to the man who would be king
I will say only one thing
la la la-la-la-laa la la la-la-la-laa"

Pizza. Ägg, korv och bacon. Allt nedsköljt med vad som helst som innehåller kinin. Det brukar vara min dageneftermedicin. Ofta fungerar de kurerna förvånansvärt bra. Men det finns en bättre. Min dotter. Det spelar nästan ingen roll hur bakis jag är. Vet jag att hon kommer in genom dörren om fem minuter samlar jag upp spillrorna av mig själv från golvet hoppar in duschen för en nödvändig rekonditionering. Sen är det bara att bita ihop. Och det funkar. Nästan alltid. I dag var en sån dag. Morgonen vill ni inte läsa om, jag lovar. Till slut somnade jag dock om. Vaknade av att dotterns mamma ringde och sa att de kommer över. När de väl ringde på dörren hade jag hunnit duscha och käka en liten frukost. Sen blev dan hur cool som helst.

***

Spenderade några timmar på Boule & Berså i eftermiddags. God tjeckisk öl serverad i riktiga ölglas är aldrig fel. Fel blir det däremot när de inte tar kort. Det är inte utan att jag blev riktigt skitsur när jag törstigt köat i tio minuter och fått mina öl upphälda och bemöts av ett: -vi tar inte kort...

I vilket jävla århundrade lever ägaren till haket? På en bra dag drar de säkert in cirka 200 000 kronor. I kontanter. Hur listigt är det?

Vi ska inte ha nåt godis idag

Det lilla barnet står med nåt färgglatt godis handen: - Mamma, vi kan väl köpa.
- Nej, vi ska inte ha nåt godis idag, svarar mamman.
Barnet lommar bort och lägger tillbaka godiset (på fel plats). Tar en marabourulle och frågar med ny entusiasm: "Men mamma, vi kan väl köpa en sån här då?"
Mamman svarar lätt irriterat: - Men jag sa ju att vi inte skulle köpa nåt godis idag.
Något senare i kassan: -Mamma han tog två stycken! Jag har rätt till lika mycket! säger det lilla barnet upprört till sin mor efter det att hans något äldre bror precis stoppat in två godisbitar i munnen.
Mamman svarar: -Det är väl jag som har rätt till alltihop det är ju jag som har betalt.

***

Samtidigt: Övervikt och fetma ökar kraftigt bland barn. Fetma bland barn leder till hjärt- kärlsjukdomar, diabetes samt ökad risk att med tiden utveckla insulinresistens, blodfettrubbningar och leverpåverkan. Studier visar att det dessutom är en svårbehandlad sjukdom. Den största boven är godis, glass, snacks och saft och läsk. Prevention är den enda säkra lösningen.

Fast det är ju inte säkert att föräldrarna är intresserade av en lösning. De kanske vill ta livet av sina barn. Men varför gå så långsamt till väga? Varför inte köpa en revolver och göra slut på ungdjävlarna på en gång?

Inomhusturnering

"It gonna take a nitcomb to get rid of me
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men
I just had to buy a pair to show I can live again"

Idag är det inomhusturnering i fotboll. Dotterns lag är arrangör. Dottern är inte med. Efter en träning i höstas sa hon att hon ville sluta med fotbollen. "Det är tråkigt", sa hon på det där irriterande åttaochetthalvtårsviset. Två veckor tidigare var hon skitsur på sin pappa för att han var förkyld och ville hem i stället för att sitta i en timme och glo på en träning. Det går fort i vändningarna. Vi kom överens om att hon skulle ta en paus från fotbollen. Pappan hade redan meddelat de andra tränarna detsamma.

Nu har vi diskuterat frågan fram och tillbaka. Dottern envisas med sitt, "Det är tråkigt". Pappan säger att han inte köper argumentet. Han har ju trots allt varit hennes tränare i två och ett halvt år och med egna ögon sett henne ha kul på både matcher och träningar. Det argumentet köper hon till hälften, "Kan jag inte bara få lira matcherna då?". Ett fall framåt kan tyckas. Men det säger sig självt att hon som tränarens dotter inte bara kan få lira matcherna. Nu har han gett ett alternativ: Minst fyra träningar och sen en match, vill hon därefter inte lira boll längre är det ok. Idag är det inomhusturnering och dottern ska inte vara med. Men gå och titta på när kompisarna lirar, det kommer hon inte ifrån.

***

UPPDATERING:

- Pappa, det var tråkigt att stå och se på...
- Nähä, varför då?
- Jag vill vara med då ju.

Boo FF står för årets stolpskott

"Oh Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis Denis, oh with your eyes so blue..."

Ibland blir jag riktigt beklämd när jag läser tidningarna. Som i morse då nyheten som toppade Svenskan var att Boo FF elitsatsar på ungar i nioårsåldern. Det är klart att det är fullständigt åt helvete. Uppenbart är också att årets stolpskott är klubbdirektör, Tom Sandholm, som försvarar verksamheten med följande ord:

- Det handlar om en kontrollerad och vetenskaplig verksamhet där individen står i fokus. Fotboll är huvudämne men barnen får också mental träning, medieträning och undervisning om kost och hälsa.

