Emmas försök imponerade

"Dizzy in the head and I'm feeling blue
The things you've said, well, maybe they're true
I'm gettin' funny dreams again and again
I know what it means, but…"

Det tar sig. Två och en halv mil i morse. Knäet var tyst. Kondisen lämnade dock ett och annat att önska. Samtidigt var kanske mina förväntningar större än jag klarade av. Vilket jag förmodligen kan dela med dagens svenska hjälpryttare. Att fyra svenska cyklister inte klarar av att göra sitt jobb under ett lopp tycker jag är svagt, riktigt svagt. Ok om en, max två faller av. Men nu snackar vi om samtliga fyra hjälpryttare som lämnar in innan de ens har kommit halvvägs. Det är allt annat än godkänt. Visst, det var ett djävulskt tempo inledningsvis. Och? Vi snackar världsmästerskapen. Nån beredskap borde ha funnits. Jag har ingen aning om var problemen ligger i den svenska uppladdningen. Men nånstans har det uppenbarligen skitit sig. Susanne Ljungskog och Emma Johansson levererade dock en av de mest spännande cykelloppen på damsidan jag nånsin sett. Emma Johanssons försök att dra vid sista kilometern misslyckades. So what! Hon satsade vad hon hade. Det funkade inte idag. I morgon kanske det gör det. Och då hoppas jag verkligen att hon vågar försöka igen.

Att Susanne får punktering på sista varvet, hur orättvis får världen bli? Hon såg ju ut att vara i en gudomlig form.

Lika mycket som jag hyllade Svenskan för ett par dar sen, måste jag nu säga att de nått ett lågvattenmärke. Ska jag vara ärlig handlar det förmodligen om ett redaktionellt misstag. Artikeln hängde liksom inte med. I stället fick vi, rubrik och tja, fan vet vad? Men ändå, loppet tog slut för mer än sex timmar sen. Nån på redaktionen borde väl ha koll? Eller är det så illa att de har satt Majlard på jouren...