Hur många nioåringar behöver medieträning? Nioåringar behöver fortfarande leka och känna sig älskade för sin egen skull och inte för sina aktiviteters skull. Det borde någon berätta för den där klubbdirren. Fast tyvärr är inte Boo FF ensamma om sin elitsatsning. Den tar sig bara ett annorlunda -och kanske mer vulgärt- uttryck där. När vi har haft matcher i Sanktan har vi mött lag som matchar sina bästa tjejer i stort sett hela matchen. Du har också skiktningar i klubbar med många lag i samma årskull. Skiktningar gjorda utifrån hur pass duktiga ungarna är. Även det kan jag tycka är beklämmande. Elitsatsningar, för barn, är skådespel för stunden, ett sätt för ledare och föräldrar att fira triumfer i nutid. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Offsides artikel Revanschen som fullkomligt lysande visar hur komplicerat det här är.

***

Två dagar kvar: Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

Blondies Denis i skallen tillhör de mer otippade, även om jag har ett suddigt minne av den kan ha spelats i lördag.

Glad pappa

"My fingertips are holding onto
The cracks in our foundation,
And I know that I should let go,
But I can't"



I morse fick jag den godaste mackan jag har ätit i mitt liv. Dottern uppvaktade mig med frukost på sängen. Hade jag gjort mackan själv hade det väl varit mer ost och salami på den, men det gjorde ingenting alls; det var första gången som hon gjorde frukost åt mig!

Krokar är ett måste

"Vi dansade i samma takt
likadana hjärnor som redan tänkt på allt
innan nånting hänt
gjort om till ironi, rädd för nåt som känns
låt mig slippa vara smart i kväll."

Det är skönt nu när dottern är hemma. Hon har varit i Italien över helgen. Vet inte varför, men är hon hos sin mamma i stan känner jag inte samma saknad och övergivenhet som när hon är bortrest. Då går jag och tänker på henne och tycker att livet är ganska tråkigt eller snarare lite meningslöst, även om det naturligtvis öppnar dörren för diverse utsvävningar som jag inte kan ägna mig åt när hon är hemma. Därför känns det skönt att livet börjar återgå till sitt normala lunk; första fotbollsträningen med tjejerna igår, plugget börjar nästa vecka, första höstmatchen i Sanktan likaså.

Visst, det är skönt att drälla omkring i lalalala-land utan mening och mål ett tag. Låta livet bara flyta på runt omkring en. Men bara en tid, sen måste livet faktiskt få struktur, få sina krokar som man kan hänga upp tillvaron på. Kanske är därför jag har svårt för längre ledigheter, jag får inte ett skit gjort. Ingen planerad renovering av kvarten kommer till stånd och inga drömresor blir gjorda. Löser korsord och läser deckare. Öppnar en öl. Tvingar nån mig så kan jag väl fixa ihop nåt käk eller gå och bada. När klockan sedan klämtar och det är 48 timmar kvar till att visslan ljuder drabbas jag av total deprimerad rastlöshet. 'Is that all there is my friend?' undrar jag samtidigt som jag frenetiskt börjar ringa vännerna för att få ut dem på ölhävning. Tre veckor har gått. Till ingen nytta.

Under Heavy Manners

"All that phoney Beatlemania has bitten the dust"

"No one but you and I say the bells of Prince Far I"

"Always tease tease tease"

"Oh remember to kick to it over"

Vaknade ur drömmen och försökte komma ihåg basgången till London Calling, minns inte om vi nånsin lirade den. De övriga tre vet jag att vi har lirat i replokalen. Men London Calling? I drömmen hade T.P och jag precis accepterat att vi skulle lira ett gig på nån pub med våra gamla låtar och dessutom fylla på med Clashlåtar. Om M och M var med på noterna har jag ingen aning om, det var ju en dröm och då är inte alltid detaljerna så viktiga.

***

Att jag inte skrev nåt här igår beror bara på att jag vaknade i tystnad med huvudvärk och morgonen blev stressig för att dottern och jag skulle iväg på sista matchen innan sommarlovet. Hade jag varit en normal pappa hade allt varit förberett kvällen innan och all morgonstress hade varit som bortblåst. Istället blev jag gapig och dottern tårögd. Tack och lov hann vi försonas i en lång kram innan det bar iväg till resten av laget. Men tvi fan vad jag ogillar mig själv i de där lägena, det känns som om hela världen rasar omkring en och jag står där och skäms som en hund. No Fun.

***

Tjejerna hade bortamatch. De är inget gäng du vill bjuda hem, den saken är klar. De tömmer bordet, kylskåpet och skafferiet innan de drar. Slutresultatet talar sitt tydliga språk: 0-17. Men kommer du hem till oss är de alltid generösa; ni åker troligen därifrån med en seger, är dom lite tjuriga får ni åka hem med ett oavgjort resultat.

***

En bild från nån förenings träningar på Västberga IP. Två lag i samma ålder tränar sju-manna bredvid varandra. På ena plan pågår killarnas träning med två tränare aktivt deltagande. De omkring tittar uteslutande på vad som försigår på den planhalvan. På den andra planhalvan tränar tjejerna, utan att någon, undertecknad borträknad, tittar. Tränaren är försvunnen, såg jag rätt satt han på avbytarbänken och snackade med några under hela den tid jag var där.

***

Är nån mer än jag som noterat att det tog 86 inlägg innan jag hade med nåt av The Clash?

***

Men då kom fyra låtar på en gång...

***

Klicka gärna på bilden. Den gör sig bättre lite större.